Etikettarkiv: kontroll

Städning kan ge en känsla av kontroll – intervju i P4 Extra

17 augusti medverkade jag i P4 Extra och samtalade om städning. I dessa upphetsade valtider med RUT-diskussioner försökte jag istället tala om vilka psykologiska funktioner städningen kan fylla för oss människor. Både när väljer att låta andra göra det, men också när vi städar själv. Att städa har på många sätt en dimension av att skapa en känsla av kontroll. Många vittnar också om att städning fungerar ångestdämpande och är en form av beteendeaktivering för att använda ett psykologisk begrepp. Städningen fyller också samma funktion som vädret eller chefen. Det är något det är accepterat att klaga på och gnälla. Det gör att bråket om städningen ofta rymmer andra aspekter av relationen som vi inte vågar ta upp. På samma sätt som gnället om hur dålig chefen är, ofta handlar om andra saker i organisationen och på arbetsplatsen som inte fungerar.

För en del människor är ett rent hem eller skrivbord förutsättningen för att kunna komma igång med produktivt arbete. Andra tycker att ett rent skrivbord är opersonligt, hämmande och olustigt. För dessa är stöket och röran kreativ. Här en bild från konstnären Carl Johan de Geers ateljé, en person som ofta gör ”arkeologiska utgrävningar” i sin ateljé och på så sätt skapar nya konstverk av ”bra prylar” som han sparat genom åren.

900 Läs mer

Offentliga sektorn, Facebook och repressiva organisationer

Det finns en mycket märklig diskussion om att förbjuda sociala medier i många organisationer såväl privata som offentliga. Eller åtminstone att införa en policy vilket ofta tenderar att bli en sträng sådan. Studio Ett i P1 hade häromdagen ett inslag med två företrädare från den offentliga sektorn i detta ämne. Dels Katrineholms kommunchef Mattias Jansson, där man tillämpar en liberal syn. Där använder man sociala medier som vilken annan kommunikationsform som helst. Ingrid Persson informationschef på landstinget i Kronoberg hade en annan syn. Där är Facebook avstängt med argumentet att det är så nytt och att det kan innebära en säkerhetsrisk med virus och annat. Den verklighetsfrånvända hållningen är för mig ett uttryck för en konstig syn på nya medier. Kommunikation är viktigt oavsett formen. Jansson från Katrineholm betonade att det inte är rationellt att som arbetsgivare att strikt särskilja mellan arbete och privatliv. De flesta vill behöva bli nådd t.ex. på telefon om det har hänt något med barnen i skolan eller andra saker. Att som arbetsgivare köpa människors tid och inte deras kompetens är en grundläggande förutsättning för 2000-talets arbetsliv i Sverige. Att då stänga av vissa typer av kommunikationsformer förefaller märkligt. Anställda ska självklart arbeta på jobbet, men samma sunda förnuft som människor praktiserat med mobiltelefoner, raster och internet borde väl också kunna gälla Facebook? Dessutom är det en gälla till nya idéer, kunskaper och kontakter precis som internet och kan vara till nytta för arbetsgivaren.

För mig är den här förbudsinställningen även ett uttryck för något annat. En slags repressivt maktutövning i en tid när ledare och organisationer upplever att man förlorat kontroll och makt över sina anställda. I desperation försöker man upprätthålla gränser mot omvärlden i en tid när gränser flyter och information flödar alltmer fritt. I de flesta sammanhang brukar människor uppfatta det som positivt. Men med sociala medier är diskursen annorlunda. Jag har skrivit en del för den akademiska byrålådan om repressiva organisationer och hur de förhåller sig till sociala medier och Internet i en postmodern samtid. Förhoppningsvis kommer jag hinna sammanfatta dessa tankegångar aningen poppigare framöver på bloggen, inspirerade av organisationspsykologen Larry Hirschhorn.

Uppdatering: Hittade ett bra inlägg av Brit Stakston på JMW:s blogg om sociala medier och arbetslivet. Hennes tips är att effekten av digitaliseringen blir en av årets stora frågor.

En artikel om Susanne Biers filmer

efter_brollopet.jpgalskar_dig_for_evigt_02.jpg

I november skrev jag en artikel i nr 7/2008 av tidningen PS! (en tidning om populärpsykologi). Där försökte jag psykologisera kring två av regissören Susanne Biers filmer Efter Bröllopet och Älskar dig för evigt. PS! redigerade min text ganska mycket men här nedan följer min ursprungliga text i sin helhet.

***

Det finns en existentiell nerv i Susanne Biers filmer som möter mig. Här kommer verkligen alla känslor på en och samma gång. Estetiken är ibland plågsamt övertydlig men funkar desto bättre andra gånger. Antingen försöker man som tittare att värja sig eller så dras man med i en filmisk resa som passerar himlen och helvetet flera gånger. Men vad är det som händer med mig som betraktare när jag ser hennes filmer? Varför är det så svårt att vara oberörd efter Biers filmer? Läs mer

Vad händer egentligen i Libanon?

amal_shia_gunman_27318t.jpg

Den frågar kan man verkligen ställa sig. Vilka källor ska man lita på? Vem har inte en dold agenda i händelserna? Här är ett försökt att sammanfatta situationen och alla motstridiga rapporter. DN rapporterar liksom SvD via Reuters om att omvärlden börjar reagera på händelserna i Beirut. Det är en summarisk rapport som inte svara på frågan varför det hettar till just nu.

Robert Fisk är på plats i Beirut och hans analys av läget är sansad och balanserad. I Fisks artikel idag i Independent är rubriken:

”Hizbollah rules west Beirut in Irans proxy war against US”.

Det är svårt att inte tro något annat. Maktdemonstrationen i Beirut måste varit välplanerad sedan länge. Hezbollah visar musklerna och ställer regeringen mot väggen. På sikt är ju en sådan situation ohållbar. Men bägge parters oförmåga att kompromissa är symtomatiskt. Varje provokativ handling leder till en mothandling i en spiral som ingen har kontroll över. Fisk fortsätter och drar paralleller med den palestinska situationen:

When Hamas became part of the Palestinian government, the West rejected it. So Hamas took over Gaza. When the Hizbollah became part of the Lebanese government, the Americans rejected it. Now Hizbollah has taken over west Beirut. The parallels are not exact, of course. Hamas won a convincing electoral victory. Hizbollah was a minority in the Lebanese government; its withdrawal from cabinet seats with other Shias was occasioned by Mr Siniora’s American-defined policies and by their own electoral inability to change these.

Fisk är inne på att Libanon är skådeplatsen för konflikten melan USA och Iran. Han fortsätter:

No, this is not a civil war. Nor is it a coup d’etat, though it meets some of the criteria. It is part of the war against America in the Middle East. The Hizbollah ”must stop sowing trouble,” the White House said rather meekly. Yes, like the Taliban. And al-Qa’ida. And the Iraqi insurgents. And Hamas. And who else?

Irans och USA:s inblandning är viktig men samtidigt har Hezbollah demonstrerat att man har en egen agenda som inte styrs helt från Teheran. Att alltför mycket betona Iran och USA gör att man underkänner libanesernas egen del i konflikten. Lite i den riktningen hamnar Guardians journalist Nicholas Noe när han analyserar situationen.

Hezbollahs aktion ser ut som en seger, men samtidigt förlorar de legitimitet i omvärlden och bland sunnimuslimer i Mellanöstern. För Hezbollah har tidigare haft ett visst stöd bland sunnimuslimer eftersom de krigar mot Israel. Så länge vapnen används mot Israel är de berättigade men i samma stund som vapnen används mot sunnimuslimer och kristna libaneser så förbrukas den gnutta legitimitet som man hade. Så här sade den libanesiska regeringen i ett uttalande som Daily Star citerar:

”Hizbullah’s claim that its arms were only targeted at Israel have proved false and invalid in the past two days, which witnessed the uses of such arms against the Lebanese people.”

Det ligger onekligen något i det. Liberale Fredrik Malm frågar sig om det är Syriens hemliga förhandlingar med Israel om Golanhöjderna som ligger bakom Hezbollahs agerande. Han skriver:

Samtidigt som Hizbollah har nära band till Iran har de också nära band till Syrien. Senaste tiden har uppgifter florerat om samtal mellan Israel och Syrien. Även Turkiet är involverat i detta. Det skulle kunna innebära en överenskommelse där Syrien får tillbaka Golanhöjderna mot att de i gengäld bryter med Hizbollah. Det vore ett stort genombrott och skulle underlätta ett israeliskt tillbakdragande från Västbanken, och öka stödet för Abbas. En sådan fred accepterar givetvis varken Hizbollah eller Iran. Det är ingen omöjlighet att händelserna i Libanon kan ha ett samband med just detta, men det skulle då också innebära att Syrien inte är regissören.

En intressant tanke. Om Hezbollah förlorade stöd av Syrien skulle man vara utlämad åt Iran. Stödet till Hezbollah har framför allt skett ekonomiskt och ideologiskt från Iran men logistiskt har det skett via Syrien.

Robert Fisk tycker sig höra ett obehagligt tonläge mellan ledarna och skriver:

Yet still the language of Nasrallah – like that of Kabbani – was frightening, even though he had behind him the national flag of Lebanon with its green cedar tree as well as Hizbollah’s own yellow banner. To call Jumblatt ”a liar, a thief, a killer…” – though this view might be heartily reciprocated by Jumblatt himself – is language that puts Lebanese in danger of their lives.

Det är oroande minst sagt.

Avslutningsvis klagar Jinge på att svensk media återrapporterar västliga (läs amerikanska) underrättelsekällor och deras pressmeddelanden. Det är förvisso sant att rapporteringen är bristfällig men samtidigt väljer Jinge att spekulera, välja ut och hänvisa till källor som inte är trovärdiga. Att framställa oppositionen mot Libanons regering som en allians av både kristna och muslimer är att negligera det faktum att Hezbollah och shiamuslimerna är den dominerande parten av oppositionen. Den enda kristna gruppen som stödjer oppositionen är exgeneralen Michel Aoun och dennes läger. En udda typ som var på dekis men som återvände 2005 efter en lång tids exil och splittrade det kristna lägret. Aouns personliga revansch har varit ett sätt att trycka dit sina kristna rivaler. Det handlar som sig bör sällan om demokratiskt sinnade politiker utan om personlig makt och prestige. Det gäller Aoun, Nasrallah liksom de libanesiska regeringen med Saad Hariri och Walid Jumblatt i spetsen. Det är tragiskt, men sant. Och det är inte USA:s eller Irans fel att det ser ut så. Det är libanesernas och deras poltiska företrädares fel, något som liberala Daliy Star ofta påpekar.

En svår situation, gästblogginlägg av Jonas Pils

Så var det premiär för ett gästblogginlägg. Det är en uppsats som Jonas Pils har skrivit. Han arbetar som mentalvårdare sedan ett par år inom Psykiatrin Södra i Stockholm. Arbetet är skrivet inom ramen för en internutbildning i socialpsykiatri (15hp) i samarbete med KI. Temat är vårdideologi och etik.

Uppsatsen handlar om hur man hanterar en svår situation som har relevans för såväl psykologer som lekmän. Vad ska man göra när ens klient börjar gråta? Hur ska man tänka? Jonas Pils personliga text belyser den här situationen.

En svår situation

Jag ska ha ett klassiskt 45-minuterssamtal med en patient, ”Lisa”, på SPE-mottagningen. Det är en kvinna vars äktenskap nyligen tagit slut. Lisa själv ville inte detta utan det är hennes man som inte vill vara tillsammans längre. Deras gemensamma son mår även han psykiskt dåligt, troligen mycket på grund av separationen. Han har försökt ta sitt liv en gång sedan Lisa och hennes man skilde sig.

Vad vi från psykiatrin säger att Lisa lider av är depression och/eller en krisreaktion. Behandlingen kan bestå i allt från ”lyckopiller” och starka lugnande tabletter till i princip ingenting, beroende på hur man ser på problematiken. Lisa har i samråd med sin läkare valt att endast använda sig av lugnande tabletter vid behov och skippa lyckopillren tillsvidare. Läs mer

”Snubbla på lyckan”, bokrecension

02674-2.JPG

”Snubbla på lyckan” med undertiteln – ”varför din hjärna sätter krokben för dig” är en ny bok av Daniel Gilbert. Det är en populärpsykologisk bok som utkom på  förlaget Natur och Kultur hösten 2007. Gilbert är professor i psykologi på Harvarduniversitetet och förestår deras avdelning för Hedonsitic Psychology Laboratory. Boken har en egen hemsida och heter ”Stumble on happiness” på engelska 2006. Boken har blivit en succé och översatts till 20 länder.

Gilbert är en utmärkt stilist och är en bättre författare än storheter som tex. Steven Pinker. Språket är lätt och ledigt även om innehållet inte är lika högkalibrigt som Pinkers ”Ett oskrivet blad”. Gilbert är lite som en kunnig farbror som lotsar läsaren. Han snackar både kidsens språk och kan föra filosofiska resonemang. Den som inte vill drunka i djup men ändå känna sig smart bör läsa boken. Läs mer

Hjärnan hos tonåringen är inte fullt utvecklad

ferraritr61_sidaspeed_330.jpg

Kan ungdomar inte rå för det som kommit att kallas för ungdomsvåldet? AP rapporterar om hjärnforskning som pekar i den riktningen. Laurence Steinberg, professor i psykologi gör en liknelse med bilar.

”The teenage brain, is like a car with a good accelerator but a weak brake. With powerful impulses under poor control, the likely result is a crash.”

I AP-artikeln fokuserar man på tonåringens hjärna i samband med brottsutredningar. Tonåringens hjärna är fortfarande under utveckling vid 16-17 års ålder, menar Steinberg. Det är hjärnan kontrollerande, resonernade och empatiska delar som främst finns belägna i prefrontalloben som utvecklas sist. Puberteten har tidigare kickat igång hormoner, sexualitet och andra funktioner. Överhuvudtaget utvecklas hjärnans starka drivkrafter först, därfter tycks omdömde och eftertanke komma. David Fasser, professor i psykiatri, säger att i genomsnitt är en 17-åring mer impulsiv, aggresiv, emotionellt instabil, villig att ta risker, mindre stresstålig, mottaglig för grupptryck, missar att se alternativ samt tenderar att överskatta kortsiktiga vinster framför långsiktiga konsekvenser. Läs mer

Hur ska agera om man blir kidnappad?

Psykologen Romeo Vitelli bloggar på Providentia och skriver om ett spännande seminarium som leddes av Rocky Abramson i Jerusalem. Abramson är kanadensare och organisationspsykolog som bland annat jobbat för Israeliska försvarsmakten sedan 1977. Seminariet handlade om hur tex. journalister och hjälparbetare ska agera om de blir kidnappade. Den bästa strategin är såklart att undvika att hamna i sådana situationer men om olyckan är framme är följande Abramsons råd: Läs mer