Kommentarer till Fallet Thomas Quick och terapeutens roll

Av: Robert

Robert — Tue, 12 Jan 2010 06:24:33 +0000

Jag ser inte kopplingen mellan skandalerna pa Saters Sjukhus och psykoanalys. Sjukhuset har en lang tradition av egendomliga handelser. Minns ingen langre hur en chefslakare stod och kramade om Lars-Inge Svartendbrandt pa bild i DN ca 1981 och berommde sig sjalv over att han hade botat Samhallets Fiende No.1? Det var ocksa en dokumentar pa TV under samma tidsperiod dar Svartenbrandt visade upp sina inlarda fraser fran sin terapi och pratade strunt. Strax efter han blev utslappt begick han ett nytt bankran iford klown kostym och uppforde sig som om han ville bli arresterad (flydde bl a fran polisen i centrala Stockholm pa en cykel ikladd sin klowndrakt). Det hela blev emn illustration av hur en ”terapeut” kan utnyttja en patient till att forsoka bli en kandis. Samma chefslakare har nu utnamnts i tidningarna som nagon form av ”hjalte” da han satte ut Quicks medicinering. Jag har jobbat pa Sater och traffat dessa manniskor. Tro mig, vad de gor har ingenting att gora med psykoanalys, snarare med omnipotens, inkompetens, och maktmissbruk. Lagg sedan till ”minnes forskaren,” som trots sin legitimation har ingen utbildning i klinisk psykologi men vill leka Sherlock Freud, och bilden ar fullstandig.

Av: Patrik Nyberg

Patrik Nyberg — Thu, 07 Jan 2010 15:36:37 +0000

http://nyhetsverket.nu/readNews.html?id=3761

Artikel om skånsk ritualmordsterapi.

Av: holy

holy — Thu, 07 Jan 2010 11:30:05 +0000

Jag undrar vad Bengt menar med det.
Vad är inställningen till Freud och psykoanalys hos svenska psykologer?
På vilket sätt bidrar denna inställning till att pseudovetenskap smyger sig in?

Av: Bengt

Bengt — Fri, 01 Jan 2010 21:58:02 +0000

Med tanke på inställningen till Freud och psykoanalys bland svenska psykologer kanske det inte är så konstigt att pseudovetenskap i olika former smyger sig in.

Av: Sven-Erik Fernaeus

Sven-Erik Fernaeus — Fri, 01 Jan 2010 09:38:17 +0000

Håkan Nyman har förstås rätt i denna fråga. Det är ett antal psykologer liksom någon psykologiprofessor som borde ta sig en allvarlig funderare, när det gäller deras roller i sammanhanget. Tyvärr är det helt tyst på de större tidningarnas debattsidor. Något som skulle ge psykologkåren och psykologiinstitutionerna ett avsevärt bättre rykte vore om de här personerna gjorde offentlig avbön och erkända sina misstag.

Av: Stefan Jern

Stefan Jern — Tue, 29 Dec 2009 17:57:36 +0000

Visst diskuterades och kritiserades den soppa av minnesåtervinningstekniker, falska minnen och påhittade satanistsekter som importerades till Sverige under 90-talet!

Lennart Sjöberg och Lena Hellblom-Sjögren skrev 1995 och 1996 skarpt kritiska artiklar bl.a. i Psykologtidningen och Läkartidningen. Men de förbigicks antingen med tystnad eller attackerades för att gå skumma ärenden.

En hel del av de fällande domar som då f’älldes mot fäder på grundval av s.k. återvinna minnen (ofta i anslutning till vårdnadstvister) har nu upphävts och skadestånd har utbetalats. Psykologer och psykoterapeuter var inte sällan ”expert”vittnen.

Lena H-S och Astrid Holgersson kritiserade tidigt också ”psykologin” bakom det s.k. Bjugnfallet i Norge, men ändå fick vi en våg av delvis psykologunderstödda ”satanistfall” även i Sverige. Ett var det s.k. Södertäljefallet där stora areaer gräves upp utan att några av barnlika kunde hittas. I hela denna våg ingick väl också hur vittnesmål från en 2-3-åring togs på fullaste allvar i daCosta-fallet, som ju aktualiserats på senare tid (”allmänläkaren och obducenten”).

Här i Skåne fick jag bl.a. höra uppjagade kolleger berätta om en satanistsekt som snart skulle avlöjas i en mellanskånsk ort . ”Alla” var med i de rituella barnamorden: prästen, räddningschefen, polismästaren och hela Rotary, ja det var väl knappast någon auktoritet som inte ingick. ”Experter” inkallades från London, men det blev snabbt ganska tyst omkring det hela.

När det gällde Quick minns jag att ett antal av oss vuxenkliniker ställde oss ganska tveksamma till berättelserna som sådana. Vi tyckte oss väl ana och känna igen mytomana drag och log åt domstolarnas godtrogenhet. Men om detta mumlade vi bara. Det visade ju sig med tiden vara värre än så. Akademiska minnesexperter och Sandininspirerade terapeuter på Säter hjälpte ju också till att väva hemska sagor åt den arme mannen.

Den som är intresserad av rötterna till denna New-Age-mardröm rekommenderas att ta del av boken ”The Courage to Heal” som är en helt förskräcklig tillämpning av bortträngningsbegreppet (se t.ex.: http://en.wikipedia.org/wiki/The_Courage_to_Heal).

Avslöjande och förskräckande läsning är också DN-journalisten Lilian Öhrströms Sex, lögner och terapi; verkligheten bakom vår tids häxprocesser. /Norstedt, 1996. ISBN 91-1-952211-8)

MEN jag instämmer, trots att många av oss tvivlade,helhjärtat med Jonas. Det är sorgligt hur dessa frågor har hanterats av oss. Tystnaden varade för länge!

Det skulle vara spännande om någon idehistoriker började gräva i vad som hände…

Av: Mosskin

Mosskin — Tue, 22 Dec 2009 10:13:41 +0000

Det är sorgligt att hur rättsväseendet hanterat detta. Men det är också sorgligt hur svårt det varit för psykologer och psykiatriker att komma undan med hedern i behåll i det här fallet. Fallet Thomas Quick manar till eftertanke för alla psykologer att inte begå liknande misstag i framtiden.

Av: Håkan Nyman

Håkan Nyman — Mon, 21 Dec 2009 20:12:54 +0000

Hej Lalle
”Hela journalistdrevet följer i spåren på någon som bedårats av Sture Bergwall” skriver du. Och hur var det innan då? Var inte de och vi och chefpsykologen och professorn och polisen och överåklagaren bedårade då?
Det är ju det som är så pinsamt. Det blir så massivt åt ena eller andra hållet att det vetenskapliga psykologiska perspektivet kommer i skymundan.

Av: Lalle

Lalle — Mon, 21 Dec 2009 18:45:14 +0000

Jag vet inte vad Håkan Nyman avser är pinsamt i samman- hanget. Det är bedrövligt, tycker jag, att psykologer går med i att kalla chefspsykologen på Säters sjukhus, sedan många år tillbaka, för oseriös. Hela journalistdrevet följer i spåren på någon som bedårats av Sture Bergwall. Att rättsväsendet inte kan förhålla sig till det som händer är kanske inte så konstigt. Men det förefaller som om psykologer och blivande sådana bara hänger på utan att reflektera närmare. Vi har att göra med en man som är mycket sjuk. Och med en djupgående terapeutisk process i vilken vi kanske ska akta oss för att bli använda. Jag tycker det är bra och mycket humant att de som är berörda i sammanhanget inte tar till orda. Men man kunde ha hoppats att det funnits lite eftertanke och vilja till att skaffa sig kunskap om skeenden på en blogg som den här.

Av: Håkan Nyman

Håkan Nyman — Fri, 18 Dec 2009 21:26:43 +0000

De uppfattades inte som oseriösa eller manipulerande då. Det var bara få som invände, som vi kunde läsa i Aftonbladet idag. Journalister kan väl vara ursäktade, de ska väl jaga det som är nyheter och som säljer. Men vi psykologkolleger som var på topp vid den där tiden? Finns det några uttalanden av andra än de direkt berörda?
Pinsamt, är väl bara förnamnet.