Författararkiv: jonasmosskin

Är Bob Dylan vänster eller höger?

246386_120_158.jpg

I SvD skriver Roland Poirer Martinsson en ovanligt slapp krönika. Bara de tondöva politiserar konst är rubriken. Poirer Martinssons argumentation är ungefär att min svägerska som är granne med Dylan säger att han är småborgerlig. Konst innehåller flera nivåer. I första hand ett konstnärlig skapande. Därefter kan man välja att tillföra andra nivåer. Såsom politik, samtid, kultur, etc. I Studio Ett påstår Poirer Martinsson att Dylan är apolitisk. Och med ens begår han samma tankefel som den vänster han tidigare kritiserat. Dylan är inte bara politik, det är sant. Men Dylan har också politiska kommentarer i sina texter till sin samtid och har alltid haft. Han har inte haft en genomgripande politisk agenda, Men fan är han politisk ibland. Jag minns ett radioprogram för några år sedan där Dylans texter analyserades i förhållande till den årliga amerikanska presidenternas ”State of the union-tal”. En av teserna var att Dylan ständigt fört en kommenterande dialog med presidenterna. Presidenterna har kommit och gått men Dylan har bestått. Man ser och hör det man vill se. Det gäller även amerikanbaserade författare som Poirer Martinsson. Andra kommetarer till krönikan finns här och här. Nils Hansson sätter in Dylan i sitt sammanghang. Dvs. 45 år som artist.

Onelinr underlättar konferens och chat

onelinr.jpg
Eric har gjort ett litet chat-verktyg för konferenser, small-talk och nattsudd. Gå till Onelinr och skapa ditt eget onelinrforum. Från början är det en technörd idé från konvent där man projicerade en pågående onelinerdiskussion på storbild. En av de få funktionerna som faktiskt fungerade på organisationen Indyfunds hemsida var just oneliners. Jag och många med mig tilltalas av det enkla. Vem vet, web 3.0 kanske föds på en Onelinr?

Kaospiloter på Outpost

kaospilotlogga.jpg

Mina gamla klasskamrater i Team 12 är på Outpost i Vancouver. Så här beskriver Team 12 vad en Outpost är för något. 30 Kaospiloter flyttar hela sin skola till andra sidan jordklotet under tre månader. Ungefär samtidigt har kaospiloter från Team 2 i Oslo dragit till Buenos Aires. Den som vill kan följa Team 12 och deras projekts framväxt. Hittils leder Lag Nord på poäng över Lag Syd. Men Nord har en månads försprång. Läs respektive projektförklaring här och här. Jag säger bara; Trust the process!

Fjällget eller fjällhallick?

På fjället

Vissa kallar mig fjällget, andra fjällhallick. Hur som helst rådde det bloggskugga i Grövelsjön, i norra Dalarna. Några dagars förkylning och en därpå följande storm var påfrestande för psyke och soma. Att vind på kalfjället är hårt fick jag uppleva, när jag och Jannes trotsade vädrets makter. Det höll på att straffa sig. Strålande sol hjälpte inte. Det går inte att skida på ett stenhårt fjäll i 20 meter i sekunden. Till slut kom finvädret sista dagen. Äntligen fick jag användning för mina Armani.

När är man sjuk?

Filosofiska rummet hade ett mycket intressant tema om vad det innebär att vara sjuk. De tog upp problemet med överdiagnosticieringen inom psykiatrin som jag skrivit om tidigare. De talade även om hur varje kultur och varje samhälle skapar sina sjukdomar och syndrom. Apatiska flyktingbarn, inflationen av depressionsdiagnoser, sjukskrivningar var några av ämnena. Dessutom om den starka kopplingen mellan läkemedel och sjukdomar. När vi får läkemedel så dyker snart nya syndrom och sjukdomar upp som kan botas just med de nya läkemdlen. Repris imorgon fredag kl. 21.00 eller på nätet i en månad framöver. Gäster var idéhistorikern Karin Johannisson, filosofen Fredrik Svenaeus och Magnus Kihlbom, barnspykiatriker och psykolanalytiker.

Det finns ingen ondska…eller?

Jag skrev tidigare om kyrkoherde Stig Dellströms besök i vår klass. Då talade han om döden. Jag hakade upp mig på något han sade om ondska. Det kom ett oväntat svar från Stig där han utvecklar sin syn på hur vi människor bör förhålla oss till ondska. Jag kunde inte heller låta bli att svara Stig. För den som är intresserad av ett mer renodlat filosofiskt svar på frågan om ondska, rekommenderar jag Lars Gustavssons essä i nättidskriften Smedjan. Läs mer →

Tankar om intervjukursen del 2

Château de Médan 1879-1881
P skulle berätta en personlig berättelse. Jag skulle vara barnmorska åt berättelsen. Vi hade bitvis fantastiskt roligt efteråt när vi tittade på materialet. Vid ett tillfälle var jag tvungen att stoppa bandet och låta alla skratta ut för vi kunde inte bärga oss. Vår handledare är inte den som skräder orden så min första djupintervju måste anses lyckad med tanke på hur få kritiska kommentarer jag fick. Det är intensiva timmar vi går igenom. Jag upplever att vi alla ger och tar på ett förtroendefullt sätt. Vi pratar mycket om hur aktiv/passiv man ska vara som intervjuare. Man ska vara lagom, men tyvärr är det ett hopplöst flyktigt mått. Jag skulle kunna rabbla upp en massa klichéartade nyckelord om hur man bör vara som intervjuare. Närvarande, intresserad, ge berättaren plats, inkännande, naturlig, aktivt lyssnande etc. Jag inser att det dessa ord blir löjeväckande för att beskriva vad som händer i rummet. För oss fyra och vår handledare har det i högsta grad konkret betydelse. Det känns lite som att beskriva en målning av Paul Cézanne.

Persson i terapisamtal

Alla talar om Göran Persson, men få försöker analysera dokumentären Ordförande Persson utifrån ett psykologiskt perspektiv. Om jag hade Persson som klient skulle jag ta upp några aspekter som inte diskuterats så mycket i massmedia. Men först något om dokumentärens omständigheter. Fler kommentarer kring dokumentären. Stig-björn Ljunggren och Per Gudmunsson har försvarat SVT och Fichtelius. Johan Croneman kritiserade formspråket och Aase Berg ifrågasatte i Studio Ett varför inte Persson blir oemotsagd. Jag rekommenderar alla att titta på de oredigerade materialen på SVT:s hemsida. Där är Persson inte lika nerklippt vilket gör att han framstår som mer resonerande och mjukare. Det balanserar den dramaturgiska berättelsen som tv-programmen visade.  Läs mer →

Tankar om intervjukursen

Förra veckan inledde vi första årets höjdpunkt på psykologilinjen; intervjukursen. Nu börjar det på riktigt. Fem eftermiddagar kommer vi att göra djupintervjuer i 15 minuter med efterföljande feedback i 15 min. Intervjuerna bandas och sedan tittar vi på dem i grupper om 4-6 tillsammans med en handledare. Under en 40 minuter stoppar vi, pausar, spolar tillbaka och ger varandra kommentarer, kritik och försöker se vad som händer i det personliga mötet. De första två gångerna övar vi på varandra i klassen. Därefter kommer vi göra intervjuer med främmande personer, mestadels andra psykologstudenter.

Fokus skiftar från teori till praktik. Vårt praktiska handlag dissikeras. Andra saker dyker upp. Bilden av oss själva och kurskamraterna förändras. Det är en personlig process vi har satt igång. Krävande känslomässigt. Utlämnande. De ställer många frågor om vad en djupintervju är för något? Hur samtalar man? Vad ska man säga, göra, lyssna? Hur ska man tänka?

Igår fick jag min första riktiga psykologkick. Det här vill jag hålla på med. Efter tre timmar igår var jag trött men glad. Pelle hade föreslagit att vi i gruppen skulle gå ut och käka efteråt. Köttbullar och potatismos på Tranan var en perfekt nedvarvning.