Jag vill dock fortsatt hävda att det inte är en bra dimension att kategorisera våra interventioner efter. Om inte annat än för att de två stora behandlingsmetoderna har kommit att representera varsin ände av denna dimension och uttalanden som ”KBT går inte på djupet” väcker nickanden eller grymtande beroende på åhörare. ”Djup” har också förknippats med något positivt och nu försöker KBT:arna visa att även de går på djupet. Med t.ex. mindfulness och ACT.

Jonas, ditt fobiexempel är en bra utgångspunkt. Men jag vill först bara protestera mot att en fobi ”egentligen” kan vara ”symtom” på en ”grundkänsla” som kom av något händelseförlopp i barndomen. Denna skiktning av det mänskliga psyket och försök att finna kausala samband mellan vuxenlivet och barndomen är helt hopplös. Nåväl, du skriver något som jag tror är vad många syftar på när de talar om djup och yta, nämligen ”upprepningsmönster”. Dvs (om jag förstår rätt) att en person med fobi inte bara är rädd för hundar utan även t.ex. misslyckanden, relationer, sina föräldrar, starka känslor etc. Även om man nu botar fobin så kvarstår dessa rädslor och beteendemönster. En mer djupgående behandling skulle kanske arbeta med flera beteendedomäner där rädsla och undvikande går igen.

Kanske kan vi prata om behandlingar som arbetar med genomgripande beteendemönster och behandlingar som arbetar med enskilda beteenden? Om det är det som avses med djup så tror jag vi har allt att vinna på att precisera oss. Då kan vi också utvärdera vilka behandlingar som har dessa genomgripande effekter och vilka som funkar bäst på enskilda beteenden – utan att blanda in ytterligare begrepp som ”rötter”, ”symtom” och ”grundkänslor”.

Brjánn

Jag tror jag kan förstå ditt perspektiv, men upplever att du inte drar resonemanget till sin spetts. Som jag uppfattar det bör vi utifrån resonemanget inte bara ställa oss frågan om det finns något djup, utan i sådana fall om det finns någon yta. Bägge är konventionella kategorier med syfte att underlätta kommunikation, det är inte så att den ena eller andra av dessa, beroende på vilka sociala och vetenskapliga diskurser de är invävda i kan göra anspråk på att vara verkliga och objektivt existerande fenomen. Det finns varken djup eller yta som distinkta objektivt existerande kategorier, men kategorierna förefaller åtminstone i vissa sammanhang ha ett stort praktiskt värde. De skapar möjligheten att kommunicera kring och förhålla oss till psykologiska fenomen och terapeutiska intentioner så väl som grundläggande människosyn. Distinktionen är funktionell så länge den inte gör anspråk på att vara en utsaga om hur verkligheten är objektivt beskaffad och därmed en grogrund för kognitiv och emotionell rigditet i frågan.

Jag tror alltså att det är sunt för all terapeuter, oavsett vilken terapeutisk modell med eller utan tillhörande metapsykolgisk förklaringsmodell som de identifierar sig med att ifrågasätta alla sina föreställningar om världen. Finns det yta? Kan jag vara riktigt säker på det? Hur påverkar mina sanningar mig i mitt varande med mig själv och andra? Hur skulle jag uppleva mig själv och andra om jag inte höll fast vid just denna sanning med sådant fast grepp?

Ett typfall av yta och djup i psykologisk behandling skulle enligt mig vara att bota en fobi med KBT. Om man fokuserar på att bli av med symptomen. En PDT-are skulle kanske ta sig an fobin och försöka hitta rötterna till symptomet. Jag säger inte att detta alltid är bättre eller ens görligt i många fall, men ibland kanske en psykodynamisk terapi kan blottlägga en omedveten konflikt/upprepningsmönster som handlar om något annat. Fobin var kanske ett symptom på grundkänslan att allt nytt är farligt och det dök upp från 9 års ålder när föräldrarna skilde sig, exempelvis. Priset för att hitta den typen av djup kanske inte är värt det, eller går att göra, men om man gör en sådan psykologisk behandling/terapi och kommer tillrätta med detta under ett års terapi så skulle jag kalla detta för djup, i motsats till en ytligare symptombehandling.

Det förtar inte att det kan vara nog så besvärligt eller svårt att bli av med sina symptom. Och ibland finns ju även djupet i det ytliga.

Just djup förefaller vara något vi gillar att dimensionera våra observationer och interventioner efter, men vad menar vi? Trots att djupdimensionen ständigt används har jag aldrig sett en formell definition av det. Så, när psykologisk behandling sägs gå på djupet och en annan på ytan, vad menar vi?

”Tänk om, gör rätt.”

Jag är optimistisk och tror att det kommer. Forskningen för t.ex. MBT (mentaliseringsbaserad terapi) är robust och ger PDT-fältet legitimitet den vägen. Om något så tror jag på MBT-grenen iom just forskningen.

Vi som precis kommer ut har förstås inte del i detta men vi lever i en gammal kontext.

Sen kan man ju fundera på medias önskan om att sätta igång artificiella krig som inte hjälper andra än dem själva och att sälja lösnummer…

Jag har absolut varit med i terapikrigandet tidigare och det har mest berott på att jag som många tidigare nästan inte fick KBT som ett val. Till skillnad från Stockholm så var KBT i minoritet i Linköping tidigare.

Förhoppningsvis går vi vidare mot en bredare evidensbaserad psykologisk bas. Forskning av olika slag visar vägen – oavsätt inriktning.