Stanley Milgrams lydnadsexperiment (Wikipedia beskriver utförligt studien) på Yale University, är ett av psykologins mest berömda. 65 % av försökspersonerna i studien lydde order, och gav andra försökspersoner elstötar med 450 volt trots att de visste att det var förenat med livsfara. Inte oväntat röstar 31,4 % av läsarna på PsyBlog fram Milgrams experiment som psykologihistoriens mest betydelsefulla i en pågående onlineomröstning.
Det etiska komplikationerna lyfts ofta fram när man diskuterar Milgrams experiment och det är en allmän sanning att så här får man inte bedriva vetenskapliga studier idag. Mind Hacks rapporterar om professor Jerry Burger på Santa Clara University, och hans team som bestämde sig för att replikera Milgrams studie idag. På bloggen Situationist finns hela bakgrunden till projektet. En av utgångspunkterna var att försöka mildra de problematiska aspekterna med Milgrams experiment samtidigt som man var mån om att hålla sig så nära ursprungsstudien som möjligt. Så här förklara Burger själv hur de gick tillväga:
”I went to great lengths to recreate Milgram’s procedures (Experiment Five), including such details as the words used in the memory test and the experimenter’s lab coat. But I also made several substantial changes.
First, we stopped the procedures at the 150-volt mark. This is the first time participants heard the learner’s protests through the wall and his demands to be released. When we look at Milgram’s data, we find that this point in the procedure is something of a “point of no return.” Of the participants who continued past 150 volts, 79 percent went all the way to the highest level of the shock generator (450 volts). Knowing how people respond up to this point allowed us to make a reasonable estimate of what they would do if allowed to continue to the end. Stopping the study at this juncture also avoided exposing participants to the intense stress Milgram’s participants often experienced in the subsequent parts of the procedure.
Second, we used a two-step screening process for potential participants to exclude any individuals who might have a negative reaction to the experience. . . . More than 38 percent of the interviewed participants were excluded at this point.
Third, participants were told at least three times (twice in writing) that they could withdraw from the study at any time and still receive their $50 for participation.
Fourth, like Milgram, we administered a sample shock to our participants (with their consent). However, we administered a very mild 15-volt shock rather than the 45-volt shock Milgram gave his participants.
Fifth, we allowed virtually no time to elapse between ending the session and informing participants that the learner had received no shocks. Within a few seconds after ending the study, the learner entered the room to reassure the participant he was fine. Sixth, the experimenter who ran the study also was a clinical psychologist who was instructed to end the session immediately if he saw any signs of excessive stress.
Although each of these safeguards came with a methodological price (e.g., the potential effect of screening out certain individuals, the effect of emphasizing that participants could leave at any time), I wanted to take every reasonable measure to ensure that our participants were treated in a humane and ethical manner.
Trots detta var resultatet ungefär detsamma som i Milgram studie. På Situationist kan man se videoklipp och läsa i detalj om undersökningen.
Spännande, minst sagt! Fortfarande inte genomförbart i Sverige antar jag, då testpersonen alltid måste veta och vara införstådd i vad de deltar i för studie misstänker jag? Eller kan man bortse från sådant och låta ändamålet helga medlen?
I mitt tycke tolkas de etiska riktlinjerna väl snävt. Eller åtminstone har jag en känsla av att många projekt inte kommer till för att man tror att de inte kommer att godkännas av etiknämnderna. Sverige är ett onödigt politiskt korrekt land, det är det enda jag håller med Dansk Folkepartis Pia Kjærsgaard om.
Jag tycker man borde vara mer tillåtande när det gäller undersökningar och experiment med ”friska” personer som frivilligt söker sig till olika studier. Sedan tror jag inte att kontroversiella experiment av hävd blir en ändar-helgamålen-medlen-diskussion. Men säkert rätt ofta.
Det finns också märklig dubbelmoral i att ondgöra sig över milgramexperimentet och samtidigt ha det på första sidan i varenda psykologibok.
Jag funderade dock på en sak så här i efterhand. Man valde bort alla de som verkade labila eller inte lämpade för studien, ca 20% (minns inte riktigt..). Är det inte ett rimligt antagande att det är just de personerna som inte hade fullföljt upp till 150 volt?
@Johan: Det är i alla fall en intressant hypotes.
Johan, jag tror kanske det finns något i det du säger. Samtidigt,
tror jag snarare att det handlar om att rensa bort personer som skulle kunna tänkas vara labila, eller känsliga på något sätt, eller bara beter sig märkligt. Det är ju ett vanligt förfarande inom psykologisk forskning att försöka få ett så stabilt urval av försöksdeltagare.
När KBT-behandlingar evidensprövas handlar det ofta om ett noga utsorterat urval så att undersökningsdeltagarna bara har tex. ett ”problem” eller en diagnos. Personer med flera symptom och diagnoser som ju är det vanliga inom psykiatrin tex. kommer då inte med i urvalet. Det är sannolikt svårare att behandla de här personer. I verkliga världen utanför de kontrollerade experimentrummen är människor mycket svårare att behandla. Man får de patienter, klienter man får.
De här är i och för sig ett stort problem också inom medicinskt forskning.
Ett sätt att komma runt problemet är att en grupp personer gör urvalet och en annan oberoende grupp genomför behandlingen/testar nya medicinska preparat och slutligen en tredje oberoende grupp gör utvärderingen. Det vore ett mer rakryggat förfarande för alla parter.
Tycker det är en spännande studie och något jag direkt kommer att tänka på är: vilka var dessa personer som väljer att inte följa order? Var det bara människor som skiter i vad andra säger, och av en händelse kände för att inte följa order den dagen? Eller kan man tänka sig att det finns människor som klarar att att ”stå utanför” situationen väga för och emot oberoende av auktoriteters påtryckningar? Och om så är fallet, vore inte det intressant att forska på?
Jag håller med. Det vore jätteintressant att studera närmare. Kommer att tänka på folk under Tredje Riket som gjorde motsåtnd och tog enorma risker. Varför gjorde dom det? Varför riskera sitt eget skinn för att gömma någon stackars jude? Känner inte till om Civilkurage har studerats ordentligt. Förmodligen har det gjorts. Vore intressant att läsa om.
Vet inte om civilkurage per se har studerats. Lawrence Kohlberg m.fl. har ju dock studerat människors sätt att tänka och resonera kring olika ting. Studierna görs emellertid inte, så vitt jag vet iaf, parallellt med studier av faktiskt handlande.
Kan tips om den gamla serien Discovering Psychology (går att dra på isohunt.com) där Philip Zimbardo är programledare. Han gjorde ett liknande omtalat experiment kallat The Stanford Prison Experiment. I program 19, The Power of the Situation, talar han om det och andra liknande experiment (som Milgrams).
På wikipedia står det att Zimbardo gett ut en bok som behandlar just hur det går till när människor begår sådana hemskheter: The Lucifer Effect: Understanding How Good People Turn Evil. Står dels om Stanfordexperimentet, dels om Abu Ghraib där liknande saker hände nyligen – och ”på riktigt”. Tvivlar dock på att det står något om varför vissa personer inte dras med. Det blir oftast ”platta” studier som studerar en generell befolkning och inte skillnader mellan människor i befolkningen.
Zimbardo och fängelseexperimentet är ju andra socialpsykologiska klassiker. Kom att tänka på att kd och Göran Hägglund ville upphöja det till allmän lag att visa civilkurage när brott begås eller olyckor sker. Men jag tror inte det blev något av det. Svårt att lagstifta fram. Men om vi visste varför vissa personer går mot strömmen och sätter sig emot den stora massan eller auktoriteter så vore mycket vunnet. Jag tänker på munkarna i Burma. De tiotal munkar som drog igång denna utsiktslösa protest höll ju nästan på att rucka på hela regimen. Hur vågade dem? Varför sa just dessa personer ifrån?