”Myten om föräldrars makt”

stor-myten-1.gif

Recension av Judith Rich Harris bok ”Myten om föräldrars makt”

Striden om arv och miljö har pågått länge inom psykologin. Den här striden har på senare tid blivit allt mer överspelad. Ett mer modernt sätt att se på en människa är att 50 % kommer från gener och 50 % från miljö. Man kan diskutera om det är 40/60 eller 30/70, eller 70/70. utgångspunkt är att diskutera och problematisera de 50 % som handlar om miljöpåverkan. Vilken miljö är det som påverkar barnet på väg mot vuxenheten? Såväl psykodynamiker som behaviorister har lyft fram föräldrarnas centrala roll. Nästan all forskning handlar om att på ett eller annat sätt bevisa att det är föräldrarna som påverkar sina barn till att bli dem de är. Harris håller inte med. Hon kallar det myten om föräldrars makt. I själva verket är det barnets sociala miljö på dagis, skola och i andra gruppkonstellationer som formar oss. Hennes teori brukar kallas för gruppsocialisationsteorin. Läs även min introduktion om författaren Judith Rich Harris.

Kritisk granskning av tidigare forskning

Harris granskar kritiskt den psykologiska forskningen och litteraturen. Hon gör det med ett polemiskt språk och en kaxig attityd. Harris menar att psykologisk forskning sällan skiljer på orsak och verkan. Oftast är det ”skräddaren själv som granskar sina egna kläder”. Inom ärftlighetsforskningen studerar man sällan miljön specifikt. Harris tar ett exempel att jakthundar uppfostras på ett sätt och knähundar på kennel. Hur ska man då veta vad i knähundens beteende som är ärftligt och vilket som beror på kennelmiljön? Harris lyfter fram byrålådsproblemet inom ärftlighetsforskningen. Forskning som inte passat in i forskarens eller beställarens förväntning har hamnat i papperskorgen. Det finns hundratals studier som försökt finna samband mellan föräldrars uppfostran och hur barnen blir. Trots det har man funnit förvånansvärt lite menar hon. Som ett exempel tar hon att de flesta föräldrar är medvetna om att de uppfostrar sina barn olika, om de har fler än ett barn. Men det låtsas inte forskningen om, hävdar Harris. Inte heller ordningen i syskonskaran har visat sig ha någon betydelse trots mängder av studier som försökt påvisa sådana generella mönster.

Harris om anknytningsteorin

Harris tar upp även upp anknytningsteorin. Hon menar att forskningen inte skiljer på föräldrar-till-barneffekter eller barn-till-föräldrareffekter. Hon frågar sig om barn som kramas ofta blir trevliga, eller blir trevliga barn kramade oftare? Föräldrar är mer uppmärksamma mot vackra barn hävdar Harris med stöd av viss forskning. Harris hävdar att lättuppfostrade barn lär/visar föräldrarna hur de ska göra och det leder till en positiv spiral. Socialisationsforskaren Maccoby har efter 35 års letande dragit slutsatsen att föräldrarna har en försumbar effekt.

Harris håller dock med anknytningsteoretiker att föräldrar påverkar sina barn i hemmiljön och i relationer som har med hemmet att göra. Men utanför hemmet är föräldrarnas makt obefintlig. Inlärningens är främst specifik. Som senare anknytningsforskning visat knyter det lilla barnet an olika till olika personer. Harris menar att det är adekvat för barnet, ur ett evolutionärt perspektiv. Att barnet ändå beter sig lika i hemmet och utanför beror på att det är ”samma barn” i alla relationer. Inte heller uppfostringsstilen verkar påverka barnet särskilt mycket, menar Harris. Att daska till sitt barn en gång eller två är inte skadligt för barnet, enligt Harris. Åtminstone inte om man får tro forskningen.

Evolutionärt perspektiv

Harris studerar traditionella samhällen och primater för att på så sätt dra slutsatser om föräldrar och barn. Hon anlägger ett biologiskt och utvecklingspsykologiskt perspektiv på barns utveckling. I jägare- och samlarekulturer föder kvinnor barn vart tredje eller fjärde år ungefär. När nästa barn föds får det nyfödda barnet all uppmärksamhet och omsorg. 3-åringen stöts bort, får gå själv, uppfostras och tas om hand av de äldre syskonen och barnen i gruppen. De mindre barnen får rätta sig efter de äldre kamraternas regler och normer. Det är viktigt för barnet att kunna knyta an till andra jämnåriga. Om föräldrarna dör måste barn kunna anpassa oss till gruppen. Harris menar att kamraterna lär oss sådant som är mest anpassat till tidens och miljöns förutsättningar. Föräldragenerationens kunskaper kan vara förlegade och inte alltid uppdaterade. För en primitiv grupp är det viktigt ur ett evolutionärt perspektiv att lyfta fram individer som är ledare, bra, duktiga, kompetenta. Gruppen överlever bättre om dessa individer får en framskjuten position, även om deras föräldrar råkar ha en undanskymd position i gruppen.

Olika världar hemma och socialt Douglas Detterman hävdar att det är ändamålsenligt att vara försiktig i en grupp till en början. Det finns inga övertygande bevis om att vi överför inlärda kunskaper från skilda miljöer. Barnet lär sig inte bara genom att ta efter föräldrarna. Barn väljer noga vilka beteenden som de tar efter. Om barnet har föräldrar som fungerar konstigt och dåligt socialt vore det olyckligt att ta efter dessa beteenden. Lars Dencik, dansk sociolog menar att myten om barndomens påverkan är sent påkommen i vår kultur. Det är inte länge som vi har haft dåligt samvete för vår uppfostran att vi inte är tillräckligt goda föräldrar. Det har blivit en sanning först sedan ett par generationer tillbaka.

Vi och dem – gruppkontrasteffekten

För Harris är det centralt med det hon kallar för gruppkontrasteffekten. Har vi möjlighet att dela upp oss i två grupper, vi och dem så gör vi gärna det. Skillnader förstärks över tid, och med tiden blir man mer lik gruppen. Harris berättar om ett experiment där man valde ut 22 pojkar som skulle vara så lika som möjligt med avseende på social bakgrund, egenskaper etc. Man delade in pojkarna i två grupper Skallerormar och Örnar. Meningsskiljaktigheterna växte dag för dag utan att forskarna behövde elda på. Rivaliteten blev så stark och man blev tvungen att avbryta försöket efter ett tag. Gruppkontrasteffekten säger att om man delar in människor i två grupper så kommer de automatiskt att finna skillnader och förstärka dem över tid. Inom gruppen tilldelas man även epitet, roller och egenskaper som snart skiljer ut särskiljde ut barnen inom gruppen.

Social fostran av kamrater

Harris ägnar stort utrymme åt att diskutera hur barn lär sig språk. Hon menar att invandrarbarn inte härmar föräldrarnas dialekt eller språk. Invandrarbarn tar efter gruppens språk istället. Om ett invandrarbarn är ensam i en klass så kommer det snart att assimileras i majoritetsgruppen och ta efter dess normer. Är man en grupp håller man ihop och förstärker dialekten och grupptillhörigheten hos varandra. Majoriteten bestämmer helt enkelt. Även om man som barn ställer sig utanför alla grupper så kommer man ändå att internalisera och låta sig definieras av ens psykiska grupptillhörighet. Jag tillhör flickgruppen, sportgruppen. Harris menar att gruppkontrasteffekten förstärks av barnen själva. Barn söker aktivt efter likasinnade under skoltiden. Dessa subgrupper förstärker varandras beteende. Särskilt när barn blir äldre och går på högstadiet där elevunderlaget är större tyr sig ungdomar till subgrupper som de har något gemensamt med.

Internatskolebarn från engelska överklassen

De engelska överklassbarnen under den viktorianska eran växte i regel upp med ammor och jungfrur. Vid åtta års ålder skickades de iväg på internat och träffade sällan sina föräldrar. När de var arton återvände de till hemmet och var upp i dagen lik sina fäder. Hur kunde det komma sig? Barnen liknade varken sina ammor, lärare eller tog efter föräldrarnas accent. Men man var förbluffande lik varandra i generation efter generation. Svaret är att de äldre barnen uppfostrade de yngre. Man skapade en homogen kultur på skolorna.

Ett annat exempel som Harris tar upp är när USA koloniserade Hawaii. Forskaren Derek Bickerton studerade språkutvecklingen på Hawaii. I slutet på 1800-talet anställdes människor under slavliknande förhållande på plantagerna. Man valde medvetet människor från en mängd etniska grupper såsom kineser, japaner, filippiner, portugiser, puertoricaner m.fl. Snart utvecklades ett lingua franca, ett gemensamt språk. Pidginspråk kallas sådana hemgjorda språk. Det saknar prepositioner, artiklar verbformer och standardiserad ordföljd. Men under 1910-talet utvecklades andra generationens invandrare ett kreolspråk. Barnen talade kreol, ett språk med riktig grammatik och prepositioner. Föräldragenerationen försökte få barnen att tala pidgin eller sitt modersmål men kreolspråket utvecklades av barnen i kamratgruppen.

Dövas kultur

Barn till döva lär sig tala obehindrat. Det gör det tack vare mötet med andra barn på dagis eller i skolan. Harris berättar om ett exempel som liknade Hawaii. I Nicaragua fick döva barn som spärrats in äntligen gå i skola tillsammans. I skolan fick de lära sig att läsa på läpparna men i samspelet på raster och fritid utvecklades snart ett eget teckenspråk. Barnen hade alla tagit med sig sina egna primitiva gester och teckenspråk. Men det tog inte lång tid innan ett komplett språk hade utvecklats med grammatik och mängder av ord. Språket överfördes till yngre barn och snart levde det sitt eget liv bland de döva i Nicaragua. Det enda som behövdes vara att föra samman dem, så skapades ett språk.

Män och kvinnor

Hur kan det komma sig att barn har en mer rigid syn på män och kvinnor, manligt och kvinnligt, än vuxna? Årtionden av feministisk kamp och arbete för ökad jämställdhet tycks inte slå igenom särskilt mycket bland små barn konstaterar Harris. Hon noterar med triumf att barn och tonåringars kultur sällan lyfts fram som förklaring när det gäller andra aspekter av psykologin. Men när det gäller flickor och pojkars beteende blir plötsligt det en godtagbar förklaringsmodell. Feminister har förstått det orimliga i att skuldbelägga föräldrarna för att treårige pojken inte vill leka med dockor. Harris välkomnar ju att fokus hamnar på vad som utspelas i samspelet mellan barn och ungdomar. Det är nyckeln menar hon.

Harris tror att skillnaderna främst handlar om att pojkar och flickor har olika lekbeteenden. Pojkar försöker dominera andra pojkar och flickor när de leker, redan vid 2,5 års- 3års ålder. Eftersom flickor har en mindre dominerande lekbeteende så tröttnar de och de bägge könen bildar spontant enkönade lekgrupper om det finns tillräckligt med barn. Särskilt i skolmiljön från 6 års ålder reglerar gruppmajoriteten varje köns specifika beteende. De stökiga och bråkiga flickorna blir allt lugnare efterhand. Blyga pojkar uppmuntras att vara utåtagerande. Finns det få barn att leka med leker pojkar och flickor gärna med varandra. Det är först under senare delen av tonåren som könen närmar sig varandra. Under vuxen ålder är vi friare från gruppens normer och sociala tryck. Det gör att vi kan odla våra speciella egenheter. Vi blir därför allt mer unika individer ju äldre vi blir hävdar Harris.

Harris pekar på att könsmönstrena är mer stereotypa hos barn än hos vuxna. Det är mer sexistiskt, helt enkelt och fortsätter att så vara trots många föräldrars ansträngningar att motverka fördomar. Det bedrägliga med stereotyper är att de innehåller korn av sanning, menar Harris. Men det som är sant på genomsnittlig gruppnivå är inte nödvändigtvis sant på individnivå. Så även små skillnader mellan pojkar och flickor förstärks hela tiden. Hon betonar hur vi människor fungerar i vi och dem tänkande. Vi tror att individer i andra grupper är mer lika varandra än vad medlemmar av den egna gruppen är. Skillnader inom gruppen är lätta att upptäcka för oss som är en del av gruppen. Men för utomstående verkar vi likadana.

Harris kastar även fram två möjliga teorier till varför pojkar har en starkare grupptillhörighet. Bland primater och förmodligen även hos människor håller hannar ihop mot konkurrerande grupper. Gruppkänslan är en nödvändig förutsättning för att kunna hålla ihop i krig. Eftersom män är starkare och större har det varit en viktigare egenskap för män än för kvinnor under evolutionens gång. Harris citerar den kände evolutionsbiologen Jared Diamond som menar att den viktigaste arvet från vår tid som primat är krig och ”folkmord”.

Hur kulturer överförs

Kulturen överförs av äldre barn och jämnåriga kamrater i den egna gruppen. Iona och Peter Opie har studerat hur barn leker på gatan. De menar att barns lekar inte förändras så mycket sedan romartiden! Eftersom föräldrar även bosätter sig intill likasinnade föräldrar förstärks majoritetskulturens normer. På så sätt har föräldrarna möjlighet att påverka sina barn indirekt genom att välja bostadområden, skolor, fritidsintressen, vänner etc.

Skolan

För skolbarnen är de viktigaste personerna de andra klasskamraterna, hävdar Harris. Men läraren eller pedagogen har stor makt att påverka barngruppen genom att lyfta fram vissa barn eller hålla tillbaka andra. Ledaren påverkar gruppens normer. Majoriteten skapar normen i gruppen. Ledaren kan definiera gränsen mellan vi och dom. Ledaren kan påverka gruppens stereotypa självbild. Gruppens eget sätt att se på sig själv är viktig aspekt för grupputveckling. Harris sätt att betona pedagogens betydelse för gruppen som den ledande auktoriteten liknar Gunilla Guvås resonemang (som jag berättat om tidigare). Skolbarnen växlar mellan skiftande identiteter. Skolbarnen ser på sig själva omväxlande som representanter för gruppen läskunniga, flickor, tredjeklassare, sportiga, stökiga etc. Harris finner en förklaring till indirekt genetisk påverkan av IQ. Det beror troligen på att barn med låg IQ umgås med likasinnade. Effekten blir kraftigast hos lågpresterande barn. Barn med hög IQ gör redan så gott de kan. Harris tar även upp hur många barn det behövs för att bilda subgrupper. Det verkar variera väldigt mycket. Det beror på barnen, lärare, samhället etc. Ibland räcker det med 3—4 barn. Ibland behövs det fler.

Diskussion

Harris driver konsekvent en tes i boken. Det är befriande att läsa en framställning som är fri från politiskt korrekt hänsynstagande. Många av tankarna i boken är kontroversiella men oftast är det nyanserad. Hon kommer med många exempel från vitt skilda håll. Tyvärr finns det inga noter i texten utan de finns längst bak, vilket gör det krångligt att använda referenserna.

Jag giller att hon ger både psykodynamikerna, inlärningspsykologin och anknytningsteorin en rejäl känga. Det är intressant att vår intelligens har visat sig vara så ämnesspecifik vilket tycks gälla även för sociala relationer. Vi tycks med rätta bete oss olika beroende på arena när vi interagerar och samspelar med andra människor. Hem, skola, arbete, utgångsgänget, fotbollslaget, etc. har alla sina gruppnormer och speciella konventioner. Det är bara att gå till sig själv och erkänna hur skiftande beteende vi har och att det faktiskt är rationellt och adekvat att anpassa sitt beteende till varje specifik miljö.

Boken är väl lång och bitvis pladdrig. Den hade gått kunnat kortas ned till 300 sidor. Den polemiska stilen tar ibland överhanden. Såklart finns det mängder av invändningar till Harris framställning. Hennes val av källor passar gärna in i hennes tankegångar. Ett problem som hon delar med de flesta andra auktoriteter. Det är tio år sedan boken kom ut och det har hänt mycket inom genetikforskningen idag. Såväl Richard Dawkins, Steven Pinker mfl. har en mer uppdaterad version av samspelet mellan vår miljö och genetiska arv. Generellt blir synen på vårt genetiska arv alltmer dynamisk. Pinker talar om indirekt genetiskt påverkan tex.

En tydlig brist som Harris inte diskuterar är alla de exempel på människor som byter umgängeskrets och bryter mot normer i en grupp. Man kan få intrycket att det råder ett slags majoritetens diktatur i en grupp men riktigt så enkelt är det inte tror jag. Status, hierarkier, temperament, kommunikationsstilar, intelligens, ledaregenskaper etc. komplicerar majoritetsekvationen. Plötsligt svänger majoritetens uppfattning. Det finns också möjlighet tror jag till en slags ömsesidig terrorbalans mellan jämnstarka grupper där det finns ett par olika läger. Men ”Myten om föräldrars makt” är inte en bok som behandlar finliret i mänskligt samspel.

Harris tankegångar ska ses som en inlaga i debatten om arv och miljö när det gäller barn. Eftersom den här typen av röster är så sällsynta blir hennes bidrag särskilt viktigt. Boken borde vara obligatorisk på psykologilinjen. Man förblir inte oberörd av Harris. Den lätttilgängliga stilen gör boken läsvärd för alla som är intresserad av barns utveckling och föräldrarskap. Och vem är inte det?

written by

The author didn‘t add any Information to his profile yet.
Related Posts

Comments are closed.

Leave a Reply

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!