Psykologbesöket är en klassfråga – krönika i Modern Psykologi nr 2/2013

Bild

I senaste numret av Modern Psykologi 2/2013 skriver jag en krönika om att psykologbesöket är en klassfråga. I texten berättar jag om varför jag skäms över att vi i dag har en orättvis och ojämlik sjukvård när det handlar om psykiska problem. Här är krönikan i sin helhet. 

***

PSYKOLOGBESÖKET ÄR EN KLASSFRÅGA

Godtycke styr vilken hjälp du får

En vanlig fråga vi psykologer får är exakt vart man ska vända sig för att få hjälp när man mår dåligt. Märkligt nog har vi professionella sällan något bra svar på det.
    Jag säger ofta att man ska vända sig till sin vårdcentral. Men samtidigt som var tredje besök handlar om psykologiska problem, får patienten sällan träffa en psykolog eller psykoterapeut där, trots att vårdcentralen sedan 1990-talet kallas för ”första linjens psykiatri”. Tanken är att psykologiska och psykiatriska problem ska fångas upp, bli diagnosticerade, remitterade eller behandlade på ett tidigt stadium.
    Det här systemet fungerar dessvärre inte. Det är helt godtyckligt vilken hjälp och vilket bemötande du får på din vårdcentral. På tio minuter hinner din läkare sällan fånga upp ditt problem. Ibland får du träffa en kurator för några stödsamtal. Du kanske får något antidepressivt läkemedel utskrivet, ofta med dålig eller ingen uppföljning. Har du tur får du träffa en psykolog på vårdcentralen eller får en remiss på fem samtal till en psykolog. Där slutar ofta det offentliga åtagandet.
    Du blir troligen inte upplyst om att många vanliga psykologiska behandlingar som har stöd i forskningen, till exempel KBT, ofta kräver 15 eller 20 sessioner. På många vårdcentraler remitterar man bara till en mottagning, eller ger bara klienter möjlighet att gå i kbt. Har du särskild tur får du i samråd med din läkare/psykolog bestämma själv om du vill pröva andra psykologiska metoder som också har bra evidens, till exempel psykodynamisk terapi eller interpersonell terapi.
    Det är lika godtyckligt oavsett om du går till en privat eller offentligt driven vårdcentral. Lagstiftningen är för svag och tvingar inte vården att erbjuda en jämlik vård där klienten själv är delaktig. Det är ett problem i sjukvården överlag, men när det gäller psykologiska och psykiatriska problem är läget extra illa. Det framgår sällan vad just din vårdcentral har att erbjuda. Det lönar sig därför att kolla runt. Har du råd kan du vända dig till en privat praktik och kanske betala 800–1 200 kronor per session. Men det kräver förkunskap, för en del privata aktörer anpassar inte sin behandling till dig som klient. Du måste pröva dig fram på egen hand.
    Är man nedstämd, har ångest eller har råkat ut för en livskris är det jobbigt nog att lyfta telefonen, eller komma i väg till vårdcentralen. Att dessutom kräva att människor ska göra massor av research för att få rätt hjälp är orimligt. Att få psykologisk behandling är i dag en klassfråga. Pengar, kontakter och slumpen avgör vem som blir hjälpt. Det är en skam att människor inte får den behandling de behöver och det är samhällsekonomiskt olönsamt. Fler blir sjukskrivna och hamnar i psykiatrin, vilket kostar ännu mer pengar. Jag skäms varje dag jag går till jobbet över sakernas tillstånd i välfärdslandet Sverige.

                                                                  Jonas Mosskin är psykolog, bloggare och skribent.