Det verkar väl dock vara ett naturligt steg i rätt riktning med RFT och inbegripandet av det kontextuella och språket, i jämförelse med den mer positivistiskt kantade KBT:n som hittills varit allenarådande. En stor anledning till att jag inte intresserat mig nämnvärt för klassisk behaviorism är att den är så uppenbart reducerande av människans komplexa natur. Med RFT och ACT har KBT:arna blivit klart mer intressanta.

Kurt Fischer på Harvard är långt kommen i sin forskning på hur människan lär sig och utvecklas i både tanke och handling. Hans artikel, Dynamic Development of Action and Thought (som finns på nätet), ger både klassisk utvecklingspsykology à la Piaget, ”Chomsky-lingvistisk”, och behaviorism en del kängor i det att han visar på hur dem alla omedvetet faller offer för olika typer av reduktionism. Fischer menar på att vi har med komplexa strukturer att göra, dynamiska system av självorganiserade processer, och att vi måste utveckla teorier och praktiker som inte bara tar denna komplexitet i beaktning, utan faktiskt ser det som sin utgångspunkt.

Ett kort citat ur artikeln som jag tycker pekar på ett vanligt problem i skolan såväl som terapin:

”A dramatic, pervasive example is the conduit metaphor for communication (Lakoff & Johnson, 1980; Reddy, 1979). In ordinary discourse about communication of knowledge, people use this metaphor, talking as if the mind is a container for knowledge and as if things that they know are discrete objects. They treat communication as the transfer of knowledge objects from one person to another, as if static objects are being sent through a conduit such as a pipe or telephone line. This metaphor often leads to the belief that telling someone an item of information (giving them an object) is sufficient to communicate it and even to teach it.”