Kommentarer till Nätterapi psykologins svar på web 2.0

Av: Mosskin

Mosskin — Mon, 25 May 2009 14:50:51 +0000

Tack för dina tankar Niklas. Det här inlägget har ju två år på nacken men är i högsta grad relevant fortfarande. Jag håller med om att det i andra terapiformer (läs psykodynamiska) har funnits en tendens att övervärdera personkemi och att skifte mot metod har varit önskvärt. Dock tycker jag det blivit en slagsida åt andra hållet. Många som jobbar med KBT verkar inte fästa så stor vikt vid relationen terapeut/klient. Vad jag förstått är inte det heller centralt i KBT-utbildningarna. Som ajg ser det är det ett misstag att sätta likhetstecken mellan behandling och behandlare. Uppdaterade psykodynamiska terapiinriktningar betonar relationen och samspelet med klienten. Det finns då ett större här och nu fokus upplever jag än traditionell psykodynamisk teori. Istället för att söka förklaringar i historien är det just vad som utspelar sig i rummet med terapeuten som står i förgrunden. Och detta liknar på många sätt hur man inom KBT pratar om här och nu, med skillnaden att den relationella psykoterapiinriktningen har en mer mångfasetterad förståelse av vad som händer mellan klient och terapeut.

Det kanske blev väl krångligt och teoretiskt det här, men jag uppfattar verkligen att det här är centralt i psykoterapi och behandling. Därför tror jag precis som du att folk kommer
söka sig till live-terapi helt enkelt för att de vill bli bättre på att relatera till andra.

Av: Niklas

Niklas — Mon, 25 May 2009 13:04:24 +0000

En i KBT:n inbyggd paradox; vikten av behandlaren ”som person” tonas ned och vikten av metoden KBT” tonas upp. Inte så att de utesluter varandra, men en skiftning i var betoningen ligger i sökandet efter den verksamma substansen. Varken rätt eller fel generellt, båda varianterna har sina sidor. Att titta mer på metod har nog varit nödvändigt för att lyfta den magiska slöja av ”personkemi” som ofta omsluter en psykoterapeutisk relation. Sant är dock att ett rejält förtroende måste byggas mellan behandlare-klient om terapeuten ska lyckas få någon att överhuvudtaget lyssna. I KBT kan dock ”behandlare” bytas ut mot ”behandling”, och det har man torgfört som en positiv förändring. Om man lyckas ”för bra” med den inställningen finns dock risken/möjligheten att terapiformen/metoden slinter psykoterapeuterna ur handen. Det finns ju onekligen en viss logik i att gemene man ifrågasätter behovet av att betala en högutbildad leg.psykolog 1000:-/h för en behandling som verkar funka lika bra som självhjälp över internet och det till en bråkdel av kostnaden.
Det finns mycket att säga om huruvida KBT är ”enkelt” eller ”svårt”. Mer än vad som får plats här.
Jag är dock övertygad om att det alltid kommer finnas ett behov av att träffa en behandlare ”live”, hur många internetbehandlingar som än dyker upp. Sen är det en annan fråga om behovet då handlar om att förändra/utveckla/förstå sig själv, eller om behovet snarare är att just ”träffa en behandlare”?

Av: Jonas Mosskin» Blog Archive » 4 förslag på förändringar av psykvården signerat DN:s Ledare

Wed, 08 Aug 2007 15:29:03 +0000

[...] god webbaserad terapi som “första hjälpen” inom psykvården. Jag har tidigare skrivit här och här om övertron på att internet ska lösa relationella och psykiska problem. Att bota unga [...]

Av: Mosskin

Mosskin — Mon, 25 Jun 2007 14:56:43 +0000

Jerry, men en kvällskurs i KBT kan väl inte ersätta de kunskaper som psykologutbildningen under fem års tid förhoppningsvis ska ge? Jag har svårt att se det som en utveckling av psykologisk behandling att outsourca för mycket till människor som vill väl, kan grunderna i KBT men inte vet så mycket mer.
Det finns inget självändamål i sig att försvara psykoterapeuter i alla lägen, det håller jag med dig om. Men att försvara den yrkesmässiga kompetensen tror jag är viktigt, i en tid när allt ska gå fortare och kosta mindre.
45 min/veckan-paradigmet är kanske inte alltid det bästa. Men jag skulle gissa att många behandlingar pågår mer regelbundet än så. I alla fall på behandlingshem, institutioner, sjukhus etc.

Av: Jerry

Jerry — Mon, 25 Jun 2007 12:14:25 +0000

Anta att det är så, att vem som helst kan gå en kvällskurs och sedan bege sig ut och KBT:a?

För mig är det lite svårt att förstå detta motstånd mot att utveckla psykologisk behandling. Sedan jag började läsa psykoterapi har jag funderat på varför just 45 minuter i veckan tillsammans med en terapeut är vad all behandling utgår ifrån.

Psykologens roll kan väl knappast vara att försöka behålla jobben åt psykoterapeuterna. Snarare ser jag som vår uppgift att sträva efter att ligga i framkanten vad gäller kunskap och implementering av alla slags behandlingar. Det bör spela mindre roll huruvida det innebär att vi själva träffar patienter öga mot öga, eller att vi handleder/utvecklar/underhåller/utbildar/övervakar andra yrkesutövare och eventuella tekniska hjälpmedel. Kom ihåg att vi är psykologer och representerar den psykologiska vetenskapen – vi är inte psykoterapeuter som strävar efter att bibehålla ett status quo som endast gagnar vårt eget intresse av att höra andra berätta om sina bekymmer.

Av: Mosskin

Mosskin — Thu, 21 Jun 2007 11:14:33 +0000

Intressant. Tore, har du några konkreta exempel på vilka ”vissa grupper” det är?

Jag kan tänka mig att det är en framkomlig väg inom habilitering och omsorg. Personliga assistenter kanske kan snabblära sig KBT och stödja patienten. Men att outsourca för mycket av det kvalificerade jobbet tror jag är en farlig väg för psykologerna. Då erkänner vi ju att det studerar under 5 år inte spelar särskilt stor roll utan det kan vem som helst egentligen gå en kvällskurs och sedan ut och KBT:a.
Vi behöver fler och bättre kvalificerade psykologer i samhället inte fler personer som gör psykologliknande arbetsuppgifter. Och kvalificerade psykologer kostar pengar och det måste det få göra.

Av: Tore

Tore — Wed, 20 Jun 2007 16:00:22 +0000

Cirkulerar tankar inom vissa kretsar (kbt) där psykologen fasas ut ur aktiva behandlingar i stor del och är mer av en handledare än den som gör ”grovjobbet”. Psykologen kanske kör beteendeanalysen/diagnos men någon annan tar över behandlingen som går att göra mer direkt. Det är inte vad jag tänkte mig men det kanske blir så till slut.