Etikettarkiv: forskning

SSRI förändrar personligheten

DN och Dagens Medicin rapporterade igår om att SSRI kan förändra personligheten. Det är en studie som publiceras nu i dagarna i tidskriften Archives of General Psychiatry. Dagens Medicin sammanfattar studiens upplägg och resultat:

En neurotisk personlighet är, liksom låg grad av extrovert personlighet, en riskfaktor för depression, enligt amerikanska forskare bakom en ny studie. De har nu undersökt hur de två personlighetsdragen påverkas enligt skalan NEO-FFI vid behandling av depression.

I studien ingick 240 patienter med medelsvår till svår depression. 120 lottades till behandling med SSRI-läkemedlet paroxetin, medan 60 lottades till placebo och de övriga 60 fick kognitiv terapi.Efter åtta veckor hade deltagarna som behandlats med paroxetin fått större förändring – i riktning mot normalisering – av sina neurotiska och extroverta personlighetsdrag jämfört med deltagarna som fått placebo. Förändringen var oberoende av förbättring i depressionssymtom. Patienterna som fick placebo fick överlag stor förbättring av depressionssymtom men förändringen i de två personlighetsdragen var små. Den kognitiva terapin gav större förändringar på personligheten jämfört med placebo men inte i samma utsträckning som paroxetin. Effekten på det neurotiska personlighetsdraget var inte heller oberoende av den antidepressiva effekten.

Forskarna, som bland annat är verksamma vid University of Evanston i Illinois, drar slutsatsen att paroxetin tycks ha en särskild effekt på personligheten som går utanför dess effekt på depression. Om fynden kan bekräftas menar forskarna att de skulle kunna avskriva en rådande hypotes att förändring av personligheten under depressionsbehandling är en bieffekt av förändringen av depressionssymtom.

Jag blir lite förvånad över att det här fått sådan uppmärksamhet. Är inte en av poängerna med mediciner som SSRI att vi ska bli förändrade. De flesta som jag pratat med som ätit SSRI har vittnat om att de mer eller mindre blivit annorlunda i sin personlighet. För mig tycks det som att personlighetsbegreppet gjort lite väl konstlat och strikt. Förmodligen har man använt Big Five-begreppen neuroticism och extroversion i den här undersökningen. Min känsla (liksom mycket forskning) är att beteendemässiga förändringar leder till stora förändringar i våra liv. Det borde ju självklart leda till ”personlighetsförändringar” också. Den som motionerar varje dag kommer förmodligen bli annorlunda person tids nog, än soffpotatisen framför teven.

SBU utvärderar datorhjälpmedel för barn med ADHD

SBU (Statens Beredning för Medincinsk Utvärdering) rapporterar att man utvärderat datorhjälpmedel som används i skolan för att underlätta för barn med ADHD. Effekten av datorhjälpmedlen visar sig dock vara en besvikelse.

SBU kallar sig på sin hemsida för ett ”kunskapscentrum för hälso- och sjukvården”. Därför blir det en smula märkligt när de ger sig på att utvärdera insatser i skolan. Jag känner inte till forskningen och rapportens innehåll men det är något konstigt när det medicinskt inriktade SBU bedömmer allehanda saker. Som om de vore experter på skolan och ADHD.

I Ekots inslag uttalar sig läkaren och professorn Gunilla Thernlund på följande vis:

– Det är sorgligt för det behövs forskning på mer vardagliga metoder, för att se vad som fungerar. Det har stor betydelse för vården, för patienterna att man utvärderar metoder som kan vara till nytta för patienten. Det är för lite klinisk forskning, det gäller särskilt inom psykiatrin och barnpsykiatrin, säger Gunilla Thernlund.

Det är förvisso sant, men varför ska samhället förlita sig så slaviskt på SBU?

Vad är det med terapi som fungerar?

Thomas Drost (psykologstudent) skriver på WeMindbloggen om det komplexa med psykoterapiforskning. Det är svårt att veta vad som egentligen fungerar i terapi. SvD sammanfattade igår några synpunkter om evidens i artikeln ”Sätter kravet på pratet själen i kläm”. De flesta som uttalade sig där är på ett eller annat sätt kritisk till dagens evidensbegrepp. Men artikeln missar en del andra problem som framför allt är frågor som KBT-terapin börjat uppmärksamma på senare tid vilket är glädjande. Frågan om evidens beror till stor del på hur man definierar vad som är vetenskapligt bevisat. Jag tar mig friheten att citera Drosts hela inlägget där han sammanfattar professor Lars-Gunnar Lundh viktiga problematiseringar av evidensbaserad psykoterapi:

I det senaste numret av den vetenskapliga tidskriften Cognitive Behaviour Therapy deltar bland andra Lars-Gunnar Lundh, professor i klinisk psykologi vid Lunds Universitet, med en artikel som utvecklar frågan om vad det är som gör att terapi fungerar. Det finns många olika åsikter om hur man bör undersöka detta, vilket man bland annat kan läsa om i en artikel om evidensbegreppet i SvD idag. Lars-Gunnars artikel visar att frågan är mer komplex än vad som framkommer i SvD:s artikel och stakar ut riktningen för framtida psykoterapiforskning.

Lars-Gunnar anser att det finns fyra viktiga aspekter man måste undersöka för att ta reda på vad som gör att en viss terapimetod fungerar. Den första är frågan om huruvida det är metoden i sig som är avgörande för resultatet eller om det är de så kallade generella faktorerna. Till dessa faktorer räknas exempelvis samarbetsalliansen mellan terapeut och klient, och hur pass mycket de tror på metoden. Det räcker alltså inte med forskning som visar att en viss terapi är bättre än ingen behandling alls, då denna effekt helt skulle kunna bero på andra faktorer än metoden.

Den andra viktiga aspekten är vilka komponenter i en viss behandlingsmetod som står för den positiva effekten hos klienten. Bland utövare av kognitiv beteendeterapi (KBT) debatteras det till exempel om hur viktiga de kognitiva inslagen i terapin är jämfört med de beteendeterapeutiska. Å ena sidan finns det forskning på beteendeinriktad behandling av depression som ifrågasätter behovet av kognitiva interventioner, medan annan forskning tyder på att kognitiva tekniker kan ha större effekt vid behandling av ångest än man tidigare trott. För att undersöka detta är det viktigt med forskning där man försöker särskilja effekten av de olika komponenterna. Sådan forskning kan leda till att man kan optimera behandlingar genom att lägga större fokus på de viktigaste komponenterna.

Den tredje viktiga aspekt som Lars-Gunnar tar upp är genom vilka mekanismer förändringen hos patienten sker. Detta kan man undersöka bland annat genom att se om terapin leder till neurologiska förändringar i hjärnan eller förändringar på kognitiv nivå, till exempel genom förbättrad förmåga till metakognition, uppmärksamhet eller självreglering. Detta kan leda till förbättringar av terapimetoder genom att man kan skapa tekniker som riktar sig direkt mot dessa mekanismer och det kan också vara ett sätt att undersöka om teorierna bakom metoden stämmer.

Den fjärde och sista aspekten menar Lars-Gunnar är frågan om de begrepp vi använder oss av när vi talar om terapi. Vad är egentligen terapeutisk “teknik” och är tekniken helt skild från relationen? Lars-Gunnar föreslår att man delar in tekniker i två olika kategorier: relationella tekniker och självhjälpstekniker. De relationella teknikerna betecknar de som terapeuten använder i terapirummet med klienten, till exempel empatiskt lyssnande, validering och sokratisk frågeteknik. Självhjälpsteknikerna syftar till de som terapeuten lär ut till klienten, till exempel exponering, problemlösning och tillämpad avslappning. Denna uppdelning gör det förhoppningsvis lättare att undersöka vilka tekniker som är viktigast för olika patienter och diagnoser. De goda resultat med internetterapi som redovisats i flera studier tyder till exempel på att man i många fall kan komma långt med självhjälps-tekniker, medan dialektisk beteendeterapi för diagnosen borderline personlighetsstörning betonar vikten av relationella tekniker.

Lars-Gunnar avslutar med att konstatera att psykoterapiforskningen gjort stora framsteg de senaste årtiondena och att det nu finns mycket forskning som visar att psykoterapi hjälper för en mängd olika diagnoser. Detta är dock bara ett första steg enligt Lars-Gunnar som anser att det nu är viktigt att man i högre grad fokuserar på processer, principer och mekanismer, för att kunna förbättra och optimera behandlingsmetoderna.

Personligen tycker jag att det framför allt är hur den första punkten som är den viktigast. Hur ska vi nyansera evidensbegreppet till att även ta hänsyn till ”generella faktorer” samt s.k. effectiveness-studier. Vi får se om Socialstyrelsen förmår att inkludera dessa perspektiv när de tar hänsyn till alla remissvar om deras riktlinjer mot ångest och depression.

Disparata psykoanalytiska sammanhang

Lytras_nikiforos_antigone_polynices

Just nu har jag mycket att göra och är oinspirerad när det gäller egna uppslag till blogginlägg. Så jag fortsätter att tipsa om några olika psykologiska evenemang. Två psykoanalytiska sammanhang äger rum i Stockholm och de illustrerar den spännvidd som finns bland analytikerna idag.

På lördag 3 oktober arrangerar Svenska Analytiska Föreningen en föreläsningsdag på ABF-huset. Rubriken är ”Myt, dröm, drama – i antikens Grekland och dagens terapirum”. Det handlar både om vad myter är för något, om drömtydning och samtalskonst i antikens Grekland, om människans villkor i Sofokles pjäs Antigone och om myt och drama i terapirummet. Det känns både lockande och otroligt världsfrånvänt på samma gång tycker jag.

Från måndag 5 okt – onsdag 7 oktober är det forskningsworkshop på Stockholms Universitet. Rubriken är: ”Clinical, Conceptual and Empirical Research on Unconscious Processes – Dreams, Fantasies, Memories and Other Types of Information Processing”. Programmet [PDF] kan du ladda ner här. Forskningsworkshopen anordnas vid Psykologiska institutionen, Stockholms universitet, tillsammans med IPA’s Research Subcommittee for Clinical, Conceptual, Historical and Epistemological Research och med Sigmund-Freud-Institut, Frankfurt/Main.

Det är gratis att gå men kontakta stephan.hau(at) psychology.su.se om du vill komma.

Sociala medier förändrar psykologyrket

Jag blev tillfrågad att skriva en krönika för Psykologtidningen och resultatet är nu publicerat i senaste numret (nr 11/2009). Där försöker jag få psykologkåren att lyfta blicken från det förhärskande individfokuset som råder oavsett om man är psykodynamiskt- eller KBT-inriktad och börja intressera sig för Bloggar, Facebook och sociala medier. Här är texten i sin helhet.

SOCIALA MEDIER FÖRÄNDRAR PSYKOLOGYRKET

Just nu pågår ett gigantiskt mänskligt psykologiskt experiment kallat Facebook. 270 miljoner människor deltar världen över, varav över 2,6 miljoner i Sverige. Miljontals människor berättar om sig själva via sociala medier såsom bloggar, Facebook, MySpace och Twitter. Men inget vet på vilket sätt det påverkar oss psykologiskt och socialt på längre sikt. Det märkliga är att få i den psykologiska världen tycks reflektera över att utvecklingen även förändrar psykologyrket i grunden. För hur ska psykologer förhålla sig till klienter som vill vara ”vän” med dem på Facebook? Vad händer med idén om att psykologen ska vara neutral, när klienterna i detalj kan studera de digitala fotavtryck som vi lämnar efter oss på Internet. Och vad säger vi om att bli betygsatta av patienter och anhöriga på forum som t.ex. Doktorguiden.

Idag sveper ett enormt realtidsflöde in i behandlingsrum och kliniker. Med några klick på mobiltelefonen kan vem som helst kolla upp vad som helst om vem som helst. Den här möjliga öppenheten väcker både fascination och fruktan hos psykologer. En del psykologer väljer att inte synas alls. De raderar gamla synder på dejtingsajter och skaffar sig hemliga nummer. Andra som t.ex. jag själv deltar fullt ut och ser möjligheter. Gränser mellan arbete och privatliv blir otydligare i många människors liv. Tidigare i år blev det en del snack om personalrekryterare som dubbelkollar kandidaterna på Facebook samtidigt som andra får sina jobb tack vare just sina kontakter. Internationellt finns en del studier om hur Internet påverkar människor psykologiskt men i Sverige har det varit osedvanligt tyst.

Så vad vet vi då om t.ex. Facebook? I Sverige är knappt 30 % människor aktiva där och andelen äldre ökar snabbast. Vi har i genomsnitt 110 vänner på Facebook fast vi har bara nära konversation med 6,6 av dessa[1]. Det ligger nära tidigare vänskapsforskning som brukar landa vid 4-5 nära vänner och den fysiska gräns som tidigare forskning dragit vid maximalt 150 bekanta. Fler än så hinner man inte med. Många spekulerar i att den gränsen för antalet bekanta håller på att förskjutas i en digital tidsålder. En annan studie indikerade att vissa personer blivit mer svartsjuka på Facebook tack vare att tekniken gjort det lättare att spionera på nära och kära[2]. Många har även påtalat att kommunikationen är en smula narcissistisk. Vi ombeds hela tiden svara på frågan vad gör du nu? Skräckscenariot att vi blir mer asociala på nätet verkar inte stämma. Flera studier har visat att bloggare har fler sociala kontakter i verkliga livet än de som inte bloggar[3]. Men hur är det med kvalitén på den tid vi umgås med nära vänner och familj. Om man ska tro sociologen Putnam så bowlare nu åtminstone amerikanerna ensamma och det gör förmodligen svenskarna också[4].

APA publicerade nyligen en utförlig genomgång där man diskuterade hur den nya tekniken påverkar psykologiutbildningen, forskningen och psykologrollen[5]. Idag har forskare tillgång till nya insamlingsmetoder och kan lättare göra specialiserade urval till studier bortom de vanliga amerikanska collegestudenterna. Samtidigt ökar risken att samhället blir alltmer segregerat eftersom vi hela tiden kan välja vår egen lilla värld även på Internet. Andra utmaningar som APA tar upp är att centraliserade datasystem på Internet ökar risken att journaler kommer på villovägar. Men konfidentialiteten är kanske även ett problem för psykologen. När allt syns och lagras på nätet är det lätt för klienten att komma nära inpå behandlaren genom att t.ex. fejka en alias.

APA efterlyser uppdaterade yrkesetiska regler för en ny tid. Det digitala samhället har förändrat maktbalansen mellan klient och psykolog när informationstillgången är större. Det ställer förnyade krav på hur vi ska tolka och förhålla oss till yrkesetiska principer som utarbetats i ett predigitalt samhälle.

Psykologin måste släppa individperspektivet och titta på det sociala kontext som vi är inbäddade i. Det krävs nya angreppssätt för att förstå den spel- eller porrberoende som med ett klick i mobilen kan fortsätta med ett destruktivt beteende. Vad händer med behandlingens effektivitet när självskadande personer ger varandra tips på nätet hur man ska gå tillväga?[6] Vi måste möta unga människor som är blyga och rädda för att exponera sig själv på nätet som kompisarna gör. Vi behöver fler studier, mer kunskap och duktiga psykologer som förstår att tolka det nya samhälle vi lever i. Är ni redo?

/Jonas Mosskin

PS: Läs även Nicholas A. Christakis & James H. Fowler, Connected: The surprising power of our social networks and how they shape our lives, (2009) Little, Brown & Company

[1] K. Lewis and others, ”Tastes, Ties and Time: A New (Cultural, Multiplex, and Longitudinal) Social Network Dataset Facebook.com”, Social Networks 30, (2008): 330-342

[2] Emily Christofides, Amy Muise, Serge Desmarais, ”Information Disclosure and Control on Facebook: Are They Two Sides of the Same Coin or Two Different Processes?” CyberPsychology & Behavior. June 2009, 12(3): 341-345.

[3] James R. Baker, Susan M. Moore. ” Blogging as a Social Tool: A Psychosocial Examination of the Effects of Blogging”, CyberPsychology & Behavior. December 2008, 11(6): 747-749

[4] Putnam, Robert, Den ensamme bowlaren, SNS Förlag, 2006

[5] APA ”How technologies changes everything (and nothing) in Psychology”, American Psychologist, juli/augusti (2009)

[6] J.L. Whitlock, J.L Powers, and J. Eckenrode, ”The virtual Cutting Edge: The Internet and Adolescent Self-Injury”, Developmental Psychology 42, no. 3, (2006): 1-11

Ny forskning om adhd

DN skriver idag om ny forskning om adhd som publicerats i JAMA. Man har länge misstänkt att personer med adhd har en annorlunda hjärnstruktur på något sätt. Nu har forskarna märkt att ad/hd-personer som utsätts för stimuli får ett dopaminpåslag som är lägre än hos kontrollgruppen. Dopaminet sjunker dessutom vilket gör att ad/hd-personerna lättare distraheras av nya intryck eftersom dopaminet inte hjälper hjärnan att ”hålla fokus”. Dopamin är en del av hjärnans belöningssystem och det tycks fungera annorlunda hos ad/hd-personer. Det kan förklara varför både impulskontroll och missbruk är vanliga problem för personer med ad/hd.

Uthållighet viktigare än intelligens för att bli framgångsrik

hand_91998w

Erik Stattin tipsar om en bra artikel av hypade författren Jonah Lehrer (som har bloggen The Frontal Cortex).

I Boston Globe skriver Lehrer en intressant artikel som handlar om att IQ-forskningen fokuserat för snävt på intelligens som ett mått på framgång. Andra faktorer spelar stor roll. Lehrer pekar på uthållighet och beslutsamhet som viktiga egenskaper hos framgångsrika personer:

The new focus on grit is part of a larger scientific attempt to study the personality traits that best predict achievement in the real world. While researchers have long focused on measurements of intelligence, such as the IQ test, as the crucial marker of future success, these scientists point out that most of the variation in individual achievement – what makes one person successful, while another might struggle – has nothing to do with being smart. Instead, it largely depends on personality traits such as grit and conscientiousness. It’s not that intelligence isn’t really important – Newton was clearly a genius – but that having a high IQ is not nearly enough.

Consider, for instance, a recent study led by Duckworth that measured the grittiness of cadets at West Point, the elite military academy. Although West Point is highly selective, approximately 5 percent of cadets drop out after the first summer of training, which is known as “Beast Barracks.” The Army has long searched for the variables that best predict whether or not cadets will graduate, using everything from SAT scores to physical fitness. But none of those variables were particularly useful. In fact, it wasn’t until Duckworth tested the cadets of the 2008 West Point class using a questionnaire – the test consists of statements such as “Setbacks don’t discourage me” – that the Army found a measurement that actually worked. Duckworth has since repeated the survey with subsequent West Point classes, and the result is always the same : the cadets that remain are those with grit.

Det ligger lite i linje med vad Malcolm Gladwell pratar om i sin nya bok Outliers: The story of great success. Där menar han att många framgångsrika personer t.ex. (Bill Gats, Steve Jobs m.fl.) har haft turen att befinna sig i ett kontext och en tid som givit dem kunskaper och tidig tillgång till nya idéer. Efter 10 000 timmars övning har de blivit experter på ett område och har kunnat lansera nya projekt före andra tack vare att de har ägnat så mycket tid åt att bli bättre och utvecklas. Lehrer tar också ett annat exempel:

Lewis Terman, the inventor of the Stanford-Binet IQ test, came to a similar conclusion. He spent decades following a large sample of “gifted” students, searching for evidence that his measurement of intelligence was linked to real world success. While the most accomplished men did have slightly higher scores, Terman also found that other traits, such as “perseverance,” were much more pertinent. Terman concluded that one of the most fundamental tasks of modern psychology was to figure out why intelligence is not a more important part of achievement: “Why this is so, and what circumstances affect the fruition of human talent, are questions of such transcendent importance that they should be investigated by every method that promises the slightest reduction of our present ignorance.”

Intelligenstest används ju rikligt i rekryteringssammanhang. Även om de bland den stora allmänheten har dåligt rykte. Cirka 25 % av en persons prestation brukar man förklara med intelligens. Ganska lite egentligen. Den största anledningen till att man hållit fast vid IQ-test är att de är lätta att mäta på ett snabbt och effektivt sätt. Men kanske borde uthållighet och beslutsamhet bli nästa störa område att testa noggrant. Lehrer fortsätter sitt resonemang:

One of the main obstacles for scientists trying to document the influence of personality traits on achievement was that the standard definition of traits – attributes such as conscientiousness and extroversion – was rather vague. Duckworth began wondering if more narrowly defined traits might prove to be more predictive. She began by focusing on aspects of conscientiousness that have to do with “long-term stamina,” such as maintaining a consistent set of interests, and downplayed aspects of the trait related to short-term self-control, such as staying on a diet. In other words, a gritty person might occasionally eat too much chocolate cake, but they won’t change careers every year. “Grit is very much about the big picture,” Duckworth says. “It’s about picking a specific goal off in the distant future and not swerving from it.”

After developing a survey to measure this narrowly defined trait – you can take the survey at www.gritstudy.com – Duckworth set out to test the relevance of grit. The initial evidence suggests that measurements of grit can often be just as predictive of success, if not more, than measurements of intelligence. For instance, in a 2007 study of 175 finalists in the Scripps National Spelling Bee, Duckworth found that her simple grit survey was better at predicting whether or not a child would make the final round than an IQ score.

Jag kommer att tänka på alla idrottsmän. De flesta har haft lite talang men framför allt ett målmedvetet fokus som gjort att de tränat till förbannelse. Att löpträna på myrarna som skidåkaren Per Elofsson gjorde och blev bäst i världen är kanske mer slitsamt för psyket än för kroppen.

Ny fackbok om neuropsykologi

9781841696928

Lars-Göran Nilsson heter en av Sveriges mest berömda hjärnforskare. I sommar utkom en ny bok ”Memory, Agin and the Brain” (Psychology Press) där Nilssons forskargärning och mångåriga resultat presenteras. En bunt erfarna forskarkollegor presenterar sin forskning tillsammans med Nilsson om minne, åldrande och hjärnan. Den här typen av böcker är alltid dyra men så riktar de sig i första hand till de redan insatta, liksom universitetesbibliotek världen över.

Jag har tidigare tipsat om Nilssons resultat om Flynneffekten även tycks gälla för minnet: Vi minns allt mer för varje generation.

ACT funkar på socialsekreterare

Hillevi Brinkborg på WeMind har tillsammans med Josefine Michanek gjort sin psykologexamensuppsats med fokus på ACT. De har jobbat med ACT för socialsekreterare i Stockholm för att motverka och hantera stress. De får fina resultat och till och med DN uppmärksammar detta i en liten notis. Kul sporre för andra psykologstudenter och en härlig prestationsklump för alla oss som har examensuppsatsen framför oss.

Fredrik Livheim som handlett Brinkborg och Michanek i studien rapporterar om goda resultat vid utvärderingen:

Studien genomfördes på 106 socionomer som är anställda inom Stockholms stad. Upplägget var slumpning till vår ACT-kurs (70 deltagare, totalt 12 tim i grupp) eller väntelista (36 personer). De som fått kursen hade efteråt statistiskt säkerställt:

– Mindre stress
– Mindre utbrändhet (mätt med MBI, Maslasch Burnout Inventory)
(signifikans på alla delskalor i MBI, dvs mindre cynism, mindre emotionell utmattning & bättre professionell effektivitet)
– Bättre generell psykisk hälsa.

– Vad ger du hela kursen (material, utb mm) för betyg: Medel 4,5
– Skulle du rekommendera kursen till socionomkollegor? och är kursen bra för socionomer?: Medel 4,63

– Roligt är också att dessa kurser hållits av gruppledare som jag utbildat och som endast fått 16 timmar utbildning i metoden.

Bra och kort om psykologiforskning

Var ska man läsa om man vill få bra sammanfattningar på svenska om den senaste forskningen i psykologi? Psykologtidningen, Dagens Medicin, DN, SvD…

Jag föreslår istället att du tar del av företaget WeMinds blogg. Där får du korta beskrivningar av psykologisk forskning. Framför allt bevakar Hillevi Brinkborg (som driver bloggen), KBT, psykisk hälsa, psykiatri och behandlingssforskning men man kan även läsa om dagsakutella artiklar och rapporter från myndigheter som är i ropet. Det är bra, koncist och en smula torrt presenterat vilket gör att jag som läsare får en känsla av att jag ”hänger med”. Något jag uppskattar allt mer eftersom jag insett min egen begränsning att hinna ta upp och rapportera om allt. Så läs WeMind och bilda dig en egen uppfattning. Enda önskan jag har är att bloggen skulle våga gå ifrån det neutrala rapporterandet och att jag som läsare fick ännu mer hjälp av Hillevi och de andra på WeMind att gallra i det enorma flöde av forskningsrapporter som kommer. Det om något behövs. För en del studier som görs är ärligt talat inte så meningsfulla.