månadsarkiv: maj 2008

Fransk och Judisk Filmfestival

img-chansons.jpg

Det är Fransk filmfestival både i Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund. I Stockholm pågår festivalen till den 5 juni på biograf Sture. Producenten Olivier Guerpillon sade en träffande sak i DN På Stan idag:

”Våra besökare är nyfikna och kulturella. De kan tänka sig att se en fransk film även om de inte vet vad den handlar om. Många av dem tycker att fransk film representerar något speciellt, ungefär som franskt vin”.

Det stämmer in på mig. Även om det också innebär att jag väljer bort ”fransk film” när jag inte är på humör. I artikeln framgår också att bara dussinet filmer kommer till Sverige från Frankrike av de cirka 200 som produceras varje år. Kanske är det just därför som den svenska biopubliken kan räkna med att en fransk film=kvalité.

En snabbtitt i programmet gör att jag vaskar fram två psykfilmer för den intresserade. ”Tous et pardone” om skilsmässa och försoning och ”Les chansons d’amour” av Christophe Honoré som handlar om ung kärlek och tresamhet.

rjellyfish.jpg

Isrel firar 60 år och lagom till det drar också Stockholms Judiska filmfestival igång. Den pågår mellan den 10-13 maj på Zita. Jag är mest sugen på israeliska ”Jellyfish” (2007) som belönades i Cannes och som visas på Cinemateket. Filmen är gjord av Shira Geffen och Etgar Keret och skildrar det moderna Tel Aviv. Så här påar Cinemateket filmen:

”Filippinsk husa mobbas på hebreiska och brud inlåst på toalett klättrar ut och bryter benet i succédebut av författarduo.”

Det blir iallafall jag nyfiken på.

Uppdaterad: Hynek Pallas tipsar om ”Un Secret” av Claude Miller som också visas på festivalen. Så här skriver Hynek om filmen:

Genom återblickar väver Miller ihop minnen och berättelser (nej, det är inte alltid samma sak) om en judisk familj i Andra världskrigets Frankrike. Den atletiske familjefadern Max är jude, men på gränsen till vad vi skulle kalla för självförnekande. Hans fru Hannah, och hennes föräldrar, är desto mer traditionella. I enlighet med titeln finns det en fet hemlighet begravd i filmen, vilken inte skall avslöjas, men den hänger starkt ihop med hur dessa karaktärer ser på sig själva och använder det för sin överlevnad.

Det låter lovande tycker jag.

I Ludvig Igras fotspår

13 maj, kl 19. anordnar Judiska Museet i samarbete med Mareld en kväll med samtal om psykoanalytikern och författaren Ludvig Igra. ”Den själsliga ökenvandringen – Ludvig Igras psykologiska Exodus” är rubriken för kvällen. Ludvig Igra använde bibliska berättelser och judisk tradition i sina tolkningar av människans inre landskap. Till hjälp för att tolka det här landskapet har man samlat en kunnig panel. Tomas Böhm, psykoanalytiker och författare, Eva Ekselius, fil dr i litteraturvetenskap, författare och journalist, Morton Narrowe, överrabbin emeritus samt Sara Wasersztrum, psykoanalytiker och psykoterapeut.

Ludvig Igra (1945 2003) föddes i Polen. Hans föräldrar överlevde Förintelsen och kom till Sverige 1947. Han var psykolog, psykoanalytiker, föreläsare, lärare och författare. Han har givit ut flera böcker bl a ”Objektrelationer och psykoterapi”.(1993) och ”Den tunna hinnan -mellan omsorg och grymhet” (2003)

Judiska Museet ligger på Hälsingegatan 2. Det är obligatorisk föranmälan till annika@judiska-museet.se eller tel 08-31 01 43.

Psykologisk bloggkompott

kompott.jpg

ScienceDaily skriver om en intressant studie om beslutsprocesser. Inte oväntat förefaller det som om vi överskattar hur medvetna och rationella våra beslut fattas. Tidigare har man trott att omedvetna beslut fattas just i stunden men den här studien menar att vi redan förberett vårt val upp till sju sekunder innan vårt beslut manifesteras.

Referens: Chun Siong Soon, Marcel Brass, Hans-Jochen Heinze & John-Dylan Haynes. ”Unconscious determinants of free decisions in the human brain”, Nature Neuroscience April 13th, 2008.

Mind Hacks tar upp ny forskning om det psykoanalytiska konceptet med bortträngning av minnen. En ny studie har försökt finna bevis för att bortträngning existerar men med magra resultat:

Rofé cites evidence that people tend to remember rather than repress traumatic experiences, that banishing unpleasant memories tends to be a useful way of coping for many people (although interestingly, probably bad for physical health), that there is no evidence for unconsciously motivated forgetting, and that psychoanalytic therapy doesn’t seem to work by ’lifting repression’.

Studien är gjord av Yacov Rofé och publicerades i ”Review of General Psychology”, 2008 Mar Vol 12(1) 63-85. Abstract.

Advances in the History of Psychology skriver om ett antal klassiska psykologiexperiment som har replikerats. Däribland Gertrude Steins om automatiskt skrivande. Experimenten är publicerade i Science & Education.Change Therapy skriver om de tio vanliga ”cognitive distortions”. Etta på listan är ”allt eller inget-tänkande”, något som jag själv ideligen fastnar i.

Neurophilosophy tipsar om en intervju med Eric Kandel. Han vann nobelpriset 2000 i medicin för sina insatser kring lärandet och minnets funktioner hos celler. Klippet är tjugo minuter långt och några av de ämnen Kandel diskuterar är skillnader mellan biologiskt och digitalt minne, fri vilja och medvetande.

Slutligen skriver CognitiveDaily om en ministudie som menar att blommor verkligen gör oss lyckliga.

Sushi, Madonna och mingel x2

picture2.png

I fredags hade internetnomaden och webentreprenören Ted Valentin realease för sitt nya projekt Suskikartan.seGalleri Agueli. Det var en trevlig tillställning med god mat även om det inte bjöds på sushi. För den som liksom jag inte är något freak av rå fisk så kommer inom kort även cafékartan, restaurangkartan och wifikartan.

180px-madonnact.JPG

Igår var det officiell invigning av Klarabiografen på Kulturhuset. Lite sent kan man tycka med tanke på att verksamheten har varit igång sedan i oktober förra året. Nässelshotsen var ingen höjdare men apelsinjuicen var god. Kulturhuschefen Erik Sjöström snackade liksom Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt som talade på politiska vilket politiker behärskar väldigt väl. I bion visade man Madonnas konsertfilm från sin världsturné ”Confession Tour”, givetvis i hd-format. Ett udda filmval kan tyckas med tanke på att biografen ska visa film som inte får plats någon annan stans, men kulturfolket har ju gärna en postironisk glimt till det mesta. Otroligt nog är Madonnas ”Confession Tour” en av de få populärkulturella fenomen som jag lyckats bevittna på senare år. Säga vad man vill om Madonna men underhålla kan hon verkligen.

Fotbollskväll-Kobra 1-1

jockum.jpg

Att höra Chris Härenstam göra en snabbreferat med en teaterbesökare efter en pjäsen kändes lika klockrent som att se Staffan Lindeborg på piano. Överlag var det ett frisk drag över Kobra när sportjournalisterna tog över. Snabbt, och fräckt om operafans i Parma och om några beundrare till konstnären Jockum NordströmGrafikens Hus i Mariefred. Det var befriande att höra honom säga att han inte tyckte att vernisager eller fans var viktiga för honom som konstnär. Jag tror honom verkligen.

Däremot kändes Kobraredaktionens intåg i Fotbollskvällsoffan mer traditionellt. Att höra författare beskriva sin kärlek till fotbollen som Marcus Birro gjorde känns gjort. Det var visserligen intressant att se reportaget om Roma som både har en egen tv- och radiokanal samt en egen tiding. Diskussionerna om skillnaderna mellan journalister och fans kändes givande, även om jag saknade en uppdatering av begreppet journalist. I dagens mediavärld där bloggare ofta rapporterar och mainstrem media klipper och klistrar från bloggar och pressmeddelanden är det inte självklart vart gränserna går.

1-0 till Fotbollskvällsredaktionen. Samtidigt måste man komma ihåg att Kobras format är överlägset Fotbollskväll. Kobra har år efter år gjort intressanta och spännande program i en form som balanserat väl mellan att vara poppigt, nördigt och kulturprettigt. Programmets tempo och rytm gör det lätt även för fotbollsjournalister att hoppa in och extraknäcka. Formatet och strukturen ger en bra grund att stå på. Detsamma kan man verkligen inte säga om Fotbollskväll. En soffa, lite eftersnack och några fotbollsklipp är inte särskilt spännande även för den fotbollsintresserade. Fotbollskväll borde anamma Kobras okonventionella sätt att förhålla sig till kultur. Då skulle jag börja följa programmet.

Med andra ord; kvitterade Kobra till 1-1 i andra halvlek.

Jan Gradvall om diskofejk

200px-saturday_night_fever_movie_poster.jpg

I DN 27 april skriver Jan Gradvall en intressant artikel om den stora diskofejken. Där berättar han historien om musikjournalisten Nick Cohn och hur han fabulerade ihop ett reportage om den spirande diskoscenen. Artikeln publicerades i juni 1976 i New York Magazine och blev en succé som senare ledde fram till filmen ”Saturday night fever” från 1977. Men allt var bara fejk. ”Saturday night fever” hör inte till någon av mina favoriter i musikalgenrén, men Gradvalls text är verkligen läsvärd. Så här säger Nick Cohn om det hela:

Det var min idé att göra ett reportage om den verkliga discoscenen ute i New Yorks förorter, något jag tyckte Manhattan-journalisterna helt hade missat, säger Nik Cohn. En vän tipsade mig om diskoteket Disco 2000 i Bay Ridge. Jag åkte dit, såg alla som hängde utanför, men kände mig plötsligt väldigt utanför och osäker. Jag insåg att jag visste ingenting om de här människorna. Jag pallade därför inte ens gå in.

– När deadline närmade sig, och jag var tvungen att skriva klart, baserade jag i stället reportaget på mods jag träffat i London under tidigt sextiotal. Jag brukade hänga på en klubb på Goldhawk Road i Shepherds Bush där The Who gjorde tidiga spelningar. De ledande modsen, som verkligen levde för att visa upp sig, kallades ”faces”, en term jag i artikeln överförde till discoscenen.

– Huvudpersonen,Travolta i filmen, var en sammansättning av flera olika personer. Utanför discoteket i Brooklyn såg jag en kille som stod ute i kylan i bara skjortärmarna. Det var uppenbart att han hellre skulle frysa ihjäl än att göra avkall på sin stil. I honom kände jag igen den attityd jag observerat hos flera engelska mods.

Det är fantastiskt vad man kan svänga ihop som skribent om man har lite fantasi. Tydligen lyckades Nick Cohn fånga ett fenomen bara på känn.

Einstürzende Neubaten spelar intellektuellt memory på scen

300px-en_2000-05-19_karlsruhe_1.jpg

Förra söndagen såg jag en fin konsert med Einsturzende Neubaten på Berns. En krytiskt namn som Fredrik Strage förklarar på följande sätt:

Einstürzende Neubauten betyder ”instörtande nybygge”. En kort tid efter att gruppen bildats i Berlin 1980 kollapsade stadens nybyggda kongresshus eftersom en arkitekt hade slarvat han räknade ut takets vikt. Einstürzende Neubauten såg det som ett gott omen. Här skulle rivas.

Det var med spänd förväntan jag cyklade genom stan på väg till Berzelii Park. Jag hade svårt att föreställa mig vilken publik som skulle vara där. Själv upptäckte jag bandet av en slump för ett par år sedan. Soundtracket till filmen ”Berlin Babylon” som jag ännu inte har lyckats se gjorde att jag fick upp ögonen för detta märkliga band. Publiken visade sig vara blandad. Även om kläderna mestadels gick mestadels i svart var åldrar, frisyrer och skor skiftande. Alltifrån tonårspopkids till frustande tyskar (som fick mig att tänka på Hassans sketch om ”10 000 tyska bögar”).

Einsturzende Neubaten är ett industrielektropunkband som vad jag förstått gjort en märklig resa mot ett lugnare och melodiösare sound på senare tid. Deras förkärlek att använda allehanda hjärnföremål i sin musik har dock inte mattats. Scenen såg mer ut som en byggarbetsplats där de mellan varje låt var tvungen att byta ut rör, mot metall, järnskrot, borrar och plasttunnor.

Det är ett fantastiskt pretensiöst band. Samtidigt menar Po Tidholm i DN att de är hundra procent allvarliga i sin musik och att det inte finns någon postmodern ironi i deras musik. Det kan mycket väl stämma, men hela bandets utstrålning känns likväl postmodern. Det är en intressant paradox som illustrerar mångtydigheten i vår kultur.

220px-blixa1arabsch.jpg

Då och då ger sångaren Blixa Bargeld ifrån sig något av sina karaktäristiska skrik. De flesta låtarna är lugna. Publken står och vaggar och väntar på att få röja till en hårdare låt. Det finns en rörande dialog mellan fansen och bandet under hela konserten. Många i publiken verkar kunna det mesta utantill.

Efter andra inklappet kommer Blixa Bargeld in med en svart tygkasse. I det finns ett hundratal lappar med ord som medlemmarna ska improvisera till. De tar alla några lappar och börjar genast byta och sno lappar av varandra. En tilltagande förvirring råder. Vem ska spela och med vilket instrument. Efter tio minuter av förberedelser, skratt och snack blir det till slut en låt. Så här går det tydligen till när bandet experimenterar fram nya låtar i studion. Jag blir full i skratt över att göra det så svårt för sig när de kunde ha kommit in och rivit av en hit och gjort alla fansen glada. Slutnumret liknar ett slags intellektuellt charadmemory som jag är glad att jag fick bevittna.

PS: Fredrik Strage tipsar om ett klipp från en konsert med bandet från Düsseldorf 1980. Där kan man se hur en kundvagn kan användas som ett instrument.

På Wikipedia finns en utförlig beskrivning av bandet. Där fick jag lära mig att Blixa Bargeld varit medlem i Nick Cave and the Bad Seeds mellan 1983 0ch 2003.

Bandets egen hemsida.

einsturzende_neubauten_logo.gif