Du tittar nu på taggen kultur. Tillbaka »

Relationen mellan TV:s dokusåpor och psykologi

Idag (tisdag 1 december, drygt 8 minuter in) blev jag intervjuad av SVT:s Kulturnyheterna och pratade om relationen mellan tv och oss som psykologiska varelser. Kobras sände ikväll ett mycket intressant program om reality-tv med anledning av att det är tio år sedan Big Brother sändes för första gången. I inslaget intervjuas bland andra några dokusåpapsykologer som är med vid castingen till tv-programmen.

För mig var Robinson en större grej. Jag miss fortfarande hur gymnasiets alla fester började tidigast klockan nio på lördagkvällen efter som alla följde Robinson och sedan gick ut och snackade om veckans avsnitt. Jag föjde de fyra första åren av Robinson, innan jag tröttnade på att intrigera och det sociala och psykologiska aspekterna tonades ner och det bara var konstgjorda tävlingar hela tiden. Producenterna blev för klåfingriga och interagerande för mycket i skeende och tappade det som var verkligt gruppsykologiskt intressant.

En smula vinterblek funderade jag i intervjun om tv:n kanske egentligen får symbolisera allt i våra liv. TV:n får tjäna som ett omedvetet brus i våra liv där alla våra fantasier och begär spelas upp framför oss. Vi slipper själva uppleva alla dessa intryck och stimuli utan vi försöker reglera det i bästa möjliga mån. Vi får en relation till sådant som vi inte utsätts för men som vi ser andra göra. Personligen tror jag dock att TV:s storhetstid är över och att det istället är internet, Facebook, Twitter, bloggar och den ständiga uppkopplingen via mobiltelefonen som idag påverkas oss människor mer än tv. Vi har bara sett början av utvecklingen mot ett realtidsnu som alla våra vänner och bekanta observerar.

Om Apan och vår tids rädsla för män

Förra fredagen var jag på premiären av Jesper Ganslandts nya film Apan. Filmen har sannerligen en obehaglig stämning från första scenen till den sista. Det är en klaustrofobisk känsla att befinna sig i en bil med en vrickad Olle Sarri (spelar fantastiskt bra) och där en närsynt kamera gör att man sällan får något perspektiv överhuvudtaget. Sarri gestaltar vårt psykes förmåga till bortträngning (som psykoanalytikerna tjatat om i över 100 år) och det irrationella beteende som en person i djup kris och chock ofta visar upp.

Jonas Holmerg skriver tankeväckande på FLM-bloggen om en annan aspekt av filmen, nämligen vår tids rädsla för män:

Ett vanligt sätt att skapa spännande scener bygger på asymmetrisk information: vi som publik vet något som rollfiguren inte vet. Att någon är på väg i korridoren, att den snälla taxichaffisen faktiskt är en utklädd lönnmördare eller att den viktiga mikrofilmen ligger gömd i bläckpennan som ingen bryr sig om.

Men ibland är det ännu läskigare att inte veta någonting alls. Som i bröderna Dardennes Sonen, där Olivier Gourmets snickare smyger bakom buskar och spionerar på en kille i yngre tonåren. Eftersom Gourmet, bröderna Dardennes ständigt lika lysande huvudrollsinnehavare, ser ut som den typiske illdådaren – lite som Anders Eklund och Joseph Fritzls okända kusin – säger fördomsprofilen att det är något mycket lurt med hans beteende. Planerar han att klubba ner och stänga in honom någonstans? Eller något ännu värre?

I Apan har Falkenbergskildraren Jesper Ganslandt inte bara hämtat det ryckigt realistiska formspråket från de belgiska bröderna – filmen inleds med samma läskiga förvirring som Sonen. Olle Sarris körskolelärare irrar runt i Stockholm och till en början fattar vi ingenting. Han är otrevlig, försenad, skäller ut en elev och åker plötsligt till tennisbanan istället för att jobba.

Samtidigt som han spelar alldeles för aggressivt för att hålla bollarna innanför baslinjen sneglar han mot tonårskillen på banan bredvid. Och i duschrummet kan han inte slita blicken från hans muskulösa rygg.

Det är något skrämmande med en man som blänger på en tonårskille, även om vi inte vet varför han gör det. Eller kanske just för att vi inte vet. En irrationell man som sneglar, mer behövs inte för att skapa enorma obehagskänslor. Den anonyme mannen är vår tids bergatroll.

Holmberg har rätt. Det anonyma manliga våldet är väldigt hotande, även för oss män. Tänk bara på fotbollsklackarnas testosterongrabbar och Medborgarplatsen kl. 3 på natten så förstår ni vad jag menar. Mannens aggressivitet är ett angeläget ämne och det borde jag såklart ha ett symposium om någon gång på Psykologer tittar på film. I väntan på det kan jag bara rekommendera alla att se Apan på bio, för maximal klaustrofobisk känsla.

Läs även Maaret Koskinens träffsäkra recension i DN.

Karin Johannisson om den svenska psykvården

Idéhistorikern och författaren Karin Johannisson inleder idag på DN Kultur artikelserien ”Arma själar” om den svenska psykvården. För att vara skriven av henne tycker jag att det är en vek och diffus artikel som ger sig uttryck för att vara djärv och ifrågasättande men som varken kommer med något nytt perspektiv eller innehåll. Artikelrubriken är ”Frågan kvarstår om hur själen ska läkas?”. Svaret på den frågan lämnar Johannisson. En smula konkretion i resonemang hade jag önskat. Jag gissar att DN Kultur kommer föra den här ”debatten” utan att kända företrädare för varken psykologin eller psykiatrin kommer komma till tals. Det känns en smula symptomatiskt. Det där med psykologi det kan ju alla. Det handlar bara om sunt förnuft…

För övrigt är Jesper Walderstens illustration klockren.

Psykologer tittar på film visar Mandomsprovet

Tisdag 13 oktober kl 19 är det dags för nästa Psykologer tittar på film. Då visas klassikern Mandomsprovet (1967) av Mike Nichols. En ung Dustin Hoffman går ut college och är förvirrad på gränsen till vuxenvärlden. Han glider omkring och får ihop det med mamma och dotter Robinson. En klassiker med musik av bland andra Simon & Garfunkel. Filmen väcker tankar om hur det är att bli vuxen då och nu men också hur komplicerad relationen mellan mor-dotter kan vara.

Gäst är psykologen och psykoterapeuten Margareta Berggren. Hon är erfaren terapeut med gestaltbakgrund som bland annat medverkade i tv-programmet Bullen på SVT och i Dialog på SR, där ungdomar fick ringa in och berätta om sina problem.

Biljetterna köper du som vanligt på nätet eller i infokassan på Kulturhuset eller via telefon 08-508 315 09.

Välkomna!

Anna Odell berättar själv om varför hon iscensatte en psykos

I söndagens DN Kultur skriver Anna Odell med egna ord om bakgrunden till sitt konstverk. Hur hon tänkte och varför hon gick tillväga som hon gjorde. I slutet av artikeln skriver hon om det massmediala stormen mot henne och om psykiatrins och psykologernas tvivelaktiga sätt att bemöta och förstå hennes avsikter:

Den upprörda debatten kring mitt verk kretsade länge kring vad som är konst och vad konst får vara, vilket jag tycker är en viktig och intressant diskussion. När den diskussionen sedan en tid tillbaka har börjat nyanseras känns det därför angeläget att vi får en debatt om vad psykiatri är och vad psykiatrin får göra.

Jag har också med det här projektet ännu tydligare insett hur stigmatiserande psykisk sjukdom är i vårt samhälle. Under förra hösten ringde jag till flera psykiatriska akutmottagningar och berättade om konstprojekt. Jag talade om att det bland annat gick ut på att under ett dygn iscensätta en psykos för att försöka öppna upp den slutna värld som psykvården är. De flesta som jag talade med trodde inte att jag skulle kunna spela sjuk på ett trovärdigt sätt. De varnade mig också för att jag skulle kunna bli sjuk om jag spelade sjuk. Längre fram i samtalen menade de att man inte skulle tro på mig när jag avslöjade att jag inte var sjuk. Dessutom menade flera att det jag planerade att göra kunde tyda på att jag fortfarande hade ohälsa kvar.

Är man sjuk om man väljer att spela sjuk? Den offerroll man lätt får sig tilldelad som psykiskt sjuk fortsätter ofta att hänga kvar även efter att man tillfrisknat. Psykologer och andra har i den mediala debatten påstått att det jag gjort skulle vara bra för mig, som ett sätt att bearbeta ”mina traumatiska upplevelser”. Men för mig är konst inte terapi. Som konstnär intresserar jag mig för mellanmänskliga relationer, för dolda samhällsstrukturer, för mitt eget och andras beteende i förhållande till olika former av makt. När personer i vården bestämmer att det jag gjort är en bearbetning av ett trauma tycker jag på sätt och vis att de missbrukar sin makt – de påstår att jag inte är ”klar” nog att veta vad jag håller på med.

Ju mer jag har arbetat med projektet desto tydligare har det för mig blivit hur omedveten personalen inom psykiatrin är om att de alltid befinner sig i ett överläge – och att det jag gjort skapat en explosiv förskjutning i den maktbalansen.

Det som slår mig är psykologernas von oben-attityd. Att psykologer skulle veta varför någon är klar med sin bearbetning eller inte blir i bästa fall en välvillig paternalism, i sämsta fall en konserverande och fördomsfull på vad som är normalt och riktigt. Det går inte en vecka utan att jag hör psykologer och psykologstudenter föra fram de här bror-duktiga attityderna om hur folk ska vara. Det liknar ibland politiker som vet bättre än vanligt folk (och då menar jag inte Göran Hägglunds ”verklighetens folk”). Det här  sättet att resonera retar mig verkligen.

Gratis?, en antologi om skapandets villkor

Förra veckan var jag på releasen för ”Gratis? – om kvalité, pengar och skapandets villkor” (Volante). Redaktör är Per Strömbäck och mannen bakom är Tobias Nielsén som driver Kulturekonomi. Elva skribenter försöker diskutera Internet, upphovsrätt och om gratis är framtidens modell för allting.

Även om jag läst och hört det mesta förut så är boken läsvärd. Särskilt för alla som följer debatten om fildelning men som inte följer initierade bloggar och diskussioner på nätet. Samtidigt är boken främst en uppsamling av vad vi redan visste för g-12 månader sedan. Tempot i utvecklingen är enormt vilket gör att Twitterhypen, Spotify och Piratpartiets framgångar inte hunnit in i antologin. Men, men.

Om jag ska lyfta fram några bidrag blir det Sara Öhrvalls (från Bonniers) text om mediebolagens förändrade roll liksom journalisten Andreas Ekströms pessimistiska syn på framtiden där kulturen går tillbaka till en mecenatfinansiering.

Mest intresseväckande tycker jag Daniel Johanssons essä där han skriver om musiken och framtidens internet (utdrag här). Han redogör för snåriga begrepp som den semantiska webben och argumenterar övertygande om att en av de starkaste drivkrafterna på Internet har varit decentralisering. Detta borde också återspegla sig i framtidens affärsmodeller, men det har vi inte sett lika mycket ännu. Han skriver också att vi håller på att gå från ett exemplarparadigm till ett användningsparadigm.

Antologin har fått uppskattande anmälningar i SvD, Kulturnytt, Borås Tidning. Västerbottens Tidning. Kulturbloggen har gjort ett utförligt referat av de flesta texterna för den som inte orkar läsa. Kulturbloggen konstaterar:

Jag kan beklaga en förändring som försvagat upphovsmäns ställning och rättigheter, inte lika grundmurad i vårt samhälle som privat äganderätt vilket jag trodde tidigare. Men det var i ett annat årtusende och det känns avlägset även om det inte gått så många år. Boken ”Gratis?” pekar dock framåt och det känns faktiskt upplyftande att läsa så genuint bra texter, vettiga åsikter och argument.

Domen mot Anna Odell

Så blev Anna Odell dömd till 50 dagsböter för våldsamt motstånd och ofredligt förfarande. Våldsamt motstånd är ju svårt att bedöma men annars är det en märklig dom som rimligen borde prövas i en högre instans. Fast den borde aldrig hamnat i rätten från början. I Studio Ett (måndag) kommenterade psykiatern David Eberhard och DN:s Maria Schottenius. Läkaren Eberhard (som gjorde anmälan) var såklart positiv till domen, Schottenius mer kritisk. Domen signalerar symbolpolitik. Särskilt när man återupplivar gamla lagar från 1940-talet som ”oredligt förfarande”. kulturkritikern Bo Madestrand kommenterar i DN:

Det märkliga är att hon ändå fälls för oredligt förfarande, med motiveringen att hon ”åsamkade Norra Stockholms psykiatri omotiverad vårdkostnad, låt vara inte till ett så högt belopp som anges i åtalet”. Hur mycket, igen? Jo, just det: 35 kronor och 20 öre…

…Men rättegången mot Anna Odell handlar naturligtvis om mer än pengar. I förlängningen kan domslutet sätta käppar i hjulet såväl för den fria konsten som för den undersökande journalistiken.

Claes Borgström menade efter domen att risken för den grävande journalistiken är försumbar – de flesta redaktioner skulle klara av ett bötesbelopp på ett par tusenlappar. Men det är inte riktigt det det handlar om. Om det nu finns ett prejudikat på att den här sortens journalistik är olaglig skulle det inte längre vara etiskt försvarbart att arbeta under täckmantel.

Det är en inskränkning i yttrandefriheten som måste väga tyngre än allmänhetens behov av att knäppa Anna Odell på näsan.

Det är bara att hålla med. Ulrika Knutson och Carl Johan de Geer har olika uppfattningar och håller inte med varandra. Konstfack skramlar ihop till skadeståndet , advokat Claes Borgström funderar på att överklaga. Åsa Mobergs och Torsten Kindströms menar i SvD att Anna Odell ger psykiskt sjuka hopp.

Clemens Poellinger skriver i SvD:

Jag efterlyser ett sinne för proportioner. Varje november tolererar det öppna samhället nazistiska manifestationer under Karl XII:s dödsdag. Nästan varje match mellan AIK och DIF kräver massiva polisinsatser. Hur ofta skapar eleverna på Stockholms konsthögskolor problem för offentligheten med sina projekt?

Återigen är det bara att hålla med. Nåväl. Sista ordet är nog inte sagt när det gäller psykiatrin och Anna Odell.

Persbrandt och den förbjudna aggressiviteten

I söndagens Expressen (sid 32-33) är jag intervjuad och kommenterar fenomenet Beck och Gunvald Larsson. Eller snarare fenomenet Mikael Persbrandt om du frågar mig. I Christoffer Brasks ambitiösa artikeln om Beckfilmerna är jag en av många som kommenterar. Eftersom artikeln inte ligger på nätet citerar jag några rader:

”Jonas Mosskin, psykolog och initiativtagare till filmklubben Psykologer tittar på film, menar att ”egentligen är den här typen av alfahannar ute”. Men säger sedan:

- När man ser Mikael Persbrandt i de här filmerna – och annars också – visar han lite av den förbjudna aggressivitet som moderna män inte får visa. Det är tabubelagt att visa aggressivitet i vårt samhälle. Män kan göra det i trafiken och på gptbollsmatcher, men aldrig annars. Han är det vi skulle viulja vara men inte vågar. Samtidigt som han är det lite för mycket.

Förklarar det att även kvinnor gillar Gunvald Larsson?

- Det var någon som sa: ”Han är en sån som man vill ligga med”. Jag tror att det är kittlande för både män och kvinnor, man tycker att de här könsstereotyperna är häftiga. Sedan kan man fråga sig hur häftigt det är efter tre veckor i en relation”.

Mitt förhållande till Beckfilmerna är svalt och jag har oftast tröttnat framför TV:n över den simpla dramaturgin. 90-tals filmerna med Gösta Ekman håller en helt annan nivå för att inte tala om böckerna av Sjöwall/Wahlöö. Där är Gunvald Larsson den mest intressanta karaktären som förändras över tid och blir alltmer komplex. I 2000-talets Beck har de här nyanserna skalats bort och kvar har vi en fullfjädrad Persbrandt som lever ut (även om han spelar över då och då) den manliga aggressiviteten. Han blir en slags symbolfigur, en gladiator som härjar runt och gestaltar de mörka sidor av testosteron och konkurrens som inte tolereras idag. Undantaget är på helgnätterna där alkoholen blir en ursäkt för att leva ut underliggande drifter.

Precis som kulturbloggaren Kalle Lind säger i artikeln tror jag att folk blandar ihop Persbrandt och Gunvald Larsson. Det är intimt förknippade med varandra. Myten om Persbrandt är mi och för sig mycket större än Beckfilmerna även om den har gjort honom populär bland vanligt folk.

Man kan fråga sig varför aggressivitet blivit ett tabu idag. Jag har inget bra svar. En ytlig förklaring skulle kunna vara att dagens människor inte alls är fysiskt aktiva eller behöver använda sin aggressivitet för att överleva. Det var inte många generationer sedan som jakt var en naturlig del av varje mans vardag. Sexualiteten känns inte längre som det viktigaste tabu, inte på det sätt som gjorde att psykoanalytikerna med Freud i spetsen upphöjde dess roll. I dag är aggressivitet och normbrytande beteende mer känsliga tabu. Vad tror ni andra?

PS: För övrigt är jag ju ännu inte färdig psykolog för den som undrar.

Kultur inspirerad av KBT?

På torsdagkväll kl. 18-20 (16 juli) är jag med i P3 Kultur och pratar om hur kulturen påverkats av den ”nya” KBT-vågen som svept över psykoterapin. Som jag påtalat tidigare i en essä har det varit lite influenser av KBT i kulturen och konsten. Som jag skrev nyligen är karaktären i Lars von Triers nya film Antichrist en terapeut som använder lite KBT-metoder men annars är det förvånande få referenser. Hjälp mig, har du några tips på KBT-paradigmets kulturella påverkan? Skriv och berätta!

Antichrist äcklar och skakar om

”Kvinnornas Lasse” utropade Hynek Pallas i sitt blogginlägg timmarna efter att han sett Antichrist. Själv har jag dragit mig i en och en halv månad innan jag såg filmen. Har skyllt på att jag haft för mycket att göra, men när sommarstiltjen började infinna sig hade jag inga ursäkter längre. Med hjälp av två gamla vänner pallrade vi oss iväg till Zita. Sedan var vi tvungna att debriefa vår filmupplevelse med några öl efteråt.

Det brutala våldet och stympningarna etsar sig fast och precis som Hynek var jag omskakad flera timmar efteråt. Jag mådde fysiskt dålig av filmen. Min mage var i uppror liksom en dunkande huvudvärk. Lågtryck och för mycket kaffe kan inte förklara mitt tillstånd. Jag var tvungen att gå ut ett kort tag när en sax dök upp som jag trodde skulle användas för penis men som istället riktade sig mot klitoris (Ni förstår nivån). Efter några minuter tvingade jag mig in i biografen igen.

Det är fascinerande att en film kan beröra mig och många andra människor så pass mycket att vi fysiskt mår illa. För mig är det ett kvitto på filmen och konstens makt och möjligheter att påverka oss. En stor eloge till von Trier som med små medel förmår beröra och chockera. Jag har alltid blivit berörd av hans filmer även om jag ogillat vissa och tyckt att några varit dåliga. Men känslomässigt berörd har jag alltid blivit.

Antichrist är en fruktansvärd film som förbryllar. Den är utstuderad och mystisk på samma gång vilket gör den svåranalyserad. Handlingen är enkel på gränsen till banal. En man och en kvinna förlorar ett barn i en olycka. Mannen (Willem Dafoe) som är KBT-terapeut hämtar hem frun (Charlotte Gainsbourg) som är inlagd och ätit piller i en månad efter barnets död. För att bli kvitt pillrena och bota hennes apati, ångest och vanföreställningar åker de till Eden, vilket är namnet på deras öde sommarhus i skogen. Där bedriver han gränslösa exponeringssessioner med sin fru som fruktar naturen, djuren, satan och sig själv. Hon vill helst slippa och försöker knulla bort sin ångest vilket blir en smula gränslöst av terapeuten betraktat.

Halva filmen är en uppbygglig thriller. Von Trier kan verkligen konsten att lansera en film när han tog Cannes med storm. Men framför allt är han en mästare på att bygga upp en berättelse och en egen värld som jag som tittare accepterar hur osannolik den än är. I den andra hälften urartar Antichrist i penalism och brutalt våld. Vissa scener är verkligen fruktansvärda på ett sätt som få skräckfilmer lyckas klara av. För mig tappar von Trier när våldet och kaoset breder ut sig. Han slarvar tycker jag och våldet tar över för mycket.

Det är svårt att ta till sig filmens unkna kvinnosyn som sedan Medeltiden gjort kvinnan till ett gåtfullt ondskefullt väsen från naturen som den rationelle mannen måste tygla för att bringa ordning i en hotfull värld. Von Trier berättar det ånyo med en övertydlighet som känns genant. Samtidigt kan man verkligen fråga sig vart denna ondska kommer från. För i filmen framstår mannen som sjuk på gränsen till morbid eftersom denne inte sörjer sitt förlorande barn och helt tar sig an sin frus sorg och desperation men förnuftets korkade ansats. För KBT-terapin fungerar verkligen på ett sätt. Kvinnan botas från sina rädslor det är bara det att det inte finns något tryggt omhändertagande att parera den annalkande psykos som sedan bryter ut.

Ett annat sätt att tolka filmen är att problemet kanske inte är kvinnan som kommer från den onda naturen utan idén om att man kan förhålla sig förnuftigt till livet. Hynek skriver:

Ett sätt att se på filmens verklighet är att den är helt och hållet mannens fantasi. Att den känslokyla han ger uttryck för finns där för att hela naturen förändring handlar om vad det förlorade barnet gör med hans blick på världen. Att hans lidande, som han inte kan få annat känslomässigt utlopp för än att kallt och torrt behandla sin fru som ett hetlevrat studieobjekt, därmed blir förgörande.

På så sätt tolkar jag också filmen. Kvinnan mår dåligt och är psykotisk men mannen iscensätter och triggar igång detta ännu mer när han med rationellt handlande försöker bota henne.

Psykologen och psykoanalytikern Cecilia Hector som även skriver om film tar upp ett självklart psykoterapeutiskt spår på sin blogg:

Men hustrun har alldeles rätt i att påminna honom om att det alltid är oklokt att bedriva psykoterapi med sina närmaste. Vi brukar vara noga med det – vi bör inte ha någon tidigare kännedom om den person som vi tar oss an i psykoterapi eller analys. Filmens fortsatta berättelse utgör en praktfull illustration till faran i att negligera detta.

Hon anklagar honom för att han brukar ställa sig på avstånd och här gör han återigen precis det – han ställer sig utanför och gör henne till objekt för sin behandling. Det han skulle gjort var förstås (säger varje erfaren psykoterapeut) att tillsammans med henne sörja deras gemensamma förlust. Det är här vägen mot fördärvet anträds av paret.

Det är helt sant och vittnar om att Mannen (Dafoe) i filmen är en psykoterapeut antingen i chock eller med bristande utbildning. Hector redogör utförligt om handlingen med några psykoanalytiska tolkningar. Och för den som vill läsa filmen biografiskt ger Hector några ledtrådar:

I ett postskriptum ser vi åter barnet som nu bevittnar föräldrarnas samlag – den freudianska urscenen . Vad medför den? Barnet får sin första inblick i sitt eget ursprung och måste sedan dö? Den oidipala triangeln är bruten och kaos uppstår. En talande räv som påstår att nu råder kaos. Lars von Triers eget trauma gör sig påmint. Han har i en intervju berättat att han på moderns dödsbädd fick veta att hans far inte är hans verklige far. Moderna hade avlat honom med en stor konstnär för att försäkra sig om att han skulle få konstnärliga gener. Ett falskspel och en manipulation utöver det vanliga. Vad har det inte kunnat inspirera regissören till?

Det går att spekulera i den typen av resonemang i det oändliga. Jag nöjer mig med att Lars von Trier tycks vara en man med oändlig ångest som han som konstnär förvandlar till mästerliga filmer.

Fler kommentarer om Antichrist:

Läs Hyneks första text om filmen följt av den andra och den tredje (på Weird Science) som delvis är en sammanfattning. Läs även Kerstin Gezelius filmrecension i DN samt Cecilia Hectors tankar om filmen. Nya Vågen i P1 9 juni diskuterade dessutom filmen.

Rikard på Psykologstudent började också en diskussion om KBT och kultur där Antichrist tas upp.

PS: Psykoanalytikerna diskuterade filmen på Zita i slutet av maj under rubriken ”Publikes psykoanalys”. Jag var inte där men det vore intressant att höra vad som sades. Någon?