Etikettarkiv: debatt

Goda resultat för långvarig psykodynamisk psykoterapi

Det rapporterade DN:s Anna Bratt i veckan. Den hittils största metastudien om psykoterapi visar att långvarig psykodynamisk terapi är effektivare mot vissa tillstånd än kortare terapiformer. Studien har gjort av två tyska forskare Falk Leichensring och Sven Rabung. De har granskat 23 olika studier, med sammanlagt 1 053 patienter. En av slutsatserna är att långvarig psykoterapi (här definierat som 50 sessioner eller mer) är effektivare mot allvarliga tillstånd som till exempel personlighetsstörningar och kronisk psykisk sjukdom. Terapiformen fungerar också väl mot patienter som har flera psykiska problem. Marie Åsberg, professor i psykiatri på KI som inte gjort sig känd som någon psykoanalytikerförespråkare precis, uttalar sig i artikeln på följande sätt:

”Det här är tillstånd där korttidsterapier, som till exempel kognitiv beteendeterapi, inte fungerar lika bra. Problemen är mer djupliggande och kräver mer tid.”

Hon säger också att ”det här är en välgjord studie, som visar att det finns belägg för psykodynamisk psykoterapi faktiskt fungerar mot flera tillstånd.”

Hur ska man då värdera en sådan här studie? Man ska ta det med ro, precis som de flesta andra studier som uttalar sig tvärsäkert om evidens och påvisad effekt. Det råder en förvirrad och uppjagad stämning i psykologkåren och i den offentliga debatten om evidens hit och dit. Hittils har det varit en ojämn kamp där KBT-lägret haft trumf på hand och då har företrädare för KBT basunerat ut metodens förträfflighet och vetenskaplighet i alla möjliga sammanhang. För psykodynamikerna blir då en sådan här studie ett nytt vapen i den här ideologiska kampen. Men eftersom diskussionen ofta förs utan att vetenskapsteori, metod och begrepp definieras blir det ofta jämförelser mellan äpplen och päron. Så länge diskussionen förs på en primitiv och okritisk nivå kan man slå varandra i huvudet med att hitta felaktigheter i olika studier och metoder.

Det viktiga som forskningen om behandling och psykoterapi bör komma fram till, är att det finns flera vägar som leder till resultat och att de är olika bra beroende på terapeut, klient, antal sessioner, metod etc. Innerst inne vet alla det, fast vi vet inte de exakt proportionerna mellan alla variabler. Det irriterar mig att så få vågar stå för den hållningen. En smula intellektuell hederlighet vore på sin plats i den här diskussionen. Det har varit alldeles för mycket affektivt, ideologiskt prat i evidensdiskussionen. Jag hoppas på mer sans och att psykologer håller sams.

Tore skriver om det här på Psykologiaktuellt där han redogör för de vetenskapliga tekniska aspekterna av studien. Hans invändningar har också väckt lite diskussion.

Psykologen Pär Boork bloggar också om det här och är mer positiv.  Han får dock mothugg i sitt inlägg från psykologen Stefan Rundgren som tycker studien är oseriös. En kritik som kan riktas mot många tidigare studier i ämnet också.

Här är en länk till tyskarnas abstract.

Creativity Now på Södra Teatern

announce_se.jpg

Imorgon onsdag den 18 juni anordnar trendmagasinet Tokion sitt första Creativity Now i Stockholm. Sedan 2002 har man arrangerat årliga konferenser. I år är första gången som evenemanget flyttar utanför New York. Under fyra timmar kommer man diskutera konst, mode och trender. Det verkar vara ett spännande initiativ även om två dagar innan midsommar inte är den bästa tidpunkten kanske. Creativity Now på Facebook. Biljetterna kostar 180 kr.

Här är hela programmet:

14.00  Anders Sjöstedt (Upplevelseindustrin) och Larry Rosenblum (Tokion) hälsar välkommen
14.10  Introduktion av Stefan Nilsson (Trendgruppen) och Heather Seccia (Tokion)
14.20  Panel: Konst & fotografi
Cilene Andréhn, Andréhn-Schiptjenko Gallery
Leigh Ledare, New York
Ulf Lundin, Stockholm

Matthew Stone, London
Moderator: Emelie Persson, SvT Arty/Kobra
15.30  Paus
16.00  Martin Renck/Pacemaker intervjuas av Chris Ambrose (Tokion)
16.30  Panel: Mode
Patrik Ervell, New York
Daniel Jackson/Surface 2 Air, New York
Axel Nyhage/The Local Firm, Stockholm
17.45  Stefan and Heather sammanfattar dagen
18.00  Slut

Psykologer har börjat blogga

sputnik.jpg

Förra hösten skrev jag en debattartikel med rubriken: ”Varför bloggar inte psykologer?” i Psykologtidningen 12/2007. Jag fick en del mail och kommentarer efteråt. Mestadels positivt men också en del som ifrågasatte det kloka i att psykologer skulle exponera sina tankar för patienter, kunder och allmänheten. Nu har det gått en tid och även om det inte skett en explosion av svenska bloggar om psykologi så har det ändå börjat röra på sig. Tyvärr är kvalitén fortfarande ojämn och bristande såväl i språkbehandling, relevans och aktualitet. Här är ett svep över några svenska bloggar som skriver om psykologi. Fortfarande är det små sputniks i bloggosfären och det finns plats för många fler. Särskilt de som skriver bra.

Mattias Lundberg, psykolog, psykoterapeut och verksamhetsansvarig för STP, (Stiftelsen för Tillämpad Psykologi) har sedan en tid tillbaka en blogg. Där är det mycket privatsnack om hockey och dylikt men också en och annan psykologisk betraktelse.

Åsa Nilsonne, psykiater, professor på KI och författare både till skönlitterära verk och om psykologi, tex. Tillsammans som tex. har sedan länge en kombinerad blogg och hemsida. Nilsonne blandar vilt mellan Etiopien, nya forskningsrön och om hur det är att vara lärare för studenter.

Håkan Nyman, specialist i neuropsykologi, lärare och handledare skriver ibland om psykologi. Nu senast om scizofreni och lite från Psykiatrikonferensen i Karlstad.

Fredrik Wagnström, psykolog från Göteborgstrakten och har en blogg sedan i höstas. Han skriver ofta om fackliga frågor som rör psykologer.

Daniel Abrams, är en udda psykolog som inriktat sig på att blogga om personlig utveckling och självhjälp. Han skriver ofta långa texter med dragning åt det livsfilosofiska hållet. Abrams svarar också ofta på brevfrågor från allmänheten.

Tore Gustafsson som ligger bakom Psykologstudent.se skriver då och då på Psykologiaktuellt. Han debatterar gärna utbildningsfrågor på psykologlinjen och är ett fan av internetterapi.

WeMind med Urban Pettersson i spetsen ångar på med sin frekventa men summariska blogg. De skriver ofta om psykologiforskning (läs KBT) och tar upp aktuella artiklar om sjukvård och psykiatri. WeMind är ett psykologföretag som driver en egen mottagning i Stockholm med inriktning på KBT, sömnsvårigheter och internetbehandling. Nyligen startade de Sömnklubben tillsammans med Aftonbladet.

Erik Stattin (alias mymarkup.se), bibliotekarie, teknikfreak och bloggare sedan tidernas begynnelse skriver då och då om intressanta psykologiska forskningsartiklar. Stattin hittar gärna referenser från oväntade tidskrifter och skriver lätt och ledigt.

Bubblare: Lustiga Psykbryt, och Oskar Henriksons pod; Radio Rorschach.

Martin Ingvar ryter till om skolan och barns hjärnor

DN Debatt skriver hjärnforskaren och professorn på KI Martin Ingvar, om att svenska skolan struntar i att ta hänsyn till modern neurovetenskaplig forskning. Jag vill egentligen hålla med om mycket av det Ingvar säger, men. Det är ärligt talat svårt att förstå vad han menar. Och vilken hjärnforskningen som han hänvisar till. Vill man kritisera det rådande med hjälpa av att stödja sig på forskning bör man inte då presentera några vetenskapliga belägg för sin ståndpunkt? Hur ska annars offentligheten och lekmän kunna förstå vad det är man vet? Några citat:

En av de viktigaste felgreppen som nu haft lång tid på sig att utvecklas är idén om att pedagogiken inte har att göra med hur barns hjärnor fungerar. Barns hjärnor är som vuxnas, fast bättre.

Jag håller med. Såväl mindre skolbarn som tonåringarnas hjärnor är annorlunda. Men Ingvar förklarar inte på vilket sätt.

Att ha en bra läsförmåga är en helt central färdighet för att få de sociala nycklar som behövs i dag. Det är nyckeln till kunskap, nyckeln till matematikens begreppsvärld och nyckeln till att få flera språk utöver modersmålet. När man lär sig att läsa och skriva får man efter idog träning en automaticitet i sitt läsande som i sin tur avlastar tänkandet och minnet. Då kan man förstå en text. Då kan man tänka själv. Då kan man bli en kritisk väljare och allt annat som befordrar demokratins utveckling. I stället för att bygga på vetenskapen i området har Sverige nu på ett unikt sätt tagit bort läsmetodik ur lärarutbildningen. I dag är det möjligt att bli lärare för de minsta barnen utan att ha insikt om hur man lär barn att läsa. Läsfärdigheten sjunker nu på bred front i skolan och vi har ännu inte sett botten.

Bra talat.

I en ideologisk ratatouille har missriktade jämlikhetsmål varit styrande. Alltså skall alla ämnen vara lika mycket värda. Därför har det inte lönat sig för den enskilde eleven att läsa språk medan hjärnan är ung. Samtidigt som Sverige gick in i EU har en katastrofal nedgång av antalet elever med tredjespråk skett. Det har varit bättre att göra det i den komplettering av skolan som görs inom ramen för komvux av en förfärande stor del av medelklassens barn. Detta är ett resursslöseri som saknar motstycke i världen. Då har hjärnan redan har en ålder då den är mindre bra på att lära in nya färdigheter.

Instämmer. Ett exempel som Ingvar inte nämner är tex. de nya krav som högstadiet medför tror jag generellt sätt kommer 1-2 år för sent. Svenska barn blir understimulerade eftersom de är 13-14 år när de börjar med andra språk, och mer avancerade studier. Från 11 års ålder har de flesta barn nått ett stadium av konkret-operationellt tänkande.

Men mitt slutintryck är ändå att Ingvars argumentation är bristfällig och populistisk. Jag tycker att det krävs mer från psykologisk håll särskilt från en ämnesexpert som Ingvar om man vill föra ut sitt budskap till massorna. Att skrika högt hjälper inte.

Ökar verkligen ungdomsvåldet?

Så kom inlägget som jag gått och väntat på i tre månader. På DN Debatt (14 januari) skrev fyra kriminologer en artikel med rubriken ”Samhällets fokusering på ungas brott är farlig”. Det är märkligt att det tog så lång tid, men debattredaktörerna kunde väl inte till slut ignorera kompletterande perspektiv. Så här skriver författarna;

”Ungdomsbrottsligheten ökade åren 1950-1975 för att sedan stabiliseras åren 1975-1995 och därefter minska något. Minskningen beror främst på att färre unga begår stöld- och skadegörelsebrott. Våldsbrotten är oförändrade, de flesta av våra indikatorer pekar på att vi inte har fler unga som misshandlar eller dödar i vårt samhälle. Utvecklingen är densamma i våra nordiska grannländer.”

Ungefär vad jag haft på känn. Författarna fortsätter: Läs mer

Är nya stadsbiblioteket i Asplunds anda?

I finkulturella kretsar (oavsett om man är till höger eller vänster) hör det till att man ska klanka ner på DN Kultur. Jag försöker undvika att göra det nuförtiden, men så två tecken i tiden som inte går att vifta bort. Jag kan inte låta bli att nämna det liberaler kallar för Jonssonaffären. De är upprörda över att Johan Norberg blir förtalad och inte får ge en replik på Stefan Jonssons påhopp. Säga vad man vill om Norbergs åsikter, men om man tillåter sig själv att använda invektiv som Jonsson gör borde man kunna ge utrymme för debatt. Tyvärr är beteendet vanligt förekommande i debattsvängen.

Sent omsider, tar DN Kultur in två artiklar om stadsbiblioteket. Arkitekturhistorikern Karin Winter försvarar Delphinum idag. Argumentet är något i stil med att Asplund inte tänkte sig tre annex när han ritade sitt bibliotek, utan de har tillkommit senare. Alltså är det riktigare och mer asplundskt att bygga Delphinum. Men Winter tar inte upp frågan om utbyggnaden i stort eller placeringen som ju varit föremål för diskussion.

Anders Wilhelmson, professor i arkitektur ställer sig frågande inför att ha Asplund som utgångspunkt? Men hans inlägg hamnar ute i det blå. Visserligen är det sant att Googles scanningprojekt är intressant och kan stöpa om framtidens bibliotek. Men att ifrågasätta utbyggnaden med argument som att det är ett viktorianskt sätt att kategorisera böcker efter ämnen, känns verklighetsfrånvänt. Det må vara sant men det är inte det som är det intressanta med diskussionen om stadsbiblioteket. Så när DN Kultur väljer att debattera frågan så dyker de här två inläggen upp. Om det hade varit inlägg i en längre pågående debatt hade det varit mer okej. Nu blir det istället det första som sägs efter att tävlingen avgjordes. Märkligt som sagt.

Yimby eller ”Stockholm är inte Bullerbyn”

n5508481825_1349-1.jpg

Läste i City för en tid sedan att det har bildats en grupp som kallar sig Yimby (Yes In My Backyard). Det är en parafras på det mer väletablerade begreppet Nimby (Not In My Backyard). De har även en Facebookgrupp som heter ”Stockholm är inte Bullerbyn”. I skrivande stund har gruppen 923 medlemmar, varav jag är en av dem. Yimby har en blogg och går ut tufft i debatten om Stockholms framtid. Man är trött på protestlistorna mot kallbadhus, gallerior och höga hus. Yimby verkar ha en smula naiv förkärlek för skyskrapor. I Stockholm är inte det den viktigaste frågan att bygga skyskrapor men det är ett angeläget inslag att ”ja-sidan” i olika politiska debatter formerar sig. Allt för ofta tar en högljud minoritet den stora allmänheten som gisslan när de protesterar mot olika föreetelser. Det är ett känt problem från samhällsvetenskapen att det är svårt att ena en diffus majoritet mot en samlad minoritet. Som jag ser det är Stockholms problem inte höga hus eller nya gallerior. Problemet är istället en förlamande politisk process (läs inkompetenta politiker) och en bakåtsträvande allmänhet med idylliska ideal. Låt oss hoppas att det här initiativet stimulerar till nytänkande.

Läs även vad jag skrivit om Färgfabrikens projekt Lövholmen – Den nya svenska modellen, bråket om kallbadhuset i Riddarfjärden och nu senast om debatten kring nya Stadsbiblioteket.

PS: För övrigt finns det även en grupp som kallar sig ”Bevara Knivsöder”.

Debatten om stadsbiblioteket

b11745.jpeg

Eftersom jag är DN-prenumerant har jag varit slö nog att missa att det varit en bra debatt under hösten om det nya stadsbiblioteket i SvD. Det är en viktig och intressant debatt som DN obegripligt struntat i. Heike Hanadas Delphinum vann ju som bekant tävlingen för en tid sedan, Entusiasmen har varit minst sagt låg inför projektet. I veckan kom endast 30 personer på presentationen av förslaget där Hanada själv medverkade tillsammans med bland andra stadsarkitekt Per Kallstenius. En marknadsförinsmiss eller ett tecken på en jaså-inställning till det vinnande förslget? Tävlingen visar att frågan är fel ställd tycks sammanfatta den allmänna känslan efter att Delphinum vann. Läs mer

Debatt om egenterapin

Psykologiaktuellt startade en diskussion om egenterapin som växt till över 40 inlägg. Det handlar om egenterapin och det rimliga i att studenter betalar delar av terapin ur egen ficka. Debatten kom igång efter att lundastudenterna anmält Lunds universitet till Högskoleverket.

För att sammanfatta debatten på Psykologstudent kan man säga att en del tycker det är okej att betala för egenterapin, andra inte. Andra tycker det är konstigt att man måste gå just 50 timmar i egenterapi. En del tycker egenterapin inte behövs alls. Andra tycker den har luddiga lärandemål. Andra tycker egenterapin är det viktigaste på hela utbildningen. Andra tycker att skattebetalarnas pengar borde användas till något bättre. En del tycker som jag att det här bara är vanligt studentgnäll. Vad tycker du? Fortsätta debattera på forumet!

Här en länk till en tidigare DN-artikel i ämnet.

”Politiska bloggar en flopp”

Richard Fosbury revolutionerade höjhoppet på 1960-talet när han introducerade floppstilen.

Den politiska bloggen blev en flopp menar journalistikforskaren Kent Asp i en artikel i DN. För en gammeldags medieforskare kanske det kan kännas som en adekvat bedömning. Men sannerligen har bloggen fått ett genomslag som är svårt att överblicka. I skrivande stund har 97 bloggar länkat till ursprungsartikeln. Än fler har kommenterat och irriterat sig över den onyanserade och svepande analysen. När jag skriver detta ett och ett halvt dygn efter publiceringen känns det nästan passé. Så fort och så mycket snackas det i bloggosfären.

Martin Jönsson på Svd, skriver som vanligt klokt och balanserat om bloggen som politisk kraft. En annan företrädare för traditionella medier; Bertil Torekul tycker däremot att det är dags att skrota tidningarnas anonyma ledarsidor. Det skriver han i en debattartikel på DN debatt. Det är en smula ironiskt att dessa texter publiceras samma dag i samma tidning.

Asp må ha rätt i att bloggen ännu inte har fått fullt genomslag i politiken. Men han glömmer att utvecklingen bara precis kommit igång. Om ett par år kommer politikens villkor på internet se annorlunda år. För fem år sedan var det fortfarande ovanligt att handla på internet. Idag är det hur naturligt som helst. Om ett par år kommer vi få se helt andra bloggar med en makt, dignitet och inflytande som inte finns idag. Var så säker.

Martin Jönsson skriver också om bloggföraktet bland journalister. Samt tipsar om Mikael Pawlo på Springtime som refererar diskussionen om floppande bloggar. Han jämför med Kreml som tydligen satsar på egna Putinvänliga bloggar. Frågan är vem som är mest stenålders?

Fotnot: Richard Fosbury revolutionerade höjdhoppet på 1960-talet när han introducerade floppstilen.