Etikettarkiv: anhöriga

Patientföreningarna ger sig in i debatten om depression & ångest

SvD kör verkligen en psykologiskt drive just nu. Kul! I debatten om nya riktlinjer kring ångest och depression som Socialstyrelsen tagit fram känner sig anhörig- och patientföreningarna sig bortglömda. Men all rätt. Så här skriver de på SvD Brännpunkt idag:

I debatten ställs psykodynamiker, kbt:are och kliniker mot varandra medan patienter och anhöriga reduceras till bifigurer. Det är en roll vi inte accepterar, skriver representanter för sju patientorganisationer och ger sitt stöd till Socialstyrelsens ­förslag om nya riktlinjer för behandling av ­depression.

I förslaget till nationella riktlinjer för behandling av depression och ångesttillstånd som Socialstyrelsen publicerade i mars föreslås att lindrig och måttlig depression i första hand ska behandlas med kognitiv beteendeterapi, kbt, och i andra hand med läkemedel av SSRI-typ. Förslaget har väckt diskussion inom professionen. Nu är det dags för oss som är berörda att höja vår röst. Sedan Socialstyrelsen lade förslaget till nya riktlinjer har diskussionens vågor gått höga. Psykodynamiker har slagits mot kbt:are. De har i sin tur attackerats av kliniker som vill fortsätta ha läkemedelsbehandling som första alternativ. Patienterna och deras anhöriga har reducerats till bifigurer som bara har att vänta och se vad de stora elefanterna kommer fram till i sitt inbördeskrig. Detta är en roll som vi självfallet inte accepterar.

Verkligen sant. I slutet av debattartikeln konstateras:

Om Socialstyrelsens förslag genomförs, leder det till att ett ensidigt vårdutbud ersätts med ett mer varierat vårdutbud, anpassat efter den enskilde individens behov. För de patienter som inte kan erhålla eller tillgodo göra sig kbt bör riktlinjerna ge dessa personer möjlighet att välja annan terapiform, exempelvis psykodynamisk terapi.

Förvisso. Fast det blir väl ännu bättre variation på vårdutbudet om även andra terapiformer (som dessutom evidensmässigt visat sig fungera nog så bra som KBT) kan erbjudas direkt och inte bara som andrahandsval. Företrädarna för föreningarna tycks tro att det ena alltid måste stå före det andra. Så behöver det naturligtvis inte vara. För ökad valfrihet och pluralism.

Andra som bloggar om detta är t.ex. Kent Persson (M).

Stranded

stranded_1972_1.jpg

För ett par veckor sedan visade SVT dokumentären Stranded: I’ve come from a plain that crashed on the mountains. För den som har missat filmen går den fortfarande att se några dagar till på SVT Play.

Stranded bygger på den sanna historien om ett flygkraschen med  från Uruguay Air Force Flight 571. Den 13 oktober 1972 kraschade planet mitt i Anderna under ett oväder på väg till Chile. Större delen av passagerarna var unga killar i ett Rugbylag. Av 45 passagerare överlevde 29 kraschen men när de slutligen räddades två och en halv månad senare var bara 16 i livet. Sökandet pågick i 10 dagar men avbröts då man inte hittade planet. De som överlevde tvingades börja äta sina döda vänner.

stranded_1972_5.jpg

Filmen Stranded (2008) i regi av Gonzalo Arijón, är en dokumentär där flera av de överlevande berättar utförligt om händelsen. De besöker resterna efter planet tillammans med sina anhöriga och funderar 35 år efteråt om hur de tänkte då och hur de tänker nu. Berättelsen är så gripande att det inte går att slita sig. Att behöva äta sina vänner som ligger i snön efter en flygkrasch hör till en av de mer tillspetsade existentiella scenario man kan tänka sig. Skillnaden är att det inte bara är påhittat utan att vi faktiskt vet hur indivierna och gruppen hanterade de påfrestningar som de utsattes för.

Historien har såklart blivit både bok och filmats av Hollywood; Alive (1993) men för mig är äktheten i Stranded något helt annat än Alive. Ibland blir det lite för mycket efterhandsdramatiseringar men på det stora hela är Stranded otroligt sevärd. Av de 27 som överlevde flygkraschen omkom ytterligare sju i en lavin 16 dagar efter olyckan. Efter ett par veckor insåg de som överlevt att de inte skulle bli hittade. För att överleva blev de tvugna att äta av de döda kropparna. De väntade in sommaren med hopp om att kunna skicka iväg några av dem västerut för att hämta hjälp. Inte förrän i mitten av december gick Nando Parrado och Roberto Canessa iväg. Det skulle dröja nio dygn innan av otroliga strapatser innan de nådde civilisationen. Nyheten når världen den 22 december och bara några dagar senare hålls det en tumultartad presskonferens då det blir officiellt med överlevarnas kannibalism. När överlevarna pratar om att de tänkte att det åt av Kristi kött och blod får de applåder.

stranded_1972_3.jpg

Extra: Emma Gray Munthe skrev i höstas ett långt inlägg om Stranded på Weird Science efter att hon sett den i Locarno. Som vanligt har Wikipedia en imponerande dokumentation av flygkatastrofen med mängder av referenser.

Mer snack om psykvården

Diskussionen om psykvården liknar det sommardebattsfenomen som Vassa Eggen skrivit om. Hur som helst har debatten forsatt de senaste dagarna. Studio Ett hade i fredags en summerande diskussion där man bjudit in tidigare patienter, anhöriga, mentalskötare och ansvariga på Socialstyrelsen för ett samtal om de slutna avdelningarna inom psykiatrin. En av dem som medverkade var Torsten Kindström. Han var tidigare ordförande för Balans, en anhörig- och patientföreningen för depression. Kindström skriver i Expressen om sin syn på psykiatrins problem.  Läs mer

Det är inte lätt att vara anhörig 6

Så, nu är det bevisat. Det är inte lätt att vara anhörig. Sant enligt DN och deras läsare. Jag kan inte låta bli att känna att det är en journalistiskt väl dramatiserad tes som Malin Nordgren och Dagens Nyheter presenterat. Av åtta artiklar fokuserar endast en artikel på förebyggande åtgärder. Det är så lätt att slå sig till ro som journalist när man söker det man vill finna. Det saknas ansatser att beskriva psykiatrin, vårdaren eller läkarens roll. Nordgren sätter inte in de anhörigas berättelser i ett sammanhang. Problematiserar. Det tycker jag är synd. Kia har också bloggat om detta och stämmer in i PK-sången.

Det är inte lätt att vara anhörig 3

DN fortsätter berätta den ena dystra historien efter den andra om hur anhöriga behandlas inom psykvården. Eva smugglade ut dottern varje vecka från tvångsintagningen för att hon skulle komma till en privat terapeut. Elin berättar om skuldkänslor och om dottern som tog livet av sig efter många år av misslyckad behandling.

På min fråga om hur illa ställt det är inom psykvården, fick jag ett långt svar av Susanne Flyborg som jobbat inom psykiatrisk verksamhet i tjugo år. Läs hennes svar.