Två år har gått sedan jag skrev det här inlägget. På den tiden har jag fått höra fler och liknande historier om psykiatrin vilket är väldigt tragiskt. Som psykologstuderande känns det inte lockande att arbeta inom psykiatrin under nuvarande premisser. Psykiatrin måste förändras i grunden och borde kunna kopplas ihop mer med primärvården tror jag.

Rakel rådgjorde med förbundets jurist och genom att åberopa rätten till en ”second opinion” i vården lyckades hon till sist få Olof inlagd för utredning på en specialistklinik i ett annat landsting.

Han kom ut därifrån som en annan person. Han hade bland annat fått ändrad medicinering, och han hade fått tillbaka sin glädje, livslust och initiativförmåga. Det är snart ett år sedan, och det håller än. Men nu vet vi inte hur vi ska följa upp det, till den kliniken får han inte komma tillbaka och jag är rädd för att han inte ska få rätt vård i sitt eget landsting om han blir sämre igen”.

Att som anhörig tvingas ta stöd av en jurist för att få psykiatrin att lyssna är oacceptabelt. Man bör som personal fundera över huruvida det rör sig om ett misslyckande eller ej då patient eller närstående behöver åberopa en ”second opinion”.

Om nu sekretessen på något sätt bakbinder behandlingsansvarig så krävs en ökad flexibilitet. Anhörigsamtal måste inte till varje pris skrivas in i datajournalen. Så sker t ex inte ens i terapisammanhang om terapeuten har inställningen att endast tillföra journalen – i egenskap av journalföring – viktig information.

Det finns behandlare som tycks helt beroende av tidigare journalhandlingar (inför mötet med en ny patient) och som utan att selektera skriver in allt vad som uttrycks/händer i patientkontakten. Man kan lite lätt undra om det är ett uttryck för noggrannhet eller osäkerhet? Troligen kräver dagens, under utveckling, datoriserade värld viss försiktighet i relation till patientsäkerheten.

Orken att ordna för en ”second opinion” kan vara kraftigt begränsad för en person som lider av psykisk ohälsa och precis som Rakel Lundgren skriver finns det patienter som inte erhåller stöd från närstående.

Det aktiva lyssnandet är viktigt och bör bibehållas över tid. En anhörigs medverkan kan vara en ovärderlig hjälp. Uppmärksammas patientens mående ur flera synvinklar är det mindre troligt att han/hon behöver vända sig annorstädes.

Jag vill ta hand om henne, men samtidigt bara avsluta hela skiten för att hon ska slippa lida. Inte för att jag tror att hennes lidande slutar bara för att hon dör, det känns så oändligt.

Vet inte varför jag känner att jag behöver skriva det här. Hon vet allt detta, hon är den enda jag berättar om allt detta för.
Hon vill inte ha hjälp längre som hon en gång ville och jag klandrar henne inte.
Jag lever inte i hennes huvud eller själ, men i hennes vardag och närvaro. Det är smärtsamt att veta att det endast är en tidsfråga innan hon begår självmord och jag känner mig själv också hjälplös, för vad ska jag göra åt det?
Det känns både outhärdligt, men samtidigt hatar jag mig själv för jag ser fram emot att hon slipper hennes liv.

Jag vet, jag är sjuk i huvudet jag med. Men man blir det så småningom.