Kommentarer till ”Myten om föräldrars makt”

Av: Krystyna

Krystyna — Mon, 20 Sep 2010 15:17:39 +0000

Med all respekt, vad menar du egentligen?
Jag känner ingen misstro mot vare sig psykologer eller terapeuter med psykodynamiskt bakgrund. Jag helt enkelt ifrågasätter deras sätt att närma sig människan och hennes problem. Hegemoni är inte alls bruten som du påstår. Det räcker bara komma i kontakt med tjejer som går/gått i terapi för att inse att det är – i praktiken – den enda sätt att hantera deras problem.

”Du får försöka hitta ett annat block helt enkelt.”
Med denna mening bekräftar du att ni är en slutet krets som är inte alls intresserad av människan utan bara sina egna inbitna övertygelser. Diskussion verkar helt utesluten.
Sällskap för inbördes beundran?

Av: Mosskin

Mosskin — Mon, 20 Sep 2010 12:56:59 +0000

Krystyna, jag noterar din djupa misstro mot psykologer och terapeuter med psykodynamisk bakgrund. Deras hegemoni är ju bruten nuförtiden på samma sätt som Sossarna dominans. Du får försöka hitta ett annat block helt enkelt. Kanske finns det gröna terapeuter med fräsch blick?

Av: Krystyna

Krystyna — Sat, 18 Sep 2010 12:20:09 +0000

Jag fortsatte tänka på artikel efter den skickade kommentaren. Kom på att folk hela tiden förstod hur stort inflyttande omgivningen har på människan. I Polen finns det ordspråk som säger ”Du blir som de du umgås med”.
Man kan gå ännu längre tillbaka i tiden.
I bibelns Odrsspråksboken 13.20 står det:
”Hav din umgängelse med de visa, så varder du vis; den som giver sig i sällskap med dårar, honom går det illa.”
Tyvärr, hittade jag inte en modernare översättning. Intressant är det ändå, eller hur?
Vi tar efter vår omgivning. Det gäller i alla högsta grad våra barn. Det enda vi kan göra – precis som Harris säger i sin bok – är att välja en lämplig samhällsmiljö för våra barn att umgås med. Dessvärre, i Sverige är det väldigt svårt då överallt finns bara psykodynamisk influerade synsätt vilket skadar många familjer.

Av: Krystyna

Krystyna — Sat, 18 Sep 2010 11:36:02 +0000

Diskussionen är gammal och kanske inte aktuell längre. Jag försöker ändå skriva ner mina tankar. Till att börja med vill jag påpeka att jag inte är någon yrkeskunnig utan en simpel amatör. Och förälder.
För mig är det ren nonsens det som man så ofta åberopar i nästan alla diskussioner och utlåtande, alltså att föräldrar har huvudrollen i uppkomsten av barnens problem. Även om man talar om genetiska inslag så läger man skulden på föräldrarna att de inte har tillräckligt bra hanterat situationen.
Med stort intresse läste jag det som skrevs om självskadebeteende. Det är mycket märkligt. Jag kommer från Polen. Under mina ungdomsår stödde jag på just detta fenomen. Men det var inget tecken på ”att må dåligt” utan någon slags grupp tillhörighet. Det fanns bara bland ungdomar som uppfostrades på ungdomsvårdskolor enligt domar efter diverse brott. Man kan säga att dessa hade dåligt uppväxtmiljö. Tyvärr, det vore fel slutsats. Under samma tid fanns det mängder av barn och ungdomar på statliga barnhem (det handlade om efterkrigstiden då många var föräldralösa) med otroligt svåra uppväxt och fasansfulla upplevelser bakom och där fanns det inte ens några fall av skadebeteende. Dessa barn och ungdomar borde med dagens psykodynamiska synsätt växa upp till kriminella och diverse s.k. psykfall. Märkligt nog, de flesta blev helt normala och framgångsrika medborgare. Andelen av dem som fick problem i livet var inte alls högre än bland hela landspopulationen.
Jag kan inte uppge referenser eftersom jag läser bara av intresse utan att tänka på var och när jag läste. Men jag kommer ihåg en bok på svenska (visserligen skriven som populär fakta) som beskriver liknande situation. Ben Furman (finsk psykiater) i ”Det är aldrig för sent att få en lyckig barndom” beskriver en liknande fall som baseras på utomordentligt bra forskning.
Man måste fundera om det inte är dagens samhällsattityd som ger upphov till ungdomarnas beteende. Av olika skäll har jag kontakt med ett antal tjejer som har både grava ätstörningar, diverse missbruksproblem och självskadebeteende. Och med fasa ser jag att under den s.k. behandlingen ger man dem ursäkter att fortsätta i samma spår. Man hela tiden poängterar att det är NORMALT eftersom deras föräldrar inte klarade sin roll. Efter tjejernas symptom sätter man diagnoser på föräldrarna och då främst på mödrarna. Terapin – allt som oftast – handlar om föräldrarna, om att leta efter fel på de och deras förhållningssätt. Jag har inte märkt inte ens vid något enstaka tillfälle då man skulle försöka åtminstone vissa för dessa tjejer en annan väg att hantera sin ångest eller osäkerhet. ”Det är normalt att skära sig för att lätta på trycket” och ”man får kontrollen över sitt liv genom att kontrollera maten” – det är standard utlåtande från s.k. professionella.
Men är det verkligen normalt???
Ovan nämnda störningar är just dagens problem. Orsaken kan man diskutera, men man kan inte tala hela tiden om hemmiljö och föräldrarnas ansvar. Bortsett från många andra orsaker, måste man ta hänsyn till att dagens föräldrar har oerhört mindre inflyttande än tidigare generationer. Barn från ungefär ett års ålder lämnas i andras vård på dagis eller hos dagmamma och där råder det för det mesta en annan syn på uppfostran än kanske föräldrarnas.

Av: Mosskin

Mosskin — Fri, 18 Jan 2008 10:01:59 +0000

Vad spelar föräldrarna för roll när det handlar om ungdomsvåldet? Och ökar verkligen ungdomsvåldet?

http://mosskin.se/2008/01/18/okar-verkligen-ungdomsvaldet/

Av: Rickard

Rickard — Wed, 16 Jan 2008 16:19:54 +0000

Beatrice,
jag tolkade det som att du menade att den psykiska ohälsan ökar lavinartat i landet. Men det var inte det du menade alltså. Fel av mig.

Häng inte upp dig på det där med att du ”inte kan förändra gener”. (Det är iofs en sanning med modifikation. Miljön (tex. via olika behandlingsinsatser) kan högst troligt påverka gen-Uttrycket)). Se istället den kunskap beteendegenetiska studier ger om olika kausala mekanismer mer som en hjälp vid utformningen av effektiva preventions- och behandlingsinsatser.

Av: Beatrice

Beatrice — Wed, 16 Jan 2008 12:08:20 +0000

Rickard
När det gäller förkylningar så finns ju genetisk benägenhet för att vara mottaglig för sånt som stress, sömnstörningar osv, vilka i sin tur ger det resutlatet att benägenheten att bli förkyld är till viss del genetisk och till viss del situerad.

Eftersom det bara är självskadebeteende så kan ajg endast prata om det, och inte om psykisk ohälsa i allmänhet, däremot visar i det närmsta alla studier på att prevalensen hos killar o tjejer är densamma, däremot skiljer sig tillvägagångssätten.
Vad gäller självmord är det en helt annan fråga, eftersom självskadebeteende klassas utifrån kriteriet att vara ”utan suicidalt uppsåt”.

Oavsett om man har en genetisk benägenhet till dålig impulskontroll så innebär det inte att det inte går att åtgärda via preventionsprogram. Att man har genetisk benägenhet innebär inte ATT man kommer utveckla ett visst betende, bara att man riskerar att göra det vid vissa givna andra faktorer.
Som jag skrev, det är jätteviktigt att forska på genetiken, men eftersom vi itne kan förändra den så måste det även jobbas på det som går att förändra, nämligen tankar och handlingar.

Jonas
Minns inte hur många som ingick, om jag inte minns fel så var det tre skolor som ingick, men jag ska inte säga säkert. Jag lägger in referenser i slutet till de undersökningar jag refererar till (hittade inte allla, hade tydligen slängt en del av dem och orkar inte söka psychInfo igen).

När det gäller uppfostran finns det vissa generella mallar, såsom att inte kränka barnen, ge dem gränser, bekräfta dem och respektera deras åsikter och känslor. Naturligtvis har skola och kompisar rätt stor del i hur ungdomar mår, men har de en bra grund att stå på från föräldrarna så klarar de motgångarna bättre och har dessutom någon att vända sig till när det krisar.

L-G. Lundh, J. Karim & E. Quilisch (2007) Deliberate self-harm in 15-year-old adolescents: A pilot study with a modified version of the Deliberate Self-Harm Inventory. Scandinavian Journal of Psychology 48, 33-41

A. Milevsky, M. Schlechter, S. Netter & D. Keehn (2007) Maternal and Paternal parenting styles in adolescents: associations with self-esteem, depression and life-satisfaction, J Child Fam Stud 16, 39-47

K. L. Croyle & J. Waltz (2007) Subclinical Self-Harm: Range of Behaviours, Extent and Associated Characteristics, American Journal of Orthopsychiatry 2, 332-342

E. Evans, K. Hawton & K. Rodham (2005) In what ways are adolescents who engage in self-harm or experiences thoughts of self-harm different in terms of help-seeking, communication and coping strategies?, Journal of Adolescence 28, 573-587

L. Webb (2002) Deliberate self-harm in adolescence: a systematic review of psychological and psychosocial factors, Journal of Advanced nursing 38 (3), 235-244

Av: Mosskin

Mosskin — Tue, 15 Jan 2008 22:14:52 +0000

Kul med en så engagerad diskussion! Och grymt att lägga upp referenser! Här några kommentarer från min sida:

Beatrice, det behövs nog mer än en pilotstudie för att övertyga mig om att självskadebeteende ligger på en 41 %-ig nivå bland svenska tonåringar. Hur många ingick i pilotstudien?
Om man inkluderar alla ungdomar som på fyllan någon gång bränt sig själva med en cigarett då får man kanske 41 %. Men så mycket som 41 % tror jag inte att problemet är.

Du skriver att:

”alla undersökningar som jag läst pekar på att det ökar lavinartat och det är definitivt över 10% som regelbundet skadar sig själva.”

vilka då undersökningar undrar jag? Och mer än 10 % som regelbundet skadar sig själva det förefaller osannolikt högt,

Jag håller med Rickard i hans invändningar. DN Debatt hade en artikel här om dagen om att ungdomsvåldet inte alls ökar. Jag har väntat i flera månader på den artikeln. Det är verkligen inte entydigt att ungdomsvåldet blivit värre eller ett större problem idag.

Det finns en generell trend i samhället att mäta, kvantifiera, undersöka och rapportera allt fler saker allt mer och allt oftare. Allt annat lika, leder det till att det kan se ut som att en mängd företeelser eller problem ökar när det i själva verket är rapporteringen som är mer noggrann och effektiv. Massmedier basunerar ut att antalet våldtäkter ökar men det vet vi inte ett smack om. Antalet anmälda våldtäkter ökar men det är något helt annat. Likadant är det med psykiska sjukdomar, störningar och ohälsa. Många saker rapporteras in som vi tidigare aldrig tog reda på. Det behövs många nypor salt för att sila alla ogrundade påståenden om hälsa i media. Där måste vi blivande psykologer stämma i bäcken och inte elda på. Där tycker jag mig märka att psykologer tar på sig samma uppgift som de värsta olyckskorparna när det gäller klimatet.

Självmordstalen tycker jag är en tydlig siffra som det är svårt att mixtra med. Nästan hälften så många tar inte livet av sig idag jämfört med 25 år tillbaka. Visserligen kanske dessa personer mår dåligt men idag är de trots allt i livet.

Jag är också skeptisk till att skylla för mycket på föräldrarna. Precis som Rickard, Harris, Pinker och många andra påpekat så är det svårt att koppla uppfostringsbeteende till problem i tonåren. Om det var så lätt kunde ju BVC, skolan, myndigheter och socialstyrelsen tala om hur man ska uppfostra sina barn, men det finns ingen enkel mall att ta till.

Av: Rickard

Rickard — Tue, 15 Jan 2008 21:00:15 +0000

Beatrice,
jag har inte hört talas om att man tar hänsyn till biologisk sårbarhet när det gäller benägenhet att bli förkyld. Undra om du inte tänker på grad av stress, sömn, diet osv och hur detta påverkar risken att utveckla en förkylning efter kontakt med förkylningsvirus?

Menar du att den psykiska- och fysiska ohälsan ökar lavinartat hos befolkningen? Eller är det bara ”självskador” du talar om (hos unga kvinnor antar jag…)? Det är inte alldeles lätt att avgöra om den psykiska- och fysiska ohälsan minskar eller ökar i befolkningen. Någon lavinartad ökning finns det dock inga tecken på att det skulle vara frågan om, snarare tvärtom. Självmordstalen i Sverige har minskat stadigt under de senaste 25 åren, både för män och kvinnor. Män tar dock livet av sig dubbelt så ofta som kvinnor. Andelen svenska ungdomar som dricker alkohol och använder andra droger har sjunkit år från år på 2000-talet. Sjunkande självmordstal i befolkningen och sjunkande alkohol- och drogkonsumtion bland ungdomar är exempel på två faktorer som motsäger ”lavinartade ökningar” av psykisk ohälsa.

Forskning om olika utvecklingsvägar till psykisk ohälsa står inte i något motsatsförhållande till tex. preventiva insatser på skolnivå eller föräldraträningsprogram, tvärtom! Ju bättre vi känner till de kausala mekanismerna desto bättre kan vi förebygga och behandla.

Barnen med ”föräldrar som inte bryr sig eller är för stränga”. Mår de dåligt för att föräldrarna är stränga och inte bryr sig eller: Är det samma genetiska sårbarhet som gör att föräldrarna inte bryr sig och barnen mår dåligt, är det barnets biologiskt betingade AD/HD eller heta temperament som gör att föräldrarna är stränga..? Man behöver beteendegenetiska studier för att ta reda på detta. Det räcker inte med en kvalitativ intervjustudie om dåligt självförtroende.

Av: Beatrice

Beatrice — Tue, 15 Jan 2008 13:32:28 +0000

Rickard
Naturligtvis krävs en genetisk benägenhet för att en person ska utveckla åkommor/syndrom/sjukdommar osv. Det gäller ju till och med vanliga förkylningar, alla som blir smittade (yttre påverkan) blir inte sjuka.
Nej, kausala samband är svåra att hitta, särskilt med tanke på att få av de som mår dåligt får hjälp.
När det gäller prevalensen kan vi diskutera procentenheter fram o tillbaka hur länge som helst, men alla undersökningar som jag läst pekar på att det ökar lavinartat och det är definitivt över 10% som regelbundet skadar sig själva.

MEN, genetiken är inget vi kan påverka, iaf inte för tillfället. Däremot kan vi påverka hur föräldrar uppfostrar sina barn genom ex. preventionsprogram. Vi kan även hjälpa barnen i skolan genom liknande program och att jobba med kamratstödjan.
Det är jätteintressant att det forskas inom genetiken och det är enormt viktigt, men vi måste nog fokusera rätt hårt på de delar vi kan påverka.

Som mamma med abrn inom skolan kan jag säga en heldel utifrån egna observationer, och jag lovar att de barn som har föräldrar som inte bryr sig tillräckligt eller är för stränga, de mår inte bra. De barnen har ofta dåligt självförtroende, men hur man ska bevisa att detta är kausalt är en gåta för mig. Du kanske har idéer?