För mig så kan man inte dra slutsatser om hur inlärningspsykologin har en viss syn på barn och hur de ska skötas. Det beskriver bara hur samspelet mellan föräldern och barn ser ut och vilka inlärningspsykologiska mekanismer som finns i detta. Bara för att det finns tekniska termer som belöning och bestraffning (fan va dumt med det ordet) så säger det inget om hur de kan nyttjas.

Jag avskyr att referera till gurus eller orginalverk. Men Skinner själv konstaterade att hans styrdes av råttorna han forskade på. Han var inte fri från sin miljö. Han var i ett ständigt samspel med andra.

Om något så tycker jag om att beskriva inlärningspsykologi som ett samspel. Där kan vi snacka om relation. Hur samspelar jag med dig? Berättar jag om mina känslor, tar ditt perspektiv, pratar om vad som händer med mig, etc. Inlärningspsykologin handlar alltid om en person och dennes omgivning (andra människor i stor utsträckning).

Vilken syn har man på barnet? Jag tänker mig att man ser det som en självständig agent med sina egna behov och förväntningar.

Om något så tycker jag att inlärningspsykologi sätter fokus på personers behov. Man utgår i analysen från tankar och känslor som väcks och vilka beteenden detta resulterar i och om samspelet med andra personer eller miljön uppmuntrar detta (förstärker). Får barnet pröva sin egen väg och utvecklas utifrån sina förutsättningar? Gensvaret från andra kommer att påverka detta.

Bra diskussion. Det är verkligen tydligt för mig att jag måste lära mig att kommunicera inlärningspsykologi på ett sätt som inte väcker ilska hos dig eller andra. Utan visa på samspelspsykologin som det handlar om.

Det finns en finfin utvecklingspsykologisk bok utifrån inlärningspsykologi/närliggande:

http://www.amazon.com/Child-Adolescent-Development-Behavioral-Approach/dp/0761926984

Vilket barnperspektiv specifikt är det som du tycker går förlorat? Och i och med vad går det förlorat?

”Varför har föräldrar idag svårt att sätta gränser t.ex.? Är det en fråga som ingår i Komet-kursen??”

Bra fråga. Jag vet inte. Men det är säkert vanligt att man gör en historisk inramning för att vara pedagogisk. Samtidigt så kanske det inte är lika viktigt för föräldrarna att veta om samhällelig förändring, normer och arbetslivets invasion på fritiden – så pass som att faktiskt fokusera på hur relationen mellan dem och barnet ser ut. Men jag har inte hållit i Komet-kurser så jag kan inte uttala mig om vad föräldrar i gemen söker.

Tack för dina åsikter och påminnelse om att KBT inte får vara dåligt på att framföras humanistiskt och med etik. Det teknologiska språket missförstås lätt och är ju inte det som föräldrarna/barnen ska möta (om man inte anser att det är en pedagogisk poäng med det).

Så kan man förstå det. Du pratar i en annan artikel om ramar. Komet kan vi förstå som att föräldrarna börjar gränssätta samt bete sig trevligare/schystare mot barnen. Istället för att nyttja gnällande så ska föräldern (!) ändra sig till att ge barnet vad det vill ha (det kan inte vara förstärkande annars). Kramar, umgänge, uppmärksamhet, etc.

Gränssättandet blir en fråga om att kunna stå emot barnets tjatande (tillbaka…) eller t.ex. aggressivitet.

Men det måste förstås vara flexibelt nog så att det inte blir för fyrkantigt och destruktivt. Där har vi risken och det är upp till pedagogerna att förmedla detta.

Antagligen tar det 10 år eller så innan det blir okontroversiellt i Sverige att använda inlärningsprinciper vid relationsbyggande mellan föräldern och barn.

Inlärningspsykologin behöver absolut ett mer pedagogiskt front-end gentemot oinvigda.