Etikettarkiv: essä

Essä om KBT i Kulturen?

 2441851569_0a989d2568_m.jpg

I dagarna kommer nr 4/2008 av tidskriften Psykisk Hälsa. Där medverkar jag med en essä om KBT i kulturen. Texten är en vidareutveckling av ett tidigare blogginlägg som väckte en del diskussioner. Svenska Föreningen för Psykisk Hälsa (SFPH) som ger ut tidningen har funnits sedan 1931. Tidskriften har funnits sedan 1960.

Här nedan följer essän i sin helhet. Trevlig läsning!

Var finns KBT i kulturen?

En gång är ingen gång. Men när två journalister inom loppet av ett par månader ringer och frågar mig om kopplingen mellan KBT (kognitiv beteendeterapi) och kultur kände jag att det var dags att gå till botten med det här. För hur kan det komma sig att vi har sett så få inslag av kognitiv beteendeterapi i konst, film och litteratur?

Få konstnärer verkar ha inspirerats av fobiträning, exponering och mindfulnessövningar. Överhuvudtaget är det ont om kopplingar mellan kultur och KBT. KBT är i sig inget nytt, de bygger på tankar från behaviorismen (som varit stark sedan 1920-talet) och den kognitiva tradition som växte fram på 1950- och 1960-talet. Men de här inriktningarna har inte heller intresserat sig för människan och kulturen.

Psykoanalysens däremot, har en hundraårig tradition av att prata kultur. Konstnärer, författare och sedermera filmare har inspirerats av psykoanalysens teorier om drömmar och omedvetna. På 1920-talet var surrealisterna med André Breton i spetsen tydligt influerade av perversa, sexuella och aggressiva inslag i psykoanalysens ideér. Konstnären Salvador Dali har målat berömda tavlor som i sig är ett slags refererande samtal med Sigmund Freud om sexualitet och drömmar. Marcel Prousts mastodontverk På spaning efter den tid som flytt där berättarjagets medvetandeström breder ut sig sida för sida bär tydliga spår av psykoanalysens fria associationer. Läs mer

Tillsammans blir vi till

1593856148.jpg

Tillsammans blir vi till, så kan man sammanfatta Tor Wennerbergs tes i en läsvärd essä i DN. Han beskriver den förskjutning som skett inom psykoanalysen och den psykodynamiska inriktningen från en enpersons psykologi till ett relationellt perspektiv. Han har läst Paul L Wachtels bok ”Relational Theory and the Practice of Psychotherapy”, (Guilford Press, 2008). Jag har inte hunnit läsa boken ännu men den verkar högintressant. Vem vet, kanske kan den komma i en svensk översättning. Wennerberg skriver:

Wachtel betonar att det är en felsyn att tänka sig människan som dels en psykologisk enpersonsstruktur, möjlig att tänka på som en isolerad, avslutad enhet, dels inbegripen i olika slags relationer med andra. Våra individuella psykiska strukturer och de relationella fält vi befinner oss i är inte två olika saker, utan olika aspekter av en och samma sak.

Det här är verkligen sant. Det nya enligt Wachtel är att objektrelationsteorin inte nog gjort sig av med den klassiska psykoanalysens barlast av enpersonspsykologi. Vad som också är intressant med det relationella perspektivet inom den psykodynamiska inriktningen är att det är fullt komptabielt med ett inlärningspsykologi. Wennerberg fortsätter:

Är då tidiga relationer inte viktiga? Jo, de har stor betydelse, menar Wachtel, men inte i egenskap av en stelnad inompsykisk struktur, fastlagd en gång för alla, som styr individens sätt att vara och handla utan att i sin tur påverkas av senare livserfarenheter. Våra tidiga erfarenheter sätter i stället i gång processer som tenderar att bli självförstärkande. Vi utvecklar särskilda mönster för hur vi beter oss i nära relationer, karaktäristiska sätt att förhålla oss mot andra och att tolka andras sätt att vara mot oss. Men dessa mönster eller strukturer upprätthålls sedan genom att de hela tiden bekräftas och förstärks av nya erfarenheter, som de också framkallar. Poängen är att tidiga mönster består, inte trots nya livserfarenheter, utan på grund av dem.

Det är inte mycket som skiljer den här framställningen från ett inlärningsperspektiv, som KBT-traditionen betonar. Men hur mycket påverkas vi av de tidiga barndomsåren egentligen? Det förblir öppet. Wachtels hållning öppnar upp för större förändring senare i livet än vad Wennerberg vill gå med på:

Jag har svårt att inte tro att de första levnadsåren trots allt spelar en ännu mer betydelsefull roll – jämfört med vidmakthållande erfarenheter i nuet – än Wachtel tycks vilja tillskriva dem, inte minst eftersom det är då som hjärnan befinner sig i sin känsligaste utvecklingsfas och är som mest formbar.

Här håller jag inte med. Jag skulle vilja slå ett slag för möjligheten att förändras och påverkas efter de första barndomsåren. Anknytningsteorin har gett ny ammunition till de som förespråkar att barndomen spelar en avgörande roll. Determinismen blir ofta kvävande med det här perspektivet. Det blir en framtida utmaning att få ihop barndom, tonår och vuxenhet till en balanserad utvecklingsteori. Här finns det luckor.

Sömnigt om Freud

9789127058194.jpg

En sömnig Understreckare diskuterar Sigmund Freud i lördagens SvD. ”Freud kilade sig in mellan tro och vetande” är rubriken och skribenten är Jayne Svenungsson, lektor i teologi. Essän utgår ifrån den nyöversättning av Freuds samlade skrifter som Natur och Kultur började ge ut 1996. Idag återstår endast bandet med index,

Svenungsson utgår från band X där Freuds skrifter om ”Samhälle och Religion” återfinns. Där kan man bland annat läsa klassikern ”Totem och tabu” (1913) liksom ”Vi vantrivs i kulturen” (1930). Essän tar visserligen upp att Freud i sin föresats att plocka isär och analysera religionen och andra vetenskaper, satte den egna psykoanalytiska teorin i förgrunden på bekostnad av giltigheten i den egna tolkningen. Därför blir Freuds analyser och förklaringar spekulativa och ovetenskapliga om än fantasifulla.

Det är ju sant, men vet vi inte redan det? Jag undrar verkligen hur många som intresserar sig för den här typen av texter idag. Inte är det många.

PS: Jag skrev för längesedan om Band XI som handlar om ”Konst och litteratur”. Här ett referat från ett seminarium om boken. Det handlar ganska mycket om Freuds spännande konstanalys av Mosesmonumentet av Michelangelo.

Några tankar om Persona, av Iréne Matthis

image.jpg

Den 28 augusti visade Psykologer tittar på film Ingmar Bergmans klassiker Persona. Gäst var psykoanalytikern och författaren Iréne Matthis. Här nedan följer Matthis en redigerad version av vad Matthis tog upp i samtalet efter filmen.
Några tankar om Ingmar Bergmans film Persona.

Vad vill Ingmar Bergman? Göra en film uppenbarligen. Skildra relationen mellan två kvinnor? Fånga en beroendesituation? Kanske en mor-barn relation? Det är en tanke som kanske väcks till trevande liv hos filmbetraktaren i filmens inledningsskede, när ”barnet”, liggande på en bår och till förväxling lik en av kropparna på ett bårhus, plötsligt börjar röra sig under det vita lakanet. Barnet sträcker sig mot ett ansikte, projicerat som på en filmduk. Ansiktet tonar fram, bleknar, framträder åter. Det skiftar mellan två kvinnors ansikten, men det förstår man kanske först i efterhand, eller när man ser filmen för andra gången.

Eller vill Bergman skildra hur två individer till synes upplöses (som ansiktena i början) och går över i varandra. Den ena tar den andras plats, utbytbara – tydligt gestaltat i den enda scenen med en man. Elisabets make kommer till ön, där de två kvinnorna vistas i ensamhet: Elisabet – den berömda skådespelerskan, som plötsligt valt tystnaden och stumheten (spelad av Liv Ullman); samt Alma – sjuksköterskan som satts att vårda henne (spelad av Bibi Andersson). Mannen kommer för att träffa sin hustru Elisabet, men det är Alma som förs fram och får ta hustruns plats, trösta och älska med honom.

Eller är det klyvningen hos en och samma individ som åskådliggörs i filmen? Eller skildrar den ett psykiskt sammanbrott? Med var och en av dessa frågeställningar som utgångspunkt skulle man kunna närma sig filmen. Läs mer

Medkänsla har sin egen ekonomi

Merete Mazzarella skrev för ett tag sedan en Uunderstreckare om att ”Medkänslan har sin egen ekonomi”. Hon har läst sociologen Candace Clarks omfattande bok ”Misery and company – Misery in everyday life” och som handlar om hur man visar sympati och medkänsla för vänner, arbetskamrater och grannar.

Det finns mycket spännande evolutionär forskning av till exempel Frans de Waal som visar att människor och apor har utvecklat moral och samarbetande tekniker för att de gagnar oss som art. Medkänsla och empati och förmågan att mentalisera och ta den andresperspekti hör säkert till en av dessa viktiga egenskaper. Tor Wennerberg har skrivit en bra essä i DN med titeln ”Först kommer moralen”. Där beskriver han ingående bland andra de Waals tankar.

Om Persona

image-3.jpg

Det har påståtts att ”Persona” är Ingmar Bergmans mest diskuterade film. En del av förklaringen beror kanske på att filmen lämnar många saker öppet. På så sätt stängs aldrig ett spår eller en associationstråd utan lager på lager läggs till. Det blir ett märklig mönster av möjliga tolkningar. Än som gjort ett seriöst försök att analysera filmen är författaren Susan Sontag. Stiftselsen Ingmar Bergman tipsar om Sontags essä från 1967 i tidskriften Sight and Sound. Det är ingalunda en lättförsteålig text men för den som vill ha något att bita i rekommenderar jag den. För en ordentligt översikt om inspiration, inspelningen, kritik och allt möjligt surfa in på Ingmar Bergman Face to Face.

Corporate Storytelling

moleskine_pocket_plain_notebook00.jpg

Vi människor är fascinerade av myter och legender. Har varit och kommer alltid att vara. Andreas Åberg skriver en Understreckare om att ”Det goda berättandet lönar sig”. den handlar om fenomenet ”Corporate storytelling” eller Organizational storytelling som det heter på engelska. Och visst är det sant att en bra berättelse kan bygga en kraftfull rörelse. Det är fascinerande att se hur ständigt nya myter och legender om företag, personer och grupper ständigt skapas. Alla har ju en relation till berättelsen om IKEA.

Åberg skriver:

På senare år har det blivit alltmer synligt hur berättandet används som ett helt annat redskap, nämligen i kommersiella syften. Denna sida hos berättandet har nu för första gången blivit föremål för en överskådlig handbok på svenska, Storytelling (Liber, 112 s) av ekonomerna Emma Dennisdotter och Emma Axenbrant. Att berättandet används i marknadsföringssyfte är långtifrån något nytt fenomen. Berättelsen om hur Coca-Cola uppfanns av en apotekare som försökte finna ett botemedel mot huvudvärk har haft en ansenlig betydelse för att läskedrycken skulle kunna spridas världen över. Ett nyare exempel är berättelsen om glasstillverkarna Ben & Jerry’s, som är namnen på två amerikanska hippies som på 70-talet gick en korrespondenskurs i glasstillverkning, för att sedan starta en glassbar i en ombyggd bensinmack.

Åberg skriver också om exemplet med Moleskines anteckningsböcker som ett antal intellektuella sägs ha använt. Peter Englund skrev för ett år sedan på sin blogg om sitt förhållande till Moleskine. Det italienska företaget som återupptog tillverkningen av anteckningsböckerna visste vad de gjorde. Jag skrev också ett inlägg om deras framgång.

Jag funderar lite på myten om Freud och psykoanalysen. Är inte det en seglivad berättelse?

PS: På Uppsatser.se finns det fyra uppsatser som bland annat handlar om hotellkedjor och hovleverantörer.

Självhjälpsböcker och profeter i vår tid

225px-phil_1.jpg

24 juli skrev Merete Mazzarella en Understreckare om att ”själv inte alltid är bästa dräng”. Mazzarella tar sin utgångspunkt i en ny bok som heter ”Suveränitetens Pris – En kritisk studie av självhjälpslitteratur” (Dualis) av Jonas Aspelin. Han är forskare i pedagogik och socialt arbete. Aspelins bok studerar fem av de mest populära amerikanska självhjälpsböckerna. ”Hur man får det man önskar och är nöjd med det man har” av John Gray (mest känd som författare till ”Män är från Mars, kvinnor är från Venus”), ”Angelägenheter” av Philip McGraw (känd från tv som Dr Phil), ”Att hjälpa sig själv” av Dave Pelzer (som tidigare skrivit en rad böcker om en skenbart hopplös barndom), ”Älska dig själv” av Wayne Dyer, samt en bok som inte är översatt till svenska, ”Stand Up For Your Life” av Cheryl Richardson.

Mazzarella skriver:

Sin polemik mot självhjälpsböckerna driver Aspelin med stöd i Martin Bubers filosofi som betonar dialogen, det relationella. Buber menar att det är Jag–Du-relationen som är grundläggande för den mänskliga identiteten: ”Människan blir genom Duet till ett Jag.” Liksom självhjälpsfilosoferna uppfattar Buber att samhällsutvecklingen hotar människan men då i första hand därför att den leder till att våra relationer blir mer förtingligade, mer instrumentella, så att vi riskerar att uppfattar andra människor som ett Det snarare än ett Du. Medan självhjälpslitteraturen hävdar att vi inte behöver ta ansvar för någon annan än oss själva betonar Buber att vi ständigt har att ”svara an” på medmänniskan. Motpolen till tvång är för Buber inte frihet utan genuin samvaro.

Jag håller med om att det finns ett problematiskt fokus på vår egen personliga utveckling i självhjälpsböckerna. Samtidigt tycker jag det är intressant att det är en typ av invändning som alltid har funnits mot att människor försöker ta itu med sina problem tex. genom att gå i terapi. Man ska inte gräva för djupt eller fokusera på sig själv, det finns ju så många andra viktiga problem i världen. Engagera dig i något politiskt istället, är en typ av kommentarer.

Mazzarella skriver vidare att de svenska böckerna i genrén verkar vara mer måttfulla. Hon frågar sig också vem som läser de här böckerna och hur de läses. Hon fortsätter: Läs mer

Mentalisering är på modet

mentalization_clinical_large.jpg

Tillbaka från Mellanöstern läser jag en bra översikt om begreppet mentalisering. Tor Wennerberg skriver en bra essä i DN den 16 juli. Han redogör för begreppet mentalisering som kommit att bli allt viktigare under den senaste åren. Några av huvudpersonerna i den utvecklingen har varit Jon G Allen, Peter Fonagy och Anthony W Bateman. De har bedrivit omfattande klinisk forskning och skrivit ett flertal böcker i ämnet varav den senaste ”Mentalizing in Clinical Practice” kom ut i år.

Piaget och andra kognitionspsykologer upptäckte tidigt att barnets tar flera kognitiva skutt när de förstår att andra inte ser världen på samma sätt som de själva. Det här steget brukar ske någon gång mellan 4 och 7 år för det lilla barnet. Tidigare talade man om ”theory of mind” dvs. att barnet förstod att andra personer har tankar, känslor och upplevelser som skiljer sig från den egna upplevelsen. Att utveckla en kognitiv förståelse för andras medvetande ansågs vara en av fundamenten för att kunna utveckla empati. Fonagy och de andra mentaliseringsteoretikerna har skiftat fokus. De menar att förmågan att reflektera kring medvetande dvs. att mentalisera är minst lika viktigt kring det egna självet som . Självreflektionen och prövandet i tanken är ett sätt för ett barn och för ossvuxna att förstå våra tankar och känslor. För att utveckla en god mentaliseringsförmåga krävs det att föräldern tolkar, intonar och härbärgerar barnets känslor. På så sätt kan barnet lära sig att förstå sig själv.

Mentaliseringsbaserad terapi (MBT) som författarna arbetat med handlar om att lära klienten att mentalisera. Till en början har terapiformen prövats på Borderlinepatienter men idag menar Fonagy att de flesta typer av psykiska problem kan förbättras om patienten får en öka förmåga till mentalisering.

Wennerberg tar också upp de fördjupade problem som övergrepp och psykiska trauman i unga år kan medföra. För att utveckla en god mentaliseringsförmåga krävs det tilltro till andra, närhet och trygghet. Ett barn som upplevt svåra saker kan få svårt att lära sig mentalisera eftersom det är anknytningspersonerna som oftast står för träningen av mentaliseringsförmågan.

I Sverige har bland annat Göran Rydén och Per Wallroth jobbat med MBT och introducerat mentalisering som teori. I höst kommer deras bok ”Mentalisering” på Natur och Kultur.

Psykologstudent tipsar förövrigt om en två dagars konferens om MBT och mentalisering den 2-3 oktober. Arrangör för arrangemanget är MBT-teamet på Huddinge Sjukhus.

”Wisdom of crowds”, bokrecension

0385503865.jpg

Det här är en lång recension av James Surowieckis bästsäljareWisdom of crowds”. Texten skrevs ursprungligen som en bokrecension för en skoluppgift, och är något omarbetad. Dock inte tillräckligt för att kunna kalla det för en essä. Boken är idag en modern klassiker vida känd inom webkulturen och allmänheten. Men boken har inte fått den uppmärksamhet den förtjänar inom psykologifältet. Särskilt ur ett socialpsykologiskt perspektiv är ”Wisdom of crowds” ett banbrytande verk.

Bakgrund

180px-etech05_james1.jpg

Det började som ett antal kolumner i veckomagasinet ”The New Yorker” men växte sedan till en bok. Första upplagan utkom 2004 (boken finns nu även översatt till svenska med titeln: ”Massans vishet”) och då var tankarna om massans kollektiva visdom redan spridda på internet. Wisdom of crowds” har blivit en del av en offentlig sanning som satt fingret på viktiga fenomen i vår postmoderna tid. Internet och opensource. Surowieckis tes är att med rätt omständigheter är grupper anmärkningsvärt intelligenta och ofta smartare än den smartaste individen i gruppen. Kollektiv visdom eller kollektiv intelligens är begrepp som andra använts före Surowiecki men han tar ett nutidsgrepp med utgångspunkt i ekonomi och socialpsykologi för att förklara vilka konsekvenser massans vishet får. Andra har spunnit vidare på idéerna med massan visdom och förklarat skilda fenomen som internet, wikipedia, web 2.0 och bloggosfären, evolutionen etc. Läs mer