Du tittar nu på taggen kultur. Tillbaka »

Författarsamtal med Anna Lytsy på Söderbokhandeln

Torsdag den 29 april kl 19.00 samtalar jag med författaren Anna Lytsy om hennes uppmärksammade roman ”Fru Freud och jag – en historia om begär” på Söderbokhandeln i Stockholm (Götgatan 37).

Anna Lytsy är journalist och författare. Hon debuterade 1997 med romanen ”Genom ön”. 2003 kom hon ut med den dokumentära berättelsen ”Den tusende gången” som sålt i över 190 000 exemplar i Sverige, och som även har översatts till flera språk.

”Fru Freud och jag – en historia om begär” (Normal förlag 2009) är Lytsys andra roman. I centrum är en kvinna som går i en lång psykoanalys och som balanserar mellan sin man Leo och förälskelsen med sin kvinnliga kollega Nika. En lesbisk kärlek som inte alltid uppskattas av hennes klassiskt skolade psykoanalytiker. Boken är en inifrånskildring av en psykoanalys, och av den förändring som en sådan kan vara på en människas vandring från att vara desperat sökande till att känna sig hel.

Fri entré med vin och tilltugg.

Varmt välkomna!

PS:Länk till kvällen på Facebook.

Jag gör ett gästspel på BioKlubb Osten

Unga Klara har under våren dragit igång Bio Klubb Osten filmvisningar av Susanne Ostens filmer med efterföljande samtal. Nu på söndagkväll den 25 april ska jag vara med och kommentera ”Livsfarlig film” från 1988, vilket är den tredje visningen för våren. En film som på sin tid blev sågad men som dagens samtid kanske kan tänkas ha en annan inställning till. Skräck och farligheter står i centrum för filmens tema. Förutom mig kommer Bo Östlund, psykoanalytiker att prata om filmen. Samtalsledare är journalisten och författaren Helena von Zweigbergk.

Ett medlemskap i BioKlubb Osten kostar 100 kr, då ingår en filmvisning med efterföljande samtal. För medlemmar kostar de följande filmerna med samtal 80 kr per film. 60 kr för ungdomar under 26 år och arbetssökande. Filmvisningen börjar kl. 18.00 på Kulturhuset i Lagret (i bottenvåningen av huset).

Susanne Osten lär vara i Ramallah på Västbanken men har skrivit en kommentar från hennes horisont idag, som inledning för diskussionen.

Vi ses!

Här en länk till eventet på Facebook.

Existentiell Filmfestival i Falun

Under tre dagar 14-16 april är det Existentiell Filmfestival på Högskolan i Dalarna. Jag har blivit inbjuden att hålla en avslutande betraktelse och kommentar av festivalens diskussioner och filmer. Förhoppningsvis kommer jag på något smart att säga om lycka, existens, film och psykologi. Temat för årets festival är ”Den lyckade människan”. Saxat från programtexten:

Existentiell Filmfestival i Dalarna vill utifrån filmupplevelser diskutera samhällsklimat, tidsanda och livsvillkor. Temat 14 – 16 april 2010 är ”Den lyckade människan”. Vi menar att vårt samhälle idag domineras av starka föreställningar om att lyckas och vara framgångsrik. Många människor kämpar med ideal att leva upp till och en växande ångest för att inte duga i egna och andras ögon. Med ekonomisk välfärd tycks paradoxalt nog inte trygghet och acceptans följa utan ökande krav på det lyckade livsprojektet, alltifrån utseendefixering, den perfekta karriären, det sköna hemmet och den lyckliga familjen.

Vi berör den havererade medelklassdrömmen i filmer som Mammut och Revolutionary Road, liksom kampen för värdighet bortom strålkastarljuset i The Wrestler. Om konformitet och drömmen om andra sätt att vara människa på som i Man tänker sitt och De ofrivilliga. Eller framgångens pris i nära relationer, som i filmen Se mig.

Kom och delta i samtal med bl.a. Anna Kåver, leg. psykolog, psykoterapeut, författare, Stefan Einhorn, författare, Maria Lundqvist, skådespelerska, Jonas Mosskin, psykologstudent, Astrid Söderbergh Widding professor filmvetenskap, Robert Lillhonga, regissör, föreläsare, Ann Britt Grünevald, fd chef Österåkeranstalten plus många andra som delar med sig av sina professionella och personliga perspektiv. Det är det gemensamma samtalet om film och samtid som står i centrum på denna filmfestival. Välkommen till Högskolans Dalarnas Mediehus 14 – 16 april 2010!

Psykologer tittar på film visar Syskonbädd 1782

Torsdag 25 mars, kl 18 gör Psykologer tittar på film ett gästspel på Cinemateket och Filmhuset och visar Vilgot Sjömans klassiker, Syskonbädd 1782. Vilgot Sjöman var under hela sitt liv intresserad av tabun, och i Syskonbädd 1782 är motivet incest mellan syskon. Det gustavianska syskonparet spelas av Bibi Andersson och Per Oscarsson och Jarl Kulle spelar en avundsjuk baron som är tredjepart. Sjöman själv frågade sig om filmen handlade om drömmen om syskonsjälen. Och hur är det idag: har queera perspektiv och vår tids syn på sexualitet förändrat förhållandet till gamla tabun? Efter visningen analyserar och diskuterar Linn Heed, psykolog, psykoterapeut och sex- och relationsrådgivare i Aftonbladet.

Filmen är 93 minuter lång och samtalet äger rum direkt efter filmen i Bio Mauritz. Filmhusets café är öppet till 20.00. Biljetter kan bara köpa i kassan på Filmhuset, som är öppet dagligen mellan 13-18. För den som har Cinemateketkort kostar det 45 kr. Annars är biljettpriset 65 kr.

Varmt välkomna!

Gråten skapade språket

Det är inte ofta som psykologin letar sig fram till kulturdelen i dagstidningarna. Men igår hade både SvD och DN varsin artikel med skiftande tema. I DN (tisdag 16 mars) skrev Alf Nilsson, professor i klinisk psykologi en essä (ej på nätet) som handlar om språkets uppkomst. Ett evigt ämne som fått förnyat intresse från olika discipliner det senaste decenniet. Nilsson introducerar Dean Falk och boken ”Finding our tongues. mothers, infants & the origins of language” (Basic Books, 2009. Falk menar att när släktet Homo började gå upprätt och mödrarna bar sina barn i bärsele krävdes det tröst, sång och vaggande för att hålla spädbarnet på gott humör. Särskilt de gånger mamman lade ifrån sig barnet för att kunna sträcka sig till en extra fina frukter och växter. När barnet lämnades åt dig själv blev sången och rösten ett sätt att kommunicera. Spädbarnets gråt var på så sätt både signalen till föräldrarna att kommunicera men också början på det lilla barnet egen språkträning enligt Falk. En intressant teori där moderns sång och barnets gråt ges en framträdande plats i vår arts utveckling.

För den som vill ha läsa mer om människan utveckling kan jag rekommendera Lasse Bergs ”Gryning över Kalahari” (2005).

Gå och se Tröstar jag dig nu?

Förra helgen var jag och såg Tröstar jag dig nu? på Unga Klara. Det är en pjäs skriven av Ann-Sofie Bárány, psykoanalytiker och författare i regi av Suzanne Osten. Den hade första gången premiär 2009 men i och med att Unga Klara stöttes bort från Stadsteatern har den nu fått nypremiär som självständiga Unga Klaras första pjäs.

Báránys pjäs är fragmentarisk och poetisk samtidigt som den är konkret på ett nästan demonstrativt sätt. De fem skådespelarna växlar roller och spelar föräldrar, bebisar, småbarn, tonåringar, gamlingar och byter konstellationer med varandra. Det finns en otrolig närvaro hos skådespelarna som letar sig rakt in i mig. Vi i publiken sitter runt i kring scenen och vi drabbas då och då av skratt som kommer väldigt överrumplande. Det finns en barnslig naivitet som känns mänsklig och realistisk även om pjäsen stundtals fladdrar iväg upp i det blå. Báránys erfarenhet som psykoterapeut är aldrig i vägen utan den är finurligt insmugen här och där. Även om pjäsen är tragisk finns det hopp och värme och en fin stämning.

Regin och koreografin är lika proffsig som skådespeleriet. Jag kan bara uppmana alla som är intresserad av psykologi och kultur att se den här föreställningen. Då bidrar du också till Unga Klaras fortsatta överlevnad.

Biljetter köper du här.

Övrigt: SvD recension från förra året.

Anna Odells konstverk fortsätter

I april är det dags för fortsättningen av Anna Odells konstverk ”Okänd, kvinna 2009-349701” på Strand i Horstull. Vernissagen äger rum den 18 april och utställningen pågår till 20 april. Verket som under det senaste året byggts på i takt med att Odell och konstverket turnerat runt och diskuterats. Bland annat gästade Odell i höstas Psykologer tittar på film och visningen av Lars-Lennart Forsbergs film Misshandlingen.

På Strand visas konstverket av Anna Odell som blev 2009 års mest uppmärksammade konsthändelse. Konstnären som senare dömdes för våldsamt motstånd samtidigt som hon bjuds in till otaliga seminarier och flera konsthallar. Nya och tidigare ej visade delar ingår samt scensamtal med Anna Odell och inbjudna gäster. Observera att man behöver köpa biljett.

Saxat ur pressutskicket:

Verket väckte en enorm uppmärksamhet och en omfattande debatt drog igång i
media. Den fick makthavare ända upp i regeringen att uttala sig kritiskt utan att ha
sett verket i sin helhet. I debatten deltog människor från vitt skilda områden som
psykiatrin, rättsväsendet, kulturvärlden, konsthögskolor och politiken. Det som
utspelat sig efter att personalen från St: Görans psykakut gick ut i media och Norra
länets psykiatri gjorde en polisanmälan, har hon nu använt till nya delar i verket.
Hennes omfattande arbete med intervjuer, iscensättning och dokumentation har gett
verket ett genomslag som inte bara vitaliserat konstvärlden utan även det
demokratiska samhället.

Tiden efter vernissagen på Konstfack har varit fylld av seminarier och visningar i
Sverige och utomlands. Vare sig det gäller konsthallar eller seminarielokaler har det
varit ett mycket stort intresse och flera publikrekord har slagits. Konstnären Anna
Odell har genom sitt verk och alla utställningar, seminarier och debatter visat på
konstens möjligheter och gränsövergripande gestaltning. Den breda publiken har
mött en ny och lovande konstnär i Anna Odell som med sin starka integritet, stora
öppenhet och begåvning definitivt gjort ett tydligt avtryck i konsthistorien.
Vad är konst? Vad är verklighet? Kan en konstnär återge sin egen erfarenhet av
verkligheten och kalla det för konst? Kan ett konstverk visa verkligheten? Kan
konstnärens egna erfarenheter av psykisk sjukdom återges i ett konstverk utan att
betraktas som sjukt?

Kan en sjuk verklighet som återges av ett konstverk uppfattas som verkligt sjukt att
genomföra? Kan ett konstverk som bygger på en rekonstruktion av verkligheten
betraktas som brottsligt? Vad är sant och vad är lögn av allt det som sagts om
konstnär Anna Odell och hennes verk ”Okänd, kvinna 2009-349701”?

Det ska bli kul att gå dit. Jag får då äntligen möjlighet att ta del av hela konstverket. Kommer du?

Fallos, Oidipus och jämställdhet

”Älskade ojämställdhet” är rubriken på en essä av frilansjournalisten och författaren Anna Lytsy i gårdagens DN Kultur (8 mars, sid. 6, ej på nätet). Lytsy har tidigare skildrat den psykoanalytiska processen i en uppskattad roman: ”Fru Freud och jag” (Normal förlag 2009) som jag tyvärr inte läst.

Med anledning av kvinnodagen den 8 mars är Lytsys text aktuell, fast innehållet är ingalunda nytt. Det är ingen direkt nyhet att Freud och psykoanalysens teorier föddes i en borgerlig, viktoriansk och patriarkal kultur. Detta har kritiserats och debatterats i många decennier nu. Lytsy skriver:

”Dess teorier ligger till grund för såväl utvecklingspsykologin som vetenskapen psykologi över huvud taget. Det vill säga för en stor del av de kulturellt införlivade grundantaganden om vilka vi är och vad som är friskt, sjukt, normalt och onormalt i våra liv.”

Det känns som en överdrift och är inte heller en korrekt beskrivning eftersom psykologin som vetenskap fanns innan Freud. Mycket av dagens utvecklingspsykologi är inte heller fastlåst i detta tankegods.

Det mest intressanta i Lytsys artikel är att hon lyfter fram vårt behov av olikhet. Hon skriver:

Och utifrån just de här antagandena och förhållningssätten finns det något som de flesta människor prioriterar högre än att kvinnor och män ska ha samma möjligheter att forma sina liv. Och detta något är en upplevelse olikhet. Och inte vilket olikhet som helst, utan en specifik och könsrelaterad sådan. Och inte bara könsrelaterad i allmänhet, utan baserad på en könsbestämd under- respektive överordning. Åtminstone en liten en. För om den könskodade, hierarkiserade skillnaden mellan kvinnor och män försvann skulle laddningen mellan könen upphöra och erotiken dö. Ifall kvinnor och män verkligen var helt jämställda skulle begäret mellan dem ta slut.”

Jag tror precis som Lytsy att en del av laddningen eller begäret som en psykoanalytiker skulle formulera det mellan män och kvinnor, handlar om upplevelsen av skillnader och olikheter. Det annorlunda är också begärligt. Men när Lytsy tror att ett jämställd samhälle skulle leda till att begäret tar slut tror jag hon tar fel. Begäret innehåller biologiska och sexuella aspekter som ingalunda suddas ut bara för att kvinnor och män har samma lön och status. Upplevelsen av att vara man eller kvinna skiljer sig åt och det kommer fortsätta att trigga vårt begär.

Vi människor jämför oss oftast med andra. Trots att de med låga inkomster i Sverige upplever sig som fattiga är de ju i ett globalt kontext rika. Men genom många experiment och psykologisk forskning vet vi att människor jämför sig med andra individer som finns i vår närhet. Det är den relativa statusen och fattigdomen som betyder något. Upplevelsen av att vara förfördelad är det centrala. Att Haiti är eländigare spelar ingen roll då. Jag tror att begär (såväl sexuellt) som statusmässigt och ekonomiskt handlar om skillnader och olikheter. Men alla olikheter är inte orättvisa eller oskäliga. Det kan vara intressanta, givande och fantasiseggande.

Lytsy använder Oidipuskomplexet och Freuds fixering vid fallos, som ett argument för att psykoanalytikerna återskapar en ojämställd kulturberättelse om män och kvinnor. Den ”fallocentriska världsordningen” hör till en förgången tid och har kritiserats, särskilt av feministiska psykoanalytiker i 40-50 år vid det här laget. Oidipuskomplexet, tror jag man ska förhålla sig till lite som Bibeln. Spännande berättelser och myter som illustrerar eviga teman som mänskligheten brottats med, men knappast en en teori som förklarar människors psykologi eller moralisk eller etisk kompass för dagens människor.  Många psykoanalytiker förhåller sig också på detta sätt till Oidipuskomplexet.

Lytsy tror att vi måste välja bort teorier som återskapar en gammal ordning. Jag tror att vi kan förhålla oss kritisk och se teorier och berättelser för vad det är. Vissa saker tar vi med oss, andra delar av teorierna lämnar vi bakom oss. Att begär är centralt i människor liv behöver vi inte överge bara för att Freud hade fel om fallos och Oidipus.

Uppdaterad: På Anna Lytsys hemsida kan man läsa essän i sin helhet.

Psykologer tittar på film visar No country for old men

Tisdag 9 mars är det dags för Psykfilm att ta sig an våldet och aggressivitetens mekanismer. 2007 kom brödernas Cohens brutala film No country for old men, baserad på författaren Cormac McCarthys roman med samma namn.

I den skildras ett våldsamt Texas och ett Amerika i långsamt förfall. En man (Josh Brolin) hittar en väska med 2 miljoner dollar i öknen efter ett överfall. Frestelsen att ta pengarna blir för stor. Snart har han en pageprydd och hårdkokt typ (Javier Bardem) efter sig. Beväpnad med såväl basebollträ som automatvapen sker nu en jakt i gränstrakterna mot Mexico. Sheriffen (Tommy Lee Jones) försöker hålla ordning men våldsspiralen visar sig omöjlig att stoppa. Vi möter en urspårad och brutal manlig aggressivitet i ett land där avståndet och förtroendet mellan medborgarna eroderat. Filmen vann 4 Oscar bland andra för bästa film och bästa regi.

Efter filmen blir det ett samtal med Åsa Sandell, kulturjournalist, författare och fd. proffsboxare. Till diskussionen kommer även Tomas Böhm, psykiater, psykoanalytiker och författare. Böhm har bland annat skrivit böcker om hämnd och folkmord.

Biljetter köper du som vanligt i infokassan på Kulturhuset vån 0, på telefon 508 315 08 eller på nätet: Entré 80 kr. Filmvisningen och samtalet äger rum i hörsalen på våning 3 i Kulturhuset.

Varmt välkomna!

PS: Gå med i Psykologer tittar på film på Facebook.

Mosskin.se fyller tre år!

I helgen fyllde Mosskin.se tre år. Det är på många sätt en kort tid samtidigt som det varit en märklig resa för mig personligen. Det gensvar som jag fått på bloggen och mitt skrivande har varit över förväntan. Bloggen har dessutom gjort att jag fått tillbaka intresset för att skriva (jag hade en paus under 2006) och utvecklat mig stilistiskt. dag formulerar jag mig mycket snabbare och skarpare. Med cirka 120 bloggprenumeranter och 100 unika läsare/dag har den här enkla bloggen blivit en smula inflytelserik. Iallafall om man får tro på statistiken på inflytande.se.

Att blogga är att ständigt bli förvånad. Nu senast har plötsligt många läst min utförliga text om Paul Watzlawicks klassiska bok ”Vad är förändring”.Många läsare är trogna och läser noga och länge vilket känns kul.

Även om jag gör mycket annat och bloggen delvis fått lägre prioritet återvänder jag ständigt till den och till er som läser. Mitt intresse för psykologi och kultur börjar på bloggen och tar sig vidare ut i världen härifrån.

Den 20 februari 2007 skrev jag så här och det gäller i stort sätt fortfarande:

I två år har jag funderat till och från att starta Mosskin.se. Flera saker har lett fram till det. En tilltagande rastlöshet över att vara passiv läsare. En djupare känsla att jag har något att säga. Kort och gott; Jag saknar ett forum som passar mig. Det här blir ingen blogg om lunchskildringar mellan föredrag. Det blir inte heller en blogg där jag tycker ditten och datten. Men likväl kommer jag skriva, tänka och fundera. Jag kommer berätta om psykologi, ekonomi, kultur och politik. Kort sagt allt det som jag är intresserad av. Som psykologistudent vill jag skapa diskussion kring frågor som det inte finns tid till att ta upp på seminarier och föreläsningar. Om jag har ett kall så är det att sprida psykologiska tankar och teorier till allmänheten. Mer prat leder förhoppningsvis till intressantare resultat och bättre teorier. Det är min vision.

Nu börjar Mosskin.se.

En reflektion jag får är att det för tre år sedan inte fanns ett psykologiskt samtal på internet. Sedan dess har mycket hänt och idag är vi åtminstone 20-30 personer som bidrar till att hålla liv i detta. Och fler blir det förhoppningsvis under de närmaste tre åren. Nu fortsätter vi.