Jag undrar om vi läser samma artikel, för den var allt annat än balanserad. Det räcker att titta på det med elementär semantik och argumentationslogik (i den mån Hr. M överhuvudtaget fick det förmedlat där och då). Subjektiviteten skriver sig själv på näsan. Men jag tror att om vi ska komma vidare så bör vi släppa just den tråden, n’est pas.

Intressant definition: ”gratisterapeuter”.

Jag ser inte min naturliga omgivning som mina terapeuter som jag kan utnyttja utan ersättning – samtal förekommer naturligtvis, men de sker otvunget och oplanerat. Tvärtom, jag betalar för tjänster jag anser vara tjänster – oavsett om karaktären är av vara eller service. Det är kanske här skon klämmer: Terapeutförespråkare och psykologer ser sjukdomsbilder, hinder och symptom.

Allt behöver inte ”fixas” – och jag behöver utnyttja vänner som en slags gratisterapeuter (i den definitionen ligger dessutom en småful och subtil tolkning om att vänner är sämre samtalspartners än… betalda diton med terapeutbildning).

Ett normalt socialt ekosystem av vänner och familj fungerar så pass stabiliserande och stödjande att det egentligen inte ska behövas några utomstående. Individen kan komma långt själv på samma vilja som behövs alldeles oavsett om en terapeut är med eller inte.

Viktigt: Det finns ingen tvekan om att en terapeut kan hjälpa till att förbättra något som patienten/kunden vill arbeta med – det är vi överens om!

Vad jag alltså vänder mig mot är det slentrianmässiga behovsskapandet att anlita en terapeut eller coach. Förkroppsligat blir det då Hr. Mosskin går ut i media och försöker ge konsumenter dåligt samvete för att de är konsumenter av kapitalvaror och inte av terapeuttjänster. Jag blir inte direkt mindre övertygad när han dessutom stolt kategoriserar sig som en ”shoppingskeptiker”. Det liknar naiv ungdomstrots och personliga val snarare än någon riktig omsorg om individen.

Du framhåller det som en negativ aspekt att min omgivning är en del av mig – men blir inte en terapeut en del av mig också? Och vad värre är – jag löper risken att terapeuten inte bara får en orättvis bild av mig utan lägger på sitt eget (med- eller omedvetna) filter av fördomar och åsikter som kommer påverka vår dialog. Ett gott samtal är ett där din samtalspartner inte nödvändigtvis stryker dig medhårs, men känner dig väl. Det kostar tid och pengar för en terapeut att lära känna någon…

Bra affärsidé. Jag förstår att skrået gärna ser mig som kund livet ut. Alltid finns det något att arbeta på. Påminner mig lite om en presskonferens med folket som gav oss Prozac en gång i tiden. På frågan: ”När beräknar ni att patienten blir botad?” (fritt ur minnet, ej ordagrant citat) – Löd svaret, ”Botad? Nej, det är inte avsikten”.

Men jag förstår att det kan vara svårt att sälja pseudovetenskap som dessutom inte (tillförlitligt) går att mäta effekterna av i en allt mer kritisk, kunnig och kompetent omvärld. Då tar man till enkla knep. Som att spela på skuld, till exempel.

Det finns inga som helst svårigheter att finna førklaringar till varfør många manniskor skulle kunna ges høgra, djupare of flere kvalitativa sinnesførnimmelser av flera (eller t.o.m. en session!) an ett par nya jeans.

Aven om det absolut går att føra statusjakt utifrån jamførelser av terapeuter, typer av terapier eller kostnader så ar det inte riktigt detta den gemene terapeuten i grunden ar ute efter, ofta det motsatta. Visst kan man finna ”gratisterapeuter” i varje del av sin omgivningen av betydelse men likt vilket annat hantverk eller yrke dar erfarenhet och reflektion har betydelse før det positiva utfallet kommer det inte att vara detsamme. Icke att førglømma ar att omgivningen ar en del av dig. Utgør det dessutom delar av problemet ar frågan vilken hjalp i valmående riktning man alls kan få.

Visst finns det en hel del man kan finna genom en tystare inre enbart egen dialog. Frågan ar val bara vad begransningen ligger och vad orsaken till ens problem ar. Hur latt ar det at bryta något dysfunktionellt utifrån enbart det egna jagets kraft nar det från børjan icke ar fungerande? Hur laser man av och tolkar evt. forbattring?

Det ar latt att se psykoterapi som lyx utifrån en ståndpunkt av att den inte tillfør mer effekt på valmåendet an generell konsumtion, men då jamførande underlag før effekt finnes (såsom namnt ovan) får man kanske ta sin ståndpunkt från tyckande till något annat.

Lankar till en metaanalys som visar stød før psykoterapi.
http://jama.ama-assn.org/cgi/content/full/300/13/1551#SEC2

Om du ville säga att du anser att terapi ska vara skattefinansierat så är det precis det du ska framföra. Den poängen hade jag köpt. Det finns säkert de som behöver en extern mental kickoff i form av en terapeut.

Det är dock inte vad som står i artikeln, alls. Ett tips är att vara övertydlig inför media och be att få se textten innan den publiceras för att stämma av om din bild av den motsvarar det som skrevs om dig.

Var har du fått siffrorna att 60-80% blir bättre av terapi? Och hur mäter man det? Jag håller med om att man måste vara ombord på sin egen utveckling, men det gäller precis allt. Vill man så går det. Vad jag motsäger mig en aning är om man verkligen behöver betala dig en dyr slant för att sätta igång det, men det kan vi också lämna därhän. Det finns de som är behjälpta av terapi – andra fixar sin personlig utveckling alldeles utmärkt solo. Fint med mig, oavsett vad man väljer.

Du har ingen platt-TV. Ok. Du lägger pengarna på upplevelser. Ok igen. På vilket sätt skiljer sig detta från shopping? Du shoppar en resa, någon shoppar ett armband. Vad är det du säljer egentligen? Din åsikter om att man ska shoppa ”rätt saker”, en resa och en session med dig – eller försöker du främja terapin som form för personlig utveckling – det är två helt olika ting.

Gällande mina åsikter om terapeuter, shopping och psykoterapi så är det inte så att du klär skott för dem – du får emotta dem eftersom du går ut i media och debatterar ämnet. På ett sätt som jag kritiserar dig för. Blanda inte bort korten.

Vi vet från forskningen att man inte blir lyckliga av att köpa mer grejer. De flesta i Sverige har tillräckligt mycket. Det vi blir lyckliga av är t.ex. familj, vänner, intressen, upplevelser, tro/värderingar, meningsfullt arbete etc. Vad jag ville lyfta fram är att många förespråkar att terapi ska vara skattefinansierat via vårdcentraler. Jag tycker att det på ett sätt är bra, samtidigt finns det något märkligt att få inte satsar på sin egen utveckling och köper prylar istället. Själv har jag ingen bil, platt tv eller den typen av saker utan lägger hellre pengar på resor, upplevelser eller terapi.

Självklart är vi olika men jag vill ställa ”dyr terapi” i relation till många andra utgifter som folk tar för givna. Om du tycker det är oseriöst får det stå för dig. Det tycker inte jag.

Jag tycker inte att terapi är en lyxvara. Den föreställningen skulle jag vilja förändra.

Många människor som aldrig försökt må bättre eller förändra sina liv med tex. terapi påstår att det inte går att förändra sig. En sak vet vi från forskningen: är man inte motiverad går det inte att förändra sin situation. Tror man att förändring är möjlig, då kan det gå. Inte för alla, men för många. Mellan 60-80 % (varierar mellan olika studier) brukar bli bättre av psykoterapi. Det tycker jag är värt att lyfta fram. Terapi är inte lösningen på alla problem, men för rätt många gör det livet lite lättare. Det är väl fint?

Ledsen, men poängerna i artikeln går inte hem alls – logiskt eller marknadsmässigt. Den känns valpig och ogenomtänkt.

Terapi är en lyxvara som man kan köpa om man känner behovet av det – lika väl som man kan köpa ett par märkesjeans. Personligen värderar jag jeans högre, men jag har full förståelse för att någon annans smak lutar åt andra hållet. Helt ok, det kallas marknadsekonomi.

Men mörka inte och insinuera att det ena är på något vis sämre än det andra – det är att insinuera skuld för den som valde ett par jeans; och det är i sanning en fasansfullt ful och genomskinlig teknik.

Såsom vi valt att utforma samhället idag är värdet av det materiella skyhögt ovan det värde en terapeut kan tillföra min status. Våra ”terapeuter” hittar vi bland vår moderna klan, adressboken i min Iphone eller MSN-listan – att lägga sig på soffan är något man gjorde på 80-talet, eller scenografi till en Woody Allen-rulle.

Vidare kan man ifrågasätta om det verkligen är så att det behövs en ytterligare hype kring ämnet. På grund av vissa mindre kloka politiska beslut är varenda arbetslös numera en coach eller åtminstone kund hos en (jag vet att det är inte samma sak som ”terapeut”, men av vad jag sett av dessa moderna mentala cirkuskonstnärer så tar de ofta positionen nånstans mellan låtsaskompis-psykolog-kramdjur).

Begreppet samtal genomgår en enorm inflation – jag håller inte alls med om att det finns något behov av att ”bryta upp” strukturen. Människor skulle vara oerhört mer betjänta av att vara tysta ett tag och föra en dialog med sig själva. Inför ENDAST sig själva. Åtminstone ett tag.

Skämt å sido: Jag förstår inte varför du trycker så hårt på det påstådda förhållandet mellan shopping och terapi. Du anser alltså att alla borde köpa färre jeans och fler terapitimmar. Av alla argument man kan välja för att främja terapin tar du det billigaste och mest naiva.

Om du vill påverka samhället till en attitydförändring kring terapi (i syfte att sälja mer, antar jag – ser du likheten mellan Cheap Monday och ditt skrå?) så varför inte plocka fram en rad mer lockande alternativ än: ”eh, jo, såhär – det är bättre än ditt nya par jeans”. Jag är ingen terapimotståndare per se, men du framstod som en ganska oseriös filur när du försökte driva hem den poängen.