månadsarkiv: juli 2009

Vi som läser Björn Ranelid i sommar

6092C

Johanna Ö på Bokhora plus några till drog igång en Facebookgrupp för de som tänkte läsa författaren Björn Ranelid i sommar. Så här motiverade de varför:

Björn Ranelid – mannen, myten, legenden!

Många har en åsikt om honom, inte alls lika många har läst honom. Borde man göra det? Vi vet inte heller, men låt den här sommaren bli en Ranelidsommar där du läser en eller flera av hans romaner, träffar andra och pratar lite om vad du tycker om Ranelid, skaffar dig en första/förändrad/förstärkt uppfattning om honom. Kanske har du redan läst honom och kan komma med tips eller varningar? Vilket som – anta utmaningen! Läs Ranelid i sommar!

Hittills har gruppen Vi som läser Ranelid i sommar 64 medlemmar. Jag tillhör definitivt kategorin personer som har en åsikt om Ranelid. Själv tycker jag det låter som en kul idé som jag aldrig skulle orka genomföra personligen. jag skulle snabbt tröttna. Jag har fått för mig att det är en kvinnogrej också. Jag räknade in 13 män i gruppen vilket är cirka 20 %.

Hur många Facebookvänner har du?

6002268046334_4_1bb75b27

Just nu förhandsläser jag en bok som kommer senare i år som heter Connected. Där refereras en intressant undersökning på social interaktionsmönster på Facebook. Några sociologer från Harvard följde 1700 personer och kom fram till att det genomsnittliga antalet vänner på Facebook var 110. De flesta av dessa var mer avlägsna bekanta. Antalet personer som var ”nära kontakter” var i genomsnitt 6,6.

Själv har jag 245 vänner och kanske ett större utbyte på Facebook med 15-20 personer. Hur många vänner har ni?

Referens: Lewis, K., Kaufman, J., Gonzalez, M., Wimmer, A., Christakis, N., 2008. Tastes, ties, and time: a new social network dataset using Facebook.com. Social Networks 30, 330-342.

Too cool for blogging

200px-Schulmansigning

Alla pratar om att Alex Schulman skrev en provocerande artikel i DN om ”den onödiga bloggen”. Den fick många att reagera. I mitt tycke en hafsig och alldeles för generell text om bloggen (som om det finns en). Flera svarade snabbt på detta. Så här gjorde t.ex. Isobel:

I förmiddags ringde finaste Leo och frågade om jag kunde skriva något om Alex Schulmans hatattack på bloggvärlden. ”Men det var väl ett skämt?” svarade jag. ”Ja, men skriv om det då” svarade han, och sen gjorde jag det.

Det säger en del om hur nätverkssamhället fungerar idag och hur artiklar blixtsnabbt kommer upp på Newsmill. Jag förvånas mest att så många orkar engagera sig i det här. Själv tycker jag Jonas Morian kommenterat bloggkuppen bäst:

Han har nämligen rätt i att bloggen som sådan inte är något maktverktyg, men att de traditionella mediernas rapportering kring vad en eller flera bloggare skriver kan göra bloggaren till en sådan faktor.

Detta är emellertid inget nytt. Exakt detta har många påpekat tidigare. Och fokuset på bloggen som medium är irrelevant. Det väsentliga är självfallet skribenten bakom och vad hon eller han har att säga.

Min känsla är att annars mest att nu har Schulman fått tillgång till ett annat medium och då är han ”too cool för blogging”.

PS: För övrigt tror jag faktiskt att Schulmans roman ”Skynda att älska” om hans pappa är läsvärd.

SoundCloud rullar på och hotar kanske MySpace

picture-22-300x173

Wired skriver nu om musiktjänsten SoundCloud som växer och blir hypad:

SoundCloud, a few months out of private beta, now claims 160,000 professional artists, labels, producers, music journalists and musicians. MySpace is thought to have listings for over 13 million bands. But the recent buy-in by some major artists is a significant endorsement for the upstart…

Sonic Youth used SoundCloud to stream their latest album via Twitter while Moby uses it to promote his latest tracks on his site rather than on MySpace. And when Beck decided to trash his so-five-years-ago Flash-based site and start over with simple pages heavy on high-quality content and light on everything else, he too turned to SoundCloud.

När de stora fiskarna nappar då är genombrottet nära. Det är visserligen långt kvar till MySpace men ändå. Som alla bra idéer är de på något sätt självklara. Wired fortsätter:

SoundCloud sounds like an obvious idea — like every good one does once somebody else has it. The necessity that was the mother to this particular invention was the absence of a truly collaborative online environment that could replicate the kind of back-and-forth spontaneity that musicians need to feed on and which proximity uniquely enables.

Det svåra är bara att gå från ord till handling och realisera idéer och visioner. SoundCloud verkar vara en god bit påväg.

PS: Äldre inlägg om SoundCloud. samt en tidigare podintervju på What’s next om SoundCloud.

Mosskin gör trendrapporter

Jag har fått ett nytt uppdrag. Under ett halvårs tid kommer jag att göra månatliga trendrapporter för bokförlaget Natur & Kulturs ledningsgrupp. Det känns hedrande att få ett sådant förtroende. Jag kommer göra analyser av utvecklingen på internet, i bloggosfären och i omvärlden. I fokus står psykologiska beteenden på internet i ett förändrats medielandskap. Jag kommer titta på och analysera nya digitala plattformar, websajter, affärskoncept och distributionsformer. Men också berätta om hur ”snacket går” på utvecklingsfronten. Har du något tips skicka gärna ett mail på något jag borde kolla in. Eller skulle din organisation behöva liknande trendrapporter, så skicka ett mail till jonas(at)mosskin.se

Varken kulturen eller psykologin blir valfrågor 2010

Trots att Kulturutredningen och den parallella Skuggutredningen höjde temperaturen i kulturdebatten är det fortfarande i första hand en intern debatt. Tobias skriver på Kulturekonomi om sina dystra tankar efter några dagar i Almedalen:

I måndags samlades företrädare för alla riksdagspartier och om den debatten blir en fingervisning för valåret, hinner alla somna på vägen. Diskussionen visade inga tecken på att bryta med kulturpolitikens största problem, nämligen att intressera någon utanför sin egen sektor; egentligen intressera någon som inte har sin försörjning via kulturpolitiken. Det är som om utbildningspolitiken bara skulle beröra lärare och rektorer, och försvarspolitiken bara militärer.

Tyvärr utstrålade debatten allt annat än nytänkande eller spänst, och den enda som verkade fundera på hur kulturpolitiken ska lyfta sig i nackskinnet var Madeleine Sjöstedt (FP) som ställde frågan (”hur tar vi oss ur vår lilla box?”) och försökte ge ett svar (”Internet – en revolution som kulturlivet inte ser”).

När det gäller kulturen är nog upphovsrätten i vår nya medievärld den kanske viktigaste frågan precis som Sjöstedt tar upp. Hittills verkar det som att kulturen inte uppfattat detta som en kulturfråga, iallafall inte bland de etablerade partierna och bland kulturbyråkraterna.

Lite på samma sätt är det med psykologer och psykologin. Att människor behöver hjälp av psykologer men inte får tillgång till det på vårdcentraler eller att psykiatrin befinner sig i en ständig identitetskris kommer nog inte bli några valfrågor. Trots att dessa handlar om ”välfärdens kärnfrågor”. Psykologerna är en alldeles för liten, självtillräcklig och marginaliserad grupp i samhället för att kunna påverka ordentligt. De saknar både vana att kommunicera så allmänheten förstår och ett kontaktnät med övriga samhället som skulle behövas för att få gehör för sina frågor. Först när det finns på plats kan psykologer börja påverka på allvar.

Uppdatering: Kulturekonomi fortsätter skriva om detta. Läs Tobias analys om mysteriet med upphovsrätt och kulturpolitik.

Det är ju ett faktum att många kreatörer inte har fått särskilt mycket ersättning tidigare, utan har behövt komplettera sin skapande verksamhet men andra – så för många innebär inte en digital attack på upphovsrätten särskilt mycket sett till royaltyersättning…

Om jag ska spåra någon trend i upphovsrättsdiskussionen – utöver flera försök för att komma ifrån skyttegravskrig – kommer vi se mindre fokus på ekonomiska sidan i upphovsrätten och mer på den ideella; att fler kommer börja värna för de ursrpungliga kreatörerna allt mer. Det är en grupp som har förbisetts länge och som buntats ihop med deras uppdrags- och arbetsgivarorganisationer.

Instämmer helt. Som exempel kan man lätt tro att författare och förlag har samma intressen. Det har det inte som jag skrev om här.

Per Naroskin om humorpsykologi

banner_PN_skrattar_v2_w210

Naroskin har skrivit en krönika på Psykologiguiden som handlar om psykologi och humor i största allmänhet. Han skriver:

Men humor är ju inte bara en egenskap man har eller inte har, den är något som utspelar sig mellan människor. Därför kan man använda den både konstruktivt och destruktivt. Den kan skapa gemenskap, driva med fördomar och fungera som en säkerhetsventil i belastade lägen. Men humor kan lika gärna stänga ute, bekräfta gamla ingrodda fördomar och bagatellisera problem. Allt beror på avsikt och sammanhang.Visst kommer man ihåg från skolan hur både gapflabbande killar och fnittrande tjejer kunde krossa en bra stämning. Och alla som har haft ett jobb vet hur flytande gränsen är mellan den där råa, hjärtliga stämningen och en cynisk jargong.

Det får mig att minnas diskussionen med Naroskin efter visningen av Borat på Psykologer tittar på film. Då sade Naroskin att han inte tyckte det var passande att skämta om sådant som folk inte kan göra något åt t.ex tjocka eller förståndshandikappade personer. Minuten senare berättade han om hur vidrig Snor-Johan hade varit i högstadiet eftersom det hann alltid snorade, alla skrattade i publiken. Jag tyckte det var inkonsekvent och förde istället fram åsikten att man får skämta om allt fast göra det med varsamhet och omdöme. För mig är det viktigt att tänka på i vilket position man skämtar ifrån. Det är mer okej att driva med statsministern, makten och etablissemanget än med den arbetslöse förståndshandikappade tjockisen. Vad tycker ni?

Civil olydnad när den är som bäst

106855

Jag har alltid varit svag för civil olydnad. I takt med att jag blivit äldre har jag dock blivit mer mån om att det bör praktiseras med varsamhet. När gatumusikanterna i Göteborg går ut på gatorna och trotsar förbudet mot att spela musik på stan som började träda i kraft i går (i juli) är det ett klockrent exempel på bra civil olydnad. Så här skriver GP:

”Det var i ett upprop på bloggen ”Gatumusik är inget brott” som folk uppmanades att gå ut och ta med sig sina instrument. Hittills har knappt 1300 skrivit under uppropet och en protestgrupp på Facebook kopplad till uppropet har samlat bortåt 6 000 medlemmar. Även på andra sajter och bloggar har uppmaningen spridits.

Avsikten med den nya lagen är att begränsa de tider och platser som gatumusiker får spela på. Det innebär att man inte får spela musik utan tillstånd mellan 11-15 i de centrala delarna av Göteborg. I Nordstaden gäller förbudet mellan 11-17.

På bloggen Gatumusik verkar det som att kraften och glöden i protesterna är kvar och man lovar att fortsätta spela varje dag.

En av argumenten till förbudet är att det är jobbigt för butikspersonal och kontorsanställda som jobbar på Avenyn t.ex. Jag jobbade ett tag på Pocketshop på Plattan och minns att vi suckade över frikyrkopsalmerna i falsett framförd på en elorgel av en gammal tant. Samtidigt svårt att förstå den typen av argument när musiken dunkar i högtalarna i alla affärer överallt nuförtiden. Ofta samma låtar om och om igen från någon mainstream radiokanal. Men det verkar inte folk eller politiker bry sig så mycket om. Nä, istället är det de oborstade gatumusikerna som ska förbjudas liksom de olagliga affischerna på stan. Mot den typen av reaktionärt tänkande behövs det civil olydnad.

PS: Web tv-inslag på GP:s nätplats om gatumusikerna. Rapport däremot förvandlade protesterna till ett feelgood-reportage från pittoreska Göteborg. Suck.

Nu kommer läsplattorna till Sverige

4291336453

Idag skriver DN återigen om att förlagen med Bonniers i spetsen kommer att lansera e-böcker och läsplattor på allvar i höst. Precis som Stationsvakt tycker jag att läsplatta känns som ett trist och märkligt ord.

Frågan är om det blir det stora genombrottet för läsplattan och e-boken. I USa har det hittils funkat ganska bra med Kindle. Själv tror jag inte så mycket på läsplattan, däremot på e-boken. Men jag tror det är böcker i i-phonen som kommer att slå. Varför skaffa ytterligare en tingesbara för att läsa e-böcker, det förefaller som en omväg att gå tycker jag.

PS: Danmark storsatsar på e-böcker.