En personlig betraktelse av diskussionen efter Misshandlingen

skarmmisshandlingen4.1

300 personer hade samlats (fullsatt i hörsalen) på Kulturhuset för att titta på Misshandlingen av Lars-Lennart Forsberg. En antipsykiatrifilm från 1969 (nu även på dvd) som har mycket gemensamt med Anna Odells konstprojekt. Odell var en av de inbjudna gästerna som kommenterade filmen efteråt. Det blev ett ganska rörigt samtal med många trådar som löpte kors och tvärs. Diskussionen böljade såväl i rummet som i intensitet och ämnen.

Anna Odell tog fasta på sina erfarenheter och menade att huvudpersonen i filmen, Knut Nilsen skulle behövt en jämbördig samtalspartner som förstod honom. Odell tog upp sina egna erfarenheter av psykiatrins bristande förmåga att möta patienter som människor och annorlunda individer. Odell sade ungefär det som hon skrev i DN-artikeln några dagar senare:

Det blev också tydligt att man på S:t Görans sjukhus inte följt de strikta regler som finns vid bältesläggning. För mig framstår det som absurt att flera i personalen på akuten vittnade om att de trodde att jag var en kvinna som blivit utsatt för övergrepp. Man kan också läsa i journalen att de trodde att jag var ganska mycket yngre än jag faktiskt är. Personalen tar alltså emot en ung kvinna som de misstänker har varit med om ett övergrepp och spänner fast henne i en bältessäng med benen isär, bälte runt midjan och händerna över huvudet. Inom några minuter kommer flera personer och lägger sig över henne, drar ner hennes strumpbyxor och trosor och ger henne en spruta i baken. Är det så man ska ta hand om en kvinna som man tror varit med om ett övergrepp?

Nä, det verkar ju inte bra nickade publiken. Och Odell fortsatte:

Jag har också med det här projektet ännu tydligare insett hur stigmatiserande psykisk sjukdom är i vårt samhälle. Under förra hösten ringde jag till flera psykiatriska akutmottagningar och berättade om konstprojekt. Jag talade om att det bland annat gick ut på att under ett dygn iscensätta en psykos för att försöka öppna upp den slutna värld som psykvården är. De flesta som jag talade med trodde inte att jag skulle kunna spela sjuk på ett trovärdigt sätt. De varnade mig också för att jag skulle kunna bli sjuk om jag spelade sjuk. Längre fram i samtalen menade de att man inte skulle tro på mig när jag avslöjade att jag inte var sjuk. Dessutom menade flera att det jag planerade att göra kunde tyda på att jag fortfarande hade ohälsa kvar.

Det här är känsligare eftersom det riktade en känga mot den psykologkåren, även om de flesta i publiken tycktes uppfatta att kritiken var riktad mot de ”onda psykiatrikerna”.

Psykoterapeuten Monica Mörlid Mörlid tog upp att filmen lyckats att fånga den auktoritära ordningen inom vården som rådde 1969 och delvis råder idag. Hon flyttade själv som sjuksköterska från Göteborg till Stockholm och Långbro för att det var mer progressivt på den tiden. ”Jag blev nästan avstängd från min sjuksköterskepraktik för att jag tog mina patienter på promenad på sjukhusområdet”, förklarade hon.

Mörlid ville inte ställa en diagnos på Knut vilket även flera i publiken vände sig emot. Själv försökte jag påtala Knuts bristande förmåga att relatera och samspela socialt oavsett om det handlade om mötet med vänner, grannar, poliser, psykiatriker eller andra. Han blev väldigt lätt agiterad, impulsiv och konfrontatorisk. Min tanke är att Knut förr eller senare straffat ut sig i samhället och behövt psykologiskt stöd, kanske i form av hederlig färdighetsträning i KBT-form för att hantera sin aggressivitet och ilska. Det här mötte förvånande mycket motstånd från publiken tyckte jag. Intrycket jag fick var att många fortfarande ser diagnoser som stigmatiserande och fula vilket det inte behöver vara. Rätt använt är diagnoser bra vägbeskrivningar för hur en behandling och bemötande mot en klient bör ske.

Forsbergs själv hoppade in flera gånger i samtalet och tyckte att vi inte skulle psykologisera så mycket om filmen. Självklart är ju konst i första hand konst, men konst och kultur kan ju också analyseras vilket ju är själva poängen med Psykologer tittar på film som jag ser det. Forsberg tyckte att Misshandlingen borde tolkas som en metafor över svårigheterna att kommunicera människor emellan vilket den ju verkligen är.

Jag påtalade det underliggande politiska budskapet i filmen, att människor i första hand är offer för samhället och sin omgivning till skillnad från dagens samhälle som tenderar att individualisera mänskliga problem. Forsberg höll inte med om att hans hade en sådan syn på mänskliga problem även om jag och förmodligen många i min generation delvis ler en smula åt det naiva i 68-generationens sätt att göra alla problem till socioekonomiska makroproblem.

Clarene Crafoord, författare och psykoanalytiker reste sig upp och höll ett brandtal för att det var skolan som var nyckeln till att komma till rätta med många psykiska problem. ”Halvera klasserna” var hans budskap. Förvånande handfast för att komma från en psykoanalytikern. Flera andra var också inne på detta och påtalade de minskade resurserna och bristen på förståelse bland rektorer och skoltjänstemän för att psykologer och kuratorer kan göra stor nytta i skolan.

Flera i publiken var kritiska till psykiatrin och applåderade när Odell och andra i publiken ifrågasatte dagens medicinskt inriktade psykiatri. Det blev nästan lite väl halleluja-stämning där allt var fel med dagens psykiatri. Kanske var respekten och viljan att vara till lags mot Anna Odell så stark att få vågade opponera sig mot den proggiga känslan i lokalen.

En kursare till mig tog upp likheterna mellan Kriminalvården och psykiatrin. Okunnigheten, resursbristen och oförmågan att faktiskt ta hand om och vårda folk och skapa en meningsfull möjlighet till förändring saknas menade han.

När publikens kritik mot psykiatrin var som starkast tänkte jag själv också psykiatrins dubbelhet mellan vård och förvarning. Så fort de sker ett nytt vansinnighetsfall där störda människor begår grymheter kommer förmodligen större delen av publiken kritisera psykiatrin för att inte spärrat in dessa individer. Kanske skulle Knut Nilsen kunnat bli en sådant fall?

Slutligen vill jag säga ett stort tack till alla som kom och som gav sig in i diskussionen. Ett offentligt samtal där åsikter stöttes och blöttes. Allt och inget och lite däremellan. Liten som en diskussion på ett grekisk torg.

written by

The author didn‘t add any Information to his profile yet.
Related Posts

Comments are closed.

Leave a Reply

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!