Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur

1. susanne flyborg 3.3.07 / 3e m

   Visst kan man tänka som du om man inte riktigt tror på att förhållanden faktiskt är som Rakel beskriver. Själv har jag jobbat inom psykiatrisk verksamhet under mer än 20 år. jag kan tyvärr bekräfta att det som beskrivs i artikeln inte är ovanligt. Det visar väl också exemplet från Jönköping förutsatt att den enskilda beskrivningen stämmer. Själv har jag många gånger kunnat konstatera att det blir problem när anhöriga lämnar uppgifter. Vissa personer, gäller alla yrkesgrupper, sväljer all information från anhöriga, andra tar emot men skriver ingen antecknng i journalen om det så uppgifter finns inte tillgänglig för nästa person som ska fatta beslut. Problemet är den stora respekten för sekretesslagen. Den enskilde är inte sällan mer rädd att riskera att anklagas för brott mot sekretessen än intresserad av att se helheten och ta ställning till vad som krävs för god o säker vård. Då kan det bli som många gånger beskrivits- vansinnesdåd- men sekretesslagen har igen brutit mot. Det finns flera möjligheter att även nu på juridisk väg ta emot och även agera då man får alarmerande uppgifter från anhöriga. Men prövningar gör alldeles för sällan. Många inom socialtjänsten har trots lång
   erfarenhet aldrig agerat på anmälan från sjukvården om patienten saknar sjukdomsinsikt och därmed inte själv vill eller kan förmå sig söka de insatser som han är i uppenbart
   behov av.
   Man ska inte glömma att psykisk sjukdom är ett medicinsk tillstånd precis som hjärtinfarkt, cancer eller stroke.
   Hur skulle reaktionen bli om hos anhöriga om man inte fick lämna uppgifter om symtomens debut, aktuella mediciner, tidigare sjukdomar, sociala förhållanden m.m. för att ens anhörig pga sitt sjukdomstillstånd just då inte kan ge dessa uppgifter själv. Ställ det i relation till anhöriga till psykiskt sjuka. Kanske finns det ändå anledning att som anhörig tlll en psyksikt sjuk reagera på psykiatrin och kommunens flathet. Intressant vore att veta om psykiatrin föredrar att inte ha någon kontakt med anhöriga, eller om man kallt räknar med att ”dom finns där ändå” o kan rapportera när det är total kris, så behövs inte så stora insatser från samhällets sida som annars skulle krävas för utvärdering av partientens tillstånd.
2. Jonas Mosskin» Blog Archive » Det är inte lätt att vara anhörig 3 3.6.07 / 2e m

   [...] På min fråga om hur illa ställt det är inom psykvården, fick jag ett långt svar av Susanne Flyborg som jobbat inom psykiatrisk verksamhet i tjugo år. Läs hennes kommentar. [...]
3. Anonym 7.5.08 / 1e m

   Som anhörig tror jag att det är lätt att ta på sig den andres depression – eller inte ta på sig den riktigt, utan mer försöka ta hand om den. Min 17åriga vän har varit djupt deprimerad sedan barnsben. Hon har varit med om horribla saker, men det är inte det som utlöst depressionen. Det har alltid varit hennes tillstånd, men det har eskalerats så att hon inte längre kan leva med, ja, livet? Det känns som det är vi mot världen, det är bara vi som inte dömer varandra och kan förstå, acceptera varandra – även bristerna. Hon är inte mindre familj till mig än vad min mamma, pappa och bröder är. Hon har redan försökt begå självmord sommaren 2006, men jag och en annan gemensam nära vän hittade henne. Ingen tog detta på allvar. Jag tänker inte be henne ”kämpa” för det är det enda hon gjort i 17 år. Nu är det inte ens längre en kamp, bara en tidsfråga innan hon begår självmord och det känns som om jag är den enda som inte behöver döma eller säga emot. Då menar jag inte att jag vill att hon ska dö, för hon är mitt allt. Jag är där för henne till hundra procent och mer. Om hon behöver mig under natten för att klara av sig själv, så behöver hon bara ringa. Det har hänt två gånger, och trots det var skola dagen efter så sov jag där. Hon ringer inte när hon behöver mig, för det gör hon hela tiden säger hon. Och det är så mycket mer som krävs för att hon ska kunna göra det. Det har däremot hänt flera, flera gånger att hon bett mig att sova över innan jag går hem (jag är hos henne efter skolan, kommer hem cirka 23 – 23.30 på kvällen, jag är hemma på morgonen och sover hemma, kommer något senare till henne på helgerna). Då har jag gjort det och sedan tagit mig igenom skoldagen efter, oftast väldigt trött, vilket jag ändå alltid är, speciellt de senaste 2 åren.

   Jag vill ta hand om henne, men samtidigt bara avsluta hela skiten för att hon ska slippa lida. Inte för att jag tror att hennes lidande slutar bara för att hon dör, det känns så oändligt.

   Vet inte varför jag känner att jag behöver skriva det här. Hon vet allt detta, hon är den enda jag berättar om allt detta för.
   Hon vill inte ha hjälp längre som hon en gång ville och jag klandrar henne inte.
   Jag lever inte i hennes huvud eller själ, men i hennes vardag och närvaro. Det är smärtsamt att veta att det endast är en tidsfråga innan hon begår självmord och jag känner mig själv också hjälplös, för vad ska jag göra åt det?
   Det känns både outhärdligt, men samtidigt hatar jag mig själv för jag ser fram emot att hon slipper hennes liv.

   Jag vet, jag är sjuk i huvudet jag med. Men man blir det så småningom.
4. Tore 7.5.08 / 8e m

   På en annan sajt om psykologstudenter så har vi tagit principbeslut att inte köra rådgivning över nätet. En psykolog som dock tar emot tankegångar finns på Abrams.se. Om hon är bortom hjälp så behöver inte du vara det. Låter som att du oxo kunde behöva lite stöd.
5. Johanna Flyborg 1.15.09 / 10f m

   ”För några år sedan fick han återfall, han mådde mycket dåligt, blev deprimerad och orkade inte göra någonting alls, till sist låg han bara. Det blev värre och värre, det var som en långsam förtvining. Jag höll på att bråka med vården om att de måste göra något. Jag kände att han skulle dö om det inte blev någon förändring. Men läkarna på öppenvården brydde sig inte om vad jag sa.

   Rakel rådgjorde med förbundets jurist och genom att åberopa rätten till en ”second opinion” i vården lyckades hon till sist få Olof inlagd för utredning på en specialistklinik i ett annat landsting.

   Han kom ut därifrån som en annan person. Han hade bland annat fått ändrad medicinering, och han hade fått tillbaka sin glädje, livslust och initiativförmåga. Det är snart ett år sedan, och det håller än. Men nu vet vi inte hur vi ska följa upp det, till den kliniken får han inte komma tillbaka och jag är rädd för att han inte ska få rätt vård i sitt eget landsting om han blir sämre igen”.

   Att som anhörig tvingas ta stöd av en jurist för att få psykiatrin att lyssna är oacceptabelt. Man bör som personal fundera över huruvida det rör sig om ett misslyckande eller ej då patient eller närstående behöver åberopa en ”second opinion”.

   Om nu sekretessen på något sätt bakbinder behandlingsansvarig så krävs en ökad flexibilitet. Anhörigsamtal måste inte till varje pris skrivas in i datajournalen. Så sker t ex inte ens i terapisammanhang om terapeuten har inställningen att endast tillföra journalen – i egenskap av journalföring – viktig information.

   Det finns behandlare som tycks helt beroende av tidigare journalhandlingar (inför mötet med en ny patient) och som utan att selektera skriver in allt vad som uttrycks/händer i patientkontakten. Man kan lite lätt undra om det är ett uttryck för noggrannhet eller osäkerhet? Troligen kräver dagens, under utveckling, datoriserade värld viss försiktighet i relation till patientsäkerheten.

   Orken att ordna för en ”second opinion” kan vara kraftigt begränsad för en person som lider av psykisk ohälsa och precis som Rakel Lundgren skriver finns det patienter som inte erhåller stöd från närstående.

   Det aktiva lyssnandet är viktigt och bör bibehållas över tid. En anhörigs medverkan kan vara en ovärderlig hjälp. Uppmärksammas patientens mående ur flera synvinklar är det mindre troligt att han/hon behöver vända sig annorstädes.
6. Mosskin 1.15.09 / 10f m

   Hej Johanna!

   Två år har gått sedan jag skrev det här inlägget. På den tiden har jag fått höra fler och liknande historier om psykiatrin vilket är väldigt tragiskt. Som psykologstuderande känns det inte lockande att arbeta inom psykiatrin under nuvarande premisser. Psykiatrin måste förändras i grunden och borde kunna kopplas ihop mer med primärvården tror jag.

Hemingway på Wordpress.

Inlägg RSS Kommentarer RSS