månadsarkiv: februari 2008

KK-stiftelsen satsar på samhällsentreprenörskap

KK-stiftelsen har påbörjat sitt arbete med att utveckla samhällsentreprenörskap. Under åtta år ska man fördela 120 miljoner till forskning, utbildning och att ”sprida begreppet i samhället”. I torsdags deltog jag i en konferens i Hällefors där ett tjugotal personer från olika organisationer försökte få någon rätsida på begreppet. Främst var det lokala företrädare från Mellansverige som hade blivit inbjudna till Formens Hus. Det var särskilt spännande att möta människor och projekt som jag som stockholmare sällan stöter på.

Sedan min tid på Kaospiloterna har jag varit intresserad av nya initiativ för att utveckla samhället. I den anglosaxiska världen talar man social entrepreneurship vilket vanligen brukar översättas med socialt entreprenörskap. Det är redan en etablerad disciplin i USA och England. Som jag uppfattar KK-stiftelsens uppdrag och initiativ syftar det till att bredda perspektivet och komma bort från en uteslutande ekonomisk diskurs. Det är inte alldeles enkelt att se hur det låter sig göras. Social entreprenurship är i grunden också det ett ganska diffust begrepp. Att göra ett begrepp ännu vagare riskerar att göra alla missnöjda. Det är svårt att tala om samhällsförändring och samhällsnytta i opolitiska termer. Det vissa kallar utveckling kallar andra för avveckling. Jag tror att det finns få projekt som i sig själva är samhällsnyttiga. Det är inte aktiviteten i sig själv som är det viktigaste tror jag, utan intentionen bakom ett projekt, ett företag eller en organisation. Personligen är jag mer förtjust i begreppet social innovation. Det begreppet har inte samma krav på att vara samhällsnyttigt även om social innovation kan vara samhällsnyttigt.

Hur som helst ska det bli spännande att följa utvecklingen med samhällsentreprenörskap framöver. KK-stiftelsens program har en egen hemsida; samhallsentreprenor.se 

Alf Rehn om företagsekonomins kris och succé

Vad är det egentligen företagsekonomin, som akademiskt fält, skall producera? Frågan kan tyckas udda, t.o.m. obegriplig, men är i mitt förmenande viktig, för där filosofi och biologi framstår som tämligen klara sysselsättningar, och begripliga för och i sig själva, är det mycket mera oklart vad företagsekonomi finns till för. Ska den vara nyttig, ska den skapa mervärde, vara intellektuell, vara kritisk, vara produktiv?

Så börjar Alf Rehn en tankeväckande essä om företagsekonomi. Rehn är professor i innovation och entreprenörskap på KTH. Han har intresserat sig för allehanda udda ekonomiska företeelser i periferin. Han har nyligen författat boken ”Vad är företagsekonomi” och är en flitig talare. Det är sällan man läser en text som undersöker en akademisk disciplins kärna och fundament. Det tas alltid för givet att det finns en massa akademiska ämnen och ofta tycks verksamma inom dessa fält betrakta det som något självklart att de ska forsätta finnas till. Jag har precis läst en kurs i socialpsykologi och kämpat med att förstå vad socialpsykologi är för något. Jag kämpar fortfarande.

Crash-course i familjeterapi

Joel i min klass har tagit initiativ till en crash-course i familje- och systemterapi med med Josef Ram.  Igår träffades vi åtta personer från tre olika klasser för den första av fem träffar. Josef Ram är en inspirerande handledare som inte väjer för djup och personliga diskussioner. Han brukar undervisa två halvdagar på termin 3 på kursen i gruppprocesser. Det här blir en möjlighet till fördjupning som jag är glad för. Jag tycker det är positivt med den här typen av initiativ. Allt får inte plats på psykologutbildningen skolan och universiteten kan vara en samlingsplats och förmedlare av fristående kurser tror jag. Förhoppningsvis kan det bli mer av det framöver.

Jag känner mig kränkt, vart ska jag vända mig?

Maciej Zaremba vänder blickarna mot alla anmälningar om diskriminering som drabbat Lärarhögskolan på senare år. I dagens DN granskar han hur Studentkåren på Lärarhögskolan uppmanar studenter att anmäla lärare om de känner sig kränkta. Att lärarutbildningen är undermålig är inget nytt. Men att studenter som blir kuggade och inte klarar av elementära akademiska studier dessutom anmäler lärarna är ju horribelt.

De sätter återigen fingret på det bisarra med kårobligatoriet. Här om dagen presenterade regeringen ett nytt förslag på att ta bort tvånget att vara medlem i en studentkår. Samtidigt skjuter samma regering till lika mycket pengar till Studentkårerna! Det blir ju ett ännu mer bisarrt system när det inte ens baseras på medlemsantal. Det är alldeles för mycket av kårens verksamhet som handlar om att politiska broilers får pengar för att ge den egna karriären en behövlig skjuts framåt. Det vill varken Kjellberg eller jag bidra med. Fler åsikter om kårobligatoriet, här.

Jag känner mig kränkt av ett korkat regeringsförslag och av Studentkårens uppträdande på Lärarhögskolan. Vart ska jag vända mig?

Uppdaterad: Den andra artikeln av Zaremba handlar om queerfundamentalism bland lärarhögskolans elever. Zaremba tar också upp de tveksamma rättsprocesser som de olika ombudsmännen ägnar sig åt.

I grunden skvallrar Lärarhögskolans hantering om feghet från ledningens sida. Att vika sig för orimliga rättsprocesser för att man är rädd att bli fälld är verkligen dåligt ledarskap. Istället för att ledningen tar ett samlat grepp om det här har man lämnat de enskilda lärarna i sticket. Det behövs en gnutta civilkurage från ledningen. Något man inte har förmått. Ta debatten och ta strid för sans och förnuft. Om man mot förmodan skulle ha förlorat en rättsprocess skulle tydliggöra ett skevt system. Den chansen har skolledningen missat. Rättshaverister får också finnas och utrycka sig, men man bör inte lyssna på dem. Det farligare är när man viker sig.

Kåre Bremer, rektor på Stockholms Universitet uttalar sig om kränkningar och utredningar.

Mer om ”In Treatment”

intreatment1.jpg

Konrad skriver på Weird Science om ”In Treatment”. Han är uppmuntrande positiv till det han kallar för tålamodsteve. Jag blir generad över att jag inte sett tv-serien ännu. Men jag får skylla en vansinnigt hektisk vecka. Hur som helst Konrads inlägg och kommentarerna till texten gör mig övertygad om att jag måste börja titta. Några spekulerar huruvida SVT kommer att orka sända ”In Treatment”. Låt oss hoppas. Mer om ”In Treatment” här.

Kritik mot föräldrarkurserna ger förvirrat intryck

Jag skrev för ett tag sedan om föräldrarkurser och barnuppfostran med anledning av Insidans artiklar i DN. Gert Svensson följer upp med reaktioner från läsarna, varav några publiceras här. Dagen efter följde man upp med ytterligare en artikel där några kritiska psykologer menar att ”barnet har ett budskap med vreden”. Det känns som många kommentarerer är förvirrade överreaktioner. Jag fäste mig vid Sten Lundqvist försök till nyansering och som jag tror är en viktig aspekt. Han är verksamhetsansvarig på BUP Stockholm.

Vi skrämmer inte barn till lydnad

”Inom barn- och ungdomspsykiatrin (Bup) i Stockholm använder vi sen några år föräldrautbildningsprogram som bygger på kognitiv beteendeterapi, främst Komet och De otroliga åren. Programmen är väl utvärderade, såväl utomlands som i Sverige. Vår erfarenhet är att de fungerar – inte bara för att förändra barns beteende utan framför allt för att bryta mönster och skapa goda cirklar i samspelet mellan barn och föräldrar. Är då dessa program exempel på ett ’nyauktoritärt’ förhållningssätt som kränker barn och skrämmer till lydnad? Nej, faktiskt inte. Alla metoder kan missbrukas och bli destruktiva i fel händer. När vi använder dessa program inom Bup sker det under ledning av kompetenta och erfarna medarbetare. Innan föräldrarna erbjuds föräldragrupp har vi gjort en bedömning av barnet och familjen. Tillsammans med föräldrarna har vi kommit överens om att detta är en väg att skapa förändring. Erfarenheten visar att den ofta är framgångsrik.”

Som allmänna råd till föräldrar känns det dock tveksamt att endast rekommendera kurser baserade på inlärningssningsteori. Jag tror knappast kursledarna själva tillämpar idéerna fullt ut. Särskilt problematiskt känns det att konsekvent använda sig av positiv belöning. Det gör att barnet ständigt förväntar sig yttre bekräftelse vilket i längden är orealistiskt och gör barnet osjälvständigt. Forskning har visat att på lång sikt är det bäst att då och då belöna positiva beteenden.

Dagen efter läsarrekationerna följde DN upp med ytterligare en artikel där några kritiska psykologer menar att ”barnet har ett budskap med vreden”. Och det är ju förstås sant. Men en del av kritiken gick ut på att det var omänskligt att ignorera barn. När barn blir obstinata menade flera att man ska sätta sig på huk och tala med snäll röst och att omfamna barnet. För mig förefaller det naivt att tro att föräldrar ska bete sig på det sättet. Man har faktiskt rätt att bli arg även som vuxen, och jag tror att det är bra att barn märker att vuxna också blir arga. Ibland är det ju bra att var och en går till sitt och lugnar ser sig. Lars H Gustafsson föreslår att föräldern ska säga något i stil med: ”Nu är du en riktig trasselgubbe, men jag älskar dig lika mycket ändå!”. Jag tycker återigen att det låter naivt. En toffelförälders reaktion. Guhn Godani psykolog på Rädda Barnen, tycker att föräldrar inte ska agera pedagog utan medmänniska. Det känns som en märklig polarisering. Det finns många likheter mellan pedagogen och föräldrarrollen. Personligen tror jag att det finns för lite pedagogik i dagens barnuppfostran.

Kicki & Lasse går till attack

kickilasse.jpg

Ikväll på Forum dyker karaktärerna i Peter Kihlgårds hyllade kärleksroman ”Kicki & Lasse” upp på scen. Kicki (Lina Englund) och Lasse (Leif Andrée) försvarar sig mot personporträtt i boken. Peter Kihlgård har skrivit manus och medverkar själv i den här udda iscensättningen. Musik av: Mats Ronander, Benneth Fagerlund och Robin Lyne. Ur programmet:

Peter Kihlgård sitter och skriver på sin nya roman. Plötsligt ringer det på dörren. In stormar Kicki och Lasse, livs levande och ursinniga över hur Kihlgård behandlar dem i sin text. Nu är de fast beslutna att till varje pris förmå honom att tilldela dem ett bättre och värdigare öde. De kidnappar honom.

Ett givet val om jag inte skulle på middag. Hittade även en rolig chat med Kihlgård och DN:s läsare. För den som inte läst boken ännu, skynda.

”Fjärilen i glaskupan” filmrecension

re625_350_1.jpg

Jag har recenserat ”Fjärilen i Glaskupan” i Psykologtidningen nummer 3/2008.

Föreställ dig att du är en man i dina bästa år. Du är snygg, har tre barn och en vacker fru som du bedrar då och då. Du är en beundrad chef för en internationell modetidning. Då råkar du utför en stroke och hamnar i koma. När du vaknar upp är du totalt förlamad, sånär som på ditt vänstra öga som du kan blinka med. Du har drabbats av det mycket ovanliga ”locked-in-syndrom”. Detta var vad som hände Elles chefredaktör Jean-Dominique Bauby, vars bok (”Le Scaphandre et le papillon”) nu har blivit film. ”Fjärilen i glaskupan” är konsekvent filmad med en inifrånblick där betraktaren får uppleva Baubys klaustrofobiska värld sedd från ett öga. Perspektivet är ibland suddigt, obegripligt, hotfullt och på sniskan. Nervtrådarna i det andra ögat är skadade och för att ögat inte ska torka ut syr man igen det. Stygn för stygn tills det blir mörkt. Män i vita rockar talar med honom. Han svarar men märker efter ett tag att svaren bara hörs i hans huvud. Paniken stegrar. De hör mig inte! Snart överlämnas han till en talpedagog som ska hjälpa honom att kommunicera, och en sjukgymnast. Läs mer

En svår situation, gästblogginlägg av Jonas Pils

Så var det premiär för ett gästblogginlägg. Det är en uppsats som Jonas Pils har skrivit. Han arbetar som mentalvårdare sedan ett par år inom Psykiatrin Södra i Stockholm. Arbetet är skrivet inom ramen för en internutbildning i socialpsykiatri (15hp) i samarbete med KI. Temat är vårdideologi och etik.

Uppsatsen handlar om hur man hanterar en svår situation som har relevans för såväl psykologer som lekmän. Vad ska man göra när ens klient börjar gråta? Hur ska man tänka? Jonas Pils personliga text belyser den här situationen.

En svår situation

Jag ska ha ett klassiskt 45-minuterssamtal med en patient, ”Lisa”, på SPE-mottagningen. Det är en kvinna vars äktenskap nyligen tagit slut. Lisa själv ville inte detta utan det är hennes man som inte vill vara tillsammans längre. Deras gemensamma son mår även han psykiskt dåligt, troligen mycket på grund av separationen. Han har försökt ta sitt liv en gång sedan Lisa och hennes man skilde sig.

Vad vi från psykiatrin säger att Lisa lider av är depression och/eller en krisreaktion. Behandlingen kan bestå i allt från ”lyckopiller” och starka lugnande tabletter till i princip ingenting, beroende på hur man ser på problematiken. Lisa har i samråd med sin läkare valt att endast använda sig av lugnande tabletter vid behov och skippa lyckopillren tillsvidare. Läs mer

I’m not there

photo_13.jpg

I torsdags såg jag äntligen ”I’m not there” på Cinematekets förhandsvisning. Det var proppfullt och inte som jag befarat av medelålders dylanologer utan istället mestadels unga tjejer! Det känns inte mer än rätt med tanke på att Cate Blanchett gör en fantastisk prestation som Dylan á la 1965. Otroligt bra. Att jag ärvde min pappas fascination för Dylan ser jag som en stor tillgång. Jag har dock aldrig blivit så fanatisk att jag knarkat Dylan som Hynek Pallas beskrivit sin besatthet. Så här skriver han i sin SvD:s recension:

”Genom att låta sex olika skådespelare spela lika många ”Bob Dylan” i ett ickelinjärt narrativ som drar inspiration från Bob Dylans liv och konst fångar Haynes en central idé hos artisten, som – utifrån Arthur Rimbauds citat ”Jag är en annan ” sagt att när han vaknar är han en person och när han går och lägger sig en annan.”

dylan7.jpg

Och Eva af Geijerstam fortsätter på samma tema i sin DN-recension:

”I’m not there” framstår som den enda självklara och logiska konstruktionen. Att det är en konstruktion kan ingen betvivla. Med sex olika ”Dylan”, gestaltade av sex olika skådespelare, slår Todd Haynes obönhörligt fast detta enda; var och en av oss som har något som helst förhållande till Dylan får svara för det förhållandet och dess innebörd helt på egen hand.

För precis så känner jag. Filmen är ett flöde av stämning och känslor som griper tag i mig. I början av filmen möter vi New Yorks gator med Dylans unga blick. Ansiktena stirrar på utbölingen på ett sätt som får mig att fatta vilken chock det måste varit att komma från Minnesota till Manhattan. Jag ryser gång på gång över hur regissören Todd Haynes lyckas berätta något om Dylan som jag vet men inte visste hur jag skulle sagt det. ”I’m not there” är sprängfylld av referenser som går mig förbi och jag ångrar att jag inte hade med mig min dylanologkompis. Det fina med filmen är att man kan se den för att den är vacker, för att man vill se nyskapande film, för att man vill bli berörd eller för att man vill få Haynes tolkning av din tolkning av vem Bob Dylan egentligen var.

Pallas fortsätter:

För den som likt mig ätit Bob Dylan till frukost under flera års tid är det här en film som ger begreppet intertextualitet en ny innebörd – I´m not there är på väg att explodera. Dialog baserad på fraser ur obskyra låtar är det minst extrema. Om jag säger att den utmärkta Cate Blanchett – allt ni har läst är sant – i en sekvens är modellerad ner i minsta detalj på en filmupptagning av Bob Dylan i en presskonferens från 1965, då tror jag ni förstår.

Kommentar överflödig.

Jag rekommenderar varmt Hyneks äldre texter om sitt förhållande till Bob Dylan och om Dylans förhållande till filmmediet. Se det som två bonustracks som hjälper den som inte kan texten till ”All along the Watchtower” utantill.

Uppdaterad: Wennö intervjuade Todd Haynes i DN för ett tag sedan. Samt en Understreckare av Pallas där han tar upp Dylans egna filmprojekt.