Etikettarkiv: etik

Självutlämnande om bipolär sjukdom

 ann-heberlein-494_420813b.jpg

Ann Heberlein blev känd för sin bok ”Det var inte mitt fel” (Ica Bokförlag, 2008) som handlade om ansvar. Boken blev omtalad för att den satte fingret på många människors oförmåga att ta ansvar i dagens svenska samhälle. Dessförinnan hade hon skrivit en uppmärksammad avhandling ”Kränkningar och förlåtelse”(Thales, 2005).  Till vardags är hon verksam som etikforskare vid Lunds Universitet. Nu är Heberlein aktuell igen med en true self bok med titeln: ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” (Weyler förlag). Erik Lövendahl recenserar i SvD och Åsa Beckman skriver om boken i DN. Boken handlar om Heberleins personliga erfarenheter av att leva som manodepressiv eller bipolär sjukdom typ 2 som det heter på fackspråk. Löfvendahl är positiv men överrumplas av den självutlämnande tonen. Han skriver:

Det kanske ligger i sakens natur att jag känner mig kluven till boken. Min styvfar var bipolär typ 1, jag har vuxit upp med en människa som i stora pendelrörelser växlade mellan att vara gudalik och en liten grå mus, på det sättet känner jag att Ann Heberleins ärende är essentiellt. Någon måste skriva om denna djupt tragiska sjukdom. Samtidigt går hon i sitt ärende så långt att jag undrar hur hennes barn kommer att reagera den dag då de läser boken, när det går upp för dem att deras mamma har ägnat sig åt långtgående självmordsplaner i perioder och varit fullständigt upptagen av sig själv och sin egen ångest.

Det är sällan recensenter värnar om författarens integritet men i det här fallet kanske det är en befogad oro. För på recensionsdagen i fredags försvann Heberlein spårlöst och hennes familj vädjade i pressen om spår. Först på lördagkvällen dök hon upp igen rapporterade Expressen.

Beckman tar också upp Heberleins självutlämnande ton i sin recension:

Två saker bör sägas om den här boken: den är modig- och den saknar självbevarelsedrift. De rader jag nyss citerade, om hur manin gör att hon förlorar omdömet, är säkert mångas mardröm – men förmodligen än mer skrämmande för personer i offentligheten. För att inte tala om den akademiska världen där balans och trovärdighet är hedersord...

Hon kommer också att få höra att det är grymt mot de närmaste. Och det är en betydligt svårare fråga. Jag kan knappt föreställa mig hur smärtsamt det måste vara att läsa för familjen.

Det vilar ett tungt ansvar på förläggaren och förlaget att inte exploatera människor lidande på ett oetiskt sätt. I det här fallet verkar det vara på gränsen. Det är knappast troligt att en psykolog eller psykiatrin skulle uppmuntrat en publicering så kort inpå en så allvarlig händelse som ett självmordsförsök. Boken beskriver några veckor i somras när Heberlein mådde extra dåligt och försökte ta sitt liv. Manodepressivitet är lurigt på så sätt att det är svårt att veta när en person är i kontroll och är vid sina sinnes fulla bruk. Därför borde kanske Weyler avvaktat ett tag med att ge ut boken. På så sätt hade Heberlein kunnat få en ökad distans till det hon skrivit.

Samtidigt är det viktigt att den här typen av erfarenheter sprids på olika sätt i samhället. Det är ett sätt att motverka fördomar och att öka kunskaperna. En viktig bok som kom för två år sedan (nu i pocket) är Iris Johanssons ”En annorlunda barndom”. Den handlar om hennes med autism och vara välfungerande. Jag har refererat ett föredrag som Johansson höll.

Hur som helst är det en bok som en blivande psykolog som jag inte kan undvika att läsa.

PS: Heberlein intervjuades nyligen i DN Söndag. Några bloggare som skriver om Heberlein är Trilog, LouiseP

och Rättsråttan. Järnladyn tror att det hela är riggat och är en pr-kupp. Mikael Glännström är inne på något liknande. Lina ifrågasätter upfattningen att den här bekännelseboken gör Heberleins forskning mindre trovärdig. Det är tvärtom menar hon.

Corren eftersnackar om Psykfilm

sq964aeubp0jz5azw174-1.jpg

Susanne Sterner skrev för ett tag sedan i Östgöta Corren om när Psykologer tittar på film gästade Norrköpings Filmfestival. Hon var fascinerad av filmen Sung Song Blue och skriver:

Efter filmen handlar samtalet om sanningar och livslögner, om att inte vara någon om man inte är Någon, om att drömma om ett annat liv och att dra in andra i den drömmen. Vi pratar om barnens roll i familjen, vi pratar om det etiska elller oetiska i att låta kameran zooma in fettvalkar, pormaskar, benstumpen.

För mig som blivande psykolog var den anonyma och närgångna kameran oetisk. Men film är ju film.

För den som är baserad i Östergötland har Corren även en filmblogg.

Problemet med kvacksalvare

nejlikeapelsin.jpg

Det är ett allvarligt problem att allmänheten inte känner till skillnaderna på legitimerade psykologer och terapeuter å ena sådan och hobbyterapeuter å andra sidan. I vintras skrev jag om den tveksamma verksamhet som Jonas Gåde bedriver på företaget Communicera och på hans community Terapisnack.

Erik Wallmark, ordförande för studentföreningen Lundapsykologerna har skrivit ett öppet brev till Jonas Gåde, ägare till Communicera.

Hej Jonas!
Var precis inne på ditt forum ”Terapisnack” och läste lite. I mångt och mycket får jag intrycket av att det du skriver är vettigt och att det ni gör är bra, men som psykologstuderande kunde jag inte låta bli att fundera över några saker:

1) Utövar ni på Comunicera psykoterapi?
2) Är du eller någon i din personal leg. psykologer eller leg. psykoterapeuter?
3) ”Behandlar” ni (som det står i presentationen) ångest, panikångest, stress, depression etc.? Och om ni gör, är det genom att remitera klienterna till leg. personal eller är det genom att undvika att kalla behandlingen för psykoterapi?
Nyfiken på svar.

Vänliga hälsningar
Erik Wallmark, ordf Lundapsykologerna

Läs Gådes svar och Wallmarks kommentar här.

Några riksdagsledamöter däribland Barbro Westerholm (fp) har tidigare skrivit en debattartikel på Dagens Medicin där hon krävde en upprensning mot kvacksalveriet. Psykologförbundets orförande Lars Ahlin verkar också ha vaknat. I Sydsvenskan den 26 mars krävde han hårdare tag mot privata terapiutbildningar.

Milgrams berömda experiment replikerades

milgram.jpg

Stanley Milgrams lydnadsexperiment (Wikipedia beskriver utförligt studien) på Yale University, är ett av psykologins mest berömda. 65 % av försökspersonerna i studien lydde order, och gav andra försökspersoner elstötar med 450 volt trots att de visste att det var förenat med livsfara. Inte oväntat röstar 31,4 % av läsarna på PsyBlog fram Milgrams experiment som psykologihistoriens mest betydelsefulla i en pågående onlineomröstning.

Det etiska komplikationerna lyfts ofta fram när man diskuterar Milgrams experiment och det är en allmän sanning att så här får man inte bedriva vetenskapliga studier idag. Mind Hacks rapporterar om professor Jerry Burger på Santa Clara University, och hans team som bestämde sig för att replikera Milgrams studie idag. På bloggen Situationist finns hela bakgrunden till projektet. En av utgångspunkterna var att försöka mildra de problematiska aspekterna med Milgrams experiment samtidigt som man var mån om att hålla sig så nära ursprungsstudien som möjligt. Så här förklara Burger själv hur de gick tillväga: Läs mer

Tjockholmen, Terapisnack, Comunicera och andra kvacksalvare

Det finns allehanda kvacksalvare i psykologivärlden. Men det är inte lätt att veta vad som är vad. Jonas Gåde, kallar sig coach och ligger bakom en mängd sajter däribland forumet Terapisnack, diskussionsajterna Relationslabbet och Battresjalvfortroende samt Tjockholmen (dokusåpa på Kanal 5 för ett par år sedan) och Therapy.se. Gåde har också coachat deltagare i TV3:s Fame Factory. Bakom alla dessa initiativ står företaget Comunicera som finns etablerat i Stockholm, Göteborg, Alingsås och Hässleholm. Comunicera verkar vara ett diverséföretag som är experter på allt. Så här presenterar man sig själv på sin hemsida:

”Comunicera är ett kompetensutvecklingsföretag inom personlig terapi terapihjälp coaching eller personlig utveckling. Vi behandlar framgångsrikt ångest, panikångest, stress, depression, tvångstankar, tvångshandlingar, dålig självkänsla, dåligt självförtroende, socialfobi, ätstörningar, anorexi, bulimi, missbruk, alkohol, droger och relationsproblem, parterapi, familjeterapi. Vi arbetar med både individer, grupper, gruppterapi och organisationer.

Grundaren Jonas Gåde säger sig också ha skapat Powerthinking som sin särskilda metod. Så klart kan du ladda gratis ladda ned hans bok ”Servicematerial till ett bättre liv!”. Gåde har även skrivit boken ”Tjockholmsbibeln – tänk dig smal! – första boken om mental viktminskning”. Med tanke på hur ärftlighet och övervikt hänger ihop så känns budskapet inte särskilt hederligt. Av de 14 personer i personalen på Comunicera är endast en leg. psykolog. Nästan alla andra är uteslutande utbildade i Gådes egen Powerthinkingmetod. Vissa har en Master i Powerthinking, vad nu det är. Men Comunicera har uppenbarligen kompetens att bota allting. För mig är det mer det okej att coacha på men om man påstår att man kan göra allting som Comunicera säger att man kan, då vill jag se gärna att folk har någon typ av officiellt certifierad utbildning.

Terapisnack är dessutom sinnrikt uppbyggt. För varje foruminlägg får man en kredit som man sedan kan lösa in i olika typer av kurser, behandlingar som givetvis Comunicera tillhandahåller. Det är ett slags småskaligt konstruerat pyramidspel. Vissa företag drivs med pyramidförsäljning, en liknande metod där man värvar nya köpare och säljare. Herbalife är ett känt exempel på ett sådant företag. Terapisnack har 544 aktiva medlemmar, 3532 ”medlemmar”. 18 816 inlägg har hittils producerats. Gåde själv har 7 101 krediter att lösa in. Jag skulle rekommendera att Gåde deltog i något av våra etiksemiarier som vi har under utbildningen på psykologlinjen. Det verkar behövas.

Hur ska man bemöta människor inom psykiatrin?

På psykologstudent kom det ett långt anonymt inlägg från en person som jobbat inom psyikatrin och dessutom varit inlagd för depression. Han ger sex konkreta exempel på svåra situationer inom psykiatrin och undrar hur man ska hantera dem. Anonyma bloggar och inlägg är problematiska, men jag tycker ändå att det här var ett konkret sätt att skapa en diskussion kring bemötande. Tore försöker sig på att svara. Någon annan som vågar? Läs mer