Dellström och döden

dodendellstrom.jpg

Kyrkoherde Stig Dellström kom och pratade om döden för vår klass. Dellström är kyrkoherde i Fresta församling och har skrivit en bok ”Hur kan man tro?” Föreläsningens ämne var hur man pratar om döden, men Dellström inledde med en filosofisk bakgrund. Vår annars så pratsamma klass tystnade och under första timmen var en fråga. Dellström hade auktoritet. Hans huvudpoäng var att tanken på döden inte är något specifikt för äldre. Det är en oupplöslig del av själva existensen att vara människa. Mer anteckningar från föreläsningen.

Psykologi ( subjektet) <——–> Filosofi (objektet) (Kant)

Psykologins uppgift att förstå den inre processen hos varje enskilt subjekt. Filosofins uppgift är att beskriva och förstå världen omkring oss utifrån mer generella termer.

Vetenskapen är Kungsvägen till kunskap, det är det enda vi har. Neurovetenskapens förklaringar om vad som händer i hjärnan hos människan, måste tolkas. Tolkningar blir en ounviklig väsentlighet. Livet är alldeles för stort för att inte få sin tolkning.

Men… metafysiken är allestädes närvarande. Metafysiken, det tankeomöjliga behövs.
Dellström pratade om ondskans mysterium och citerade Carl Bildt om dennes erfarenheter från Balkan. Onda makter kan sättas igång. Ondskan är en manipulativ kraft som vi inte kan kontrollera. Obändiga makter i det politiska spelet.

Dellström talade mycket om att äldre är som vi yngre. Det finns ingen speciellt dödsångest just för gamla. Tanken på döden är lika skräckinjagande eller ogreppbar för unga som för gamla. Vi människor har stor möjlighet att ta oss igenom svårigheter och gå vidare, menade Dellström i en kommentar om sorg och lidande.

Jag håller i stort sett med om det mesta, fast jag måste invända på en punkt. Snacket om ondska och onda människor tycker jag hör till förenklingarnas tidsålder. Jag har rest mycket på Balkan och mött människor från alla olika läger. Det jag tog med mig därifrån var hur otroligt komplext krig och konflikter är. Det är inte 100% onda människor som deltar i krig eller ens startar krig. När är det fruktbart att tala om ondska är min poäng? Ett vanligt problem är att vilja gott men ändå handla ont. Att på ett intellektuellt plan försöka komma fram till vad som är gott och ont tror jag är en omöjlighet. Det räcker inte att som utilistarismen ta i beaktande handlingars konsekvenser. Det kan leda till fatala lidanden för den enskilde individen. Jag föreslår en annan lösning på problemet i linje med Damasio. Den säkraste moraliska kompassen är att låta de inre känslorna guida oss till att inte handla ont. Känns det fel i kroppen så är det förmodligen fel på handlingen. Känslor beskrivs ofta som nyckfulla. Men jag undrar om inte intellektuellt grubbel genom århundranden har bidragit till mer ödesdigert lidande än människors känslorna. Vad tror ni?