Du får verkligen ursäkta min ”slip of the finger”! Jag kände inte din far, men läste med största nöje hans första (?) bok om liftning och har något svagt minne av ett ytligt möte 1965 eller 1966 hos Hans Mosesson på Bredgatan i Lund. Men minnet är en skälm, som bekant.

Eve Malmqvist hette den gamle sympatiske körsångaren och läsforskaren i Linköping.

Förresten, tror jag tror du förväxlar mig med min far Peter Mosskin. Men jag är en alldeles egen individ och heter Jonas.

Men visst är det lite sorgligt att pedagoger och psykologer har så låg cred i den allmänna debatten att en fysiolog måste prata ”hjärna” för att problemet skall uppmärksammas?

PS
Intressant nog hyste Linköpingsinstitutionen en av världens främsta läsforskare som professor för sisådär 20 år sedan.

Jag tror också att det är farlig att symptomifiera och medikalisera allt för mycket. Det blir ett sätt för föräldrar och pedagoger att ursäkta att man inte lyckats stimulera och entusiasmera eleverna. Vi behöver inte fler ursäkter till det.

Jag tror att boten finns i ökad medvetenhet om vilka svårigheter en del diagnoser medför. Men boten ligger nog främst i att lära ut strategier för att hantera sina svårigheter.

Det märkliga, eller t.o.m. komiska, är väl snarare att han framtonar som amatörpedagog. Kunskaper om hur och när barn och unga bäst lär sig har funnits bland lärare i århundraden. Varför ”medikalisera” detta kunnande? Risken är att ”diagnosen” ser elegant ut i sin medicinska kostym, medan boten uteblir.

Ett spännande, och kanske tragiskt, exempel på detta är medikaliseringen av vad som förr kallades ”läs- och skivsvårigheter”. Det utgjorde ett viktigt pedagogiskt område. Läsningens didaktik var central i små- och folkskollärares seminarieutbildning och speciella metoder för lästräning utvecklades (remedial teaching). Lärarna satte en ära i att hjälpa barn med dessa svårigheter.

Enligt rapporter från lärarstuderande finns idag ytterst lite kvar av detta.

Ett värdigt forskningsområde vore att undersöka om något samband kan finnas med att dyslexibegreppet lnacerades på bred front av ”hjärnforskare”.

Observera att detta inte på något sätt skall tolkas som att jag förnekar biologiska grunder för svårigheterna, men var finns boten?

Vilka svenska barn då? Nu hittar du väl ändå på?