Etikettarkiv: familj

Pedant eller slarver – vem har rätt? Jag medverkar i Karlavagnen i P4

I kvällens Karlavagnen i P4 mellan kl. 23-24 pratar jag med lyssnarna om städningens psykologi.

Bäddar du sängen och puffar kuddarna så att det ser ut som på hotell? Städar du bort varje dammkorn som om det vore dödliga bakterier? Eller är du tvärtemot en avslappnad typ som inte bekymrar dig om något så trivialt som lite smutsig disk och damm i hörnen? Ofta är det den mest ordningsamma i en parrelation, i en familj eller i ett kompisgäng som per automatik är den som har rätt. Men är det verkligen så?

I kvällens Karlavagnen vill vi debattera – stökig mot noggrann. Vi vill höra vilken ordingstyp du tror är lyckligast. Hur du som pedant känner i kroppen om du tvingas lämna sängen obäddad. Och hur du som stökig tar diskussionen med din pedantiska partner, kollega eller vän. Ring 099-110 90. Mejla karlavagnen@sverigesradio.se. Eller sms:a till 722 50, skriv srkarla, mellanslag och ditt meddelande. Läs mer

Om döden – krönika i Modern psykologi (nr 7/2013)

Bild

För en tid sedan skrev jag en krönika i Modern Psykologi (nr 7/2013) om döden och hur barn ibland kan hjälpa vuxna att hantera en sorgeprocess. Här är texten.

***

När jag var nio år dog min farfar. Vi bodde i Jämtland och min pappa åkte ner till Stockholm dagarna innan. På en vecka dog han av lunginflammation, tarmvred och något mer som jag inte minns. Han var en 86-årig farbror som såg uruselt, gick långsamt och åt ett konstigt brunt pulver varje morgon på en sked. Det var svårt att leka med farfar, men ibland brukade vi titta på Wimbledontennisen ihop. Jag önskade att han skulle vara en sån där härlig farfar som vissa kompisar hade, men det var han inte.

På morgonen när farfar dött ringde pappa och berättade. Jag grät, minns jag. Jag blev förvånad över att pappa inte grät och var utom sig. Men det var han inte. Jag sade direkt att jag ville åka ner och titta på farfar. Det ville min bror Johannes också. Vi ville båda träffa honom. Sist vi sett honom var en sommardag när vi åkte buss på Strandvägen. Då kunde han gå med käpp, men nu var han borta. Död. Pappa lät förbryllad. Titta på farfar, han var ju död. Mamma förstod. Vi ville ta avsked.

Några dagar senare var vi i Stockholm. Pappas bror och vår kusin följde också med till bårhuset. Det var en solig höstdag och min bror plockade löv utanför för att lägga på farfar. Det var en mörkt svalt rum. I mitten låg farfar på en bår, klädd i en vit särk. Vi tittade. Kände och tog. Han var kall. Det var ett lik, men han såg fortfarande ut som farfar. Johannes lade löv på honom. Vi tog avsked. Jag minns att det kändes bra. Vi var där. Fick se honom. Förstå. Säga hejdå. Pappa har berättat att vi var 45 minuter i bårhuset och att både han och min farbror ville gå efter fem minuter, men att de stannade kvar för vår skull. Efteråt gick vi på kondis och åt prinsesstårta.

Min farfars önskan var att bli strödd för vinden på den bergssluttning i Dolomiterna där han hade vandrat varje sommar. Så en månad senare åkte vi allesammans till Italien. Två familjer och en änka. Vi hittade en brant åkersluttning i trakten med mäktiga berg i fjärran. Farfars aska låg i en brun pappkartong. Det var vindstilla så askan hamnade mest i en hög på åkern. Vi stod där en stund och pratade. Pappa spelade munspel. Det var ganska fint. När vi var färdiga, klarnade himlen upp och en jättelik bergstopp kom fram. Ett sublimt sken som hämtat från en Kaspar David Friedrich-målning.

Det här var länge min enda upplevelse av döden. Det var också ett barns behov av att ta farväl. Det var viktigt för mig och något jag alltid kommer att minnas. Döden är väldigt olika för oss människor. När min farfar dog, hjälpte vi barn de vuxna att förstå ritualernas betydelse för att vi som människor ska kunna härbärgera dödens oåterkallelighet. Något de vuxna var glada för efteråt. Barn förstår mer om döden än vad vi vuxna tror.

Jonas Mosskin är legitimerad psykolog, bloggare och skribent.

Silverbuffeln synad – krönika i Modern Psykologi

I senaste numret av Modern Psykologi #6/2011 kommer jag ut som feminist. Efter att ha varit på en konferens med nästan bara äldre män som höll låda, blev jag förbannad och tog bladet från munnen. I skottgluggen den här gången silverhannar med ekonombakgrund som tror de vet någon om psykologi. Här är krönikan i sin helhet.

Det finns en typ av man som gör mig beklämd. Mannen har haft ett välkrattat liv. Studerat till civilekonom eller civilingenjör eller både och – om han varit riktigt ambitiös. Mannen har satsat allt på karriären. Gjort affärer, pratat siffror. Rest och världsvant tagit sig fram. Chefat och bossat. Filat på affärsplaner, skummat bokslut. Fått rejält med bonus. Bildat familj. Jobbat ännu mera. Försakat fru och barn. Men så vid 45–50 år har målet att sälja och tjäna ännu mera pengar åt arbetsgivaren blivit tomt. Tillvaron har blivit meningslös. Då går han någon kurs, åker på retreat, hittar sig själv. I sin mitt i livet-kris börjar mannen intressera sig för psykologi och ledarskap. Det blir nystart i karriären, mannen börjar coacha andra i hur man ska vara som chef och ledare. Sitter i styrelser och är mentor för yngre manliga chefer. Han konsultar ”fritt” i näringslivet.

Nu är mannen i 60-årsåldern och i slutet av sin karriär. Självsäkert förklarar han för allt och alla hur man ska göra. Föreläser på konferenser där han presenterar sig själv som ekonom och som person med koll på psykologi. Mannen tror sig ha kontroll över sakernas tillstånd, men i själva verket har han ingen koll alls. Eftersom han aldrig tänker egna tankar utan bara refererar till hur folk har gjort förut, är han hjälplös inför livet. Han kan bara värdera saker i pengar och kan inte förstå värden i livet annat än som medel för att uppnå större lönsamhet. Han begriper sig inte på kultur, kanske möjligen som smörjmedel i äktenskapet eller som skådespel på bolagsstämmor. Han förstår inte värdet av gemensamma lösningar i samhället. Han åker aldrig kommunalt. Han tror att ideella organisationer är till för dem som inte platsar i yrkeslivet.  Han anser hotet om global uppvärmning vara överdrivet. Han avbryter jämt och ständigt, undervisar oss yngre och mästrar kvinnor i största allmänhet. Ser dem som lite mindre värda, men fina att titta på. Han tror att ödmjukhet handlar om att ”sadla om” men fortsätta i precis samma hjulspår.

Jag retar mig på honom och hans typ. Jag blir förbannad över att de tror sig veta något om psykologi. De är bufflar, som för länge sedan borde ha tagit ett steg åt sidan. De har investerat så mycket prestige att de inte kan släppa garden. De måste till varje pris fortsätta att känna sig viktiga. Även om deras omgivning innerligt önskar att de någon gång skulle börja lyssna på andra, på riktigt. Men de förstår inte vad ett verkligt möte innebär. Den typen av möten som psykologer och psykoterapeuter dag ut och dag in håller på med.

I mina bästa stunder har jag överseende med dessa silverhannar. Tänker att det är synd om dem och att de är tragiska mansfigurer från en annan tidsålder. Men ibland kan jag inte hålla mig. Då tappar jag mitt humör och skriver en sådan här krönika.

 

 

 

 

Psykologiska perspektiv på städning, i Epstein i P1

Torsdag 1 december medverkade jag i radioprogrammet Epstein i P1 och pratade om ”Städningens psykotrauma”. Förutom jag var Gudrun Schyman och Marlene Eriksson, städexpert från TV-programmet ”Huset fullt”. Min huvudpoäng var att städning kan vara ångestdämpande och att det är en form av beteendeaktivering att städa själv. Men jag köpte inte programledaren och städexpertens tes att det är städningen som är problemet. Utifrån mitt psykodynamiska perspektiv är städningen sällan det stora problemet utan bråk om städningen är ofta ett symptom på andra problem i en relation eller en familj.

 

Psykologer tittar på film visar Dolt Hot av Michael Haneke

22 november visas Dolt hot (FRA, 2005) där regissören Michael Haneke berättar en gastkramande historia. En känd tv-profil (Daniel Auteuil) får videofilmer där han och hans familj filmats i smyg. Efterhand blir filmerna allt mer intima och förebådar ett möte i verkliga livet. Situationen i hemmet med frun (Juliette Binoche) och deras son blir alltmer ansträngd. Dolt Hot knyter samman borträngda sanningar om barndomens oförrätter med nutiden på ett lysande vis. Den vann mängder av priser bla. i Cannes.

Gäst är Malin Edlund, organisationspsykolog, numera mest känd som Radiopsykologen i P1.

Filmen börjar kl. 19, och biljetter köper du enklast på hemsidan här eller på telefon: 08-508 315 08. Samtalet börjar direkt efter filmen.

Varmt välkomna!

PS: Psykologer tittar på film på Facebook.

Dogtooth, filmrecension för Psykologtidningen

Dogtooth är en hyllad grekisk film av regissören Giorgios Lanthimos. Filmen har premiär i juni, men hyllades redan i Cannes 2009 av juryn med ett särskilt omnämnande. Filmen gjordes innan finanskrisen som gjort Grekland till ett krisland. Dogtooth är en plågsam feel-bad film med många lager som tidigare har analyserats inom ramen för Psykologer tittar på film.

I Dogtooth får vi följa tre vuxna barn som lever instängda i ett välbärgat villahem utanför Aten. De får inte gå utanför tomten och hålls fångna i familjens våld. Regissörens ambition var från början att göra en film där föräldrarnas omsorg och skydd av barnen visar sig bli till en stjälpande hand istället för till hjälp. Men under inspelningsprocessen som präglades av improvisation samt med uppdagandet av historien om Josef Fritzl som spärrade in sin familj, förvandlades Dogtooth till en mörk berättelse. Det finns en obehaglig sadististisk stämning mellan barnen som tar sig uttryck i allehanda märkliga lekar. Barnen har fått lära sig allehanda märkliga ord och begrepp som på ett illustrativt sätt visar hur inlärt vårt språk och våra beteenden är. De undervisas hjälpligt av modern hemma och gör uppträdanden som får mig att tänka på julfester på bygdegården.

Filmen balanserar det absurda i att barnen får lära sig att Frank Sinatra är deras farfar, att katter är zombies och att de har en bror som rymt hemifrån och blivit dödad. Det är komiskt samtidigt som det är djupt tragiskt. Utråkade av tristess och brist på stimulans konkurrerar barnen om föräldrarnas gunst i olika tävlingar. Barnen leker sadistiska lekar med varandra och deras världsbild är så förvrängd att det blivit normalt att klippa sönder armar och ben på barbiedockor.

Fadern, en direktör på en fabrik dikterar och kontrollerar allt familjen gör. Hans psykopatiska drag förklaras aldrig men vi anar en uppblåst självbild med narcisstiska drag, kombinerat med en stark rädsla för omvärlden. Mannen, familjefadern som våldför sig på sin familj blir också en illustration till hur vår civilisation kryllar av män med problematiska maktanspråk som tagit såväl familjer som hela länder i gisslan.

Barnens enda kontakt med yttervärlden är en kvinnlig säkerhetsvakt från faderns jobb. Hon förs varje vecka med ögonbild till familjen, för att träffa sonen på tu man hand. Faderns föreställning om att sonens sexuella behov måste tillfredställas blir samtidigt till en öppning för barnen. Mötet med yttervärlden visar sig svårt för fadern att kontrollera. Barnens hunger på intryck och influenser utifrån gör dem sårbara men samtidigt lär de sig fort.

Filmen har många nivåër. Det är dels en mardrömsliknande familjetragedi, samtidigt som är det en beskrivning av hur man kan styra barn att lära sig acceptera det mesta. Men det ger också en bild av det grekiska samhällets snabba förändringar där familjen som institution hotas av globalisering och modernitet. I individualismens tidsålder flyr rika familjer till gated communitys för att skydda sig.

Lanthimos jobbar mycket med kameran och lyckas förmedla en obehaglig instängd känsla. Det är ibland suddigt och tyst på ett sätt som förstärker apatin. Upptrappningen av restriktioner och våld hotar att driva familjen mot en katastrof. Den äldsta dottern börjar ana föräldrarnas manipulation liksom barnen egna begär som tycks allt svårare att kontrollera måste få en lösning. Man anar pubertetens utvecklingskraft, som här blir ett hopp om förändring. Filmen är ett måste för psykologer, såvida man inte har fått nog av ångest på jobbet.

PS: Här en bra intervju med regissören i tidskriften Electric Sheep.

Äcklet

default

Vissa frågor till DN:s Insidans experter är tragikomiska på ett sällan skådat sätt. Den 11 mars fick relationsrådgivaren Anders Eklund Rimsten en fråga från en desperat kvinna vars man blivit allt äckligare:

Fråga: Jag och min sambo har varit tillsammans i snart 11 år. Vi har ett bra förhållande där vi kan prata om allt, har roligt tillsammans och känner oss avslappnade och naturliga med varandra. Men de senaste åren har min sambo blivit lite för avslappnad. Duschar gör han ungefär en gång i veckan, vilket jag tycker är på tok för lite. Borstar tänderna gör han absolut inte morgon och kväll utan snarare var tredje dag. Han klipper tånaglarna vid köksbordet och låter naglarna ligga kvar på bordsskivan.

När han behöver snyta sig går han inte till badrummet utan sträcker sig efter närmaste snytbara objekt, ett kuvert, ett papper från skrivaren, som han sedan snyter sig i och låter ligga där han befann sig när han snöt sig. Han fiser totalt ohämmat och trycker gärna på lite extra så det blir en ordentlig tut och rapar på samma vis. Naturligtvis ska man kunna fisa i ett förhållande, men man kan väl begränsa sig? När vi tittar på TV sitter han och rycker näshår och ibland rycker han till och med hår i rumpan.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag tycker ju så klart att vi ska kunna vara avslappnade tillsammans och kunna fisa och rapa ibland utan att det är någon katastrof. Men jag känner också att i ett förhållande har vi ett ansvar mot varandra att försöka hålla oss hyfsat fräscha, om inte annat för att hålla attraktionen och sexlusten vid liv. Som det är nu tappar jag lusten mer och mer. Hur kul är det att sova bredvid någon som luktar otvättat underliv? Hur kul är det med spontant sex när jag egentligen känner att jag vill fråga när han senast duschade innan jag tar något som helst initiativ? Och hur upphetsande är det att se någon rycka hår ur rumpan?

Vi har pratat om det här några gånger. Ibland har det lett till en tillfällig förbättring men sedan återgår han snabbt till gamla vanor. Oftast blir han arg när jag föreslår att han ska duscha och tycker att jag tjatar. Jag har förklarat att det påverkar vårt sexliv men då säger han bara att det är helt ok att be honom tvätta sig för att jag vill ha sex med honom där och då. Men jag vill ju inte behöva be honom om att tvätta sig. Det vill jag ju att han ska göra ändå.

Vad ska jag göra?

Ja, vad ska man säga. Man blir mållös. Rimsten ger raka besked iallafall:

Svar: HejDet du beskriver handlar inte om förmågan att känna sig avslappnad och naturlig tillsammans. Förutsatt att din man inte är deprimerad, visar han genom sitt beteende att han tar dig för given så till den milda grad att det gränsar till likgiltighet. Att inte ens sköta sin allra mest grundläggande hygien, och tillåta sig så motbjudande aktiviteter som du beskriver inför den människa man valt att dela sitt liv med är direkt oförskämt.

I boken ”Vill ha dig” refererar Esther Perel till sexologen Margaret Nichols som skriver att: ”Din partner kan mycket väl älska dig även om du går upp tjugofem kilo och hasar runt i huset i tofflor och fläckig t-shirt, men däremot kommer han antagligen inte bli hård för din skull längre (och om partnern är en hon kommer hon inte att bli våt)”. Problemet i många långvariga relationer är just att många gör sig skyldiga till en sorts omvänd logik. Man anstränger sig som mest för att framhäva sina bästa sidor då man behöver anstränga sig som minst, det vill säga i början av relationen när det mesta ändå går av sig självt – jag har svårt att tro att din man drog hår ur rumpan på er första dejt. Sedan minskar ansträngningarna, när de egentligen tvärtom skulle behöva öka om spänningen och attraktionen mellan parterna ska bestå över tid.

Du undrar vad du ska göra. För det första förstår jag inte hur du ens kan överväga att ha sex med din man under de omständigheter du beskriver. Det jag menar är att du i handling måste markera för honom att hans beteende får konsekvenser, och detta på annat sätt än att du tar på dig rollen som hans mamma och tjatar på honom om att han ska tvätta sig och borsta sina tänder. Han behöver helt enkelt förstå att den respektlöshet han visar dig medför att du inte vill vara nära honom fysiskt.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Rimsten ger ofta ganska drastiska råd som ibland gränsar till okänslighet. I det här fallet tycker jag att svaret är berättigat. Om man utgår från att det hela är på riktigt, funderar jag hur man ska förstå varför man beter sig snuskaktigt. Ett sätt att förstå beteendet är att det är ett passivt aggressivt sätt att försöka avsluta ett förhållande. Istället för att göra slut så svinar man och hoppas att det andre ska fatta vinken. Ett annat sätt att förstå ”äcklet”, är att se det som ett depressivt handlande kanske med sadomasochistiska tendenser. Han kanske njuter lite av att snuska inför sin partner och att bli föremål för andras avsky. Vad tror ni?

PS: För den som vill få ett gott skratt rekommenderar jag någon av de 157 fantasirika kommentarerna.


Hinner våra barn knyta an till moderna föräldrar?

1453740583_8ea04d16d6

Den frågan ställer sig psykologen Eva Rusz på SvD:s Brännpunkt idag. Hon menar att vi idag har starkare relationer till våra jobb än till våra barn. Rusz skriver:

För femtio år sedan lanserades en teori som i dag är hetare än någonsin inom psykologisk forskning, anknytningsteorin. Den visar hur viktigt det är i barn- och föräldrarelationen att vi ger känslomässig omvårdnad. I dag vet vi att människor som inte fått känslomässigt omvårdnad blir psykiskt sköra och sårbara. Barn som i tidig ålder inte ges möjlighet att i lugn och ro utveckla en fysisk- och känslomässig relation till närstående personer far illa.

I dag har nyblivna föräldrar så bråttom att komma ut och arbeta att de ställer sina barn i dagiskö redan på BB. Våra moderna föräldrar hinner knappt med att ge sina barn närhet och möten av barnens känslomässiga behov eftersom anknytningen till jobben är viktigare.

Och där får barnen knyta an till personal som byts ut och tillbringa längre tider på dagis än föräldrarnas arbetstider. Vi tillbringar för lite tid tillsammans och för mycket tid på arbetet. Vi stressar för mycket och vår arbetsbelastning är alldeles för hög.

Småbarnsföräldrar lever ofta parallella liv för att få vardagen att gå ihop. Oftast ska båda göra karriär samtidigt och utvecklar starkare relationer till arbetet än till varandra och resten av familjen.

När barns, normala känslor av rädsla, oro och ledsamhet blir nedtryckta och inte får visas för att mamma och pappa inte har tid, så kan detta få mycket problematiska konsekvenser i vuxen ålder. Känslor av rädsla kan bli till olika ångesttillstånd eller dissociativa drag/symptom. En anknytningsrelaterad ilska kan bli till ett aggressivt och/eller antisocialt beteende.

Det här är verkligen problematiskt i dagens Sverige och jag håller med Rusz.. Processen där barnet knyter an till föräldrarna sker framför allt från att barnet är 6-9 månader och brukar vara färdig vid 1-1,5 års ålder. Det flesta barn utvecklar en trygg anknytning till en, två eller kanske max tre personer som blir anknytningsobjekt. Det moderna livet går på vissa sätt tvärs med vår kunskap om betydelsen av anknytning. Idag lämnar många barn sina barn innan anknytningsprocessen är färdig och innan anknytningspersonerna blivit tydligt utkristalliserade. Det är tragiskt och samtidigt svårt att kommunicera till dagens politiskt korrekta diskussion. Det är lätt att uppfattas som reaktionär. Det har till exempel feministen och författaren Nina Björk erfarit när hon för några år sedan skrev att ”Vi är på helt fel spår” när jämställdhetsförespråkare hejat på utveckling där barnen är allt mer och allt tidigare på dagis. Vi glömmer gärna bort att det har ett pris. Det är dags att jämställdhetsdiskursen, samhället, politikerna och männen i dagens Sverige tänker om. Vågar ni?

Självutlämnande om bipolär sjukdom

 ann-heberlein-494_420813b.jpg

Ann Heberlein blev känd för sin bok ”Det var inte mitt fel” (Ica Bokförlag, 2008) som handlade om ansvar. Boken blev omtalad för att den satte fingret på många människors oförmåga att ta ansvar i dagens svenska samhälle. Dessförinnan hade hon skrivit en uppmärksammad avhandling ”Kränkningar och förlåtelse”(Thales, 2005).  Till vardags är hon verksam som etikforskare vid Lunds Universitet. Nu är Heberlein aktuell igen med en true self bok med titeln: ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” (Weyler förlag). Erik Lövendahl recenserar i SvD och Åsa Beckman skriver om boken i DN. Boken handlar om Heberleins personliga erfarenheter av att leva som manodepressiv eller bipolär sjukdom typ 2 som det heter på fackspråk. Löfvendahl är positiv men överrumplas av den självutlämnande tonen. Han skriver:

Det kanske ligger i sakens natur att jag känner mig kluven till boken. Min styvfar var bipolär typ 1, jag har vuxit upp med en människa som i stora pendelrörelser växlade mellan att vara gudalik och en liten grå mus, på det sättet känner jag att Ann Heberleins ärende är essentiellt. Någon måste skriva om denna djupt tragiska sjukdom. Samtidigt går hon i sitt ärende så långt att jag undrar hur hennes barn kommer att reagera den dag då de läser boken, när det går upp för dem att deras mamma har ägnat sig åt långtgående självmordsplaner i perioder och varit fullständigt upptagen av sig själv och sin egen ångest.

Det är sällan recensenter värnar om författarens integritet men i det här fallet kanske det är en befogad oro. För på recensionsdagen i fredags försvann Heberlein spårlöst och hennes familj vädjade i pressen om spår. Först på lördagkvällen dök hon upp igen rapporterade Expressen.

Beckman tar också upp Heberleins självutlämnande ton i sin recension:

Två saker bör sägas om den här boken: den är modig- och den saknar självbevarelsedrift. De rader jag nyss citerade, om hur manin gör att hon förlorar omdömet, är säkert mångas mardröm – men förmodligen än mer skrämmande för personer i offentligheten. För att inte tala om den akademiska världen där balans och trovärdighet är hedersord...

Hon kommer också att få höra att det är grymt mot de närmaste. Och det är en betydligt svårare fråga. Jag kan knappt föreställa mig hur smärtsamt det måste vara att läsa för familjen.

Det vilar ett tungt ansvar på förläggaren och förlaget att inte exploatera människor lidande på ett oetiskt sätt. I det här fallet verkar det vara på gränsen. Det är knappast troligt att en psykolog eller psykiatrin skulle uppmuntrat en publicering så kort inpå en så allvarlig händelse som ett självmordsförsök. Boken beskriver några veckor i somras när Heberlein mådde extra dåligt och försökte ta sitt liv. Manodepressivitet är lurigt på så sätt att det är svårt att veta när en person är i kontroll och är vid sina sinnes fulla bruk. Därför borde kanske Weyler avvaktat ett tag med att ge ut boken. På så sätt hade Heberlein kunnat få en ökad distans till det hon skrivit.

Samtidigt är det viktigt att den här typen av erfarenheter sprids på olika sätt i samhället. Det är ett sätt att motverka fördomar och att öka kunskaperna. En viktig bok som kom för två år sedan (nu i pocket) är Iris Johanssons ”En annorlunda barndom”. Den handlar om hennes med autism och vara välfungerande. Jag har refererat ett föredrag som Johansson höll.

Hur som helst är det en bok som en blivande psykolog som jag inte kan undvika att läsa.

PS: Heberlein intervjuades nyligen i DN Söndag. Några bloggare som skriver om Heberlein är Trilog, LouiseP

och Rättsråttan. Järnladyn tror att det hela är riggat och är en pr-kupp. Mikael Glännström är inne på något liknande. Lina ifrågasätter upfattningen att den här bekännelseboken gör Heberleins forskning mindre trovärdig. Det är tvärtom menar hon.

En artikel om Susanne Biers filmer

efter_brollopet.jpgalskar_dig_for_evigt_02.jpg

I november skrev jag en artikel i nr 7/2008 av tidningen PS! (en tidning om populärpsykologi). Där försökte jag psykologisera kring två av regissören Susanne Biers filmer Efter Bröllopet och Älskar dig för evigt. PS! redigerade min text ganska mycket men här nedan följer min ursprungliga text i sin helhet.

***

Det finns en existentiell nerv i Susanne Biers filmer som möter mig. Här kommer verkligen alla känslor på en och samma gång. Estetiken är ibland plågsamt övertydlig men funkar desto bättre andra gånger. Antingen försöker man som tittare att värja sig eller så dras man med i en filmisk resa som passerar himlen och helvetet flera gånger. Men vad är det som händer med mig som betraktare när jag ser hennes filmer? Varför är det så svårt att vara oberörd efter Biers filmer? Läs mer