Du tittar nu på taggen . Tillbaka »

Psykologisk analys av No country for old men

Psykologer tittar på film analyserade brödernas Cohens fantastiska men våldsamma film No country for old Men igår på Kulturhuset. För första gången kan du nu ta del av det filmade samtalet. Diskussionen mellan mig och journalisten Åsa Sandell och psykoanalytikern Tomas Böhm börjar cirka 5 minuter in i sändningen. En sak vi kom in på och som gör filmen särskilt obehaglig är att den nästan saknar aggressivitet. Det finns lite känslor med som kan förklara karaktärernas beteende. Istället är det frånvaron av känslor, det beräknande våldet som genomsyrar filmen. Ett våld som vi vanliga dödliga, precis som sheriffen i filmen har svårt att förstå eller värja oss mot.

Följ Psykologer tittar på film på Bambuser ikväll

Diskussionen efter No country for old men går att följa live via Bambuser ikväll. Cirka 21 är filmvisningen slut och då börjar samtalet med Åsa Sandell och Tomas Böhm. Samtalet pågår cirka 45-50 minuter.

Fallos, Oidipus och jämställdhet

”Älskade ojämställdhet” är rubriken på en essä av frilansjournalisten och författaren Anna Lytsy i gårdagens DN Kultur (8 mars, sid. 6, ej på nätet). Lytsy har tidigare skildrat den psykoanalytiska processen i en uppskattad roman: ”Fru Freud och jag” (Normal förlag 2009) som jag tyvärr inte läst.

Med anledning av kvinnodagen den 8 mars är Lytsys text aktuell, fast innehållet är ingalunda nytt. Det är ingen direkt nyhet att Freud och psykoanalysens teorier föddes i en borgerlig, viktoriansk och patriarkal kultur. Detta har kritiserats och debatterats i många decennier nu. Lytsy skriver:

”Dess teorier ligger till grund för såväl utvecklingspsykologin som vetenskapen psykologi över huvud taget. Det vill säga för en stor del av de kulturellt införlivade grundantaganden om vilka vi är och vad som är friskt, sjukt, normalt och onormalt i våra liv.”

Det känns som en överdrift och är inte heller en korrekt beskrivning eftersom psykologin som vetenskap fanns innan Freud. Mycket av dagens utvecklingspsykologi är inte heller fastlåst i detta tankegods.

Det mest intressanta i Lytsys artikel är att hon lyfter fram vårt behov av olikhet. Hon skriver:

Och utifrån just de här antagandena och förhållningssätten finns det något som de flesta människor prioriterar högre än att kvinnor och män ska ha samma möjligheter att forma sina liv. Och detta något är en upplevelse olikhet. Och inte vilket olikhet som helst, utan en specifik och könsrelaterad sådan. Och inte bara könsrelaterad i allmänhet, utan baserad på en könsbestämd under- respektive överordning. Åtminstone en liten en. För om den könskodade, hierarkiserade skillnaden mellan kvinnor och män försvann skulle laddningen mellan könen upphöra och erotiken dö. Ifall kvinnor och män verkligen var helt jämställda skulle begäret mellan dem ta slut.”

Jag tror precis som Lytsy att en del av laddningen eller begäret som en psykoanalytiker skulle formulera det mellan män och kvinnor, handlar om upplevelsen av skillnader och olikheter. Det annorlunda är också begärligt. Men när Lytsy tror att ett jämställd samhälle skulle leda till att begäret tar slut tror jag hon tar fel. Begäret innehåller biologiska och sexuella aspekter som ingalunda suddas ut bara för att kvinnor och män har samma lön och status. Upplevelsen av att vara man eller kvinna skiljer sig åt och det kommer fortsätta att trigga vårt begär.

Vi människor jämför oss oftast med andra. Trots att de med låga inkomster i Sverige upplever sig som fattiga är de ju i ett globalt kontext rika. Men genom många experiment och psykologisk forskning vet vi att människor jämför sig med andra individer som finns i vår närhet. Det är den relativa statusen och fattigdomen som betyder något. Upplevelsen av att vara förfördelad är det centrala. Att Haiti är eländigare spelar ingen roll då. Jag tror att begär (såväl sexuellt) som statusmässigt och ekonomiskt handlar om skillnader och olikheter. Men alla olikheter är inte orättvisa eller oskäliga. Det kan vara intressanta, givande och fantasiseggande.

Lytsy använder Oidipuskomplexet och Freuds fixering vid fallos, som ett argument för att psykoanalytikerna återskapar en ojämställd kulturberättelse om män och kvinnor. Den ”fallocentriska världsordningen” hör till en förgången tid och har kritiserats, särskilt av feministiska psykoanalytiker i 40-50 år vid det här laget. Oidipuskomplexet, tror jag man ska förhålla sig till lite som Bibeln. Spännande berättelser och myter som illustrerar eviga teman som mänskligheten brottats med, men knappast en en teori som förklarar människors psykologi eller moralisk eller etisk kompass för dagens människor.  Många psykoanalytiker förhåller sig också på detta sätt till Oidipuskomplexet.

Lytsy tror att vi måste välja bort teorier som återskapar en gammal ordning. Jag tror att vi kan förhålla oss kritisk och se teorier och berättelser för vad det är. Vissa saker tar vi med oss, andra delar av teorierna lämnar vi bakom oss. Att begär är centralt i människor liv behöver vi inte överge bara för att Freud hade fel om fallos och Oidipus.

Uppdaterad: På Anna Lytsys hemsida kan man läsa essän i sin helhet.

Psykologisk analys av romanen ”Jag var en arier”

I senaste numret av s-tidningen Tvärdrag nummer 6/2009 (kom ut i februari) gör jag en närläsning av Tony Samuelsson roman ”Jag var en arier”. Boken kom ut i höstas på Norstedts och fick uppskattande kritik. Berättelsen utspelar sig i Sverige år 1976 efter att nazisterna tagit makten i Sverige och vunnit kriget. Albert Speer är den nye Führern och samhället är folkhemskt. Här kommer en längre recension och analys av boken. I väntan på att jag ordentligt drar igång Psykologer läser Böcker, får ni hålla till godo med den här texten:

***

Den anpassliga samtiden

När jag gick på gymnasiet skrev jag en Orwellskt inspirerad novell som karikerade Sverige. Leif ”Loket” Olsson var den allsmäktige ledaren som styrde svenskarna via dumburkar och projektioner runt om på stan. Tolv år har gått sedan dess. När jag fick höra talas om Tony Samuelssons senaste bok Jag var en arier (Wahlström & Widstrand 2009) blev jag genast nyfiken. Tony Samuelssons bok utspelar sig i ett fiktivt Sverige år 1976. Ett land som blivit en nazistisk lydstat efter ”befrielsekriget”. Det nazistiska imperiet sträcker sig till Ural och kontrollerar Europa med undantag för England. Sverige är det ariska mönsterlandet och har en framskjuten position i imperiet. Axeln Germania (Berlin) – Stockholm handlar inte bara om politik utan att den nya Führen Albert Speer besöker sina svenska älskarinnor titt som tätt.

Jag var en arier är en märklig bok. Efter några kapitel lade jag den åt sidan. Berättelsen grep inte tag i mig så länge jag var i Sverige. Men så reste jag till Syrien och Damaskus över julhelgerna och då hände något med min läsning. Syrien, tidigare en av ”ondskans axelmakter” har kommit in i värmen igen inte tack vare politisk liberalisering utan på grund av maktpolitiska förändringar. Det är fortfarande en hårt hållen diktatur med bleknad arabsocialistiskt fernissa. Personkulten kring Hafez Assad från 1970 och sedan år 2000 till hans son Bashar Assad är allestädes närvarande. Nåväl.

I centrum för boken står Thomas som är sportjournalist på tidningen Iaktagelser. Han är 28 år och har en egen spalt där han berättar om idrottshistoriska minnen och personligheter. Thomas är tillsammans med Karin som är en attraktiv doktorand i litteraturvetenskap. Thomas är blyg och en smula underlägsen både på grund av sina lyckade föräldrar och sin vackra flickvän som han hela tiden tror ska lämna honom. Tack vare Thomas föräldrar blir Karin assisten till den upphöjde författaren Stefan Ullman som hon i åratal skrivit en avhandling om. I bakgrunden har Karin i hemlighet kontakter med en subversiv grupp som planerar ett attentat mot Führern. Thomas å sin sida tar sig allt större friheter i sitt jobb när han gräver fram glömda idrottsberättelser från tiden innan nazismen. Med hjälp av sin vän Haraldson som driver ett antikvariat i Gamla Stan kommer han över en tidigare förbjuden författare Jan Sundberg som skrev romaner som ogillades av regimen på 40-talet. Mötet med Sundberg som efter 25 år i kylan nu tagits till nåder och ska väljas in i de 444:s råd blir till en ögonöppnare för Thomas. Hans gradvisa uppvaknande sker långsamt och som läsare hoppas jag hela tiden att han ska anförtro sig till sin flickvän Karin. Men Thomas nyorientering överskuggas av att han misstänker att Karin har ett förhållande med Ullman. Thomas intresse för fotbollsgemenskap mellan judar och fångvaktare i arbetsläger i Ukraina tar en annan vändning när Sundberg berättar att Thomas egentligen är adopterad. Sundberg kände Thomas riktiga mor som var en antinazist. Han visar ett foto på ett kvinnligt fotbollslag som träffas främst för att idrotten var det enda gruppsammankomst som tolererade efter maktövertagandet. På fotot syns Thomas mor och han själv som tvååring. När modern infångades och dödades omhändertogs det lilla barnet och nya föräldrar blev Robladhs som var en del av det svenska nazistiska etablissemanget. Thomas kom sedan att växa upp i ett privilegierad nazistiskt hem.

Boken skiftar berättarperspektiv mellan Thomas, Karin och Führern Albert Speer. Mest levande blir skildringen av Thomas. Jag tror det beror på att Samuelsson väver in sig själv i Thomas som känns mer levande. Jag föreställer mig att Thomas och Tony har många likheter och författaren har själv sagt att han försökt föreställa sig själv som nazist.

Samuelsson väver in verkliga personer och namn i sin framställning och bitvis nämner han namn på kulturpersonligheter som ”Ingo Bergman”, Siv Malmkvist och Jarl Borssén. Han hittar på idrottsmästerskap, ”historiska händelser” och beskriver politiska händelser i boken, men de lever inte sitt eget liv. Det står istället i vägen för berättelsen. Miljöbeskrivningarna känns ibland krystade. Det är svårt att få liv i meningar som:

”Odengatan upp mot Odenplan hade internationellt rykte i guideböckerna för sitt gemytliga folkliv, där var alltid liv och rörelse. Det fanns gott om uteserveringar och ölhallar med umpa-umpa-musik som väckte till liv den tysk som vi alla bar inom oss.”

”Neue Linz. Adolf Hitler står bronsstaty på rådhustorget och operahuset och konstmuseet bär förstås hans namn, Stadens sägs vara östgränsens livligaste kulturmetropol.”

”Vi plockade ur dess färgglada bitar och lärde oss samvetsgrant namnen på de hemliga, heliga platserna. Den berömda Führerstrukturen eller Hitlervindlingen i Kellers centrum. Vi tittade på hans lilla mandelkärna i amygdala och de uppförstorade pannloberna.”

Istället för att gestalta baren eller miljöer som Neue Linz berättas det om det på ett sätt som känns redovisande men inte angeläget.

Min första reaktion på boken är att det är ett riskabelt projekt, något som författaren bekräftar i sin essäsamling Arbetarklassens bästa partytricks (2006). I den berättar Samuelsson om sitt misslyckade romanprojekt som gick under arbetsnamnet Riket 1977. Det som är spännande med Samuelssons essä är att han avslöjar hur han försökte bygga upp en roman, som några år senare faktiskt finns utgiven. Det är ett modigt drag av en författare att ge en inblick i arbetsgången och motivet till romanen.  Jag söker efter ett syfte till Jag var en arier och hittar i samma essä två citat från Samuelsson själv.

”Jag försökte föreställa mig själv där, uppvuxen och uppfostrad i en nazistisk värld. I själv och hjärta en skolad nazist, militäriskt drillad sedan barnsben. Hur skulle min moral se ut? Mina känslor? Min historieuppfattning? Mina förträngningar? Min relation till livet? ”…

”Det viktiga var att gjuta liv i några människor som framlevde sina liv under dessa kontrafaktiska omständigheter. En nyckeltanke var det osynliggjorda våldet och förträngningarna. Våldet skulle ha osynliggjorts för att det utövats förståndigt”

Det låter vettigt. Den som vill förstå människans hemskheter gör sig själv en otjänst när man beskriver det som demagogisk ondska, något som även mer sofistikerade politiker än Bush och religiösa ledare som påven Johannes Paulus hemfaller till. Samuelsson vill förmänskliga ondskan. Komma närmare en autentisk skildring av den psykiska process som accepterar våld, intolerans och inhumana handlingar. Från ett psykologiskt perspektiv är det här angeläget. Många människor brukar rygga för framställningar där ondskan förmänskligas men de flesta våldsbrottslingar har börjat med lite våld för att sedan trappas upp till mord och död. De flesta tjuvar har gjort små bedrägerier innan de gjort den stora stöten.

Det finns även ett annat spår i boken. Samuelsson vill också skildra hur mänsklig feghet kan te sig. Till skillnad från idealiseringar av mod, hör fegheten till den kanske vanligaste mänskliga mekanismen som vi alla försöker förtränga. Ingen vill vara feg, men få är modiga när det kommer till kritan.

Samuelsson beskriver ett torftigt intellektuellt klimat där författarna och kulturarbetarna fjäskar med naturromantiska romaner och heroiska skildringar av det fosterländska kriget som de flesta av de intellektuella naturligtvis inte själva inte deltog i. Beskrivningarna hur Thomas far samlar etablissemang och kulturelit för sammankomster och bjudningar i villan i Mälarhöjden är utförlig. Koketterandet för makten och sammansmältningen av kultur och politik kommer till uttryck i det högsta rådet i Sverige som består av 444 rådgivande makthavare, flertalet kulturarbetare. Ola Larsmo skrev i en artikel i januari i DN att Samuelsson i sin bok beskriver och häcklar det samtida kulturklimatet. I dagens kulturella ankdamm handlar det mesta om att sälja in sig själv och synas så till den grad att begåvade författare ändrar sin stil och skriver storsäljande smaskiga deckare. Samuelsson lyckas på ett kusligt sätt i Jag var en arier beskriva den självständiga kulturens undergång. Självcensurens totala makt. När den upphöjde författaren Stefan Ullman läser högt ur sitt nya manus som för en gångs skull är en uppriktig vidräkning med sakernas förlamande tillstånd inför självaste Führern blir han direkt utrensad. Diktaturens makt demonstreras först när någon går över gränsen, en gräns som de flesta är väl medvetna om i de flesta totalitära samhällen. Så är det i Samuelssons fiktiva Sverige 1976 som i det verkliga Nazityskland liksom i dagens Syrien där min bror blir haffad av säkerhetstjänsten för sitt uppsatsarbete om svenskirakiers ekonomiska bistånd till irakiska flyktingar i Damaskus.

Det är ett bra val att av Samuelsson att göra Speer till Führer, eftersom han är den nazistledare som kanske bäst är beskriven, mest komplext och gåtfull i sin natur. En brist i dramatisering av historien är att komplotten mot Speer aldrig förklaras eller tillåts ta plats på riktigt. Det är som om Samuelsson inte tror på en för vardaglig historia och slänger in en kittlande kupp som sedan inte följs upp. Boken slutar med att Thomas tar sig illegalt över östgränsen till Ural till de påstådda judekolonierna. Samuelsson låter det vara öppet om det är Thomas nyfikenhet på det okända eller ett revolutionärt trots som driver honom. Som läsare blir vi kvar med en gnutta hopp och mycket förtvivlan.

Jonas Mosskin

Poeter dissar att skriva kärlekdikter till Victorias bröllop

En av de underligaste idéerna inför kronprinsessans bröllop var att ett 30-tal av våra namnkunnigaste poeter skulle skriva dikter till hyllning för kärleken inför Victoria och Daniels bröllop. Dikterna skulle sedan läsas in och spelas upp under vårsommarens prunkande allé på Sveavägen! Den här knasiga idén kom från Liljevalchs chef Mårten Castenfors som var ansvarig för projektet, men det låter mer som ett studenikost fylleskämt på krogen.

Uppenbarligen hade han inte konsulterat poeterna själva huruvida de var intresserade av att delta i ett sådant projekt. Alla med lite kulturell bildning vet att poeter är ett egensinnigt släkte (oavsett politiska åsikter) och de är  inte kända för att gå i det etablerade samhällets ledband. Föga förvånande avböjde många av de tillfrågade poeterna av olika anledningar. De flesta ogillade idén och hade ingen lust att skriva dikter på beställning. Flera passade dessutom på att komma ur den republikanska garderoben. Förra veckan meddelade Castenfors att projektet är lagt på is. DN skriver:

Han konstaterar att den hätska debatten som uppstod gjorde det omöjligt att genomföra projektet.

– Även om det hade blivit fantastiskt så hade alla medier fokuserat på vilka som var med och vilka som inte var det. Oavsett konstnärligt resultat hade det blivit skit. Så för allas skull lägger vi ned. Poeter som redan har skrivit eller tänkt har fått betalt…

30 poeter tillfrågades och 10 tackade ja, bland annat Eva Ström, Eva Runefelt och Arne Johnsson. Men flera drog öronen åt sig när det hela utvecklade sig till en debatt om kungahusets vara eller icke vara. Bland dem som demonstrativt tackade nej fanns Jenny Tunedal, Jacques Werup och Göran Greider. ”Den vämjelse jag känner inför evenemanget saknar ord”, sade till exempel Thomas Tidholm.

– Det är en liten värld och man är beroende av stipendier och annat. Många är rädda för att göra bort sig inför sina kompisar. Det paradoxala är att när musiker får i uppdrag att komponera till bröllopet gör de det med glädje. Poeternas reaktion är jäkligt konstig, säger Mårten Castenfors.

Tidholm känner vämjelse, ett sällan använt ord idag. Castenfors passar på att från sin kulturpiedestal slå tillbaka mot de bångstyriga poeterna. Om Castenfors varit en smula mer samtida hade han triumferat att diskussionen om projektet var ett konstverk i sig, bra mycket mer intressant än den ursprungliga ljudinstallationen . Men den typen av självdistans och humor har nog inte Liljevalchs chef.

PS: En del högljudda DN-läsare verkar dock tycka att poeterna borde skämmas.

Psykologer tittar på film visar No country for old men

Tisdag 9 mars är det dags för Psykfilm att ta sig an våldet och aggressivitetens mekanismer. 2007 kom brödernas Cohens brutala film No country for old men, baserad på författaren Cormac McCarthys roman med samma namn.

I den skildras ett våldsamt Texas och ett Amerika i långsamt förfall. En man (Josh Brolin) hittar en väska med 2 miljoner dollar i öknen efter ett överfall. Frestelsen att ta pengarna blir för stor. Snart har han en pageprydd och hårdkokt typ (Javier Bardem) efter sig. Beväpnad med såväl basebollträ som automatvapen sker nu en jakt i gränstrakterna mot Mexico. Sheriffen (Tommy Lee Jones) försöker hålla ordning men våldsspiralen visar sig omöjlig att stoppa. Vi möter en urspårad och brutal manlig aggressivitet i ett land där avståndet och förtroendet mellan medborgarna eroderat. Filmen vann 4 Oscar bland andra för bästa film och bästa regi.

Efter filmen blir det ett samtal med Åsa Sandell, kulturjournalist, författare och fd. proffsboxare. Till diskussionen kommer även Tomas Böhm, psykiater, psykoanalytiker och författare. Böhm har bland annat skrivit böcker om hämnd och folkmord.

Biljetter köper du som vanligt i infokassan på Kulturhuset vån 0, på telefon 508 315 08 eller på nätet: Entré 80 kr. Filmvisningen och samtalet äger rum i hörsalen på våning 3 i Kulturhuset.

Varmt välkomna!

PS: Gå med i Psykologer tittar på film på Facebook.

Mosskin.se fyller tre år!

I helgen fyllde Mosskin.se tre år. Det är på många sätt en kort tid samtidigt som det varit en märklig resa för mig personligen. Det gensvar som jag fått på bloggen och mitt skrivande har varit över förväntan. Bloggen har dessutom gjort att jag fått tillbaka intresset för att skriva (jag hade en paus under 2006) och utvecklat mig stilistiskt. dag formulerar jag mig mycket snabbare och skarpare. Med cirka 120 bloggprenumeranter och 100 unika läsare/dag har den här enkla bloggen blivit en smula inflytelserik. Iallafall om man får tro på statistiken på inflytande.se.

Att blogga är att ständigt bli förvånad. Nu senast har plötsligt många läst min utförliga text om Paul Watzlawicks klassiska bok ”Vad är förändring”.Många läsare är trogna och läser noga och länge vilket känns kul.

Även om jag gör mycket annat och bloggen delvis fått lägre prioritet återvänder jag ständigt till den och till er som läser. Mitt intresse för psykologi och kultur börjar på bloggen och tar sig vidare ut i världen härifrån.

Den 20 februari 2007 skrev jag så här och det gäller i stort sätt fortfarande:

I två år har jag funderat till och från att starta Mosskin.se. Flera saker har lett fram till det. En tilltagande rastlöshet över att vara passiv läsare. En djupare känsla att jag har något att säga. Kort och gott; Jag saknar ett forum som passar mig. Det här blir ingen blogg om lunchskildringar mellan föredrag. Det blir inte heller en blogg där jag tycker ditten och datten. Men likväl kommer jag skriva, tänka och fundera. Jag kommer berätta om psykologi, ekonomi, kultur och politik. Kort sagt allt det som jag är intresserad av. Som psykologistudent vill jag skapa diskussion kring frågor som det inte finns tid till att ta upp på seminarier och föreläsningar. Om jag har ett kall så är det att sprida psykologiska tankar och teorier till allmänheten. Mer prat leder förhoppningsvis till intressantare resultat och bättre teorier. Det är min vision.

Nu börjar Mosskin.se.

En reflektion jag får är att det för tre år sedan inte fanns ett psykologiskt samtal på internet. Sedan dess har mycket hänt och idag är vi åtminstone 20-30 personer som bidrar till att hålla liv i detta. Och fler blir det förhoppningsvis under de närmaste tre åren. Nu fortsätter vi.

Skolverket struntar i psykologin

För alla som följer psykologins utveckling och det ökande intresset i samhället på alla fronter måste det komma som en överraskning att Skolverket föreslagit att psykologiämnet på gymnasiet marginaliseras. Det finns inte med som obligatorisk ämne för estetiska, humanistiska eller naturvetenskapliga programmet (däremot finns det med på ekonomiprogrammet). I regeringsförslaget (som finns att ladda ner som pdf) till ny gymnasieskola från 2011 har psykologin fått stryka på foten.

Alla vetenskapliga områden värnar såklart om sina discipliner men jag kan inte låta bli att undra över hur Skolverket resonerar. 30-40 % av alla läkarbesök handlar om psykiska besvär. Kurserna till psykologi och psykolog på universitet hör till de populäraste. Inom ekonomi och politik talar man allt oftare om beteendeekonomi och psykologiska förklaringsmodeller letar sig in både här och där. Neuropsykologin och hjärnforskningen har de senaste decennierna gett oss nya kunskaper om hur vi människor psykologiskt fungerar. Det borde vara en självklarhet att naturvetare, esteter och humanister får lära sig om grundläggande psykologi. Dels för allmänbildningen skull men också för att det faktiskt kommer att påverka elevernas framtida yrkesval nästan oavsett vad man gör senare i livet.

När flera personer undrat över vart psykologiämnet tagit vägen på Skolverkets diskussionsforum kan man läsa detta kryptiska meddelande från Johan Linder, undervisningsråd:

Psykologiämnet är kopplat till ekonomiprogrammet. Ännu finns inget färdigt ukast till ämnesplan men eventuellt kommer ett utkast att läggas ut 2 mars. Kontakta ansvarig för ekonomiprogrammet om du vill veta mer.

Psykologförbundets Lars Ahlin och psykologiprofessorn Lars-Göran Nilsson skriver i en uppmaning i GP: ”ta inte bort psykologin från skolschemat”. Det är bara att instämma i deras slutkläm:

Det är därför utomordentligt överraskande att den grupp som utarbetat Skolverkets förslag till Samhällsvetenskapsprogrammet i stort sett helt tycks ha förbisett psykologiämnet. Det förekommer bara i en av de så kallade inriktningarna med 50 lektionstimmar av de ca 2 500 som en treårig gymnasieutbildning omfattar!

Förbryllade drar vi slutsatsen att det är möjligt för en elev att gå igenom Samhällsvetarprogrammet utan en enda lektion i psykologi! Hur man då skall kunna utveckla elevernas kunskaper om människor som individer, och om samspelet mellan individ och samhälle är minst sagt gåtfullt.

Vi konstaterar att det stora intresset för och behovet av psykologiska kunskaper som finns ute i samhället inte återspeglas i det nya förslaget. Ta chansen, Skolverket, och gör psykologi till ett programgemensamt karaktärsämne på alla teoretiska program!

Andra som diskuterat detta är Filosofi- och psykologilärarnas förening Sophia.

En vision om framtidens psykologi

I senaste numret av Psykologtidningen (nr 2/2010) har jag skrivit en krönika om framtidens psykologi på 2010-talet. Jag har redan fått många uppskattande kommentarer på artikeln så jag antar att jag uttryckte något som många går och känner var för sig. Här är hela texten i sin helhet. Vad tycker du? Håll du med? Jag är nyfiken på dina synpunkter.

***

En vision om framtidens psykologi på 2010-talet

Jag ska villigt erkänna att när jag började på psykologprogrammet 2006 tänkte jag: nu är jag inne, och nu ska jag se till att göra det till en exklusiv klubb för mig och mina jämnåriga kursare. Ju färre psykologer desto högre löner och fler intressanta jobb för oss blivande psykologer. När Karolinska Institutet och Mittuniversitetet i Östersund startade nya utbildningar blev jag skeptisk. Nu har jag tänkt om.

Sedan min sambo blev arkitekt har vi under åren jämfört våra respektive yrkeskårer. Det är slående att psykologer och arkitekter delar så många gemensamma problem. Vi har en uppblåst självbild som vi odlar för oss själva. Självbilden handlar om höga ideal, exklusivitet och akademisk snobbism. Samtidigt lider vi av dåligt självförtroende och en bristande tillit att försvara våra ideal annat än med symbolpolitik. Den gloria vi ser runt oss själva falnar i verkligheten, där saknar vi reell makt och politiskt inflytande. Arkitekterna kämpar med tröga planeringsförfarande, byråkratiska beslut och blir oftast överkörda av beställarna: ingenjörerna hos de enorma byggbolagen. Byt ut byggbolag och politiker mot landstinget och mot läkarna i vita rockar så fattar du själv.

I Danmark däremot har arkitekterna en annan ställning. Där utbildas lika många arkitekter fast antalet invånare är hälften av Sveriges. Arbetslösheten bland arkitekter är lika hög/låg som hos oss (konjunkturberoende bransch). Behovet av arkitekter borde rimligen vara ungefär lika många som i Sverige. Men istället för arbetslöshet finner arkitekterna nya jobbmöjligheter som beställare i offentliga och privata sammanhang runt om i samhället. På så sätt finns det kunnande, kompetens och förståelse för arkitekters förmåga och perspektiv på ett helt annat sätt i Danmark än i Sverige. De danska arkitekterna har därför högre status och större inflytande än i Sverige.

Jag tror att svenska psykologer har något att lära av danska arkitekter. Det är dags att sluta tro att man får inflytande gratis. Inflytande är något man förtjänar. Framtidens melodi för psykologin på 2010-talet kanske är att på sikt fördubbla antalet utbildningsplatser på psykologprogrammet utan att sänka kvalitén. Om något höj kraven i linje med vad Studeranderådet föreslagit här i Psykologtidningen tidigare. Vi måste sluta betrakta psykiatrin som den viktigaste arbetsplatsen för psykologer. Låt läkarna ta hand om ett organisatoriskt sjunkande skepp där pinnar är hårdvaluta. På sikt kommer mjukare värden och psykologiskt kompetens få ökat inflytande. Satsa istället på att lobba för psykologer på vårdcentraler, skolor, företag och arbetsplatser. De psykologer som idag inte får jobb i traditionella psykologjobb kommer istället vara attraktiva för arbetsmarknaden. Som generalister med vana att leda andra är vi som klippta och skurna för en globaliserad ekonomi.

Unga människor har en annan respekt och förståelse för psykologers kunnande. Vi måste inse att vi måste uppvakta morgondagens beslutsfattare. Kommer de inte till oss får vi bjuda in oss till Stureplanscentern, mingla med piratister, träffa ungsossar på Sveavägen och ge visitkort till ”nya moderater”. Finns naturliga mötesplatser där unga psykologer socialiserar sig med politiker kommer vi i sinom tid bli anlitade, konsulterade och få möjlighet att påverka politiken oavsett vem som vinner valen.  Om tio år ska det vara lika självklart att en psykolog är med vid runda borden som en ingenjör, ekonom, statsvetare eller läkare. Lägg därtill täta kontakter med medievärlden och med patient- och anhörigföreningar som för vår talan.

Det är dags att psykologin på allvar etablerar sig som en vetenskap och ett yrkesskrå för framtidens samhälle. Psykologin ska göra sig oumbärligt för medborgarna. Det ska vara självklart för politiker och beslutsfattare att inkludera psykologer i företag, styrelser, forskningsråd och nätverk. Både lokalt och globalt. För det krävs ett radikalt nytänkande där psykologin erkänner sig själv som tillräckligt kunnig och kompetent för att ta sig an uppgifter som ansetts för svåra. Om vi själva slutar be om ursäkt för vår kompetens och betraktar oss som naturliga samarbetspartners kommer andra att göra detsamma.

Freuds stjärna är i Dalarna

Ann Lagerström (chefredaktör på Vi Läser) var precis som jag på Natur & Kulturs författarlunch förra veckan. Där presenterades några av vårens nya psykologiböcker. Här hennes korta rapport:

På en presslunch idag på Natur & Kultur berättade bland annat Clarence Crafoord som sin nya bok ”Kärleksförsök och svek” och passade då på att propagera för sin lärofader Freud som han inte alls tror håller på att tappa greppet om allmänhetens utan tvärtom är  på är på väg tillbaka. Då råkade han få ur sig en “freudian slip”:

“Det finns de som tror att Siegmund Freuds stjärna är i Dalarna.”