Håller med Martin Ingvar i vad han skrev i inlägget ovan.

Det här är ruskigt viktigt – och jag är helt överens med Martin Ingvar här. Jag vill dock lägga till en sak. Ibland kan det se ut som att modellerna strider mot varandra enbart på grund av att de är baserade på olika diskurser – vilket ger en slags skenfelaktighet. Alltså, det kan vara exakt samma sak som beskrivs och egentligen på exakt samma sätt – men, med olika språk (så att säga). Det kan dock ändå vara mer ”felaktigt” att använda sig av en av modellerna då den till exempel kan strida mot en mer övergripande samhällsdiskurs.

”Det betyder att ett avvisande av dualism inte är detsamma som att säga att biologiska modeller förklarar ensamt allt, däremot att förändringar på olika nivåer alltid kommer ge biologiska spår.”

Helt riktigt. Och biologisk förändring ger också det förändring på andra nivåer – därför är det viktigt att i större utsträckning ta in psykologer eller åtminstone psykologisk kunskap på somatiksidan.

Kul att du, Martin Ingvar hittade hit och kommenterade. Det är visserligen sant att artikeln inte uteslöt andra förklaringsmodeller än de biologiska men med tanke på hur febrig diskussionen är kring behandlingsformer och kring psykiatrin bör man nog anstränga sig för att få med hela bilden. Det man väljer att inte ta upp är inte en slump. En intressant sak som Ingvar tar upp är huruvida fenomen bör beskrivas på ett sätt som inte motsäger varandra på populationsnivå, individnivå, hjärnnivå, cellnivå. Med tanke på tex. systemteori och gruppsykologi så vet vi ju att summan av delarna är mer än delarna självt. 1+1=3 (ibland). Frågan är om detta bör uppfattas som en motsats som borde vetenskapligt falsifieras eller om det är en tillgång och ett komplement till vår förståelse av världen?

Just detta med vilket perspektiv vi betraktar fenomen genom är såklart en intressant diskussion. Min upplevelse är dock att det en läkare sade till mig är ganska ovanligt: ”Jag behöver ett piller som ger människor pengar och vänner.” Och ur perspektivet att människor mår dåligt p.g.a. dålig ekonomi eller avsaknad av vänner så är det kanske inte det biologiska rummet vi ska vända oss till för att lösa problemet, precis som vi inte heller skulle vända oss till en fysiker som skulle kunna förklara det biologiska fenomenet på atomnivå för att bättre förstå det.

När en människa mår dåligt och kommer till psykiatrin (med ångest, utbrändhet, depression eller dylikt) är det dock oftast just det biologiska rummet som får företräde. Den normala gången är att vi skriver ut antidepressiv medicin, vilket bygger på forskning på hjärnan, vilket är biologi. Detta kan också tolkas som att vi i psykiatrin anser att orsaken till problemet finns i hjärnan, i det biologiska rummet). Alternativt kompletteras den medicinska behandlingen med 10 sessioners kognitiv beteendeterapi.

Min poäng är helt enkelt bara att bilden av att psykiatrin INTE skulle ge det biologiska perspektivet företräde är felaktigt.