”Från Jag till Vi”; om grupprocesser i förskolan

444_balonger.jpg

Efter två intensiva och spännande månader av grupper och grupprocesser läser vi en kurs som heter ”Barn i grupp”. Vi skiftar således fokus från vuxna till barn och tonåringar. Förra veckan hade vi en inspirerande föreläsning med psykologen Gunilla Guvå. Hon har arbetat som psykolog sedan slutet av 1960-talet i förskolan och har skrivit en fin liten skrift som heter ”Från Jag till Vi”. När hon började jobba satt barnen på rad och kissade på pottan. Den likformiga pedagogiken byttes under 1970-talet i en mer individualiserad syn på dagisbarn. Den utkom första gången 1985 delvis som en reaktion på att hon tyckte att förskolan hade tappat grupperspektivet inom pedagogik och uppfostran. Förra året kom boken i nytryck med ett nyskrivet inledningskapitel.

Guvå blev tidigt inspirerad av det pedagogiska kunnandet som personalen inom förskolan har. Ett kunnande som ofta är mer praktiskt och intuitivt. Genom att lyssna, iakta och intervjua dagispersonalen och barngrupper har hon skrivit en lärobok där hon lägger till sitt psykologiska perspektiv på grupprocesser hos barn. Några av de frågor Guvå tar sig an är tex: Hur ska man göra med en ny barngrupp? Vem ska man vända sig till? Hur får man barnen att stödja varandra och fungera som en grupp? Hur gör man med barn som inte lyder eller undviker kontakt? Hon ger konkreta råd och uppmärksammar läsaren på dynamiska processer som pågår i en dagisgrupp.

Boken är lättläst och välskriven och är tänkt att användas för personal som jobbar med barn i grupp. Men den är mycket läsvärd även för föräldrar, studenter och psykologer. Guvås tankar om grupper kan och borde med fördel användas även inom skolans värld.

Kärnbarn, mellanbarn och utanförbarn

Ett centralt tema för Guvå är indelningen av en barngrupp i tre kategorier, kärnbarn, mellanbarn och utanförbarn. Kärnbarn är barn som pedagogen lätt får kontakt med. De är socialt kompetenta, kontaktsökande, nyfikna och lätt att ha att göra med. Dessa barn är till stor del självgående och bör utgöra gruppens kärna. Det är viktigt att stärka dem som individer. De bör få tid att lära känna varandra så att de verkligen får en central plats i barngruppen.

Mellanbarn är barn som inte själva klarar av för mycket ansvar. De kan ingå i en grupp av kärnbarn och kan då få det stöd som de behöver. Guvå beskriver mellanbarnen som barn som man kan tvinga att göra som man säger, och vill oftast det. De behöver tydliga regler och upprepade påminnelser om vad de ska göra.

Utanförbarn är barn som inte går att tvinga. De kalrar inte att samspela i en grupp och undviker kontakt. Guvå kallar de även för ribbstolsbarn eftersom de ofta hamnar i ribbstolen och tittar på när det är samling eller gemensamma aktiviteter. Guvå menar att det är viktigt att inte lockas in i destruktiva spiraler av bråk och tjat med dessa barn. Till en början bör man som pedagog låta dem vara. När de sitter i ribbstolen observerar utanförbarnen faktsikt vad som sker. Rätt vad det är, så klättrar de ner och deltar i den gemensamma aktiviteten. Pedagogen ska ta sig an utanförbarnen och bygga upp en egen individuell relation, ett arbete som kan ta tid. Först därefter kan utanförbarnet börja införlivas i den större gruppen. När väl relationen är etablerad kan man som pedagog börja ställa krav på utanförbarn.

Skillnad att leka på ”djupt vatten” och ”plask och lek”

Guvå använder en träffande liknelse mellan fri lek och simskola. Fri lek är som att vara ute på ”djupt vatten”. Istället för att tro att alla barn klarar av fri lek ska personalen ordna ”plask och lek” för de barn som springer runt och förstör för andra barn. Det är lätt att tänka i termer av rättvisa och låta alla barn leka fritt, men det leder bara till destruktivitet, skrik och gråt och en känsla av misslyckanden hos utanförbarnen. En annan taktik som Guvå avråder ifrån är att placera in utanförbarn i en grupp av kärnbarn. Det brukar sluta med att utanförbarnet får spela död eller vara hund ”och hundar kan man ju inte ha inomhus”. Då utvecklar utanförbarn ändå inte det viktiga lekkompetensen. Guvås förslag är att någon i personalen ordnar en gemensam aktivitet för en grupp av utanförbarn där kanske ett par mellanbarn ingår. Det ska vara en samlande aktivitet. Den ska vara enkel, alla ska kunna vara med och det ska kunna vara ”drop in – drop out”. När utanförbarn leker med personalen som har högst status i gruppen kommer snart flera andra barn att ansluta. Då är redan utanförbarnet instruerad i leken och kan förklara leken och på så sätt få en känsla av kompetens. Med tiden kan pedagogen bygga upp en relations- och lekkompetens även hos utanförbarnet vilket gör att det kan börja simma på djupt vatten.

Arbetet med att få ihop en grupp av barnen är mest intensivt under hösten. Då har man ofta flera nya barn och kanske ny personal. Det krävs mycket jobb med att förflytta gruppen från en jagfas till en vigrupp. Till en början relaterar alla barnen till gruppen utifrån ett jagperspektiv. Men lyckas personalen med sitt arbete kan de framåt senhösten och julen ha en behändig och välfungerande vigrupp som känns lätt att ha att göra med.

Guvå menade att hennes tänkande mycket väl kan tillämpas på skolan. Det finns alldeles för lite medvetenhet i skolan om hur barnens relaterar till gruppen och klassen, menade hon. Föreläsningen växte mitt intresse för förskolan som arbetsplats för psykologer. Det verkar kolossalt spännande.

written by

The author didn‘t add any Information to his profile yet.
Related Posts

Comments are closed.

Leave a Reply

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!