Etikettarkiv: död

Antichrist äcklar och skakar om

AntichristStill

”Kvinnornas Lasse” utropade Hynek Pallas i sitt blogginlägg timmarna efter att han sett Antichrist. Själv har jag dragit mig i en och en halv månad innan jag såg filmen. Har skyllt på att jag haft för mycket att göra, men när sommarstiltjen började infinna sig hade jag inga ursäkter längre. Med hjälp av två gamla vänner pallrade vi oss iväg till Zita. Sedan var vi tvungna att debriefa vår filmupplevelse med några öl efteråt.

Det brutala våldet och stympningarna etsar sig fast och precis som Hynek var jag omskakad flera timmar efteråt. Jag mådde fysiskt dålig av filmen. Min mage var i uppror liksom en dunkande huvudvärk. Lågtryck och för mycket kaffe kan inte förklara mitt tillstånd. Jag var tvungen att gå ut ett kort tag när en sax dök upp som jag trodde skulle användas för penis men som istället riktade sig mot klitoris (Ni förstår nivån). Efter några minuter tvingade jag mig in i biografen igen.

Det är fascinerande att en film kan beröra mig och många andra människor så pass mycket att vi fysiskt mår illa. För mig är det ett kvitto på filmen och konstens makt och möjligheter att påverka oss. En stor eloge till von Trier som med små medel förmår beröra och chockera. Jag har alltid blivit berörd av hans filmer även om jag ogillat vissa och tyckt att några varit dåliga. Men känslomässigt berörd har jag alltid blivit.

Antichrist är en fruktansvärd film som förbryllar. Den är utstuderad och mystisk på samma gång vilket gör den svåranalyserad. Handlingen är enkel på gränsen till banal. En man och en kvinna förlorar ett barn i en olycka. Mannen (Willem Dafoe) som är KBT-terapeut hämtar hem frun (Charlotte Gainsbourg) som är inlagd och ätit piller i en månad efter barnets död. För att bli kvitt pillrena och bota hennes apati, ångest och vanföreställningar åker de till Eden, vilket är namnet på deras öde sommarhus i skogen. Där bedriver han gränslösa exponeringssessioner med sin fru som fruktar naturen, djuren, satan och sig själv. Hon vill helst slippa och försöker knulla bort sin ångest vilket blir en smula gränslöst av terapeuten betraktat.

antichrist-april26-photos-full04-500x212

Halva filmen är en uppbygglig thriller. Von Trier kan verkligen konsten att lansera en film när han tog Cannes med storm. Men framför allt är han en mästare på att bygga upp en berättelse och en egen värld som jag som tittare accepterar hur osannolik den än är. I den andra hälften urartar Antichrist i penalism och brutalt våld. Vissa scener är verkligen fruktansvärda på ett sätt som få skräckfilmer lyckas klara av. För mig tappar von Trier när våldet och kaoset breder ut sig. Han slarvar tycker jag och våldet tar över för mycket.

Det är svårt att ta till sig filmens unkna kvinnosyn som sedan Medeltiden gjort kvinnan till ett gåtfullt ondskefullt väsen från naturen som den rationelle mannen måste tygla för att bringa ordning i en hotfull värld. Von Trier berättar det ånyo med en övertydlighet som känns genant. Samtidigt kan man verkligen fråga sig vart denna ondska kommer från. För i filmen framstår mannen som sjuk på gränsen till morbid eftersom denne inte sörjer sitt förlorande barn och helt tar sig an sin frus sorg och desperation men förnuftets korkade ansats. För KBT-terapin fungerar verkligen på ett sätt. Kvinnan botas från sina rädslor det är bara det att det inte finns något tryggt omhändertagande att parera den annalkande psykos som sedan bryter ut.

antichrist06

Ett annat sätt att tolka filmen är att problemet kanske inte är kvinnan som kommer från den onda naturen utan idén om att man kan förhålla sig förnuftigt till livet. Hynek skriver:

Ett sätt att se på filmens verklighet är att den är helt och hållet mannens fantasi. Att den känslokyla han ger uttryck för finns där för att hela naturen förändring handlar om vad det förlorade barnet gör med hans blick på världen. Att hans lidande, som han inte kan få annat känslomässigt utlopp för än att kallt och torrt behandla sin fru som ett hetlevrat studieobjekt, därmed blir förgörande.

På så sätt tolkar jag också filmen. Kvinnan mår dåligt och är psykotisk men mannen iscensätter och triggar igång detta ännu mer när han med rationellt handlande försöker bota henne.

Psykologen och psykoanalytikern Cecilia Hector som även skriver om film tar upp ett självklart psykoterapeutiskt spår på sin blogg:

Men hustrun har alldeles rätt i att påminna honom om att det alltid är oklokt att bedriva psykoterapi med sina närmaste. Vi brukar vara noga med det – vi bör inte ha någon tidigare kännedom om den person som vi tar oss an i psykoterapi eller analys. Filmens fortsatta berättelse utgör en praktfull illustration till faran i att negligera detta.

Hon anklagar honom för att han brukar ställa sig på avstånd och här gör han återigen precis det – han ställer sig utanför och gör henne till objekt för sin behandling. Det han skulle gjort var förstås (säger varje erfaren psykoterapeut) att tillsammans med henne sörja deras gemensamma förlust. Det är här vägen mot fördärvet anträds av paret.

Det är helt sant och vittnar om att Mannen (Dafoe) i filmen är en psykoterapeut antingen i chock eller med bristande utbildning. Hector redogör utförligt om handlingen med några psykoanalytiska tolkningar. Och för den som vill läsa filmen biografiskt ger Hector några ledtrådar:

I ett postskriptum ser vi åter barnet som nu bevittnar föräldrarnas samlag – den freudianska urscenen . Vad medför den? Barnet får sin första inblick i sitt eget ursprung och måste sedan dö? Den oidipala triangeln är bruten och kaos uppstår. En talande räv som påstår att nu råder kaos. Lars von Triers eget trauma gör sig påmint. Han har i en intervju berättat att han på moderns dödsbädd fick veta att hans far inte är hans verklige far. Moderna hade avlat honom med en stor konstnär för att försäkra sig om att han skulle få konstnärliga gener. Ett falskspel och en manipulation utöver det vanliga. Vad har det inte kunnat inspirera regissören till?

Det går att spekulera i den typen av resonemang i det oändliga. Jag nöjer mig med att Lars von Trier tycks vara en man med oändlig ångest som han som konstnär förvandlar till mästerliga filmer.

Fler kommentarer om Antichrist:

Läs Hyneks första text om filmen följt av den andra och den tredje (på Weird Science) som delvis är en sammanfattning. Läs även Kerstin Gezelius filmrecension i DN samt Cecilia Hectors tankar om filmen. Nya Vågen i P1 9 juni diskuterade dessutom filmen.

Rikard på Psykologstudent började också en diskussion om KBT och kultur där Antichrist tas upp.

PS: Psykoanalytikerna diskuterade filmen på Zita i slutet av maj under rubriken ”Publikes psykoanalys”. Jag var inte där men det vore intressant att höra vad som sades. Någon?

Stranded

stranded_1972_1.jpg

För ett par veckor sedan visade SVT dokumentären Stranded: I’ve come from a plain that crashed on the mountains. För den som har missat filmen går den fortfarande att se några dagar till på SVT Play.

Stranded bygger på den sanna historien om ett flygkraschen med  från Uruguay Air Force Flight 571. Den 13 oktober 1972 kraschade planet mitt i Anderna under ett oväder på väg till Chile. Större delen av passagerarna var unga killar i ett Rugbylag. Av 45 passagerare överlevde 29 kraschen men när de slutligen räddades två och en halv månad senare var bara 16 i livet. Sökandet pågick i 10 dagar men avbröts då man inte hittade planet. De som överlevde tvingades börja äta sina döda vänner.

stranded_1972_5.jpg

Filmen Stranded (2008) i regi av Gonzalo Arijón, är en dokumentär där flera av de överlevande berättar utförligt om händelsen. De besöker resterna efter planet tillammans med sina anhöriga och funderar 35 år efteråt om hur de tänkte då och hur de tänker nu. Berättelsen är så gripande att det inte går att slita sig. Att behöva äta sina vänner som ligger i snön efter en flygkrasch hör till en av de mer tillspetsade existentiella scenario man kan tänka sig. Skillnaden är att det inte bara är påhittat utan att vi faktiskt vet hur indivierna och gruppen hanterade de påfrestningar som de utsattes för.

Historien har såklart blivit både bok och filmats av Hollywood; Alive (1993) men för mig är äktheten i Stranded något helt annat än Alive. Ibland blir det lite för mycket efterhandsdramatiseringar men på det stora hela är Stranded otroligt sevärd. Av de 27 som överlevde flygkraschen omkom ytterligare sju i en lavin 16 dagar efter olyckan. Efter ett par veckor insåg de som överlevt att de inte skulle bli hittade. För att överleva blev de tvugna att äta av de döda kropparna. De väntade in sommaren med hopp om att kunna skicka iväg några av dem västerut för att hämta hjälp. Inte förrän i mitten av december gick Nando Parrado och Roberto Canessa iväg. Det skulle dröja nio dygn innan av otroliga strapatser innan de nådde civilisationen. Nyheten når världen den 22 december och bara några dagar senare hålls det en tumultartad presskonferens då det blir officiellt med överlevarnas kannibalism. När överlevarna pratar om att de tänkte att det åt av Kristi kött och blod får de applåder.

stranded_1972_3.jpg

Extra: Emma Gray Munthe skrev i höstas ett långt inlägg om Stranded på Weird Science efter att hon sett den i Locarno. Som vanligt har Wikipedia en imponerande dokumentation av flygkatastrofen med mängder av referenser.

En artikel om Susanne Biers filmer

efter_brollopet.jpgalskar_dig_for_evigt_02.jpg

I november skrev jag en artikel i nr 7/2008 av tidningen PS! (en tidning om populärpsykologi). Där försökte jag psykologisera kring två av regissören Susanne Biers filmer Efter Bröllopet och Älskar dig för evigt. PS! redigerade min text ganska mycket men här nedan följer min ursprungliga text i sin helhet.

***

Det finns en existentiell nerv i Susanne Biers filmer som möter mig. Här kommer verkligen alla känslor på en och samma gång. Estetiken är ibland plågsamt övertydlig men funkar desto bättre andra gånger. Antingen försöker man som tittare att värja sig eller så dras man med i en filmisk resa som passerar himlen och helvetet flera gånger. Men vad är det som händer med mig som betraktare när jag ser hennes filmer? Varför är det så svårt att vara oberörd efter Biers filmer? Läs mer

Etgar Keret, Israels nya författarhopp

Etgar Keret

Den nya unga israeliska författargenerationen gästade Internationell Författarscen ikväll på Kulturhuset. Etgar Keret är novellist, romanförfattare som även skriver manus och regisserar film. I våras såg jag hans Jellyfish (2007) som fick Guldpalmen för bästa kamera i Cannes. En film som påminner om Miranda Julys ”Me and you and everyone we know” (2005). Filmen handlar om några personer i Tel Aviv som gifter sig och där livsöden korsar varandra, fast bara lite. En kolossalt vacker film som i färgerna påminde om Schnabels ”Fjärilen i Glaskupan”.

Ikväll samtalade Keret med Ingrid Elam. Hans historier är oftas skruvade historier från en israelisk vardag som illustrerar det absurda livet i Mellanöstern. Han berättade bland andra om tjockisen i rock som alla tror är självmordsbombare för han är så byllsig. Han tog också upp det lustiga i att offren för självmordsbombarnas dåd hamnar i offentlighetens ljus. Deras död är inte längre privat utan en del av en politisk kamp som ska manifesteras på så sätt att ministrar deltar vid begravningsceremonin till exempel.

Keret talade också om att hans berättelser handlar om människor som vill få ut maximalt av livet. En novell handlar om sonen som växer och där föräldrarna krymper i samma takt. Sonen försöker förgäves hejda sin växt genom att röka och leva osunt. Till slut går han runt med föräldrarna i fickan. För Keret är det ett sätt att illustrera känslan av att vara barn till överlevande från förintelsen.

När Elam sade att många av hans berättelser handlar om ”losers” vände sig Keret mot begreppet. Det är bara amerikaner som tänker att folk är vinnare och förlorare. Losers finns inte i andra kulturer på samma sätt, och inte i min värld, menade Keret. Han kallade Stockholm och Sverige för en stor kibbutz, där alla verkar hjälpa varandra överallt. För den som varit i Israel måste den svenska hjälpsamheten och gästfriheten vara överväldigande.

Keret tyckte också att skillnaden mellan vänster och höger i israelisk politik i första hand handlar om man tror att det kan bli bättre, då röstar man vänster. Tror man att situationen är så bra den kan bli nu då röstar man höger. Åsiktsskillnaderna kan tydligen gå rakt igenom familjer. Kerets syster är chassid och ortodox. För att kunna relatera till hennes värld började han läsa chassidernas religiösa texter som bitvis har en del inslag som är sagoliknande. Det har påverkat mitt sätt att skriva, menade Keret och Elam höll med.

Keret har bland andra skrivit en novellsamlingen ”Gaza Blues” tillsammans med den palestinske författaren Samir El-Youssef. Hans palestinske kollega har stött på helt andra problem i mottagandet bland palestinierna än vad Keret orsakat i Israel. Nu finns även Kerets nya bok ”Åtta procent av ingenting” översatt till svenska.

Här är en intervju från DN Kultur och här en från SvD. Avslutningsvis ett citat från SvD-intervjun, där det framgår att Kerets familj är speciell:

Vi är i Mellanöstern, där mycket kan hända, där man som Keret kan ha en yngre syster som har elva barn och vars rabbin förbjuder henne att läsa broderns berättelser. Och en äldre bror som är aktiv i Anarchists against war och grundare av ett politiskt parti som vill legalisera marijuana. Och en far som överlevde för­intelsen genom att gömma sig i en grop i två år.

Hur ser deras middagssammankomster ut undrar jag?

Jerusalems filmfestival

f0_0300_0000_heartofjenin01.jpg

DN skriver om Jerusalems filmfestival som precis avslutats. Jag råkade vara i stan men hann inte dra förbi, därtill fanns det alldeles för många gamla byggnader att titta på. Med tanke på den israelisk filmvågen var det säkert en felbedömning. En film som det talades om där nere och som Lotta Schüllerqvist skriver om är ”The heart of Jenin”. Jag citerar:

”En gripande historia berättas i den tyska dokumentären ”The heart of Jenin”. Den handlar om en 12-årig palestinsk pojke som 2005 sköts till döds av israeliska soldater i staden Jenin på Västbanken. Pojkens familj beslöt att låta donera sonens organ till barn i Israel, och i filmen får man möta några av dem som har räddats till livet med hjälp av den 12-årige Ahmeds njurar, hjärta och lungor. Filmen följer Ahmeds far på hans besök hos dessa barn, som i hans ögon fortsätter det liv som Ahmed berövades. Det mest laddade mötet utspelar sig hos en ortodox judisk familj som till en början hade svårt att acceptera att deras dotters liv hade räddats av en arabisk pojkes njure.”

Det låter som en berättelse man genast vill följa. När får vi se den i Sverige?

Stort problem med självmord bland krigsveteraner

180px-james_blake_miller_as_marlboro_marine.jpg

Inom ramen för min psykologutbildning läser vi en kurs i psykiatri på Karolinska Institutet. En av föreläsarna var Per Sandberg som är psykolog och verksam på Kris och Traumacentrum. Sandberg tog upp det psykiska problem som svåra trauman innebär. PTSD (Post Traumatic Stress Disorder) är så pass jobbigt att leva med att många som inte får behandling till slut tar livet av sig. Cirka 100 000 -150 000 amerikanska Vietnamveteraner har begått självmord ofta på grund av att de lidit av PTSD berättade Sandberg. Det ska jämföras med drygt 58 ooo amerikanska soldater som dödades under Vietnamkriget. Det är svårt att veta i vilken utsträckning PTSD är orsaken och i vilken utsträckning de här personerna ändå skulle tagit livet av sig men siffrorna är anmärkningsvärda. Det påminner om förr i tiden när det farligaste var att ligga bakom fronten i tältläger under vidriga sanitära förhållanden. Fler dog av sjukdomar än av krigshandlingar.

Det finns olika uppgifter om hur många amerikanska soldater som begår självmord efter avslutad tjänstgöring i Irak, Afghanistan. Mellan 14-18 exsoldater tar livet av sig varje dag under den senaste åren. Expressen rapporterade nyligen att minst 6 256 exmilitärer begick självmord i USA bara under 2005. Det kan jämföras med att USA hittills förlorat färre än 3 900 soldater sammanlagt under de fyra och ett halvt årens konflikt i Irak. Räknar man lågt blir det cirka 5 000 soldater som begår självmord varje år.Minst hälften av soldatsjälvmorden verkar enligt CBS siffror kunna hänföras till krigserfarenheter. Bland veteranerna ligger andelen självmord på cirka 19–21 personer per 100 000, bland befolkningen som helhet knappt 9 per 100 000.

År 2005 fick 72 000 Vietnamveteraner stöd från försvaret för sina PTSD symptom. Det är en ofattbart hög siffra tycker jag. Sandberg menade att svenska försvaret mörkar siffrorna för hur många svenska soldater som tjänstgjort utomlands i exempelvis Kongo, Libanon och Afghanistan och som tagit livet av sig. Om siffror blev officiella skulle de inte få ihop nog med frivilliga unga män hävdade Sandberg.

För den intresserade har jag tidigare skrivit om Tor Wennerbergs essä i DN, där han beskriver den historiska utvecklingen i synen på PTSD och hur den hänger samman med Andra Världskriget och Vietnamkriget.

Avslutningsvis ett äldre inlägg om självmordstatistiken för ett antal europeiska länder.

Är gränsen mellan liv och död knivskarp?

fridblom.jpg

Insidan skriver idag om narkosläkaren Karl-Henrik Fridblom och hans erfarenheter av patienter i akuta situationer. I artikeln tar man upp frågan om ”gränsen mellan liv och död är knivskarp eller ett landskap man kan vistas i och färdas över?” 35 års yrkeserfarenhet har gett Fridholm mycket tid att fundera över tillstånd i utkanten av vårt medvetande. För att klassificera barns medvetande brukar man tala om sex vakenhetsnivåer. Nivå 1 kallas för djup sömn och nivå 2 för lätt sömn. För att klassificera mänskliga upplevelser bör nog djup sömn och lätt sömn problematiseras. Gränsen mellan liv och död passar inte riktigt in i den här klassificeringen. Fridholm tycker sig ha märkt att den sjukes egen vilja har betydelse för om förloppet går bra och patienten överlever. Det förefaller ju inte otroligt med tanke på allt vi vet om betydelsen av motivation och positivt tänkande för att lyckas. Läs mer