Kommentarer till Obs i P1 om Daniel Stern, relationer och nuögonblick

Av: Mosskin

Mosskin — Thu, 07 Jan 2010 16:06:12 +0000

Ja, Holy. Det finns olika synpunkter på vad ett ”hej” egentligen betyder.

Av: holy

holy — Thu, 07 Jan 2010 11:41:23 +0000

Efter alldeleles för många år hos psykoanlytiker kan jag inte annat än instämma i att det är ett misslyckande att det tar två år att få till tillit och att ett ‘hej’ tillskrivs så mkt effekt.
Det är ju ‘fel’ på terapiformen om den behöver två år på sig att nå dit. Och vart exakt nådde den undrar jag? Otydligt, som så mkt inom psykoanalytiska rummet.

Av: Mosskin

Mosskin — Fri, 04 Dec 2009 16:26:31 +0000

Intressant kritik Mårten. Jag tror man måste förstå den kontext som den här situationen sker i. Det psykoanalytiska rummet kan ju vara väldigt smarsmakat när det gäller personlig feedback. I det sammanhanget blir ett personligt ord som hej närmast att betrakta som ett rambrott i den formaliserade psykoterapeutiska processen. Och rambrott kan i alla terapier tjäna som viktiga ögonblick som förändrar relationen och mötet på ett fundamentalt sätt. Ibland kan ett samtal med en gammal vän eller bekant plötsligt vara helt annorlunda på grund av något som sker i stunden. Jag tror att man bör se händelsen utifrån det perspektivet. Sedan har jag ju läst och sett Stern föreläsa och är övertygad om att hans terapeutiska gäng är en superkompetent samling människor så därför lutar jag åt positiva tolkningar av anekdoten. Men visst, kanske skulle ett ”hej” efter två års terapi vara ett stort misslyckande.

Av: Mårten

Mårten — Fri, 04 Dec 2009 14:47:58 +0000

Samma exempel nämns i en artikel om Stern i Psykologtidningen (nr 12/2009). Är det verkligen så klockrent? Jag blev ärligen mer provocerad än imponerad.
”Flera år efter den händelsen förklarade samma patient för psykoterapeuten att den gången, då hon satte sig upp och terapeuten sa ”hej”, hände något viktigt för henne. Hon förstod att terapeuten stod på hennes sida, att hon var öppen för henne, och det var det enda som var riktigt viktigt för patienten” säger Stern. Och detta efter ”ett par års psykoanalys”. Om man inte efter två år lyckats förmedla att man står på patientens sida, när allt som krävs för att åstadkomma detta är ett ”hej”, så tycker jag man har misslyckats totalt som terapeut.
Jag tror inte, som Stern, att vi måste ”ner till en lägre nivå av verkligheten än vad vi som terapeuter normalt arbetar inom, en form av vitalitet som utgör en egen domän av mänsklig erfarenhet” för att förstå detta. Jag tror inte att när ”terapeuten sa ”hej” var den bakomliggande kraften mycket varsam och mild, som en varsam inledning på en musikalisk fras”, Stern igen. Artikeln är luddig, och osar efterhandskonstruktion. Jag frågar mig: kan någon förklara hur jag som terapeut kan använda mig av detta? Det är förvisso ”fint”, men är det tillämpbart?