Oj, oj, oj, va bra!!! I hur många år som helst har jag väntat på att det i media ska uppstå ett meningsfullt samtal om terapi. Dessförinnan har jag under decennier prövat möjligheterna att få till stånd ett sådant samtal i de professionella sammanhang jag varit i kontakt med.

Jag kan inte låta bli att bli utförlig. I början av sextiotalet trodde jag att jag skulle bli psykolog och började läsa ämnet. På den tiden fanns det ingen psykologlinje vid universitetet. Man lissade med en avhandling och hade en smula praktik. Därefter var man psykolog.

Långt innan jag kom så långt tappade jag intresset och lämnade studierna. Det första inslaget i Snittet påminde mig så stark om vad som istället fångade mitt unga sinne: D EN NYA KONSTEN. Inte bara Cage, Cunningham och Rauschenberg var de stora inspirationerna – det fanns många fler. Jag blev helt upptagen av detta; inte som egen konstutövare utan som konstförmedlare. Som tjugotvååring skaffade jag en stor lokal i centrala Göteborg och samlade där de mest aktiva studenterna vid de olika konstnärliga utbildningarna i stan: Valand, musik- och teaterhögskolorna, arkitekterna vid Chalmers osv.

Jag hade satt det föga uppslagsrika namnet KLUBB 65 på mitt etablissemang. Dit kom vid ett tillfälle den i Sverige mest kända teatergruppen från New York, Living Theatre. Gissa vad jag gladde mig.

Men den glädjen bestod likväl inte särskilt länge. Parallellt med dessa aktiviteter blev jag mer och mer indragen i arbetet i FNL-gruppen. Och utvecklade raskt det politiska tänkande som då bröt fram i den unga och formbara generationen. KONSTEN fick vika för POLITIKEN. I synnerhet efter att jag i augusti -66, som deltagare i den första utländska studentgrupp som besökt Kina, plötsligen befann mig mitt upp i ”kulturrevolutionen”. Den gjorde intryck. I min efterhandsbedömning till lika delar av ont som gott.

Jag har alltid sedan dess presenterat mig som ett barn av -68. Som ett sådant ägnade jag därefter i nästan tio år enbart åt mer eller mindre revolutionära göromål. Allt mer som fotograf och filmare, för att vid början av åttiotalet helt gå in för teater. Jag startade tillsammans med min hjärtevän en tämligen avantgardistisk sådan. Och drev denna i tolv år.

Under senare delen av teaterperioden förstod jag att frigruppstillvaro i teaterbranschen inte var något jag vare sig kunde eller ville hålla på med i oändlighet. Genom att jag befann mig i Göteborg fick jag möjlighet att gå in i den sexologiutbildning som psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet (fortfarande ensamt) tillhandahåller. Därmed kunde jag knyta an till ett annat grundläggande intresse jag haft sedan sex-sjuårsåldern – detta med sex.

Jag kunde i slutet av åttiotalet starta en sexologisk mottagning i egen regi och börja arbeta som sexterapeut. Det är på den här punkten jag så hänfört anknyter till dagens tema i Snittet.

Som jag nämnde inledningsvis har jag närt en stark frustration kring allt vad terapi heter under de tio år då jag med varierande intensitet var i kontakt med psykologen här i Göteborg. En belysande historia är nedanstående efter att en ledarskribent på Expressen satt ett frågetecken vid psykoanalys.

Ann-Charlotte Marteus

Kul att för en gångs skull vara överens med dig. Ifråga om synen på psykoterapi och psykoanalys. Det ger mig anledning att komma med en liten insidesrapport från den tid (för tio år sedan) då jag ingick i redaktionen för institutionstidningen Psyke utgiven vid psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet.

Dit levererade jag en artikel med rubriken Freud i fara. När jag några veckor senare öppnade det färska numret av Psyke fanns min text inte med. Jag blev lika förvånad som ledsen. Och uppsökte dem som hade hand om den praktiska produktionen.

Jag fick då höra att manuset ”kommit bort”. Jag fäste inget större avseende vid denna malör utan lämnade raskt över ett nytt manus. Men, döm om min förvåning, även nästa gång uteblev mitt bidrag. Jag kan säga att jag då blev irriterad. Och för att detta inte skulle upprepas gjorde jag en ytterligare leverans av texten både på papper och diskett.

Detta ledde dock till samma resultat. Inte heller denna gång hade min artikel kommit med. Den hade ”kommit bort” för tredje gången. Nu blev jag riktigt arg och avbröt kontakten med redaktionen med den stränga uppmaningen att ”se för helvete till att artikeln kommer med i nästa nummer”.

Vilket inte hände vare sig i nästa eller nästnästa nummer. Det tog tre år innan den dök upp. Något som kommenterades av min förutvarande lärare, sexologidocenten Lars-Gösta Dahlöf, då han sade: ”Där stack du allt in huvet i getingboet”.

Jag hoppas att jag med denna synnerligen sanningsenliga historia har kunnat visa att psykoanalytiskt intrimmade personer är utrustade med väl uppövade förträngningsmekanismer.

Jag har även prövat att få den här artikeln publicerad på GP:s kultursida. När jag skickade mitt manus dit fick jag som svar, utöver refuseringen även ett tillägg. Kulturredaktionen tillhandahöll ett utlåtande om min psykiska status. Jag blev på grundval av den insända texten diagnostiserad som ”självdestruktiv”.

För mig har den här historien så här långt efteråt ett visst underhållningsvärde. Men det är inte utan att en betydande del av smärtan hänger kvar. Denna har genom åren kontinuerligt spätts på vid de terapeutsammankomster jag bevistat; inte minst bland sexologer.

På senare år har det talats en hel del om det nya och mer vetenskapliga alternativet till freuderi: KBT. Som vetenskapliga studier visar har de metoder som där utvecklats visat sig ha god effekt. Det vill säga i förhållande till vissa väl definierade former av psykiska problem.

Nu är det tyvärr så att de besvär många människor söker hjälp för inte låter sig inordnas under de kategorier KBT:are laborerar med. Mycket låter sig inte alls fångas in med handfasta begrepp. Något freudianer givetvis genast nappat på. Och något de ansett motiverar deras verksamhet.

Jag anser i likhet med Freud att samtal har en läkande kraft när det sker planmässigt och med uppmärksamheten riktad mot de resurser som finns hos den hjälpsökande. Käcka och behändiga ”lösningar” tror jag som väl är att terapeuter av de flesta slag avstår från att leverera.

Problemet med Freud och hans anhängare är att de rör sig med en fast tolkningsmodell vad gäller problembilder och symtom. Varje sådan modell ser jag som helt förkastlig. Jag har aldrig känt behov av en tolkningsmanual.

Min främsta terapeutiska inspiration kommer från Emmy van Deurzen. De tankar hon för frami Det existentiella samtalet ser jag som det mest tillämpliga jag mött; både som terapeutisk teori och praktik. En sexterapeuts behandlingar kan synas vara av det mest prosaiska slaget. Men det är inte så jag uppfattar saken. Vid sexterapi kommer man riktigt ”djupt” som honnörsordet brukar lyda. Enligt min mening långt ”djupare” än vad som kan ske på och vid sidan av analytikernas divan.

Detta är min uppfattning. Som jag så gärna vill få tillfälle att diskutera i ett lika professionellt som lekmannamässigt SAMTAL OM TERAPI.

Till sist vill jag säga något om den jämförelse som i programmet gjordes mellan coaching och terapi. Jag har i den här texten förhållit mig ganska så personligt. Och jag tycker mig nu ha anledning att fortsätta på den linjen. Jag har nära till, och gör, var och varannan dag konkreta jämförelser mellan vad coaching och terapi innebär.

Det råkar vara så att den ”hjärtevän” som fanns med bland mina biografiska data (som jag menar har relevans för min terapeutiska utveckling) är mina barns mor. Hon har en gedigen erfarenhet bakom sig som teatermänniska; ett helt liv med teater i dess mest skiftande former. Efter pensioneringen ville hon gå in på en ny bana; som coach. Hon utbildade sig och fungerar i dag i den roll hon ibland hellre kallar mentor. Det skulle aldrig falla henne in att ge någon av sina klienter förslag och allra minst anvisningar till hur de ska handskas med sin situation. Hon betraktar den coach som hemfaller åt sådant som en humbug. Jag är intensivt enig med henne om detta. Och jag hoppas att jag aldrig gjort mig skyldig till något sådant i förhållande till mina klienter.

Att den terapi jag till nittio procent tillämpar, och som kallas sensualitetsträning, består i detaljerade instruktioner för vad paren och enskilda klienter ska göra som övningar därhemma mellan sittningarna är en helt annan sak. För den som vill få beskrivet vad skillnaden är mellan det ena och det andra står jag genast beredd.

Ulf Wideström, sexolog