Du kanske inte sade oseriös, men det kändes som andemeningen i dina invändningar, men jag kan ha misstolkat dina kommentarer.

Några saker. Många KBT:are tycks tro att det är objektivt med empirisk forskning. Det är det inte. Det är ett paradigm som alla andra. Det finns inget objektivt per definition, med randomiserade kontrollerade studier. Tror man det så är man ideologiskt driven. Det är lika ideologiskt som att tro att på något annat, tex. psykoanalys. Inom den psykodynamiska traditionen överbetonas istället den individuella, självupplevda kunskapen istället.

Jag uppfattar att det just är ideologin som ofta styr vad vi väljer att lyfta fram. Det är synd.

Om psykiatrin inte är flexibel och erbjuder olika lösningar på problem då kommer psykiatrin hamna ännu mer i vanrykte än idag. Jag gissar att problemet idag framför allt är att psykiatrin erbjuder mediciner mot allt, men samtidigt vet vi att det finns en grupp (mycket stor, i depressionssammanhang upp till 50 %) patienter som inte är hjälpta av mediciner.

Där kommer psykologisk behandling in i bilden. Många gånger är det dessutom lika billigt med en 10 sessionsbehandling som medicin, dessutom brukar effekten hålla i sig längre och patienterna själva uppge att de är mer nöjda. Det borde innebära mer psykoterapi, inte mindre tycker jag.

De begränsade resurserna måste leda till ”survival of the fittest” avseende olika behandlingsalternativ. Det känns lika självklart som att jag som läkare måste ordinera skattesubventionerade mediciner på recept utifrån profesionell, vetenskaplig grund, och inte överlåta valet helt åt ”kunden”.

Men om flera likvärdiga alternativ finns tillgängliga, bör man förstås sträva efter att folk får möjlighet att välja i större utsträckning. Frågeställningen på samhällsnivå är ju då inte mellan KBT och psykodynamik utan i de allra flesta fall endast medicinering vs någon form av psykoterapi överhuvudtaget. Om man då har kostnads- och tidseffektiva lösningar som fler kan få del av vore mycket vunnet! Titta bara på vår psykodynamiskt tungrodda katastrof till barn- och ungdomspsykiatri. Det handlar om att axla ett befolkningsansvar med begränsade resurser och då är bara det mest effektiva gott nog.

På en fri privatmarknad däremot är det förstås utmärkt ju fler alternativ som finns! Undrar om mediciner har någon plats i chefscoaching förresten…

Jag håller med om att psykiatrin förmodligen varit för lite ”kundorienterad” men om det blir KBT för hela slanten i psykiatrin kommer det automatiskt leda till mer kundorientering? Jag personligen, har svårt att tro det.

Avslutningsvis tycker jag att psykologer alltid fastnar i att tänka på vård och psykiatri. Vad ska vi psykologer som inte tänker att vården och psykiatrin kommer bli vårt framtida arbetsområde göra med dagens evidensdiskussion? Det är som om vi inte finns? Hur fungerar ett psykodynamiskt förhållningsätt i en chefscoaching sitaution? Eller för den delen KBT, Motiverande samtal, ACT, gestalt etc.

”Det viktiga som forskningen om behandling och psykoterapi bör komma fram till, är att det finns flera vägar som leder till resultat och att de är olika bra beroende på terapeut, klient, antal sessioner, metod etc. Innerst inne vet alla det, fast vi vet inte de exakt proportionerna mellan alla variabler. Det irriterar mig att så få vågar stå för den hållningen. En smula intellektuell hederlighet vore på sin plats i den här diskussionen.”

Det finns många aspekter av denna diskussion onekligen. Själv tycker jag att vi psykologer ska stå för en öppenhet och för att vi utvärderar vad vi håller på med.

Jag är inte en person som står för att ena psykologisk behandling. Jag är ute efter att hitta det snabbaste och bästa som jag dessutom vill jobba med, och kunna erbjuda det till kunder som vill ha just det. Jag tror på den informerade kunden och att de kan avgöra mer och mer själva. Det kräver dock att forskning görs tillgänglig på ett enklare sätt. Det ska inte kräva att man utbildar sig till psykolog för att förstå det vetenskapliga läget.

”Om forskningen inte kan visa att det faktiskt har blivit hjälpta är det då fel på klientens/psykoterapeutens upplevelse eller är det måhända forskningsansatsen som inte varit god nog?”

Jag förstår vad du menar samtidigt som det låter som vägen till ett cirkelresonemang. Det finns säkert extremt duktiga behandlare ur alla läger som gör extremt goda behandligar med snabba och bestående resultat. Med tiden så kanske vi kan hitta mer och mer av de faktorer som dessutom går att lära ut till andra. För annars är det ju rätt ointressant. Jag (skriver jag eftersom det här endast är mina åsikter) är inte ute efter att hitta de som verkligen kan hjälpa utan att lära den breda massan av behandlare att snabbast och enklast åstadkomma förändring. Det finns för få behandlare, folk står på kö.

Vad är målet? Vad är psykologers mål? Det är frågan som inte är besvarad. När teknologiska utvecklingar sker i olika industrier så lägger man ner det som inte är effektivt. Så funkar det inte för psykologer. Här arbetar man med det man tror på/alltid gjort. Om psykologer ska överleva som yrkeskategori inom vården så tror jag inte att det är en vinnande position. Att vi befunnit oss så länge inom psykiatrin och landstinget tror jag har gjort oss till mindre kundinriktade.

Eller så är det kampanjer som ”In treatment” som vi behöver för att sälja….

Många åsikter. Många perspektiv. Jag tycker att det är fantastiskt att diskussionen förs och att andra kan få vara med och se den föras.

Originalartikeln som refereras finns inte länkad på PubMed ännu, men det låter mindre sannolikt att JAMA skulle publicera en metaanalys utan metodologisk diskussion? Och att hitta eventuella fel i denna är ju i grunden bra, så vi inte blir vilsaledda – en välgrundad studie står ju emot kritiken.

Så – bra med mer psykoterapiforskning! Men låt det vara en öppen fråga vad den kommer fram till, så den kan ge ny kunskap. Och vässa de metodkritiska knivarna!