Die Welle, film om ett fascistiskt klassexperiment

hb5okfvc_pxgen_r_311xa.jpg

På fredag är det premiär för tyske Dennis Gansels film Die Welle (2008) eller vågen på svenska. Filmen handlar om en gymnasielärare leder ett projekt om autokrati och tar till ett okonventionellt knep. Han och eleverna startar själva en fascistisk rörelse som de kallar för vågen. Det dröjer dock inte länge innan det urartar och rörelsen börjar leva sitt eget liv. Historien är baserad på en sann händelse som utspelade sig i Californien 1967. Där skapade historieläraren Ron Jones en fascistisk rörelse utifrån sitt klassrum på Cubberley High School i Palo Alto. Det hela har tidigare skildrats i en bok av Todd Strassner samt i filmen, The Wave (1981). Till skillnad från i The Wave (som jag dock inte sett) så har regissören Dennis Gansel valt att placera handlingen till ett nutida Tyskland. Det är en modig men riskabel idé. Tyvärr lyckas inte Gansel hela vägen.

hb6yd5ri_pxgen_r_467xa.jpg

Historien är enkel och följer en given dramaturgi. Jürgen Vogel spelar Rainer, en alternativ gymnasielärare. En sån där som man inte tror finns nuförtiden. Skolan har beslutat att ha en projektvecka där eleverna får välja mellan anarki och auktokrati. Eftersom kollegan är rädd för att anarkilektionerna ska balla ur tvingas Rainer leda auktokratigruppen. På första lektionen med eleverna framkommer det en stöddig attityd där flera elever uttrycker det osannolika i att skapa en nazistiskt eller fascistisk rörelse idag. Vogel bestämmer sig för att visa dem något annat. Snart har han fått eleverna att ställa sig upp när de får ordet, respektera ordning och marschera i takt. På tredje dagen börjar eleverna göra en logga och en hemsida med vapen på. De bombar stan med stickers och graffar ner en byggställning i centrum. Några klottrar över en anarkistlogga och snart utbryter gruff med dem. Några flickor i klassen bildar en motståndsgrupp mot vågens framfart men de har lite att sätta emot. På torsdagen vaktar eleverna skolans ingångar och arrangerar de en egen fest och på fredagen har vågen spritt sig till andra skolor. När Rainer förstår att det hela gått över styr startar han en sms-kedja och samlar alla medlemmar i skolan aula. Där håller han ett tal som en agitator men avbryter sig när han har fått massan i sitt grepp. Då säger han att det hela är en bluff och att eleverna borde skämmas och gå hem. Filmen slutar med att en av de instabila eleverna tappar koncepten och skjuter en klasskompis innan han tar sitt eget liv.

På förhandsvisningen i oktober på Sture, var Gansel närvarande och svarade på frågor från publiken. Enligt Gansel var motivet till att förlägga historien till ett nutida Tyskland att han ville att dagens ungdomar skulle känna större känslomässig närhet till historien. Slutet i Gansels film skiljer sig åt från den verkliga händelsen. Där var det ingen som dog. Gansel sade att han vill göra det helt tydligt att det här typen av rörelser är destruktiva och farliga så ingen kan misstolka honom. Här någonstans märks det att berättelsens blir lidande. Det känns inte trovärdigt. Gruppens fascistiska tendenser går för fort och det målas med för stora penseldrag. Överlag är skådespeleriet uppskruvat och överdrivet. Inte mycket, men lite. Det gör att det psykologiska mekanismer som Gansel vill gestalta inte blir trovärdiga utan drabbas av schablonens och klichéns problem.Det är synd för Gansel är en lovande regissör och filmen är ibland suggestiv och skickligt gjord.

Den sanna historien om vågen är tillräckligt ruggig och makalös för att behövas skrivas om. Gansel som berättade att hans egen farfar varit SS-man verkade uppfylld av det historiska arvet och vill bekämpa fascistiska tendenser i dagens samhälle. Dock känns människans inneboende möjlighet till diktatur och fascism inte som något nytt. Kollektivets makt över individen är en psykologisk sanning som står i varenda lärobok. Filmen lyckas inte komma med något nytt. För en mer djuplodande granskning av varje människas möjlighet att verka ont, rekommenderar jag psykoanalytikern Ludvig Igras bok Den tunna hinna mellan omsorg och grymhet  (2001).

PS: Oskar Henrikson har tidigare skrivit om filmen och grupptryckets mekanismer. Dokumentären The Wave kan du se i sin helhet här. Elever som var med om händelsen har samlat några vittnesmål här. Ron Jones har också kommenterat händelsen.

Uppdatering: Hynek Pallas tycker ungefär som jag i sin recension i SvD. Här också en DN-intervju med regissören Dennis Gansel.

written by

The author didn‘t add any Information to his profile yet.
Related Posts

Comments are closed.

Leave a Reply

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!