Etikettarkiv: kvinnor

Psykologer läser böcker analyserar Kärlek i Europa av Birgitta Stenberg


karlek-i-europa 13053394_O_1

Psykologer läser böcker 15 oktober

Den 15 oktober läser psykologerna Kärlek i Europa, för att hedra Birgitta Stenberg som gick bort i augusti i år. Kärlek i Europa är en självbiografisk roman, full av humor och sensualism som utspelar sig i 50-talets europeiska bohemkretsar. Huvudpersonen förflyttar sej från Stockholm till Paris till Cannes till Stockholm till Rom till Capri, alltid lika hungrig på livet, lika oförskräckt nyfiken, dumdristig, djärv, aningslös, cynisk, förväntansfull och desillusionerad.

Vi ställer oss frågan: Vem är romanens Birgitta? Hur förhåller hon sig till sitt skrivande, till sitt kön, till sina vänner och älskare? Dåtidens Birgitta måste ständigt underkasta sig männen, det finns ingen jämbördig relation mellan könen. Vi frågar oss vilka strider dagens Birgittor behöver ta och vilka vi slipper, just för att Birgitta Stenberg och hennes likar, tagit dem åt oss.

Medverkande: Uppläsare Louise Löwenberg, skådespelare. Hon är aktuell med pjäsen Paret av scenkonstduon Eva&Louise som har premiär på Dramalabbet i december. Birgitta Stenberg har varit en av inspirationskällorna till pjäsen. Gäst är också författaren Unni Drougge. Övriga medverkande är Jenny Jägerfeld, leg. psykolog och författare och moderator är Jonas Mosskin, leg. psykolog.

Samtalet börjar kl. 19-21.00 på Teater Brunnsgatan Fyra. Biljetter 160 kr köper du på Ticnet. Psykologer läser böcker sker i samarbete med Psykologförbundet och Modern Psykologi.

Varmt välkomna!

Läs mer

Psykologer läser böcker analyserar Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall

Psykologer läser böcker fortsätter. Torsdag 3 november analyserar vi Kerstin Thorvalls skandalomsusade bok Det mest förbjudna. Den blev föremål för hätska diskussioner i 1970-talets Sverige och väcker än idag mycket känslor. I den självbiografiska romanen förvandlas en hämmad flickas uppväxt till en utsvävande medelålders kvinna som sätter sig själv i främsta rummet. Maken och barnen kommer i andra hand. Hon har en uppdämd aptit på livet, inte minst en sexuell hunger som behöver tillfredställas. En modern kvinna eller bara en otrogen och ansvarslös mamma? Bakom alla laddade omdömen skymtar dessutom en psykologisk problematik med många bottnar.
Gäster att analysera boken är Alexandra Billinghurst, psykolog och psykoanalytiker samt Ola Jameson, psykolog med KBT-inriktning. Moderator: Jonas Mosskin.

Psykologer läser böcker äger rum på Kulturhusets Bibliotek Plattan, torsdagar kl. 19-20.30. Samtalen har fri entré. Samtalen genomförs i samarbete med tidningen Modern Psykologi och Psykologförbundet.

Varmt Välkomna!

PS: 1 december avslutas säsongen med Luke Rhinehearts kultbok Tärningsspelaren. Gäst är psykoanalytikern och författaren Tomas Böhm. Moderator är författaren och psykologen Jenny Jägerfeld.

***

Missa inte heller Psykologer tittar på film 22 november. Då visas Dolt Hot, av Michael Haneke. En obehaglig historia om en uppburen programledare förföljs och filmas av okända. Hotet kommer allt närmare och har kopplingar långt bakåt i tiden. Du kan redan nu köpa biljetter till filmvisingen då samt till  den 22 november.


Apflickorna – filmrecension för Psykologtidningen

Här är min filmrecension av Apflickorna i Psykologtidningen som nu går på biograferna i Sverige. Jag såg filmen redan i Göteborg på Filmfestivalen i vintras och har sett den nu igen. Är inte lika översvallande som många andra kritiker men det är helt klart en film som är svår att glömma. Här på bloggen är recensionen i sin helhet.

***

Sedan urpremiären på Göteborgs Filmfestival i vintras har Apflickorna av långfilmsdebutanten Lisa Aschan, hyllats och turnerat på festivaler världen över. Nu går den äntligen upp på svenska biografer. Apflickorna är en suggestiv film som sprider en obehaglig stämning i kroppen. Vi möter Emma, en tonåring som tränar voltige – gymnastik till häst. Hon är ny i laget och blir snabbt beundrad och beundrare av Cassandra. Lagets stjärna och blonda snygging, som vet om sin utstrålning. Snart inleds en lek och ett maktspel som bitvis är på skoj men som visar sig vara på fullt allvar. Rivaliteten och påhittigheten mellan de bägge flickorna är tvetydig. Ofta skymtar en eggande, sensualism mellan dem. Jag som tittare försöker pejla av vem som är kär i vem eller om de kära i varandra bägge två. Samtidigt finns ett drag av sadism och penalism mellan tjejerna som alla högstadieelever upplevt någon gång, åtminstone om man är kille.

Filmen suger tag i mig men tolkningarna förleder mig och gång på gång luras jag som betraktare in i en stereotyp kliché för att hastigt lösas upp i en oväntat tvist.

Aplickorna handlar om att bli kvinna och flicka. Emmas lillasyster Sara går på simskola och vill ha bikini som alla de andra tjejerna i gruppen. När hon ber sin pappa och kusin som är barnvakt att klia henne på magen griper filmens mörker tag i mig och jag hoppas innerligt att inget incestuöst ska inträffa.

Filmen har en märklig förmåga att zooma in på en relation i taget. Den mellan Sara och hennes pappa och barnvakt, liksom den mellan hästtjejerna Emma och Cassandra och mellan Emma och hennes hund. Varje episod blir alltet så att jag som tittare nästan glömmer bort själva storyn. Det finns en kroppslig fixering i filmen som är genomgående. Eller snarare kroppskontroll. Gymnastik, ridning, träning, simning och flirtande poser mot såväl killar som tjejer. Kroppen ska tämjas, kontrolleras, plågas. Det gäller såväl när Emma klickertränar sin hund som när hon skojdränker sin lillasyster i besvikelse över att inte bli uttagen i laget.

Det finns en befriande stil i Apflickorna. Ofta luras jag som betraktare att tro att nu går minsann regissörerna i upptrampade spår och klichéer. Men så bryts och förändras allt och tar en annorlunda vändning. En gång, två gånger, många gånger. Det är kreativt men känns ibland krystat och orealistiskt. Det här är en film som jag verkligen skulle vilja höja till skyarna, men samtidigt förrirrar den sig i sig själv. Handlingen bryts av experiment, tempot sjunker, kommer tillbaka men flytet försvinner.

Men, de psykologiska porträtten av karaktärerna känns inte färdiga. Det finns få vuxna i filmen och tonåringarnas mammor är försvunna? Emma och särskilt Cassandras drivkrafter förefaller gåtfulla trots att vissa ledtrådar skymtar på vägen. Som psykolog saknar jag bakgrund till flickornas maktlekar. Kanske är det mödrarnas frånvaro som är problemet, eller flickornas egen rädsla för en eventuell homosexuell identitet som är hotet som måste trängas undan. Eller så är de bara uttråkade tonårstjejer som har sommarlov och som håller på bli vuxna. Men bakom dessa spekulativa tolkningar är testandet av gränser filmens grundtema. Tonåringar testar gränser och upptäcker till skillnad från mindre barn att de har makt och en förmåga att påverka vuxna och sin omgivningen på ett genomgripande sätt. En makt som skrämmer och kittlar på samma gång. En makt som man som ung oftast inte är mogen att hantera konsekvenserna av.

 

 

Som en pascha

pascha_large

Jonas Holmberg skriver i Expressen om manlighet och sex med anledning av Svante Tidholms dokumentär om Tysklands största bordell i Som en Pascha som hade premiär nu på Göteborgs Filmfestival. Jag såg filmen strax innan jul på Rio i den första offentliga visningen. Holmberg jämför filmen med Pål Hollender som för tio år sedan gjorde konstfilmen Buy Bye Beauty när han åkte till Baltikum och köpte sex av prostituerade. Holmberg skriver:

Om Pål Hollenders antropologiska strategi kan kategoriseras som en sällsynt aggressiv variant av Malinowskis deltagande observation, kan Svante Tidholms ses som typisk för den samtida etnologin: fältstudier kombineras med djupintervuer och en självreflexiv ansats. Men frågan är om inte en rent iakttagande cinema verité-metod skulle passat bäst i det här fallet. Det räcker långt att bara titta på torskarna på taket.

Jag tycker det är lite orättvist att misstänkliggöra Tidholms motiv. Holmberg ifrågasätter tillvägagångssättet och att filmaren inte lyckas få något vettigt ur männen som köper sex. Men har man som Tidholm, besökt bordellen ett dussintals gånger under flera års tid och inte fått mer material misstänker jag att det beror på att männen inte ställer upp och att de faktiskt inte har så mycket vettigt att säga annat än att det är kåta och vill ha sex. Tragiskt måhända men förmodligen nära verkligheten. Kanske får vi acceptera att vi i dagens samhälle har en massa människor som köper sig närhet eftersom de inte fått lära sig eller klarar av att hantera nära relationer. På det sättet är det lika synd om männen som köper och kvinnorna som säljer sex. De flesta verkar sakna relationskompetens. Kanske är det föräldrarnas fel eller vårt kapitalistiska samhällssystem?

Själv tycker jag Tidholm var modig som vågade sätta luppen på männen och göra det med sig själv som verktyg. jag skulle aldrig palla att traska runt i bordellindustrin.

PS: Som en pascha lär visas i vår på SVT. Håll utkik.

Den kvinnliga ekonomin

cga_woman_body_shopping2

Min trendspanarkollega Petra Wahlström har skrivit ett intressant inlägg om den kvinnliga ekonomin (ursäkta uttrycket) på sind.nu. Hon tar sin utgångspunkt i en artikel som publicerades i Harvard Business Review om ”The female economy”. Wahlström citerar artikeln och skriver:

Artikelns författare – Michael J Silverstein och Kate Sayre – konstaterar att kvinnor representerar den största marknadsmöjligheten i världen. Globalt kontrollerar de ca 145 biljoner kronor av den årliga konsumtionen – en siffra som förväntas stiga till hela 203 biljoner kronor de kommande fem åren. Totalt sett utgör kvinnorna en tillväxtmarknad som är större än Kina och Indien tillsammans, mer än dubbelt så stor, faktiskt.

Trots detta visar en undersökning som gjordes av Boston Consulting Group år 2008 att kvinnor anser att de blir oerhört dåligt bemötta av företag. Företagen fortsätter att erbjuda dem dåligt utformade produkter och tjänster och använder föråldrad marknadsföring som främjar kvinnliga stereotyper.

Det här liknar problemet inom sjukvården där de flesta mediciner och behandlingar inte ens är utprovade för kvinnor. Själv är jag ganska skeptisk mot att tänka sig att det finns en särskild ekonomi som är typisk manlig respektive kvinnlig. Men hur gärna man vill att samhället borde se ut på något annat sätt så är cirka 80 % av de nyköpta bilarna i Sverige köpta av en man, för att bara ta ett av många exempel på skillnader som fortfarande existerar. Wahlström skriver också att artikelförfattarna lyfter fram HM för att man förstått att möta kvinnors behov på ett bra och innovativt sätt.

Artikelförfattarna menar att kanske bidrar det faktum att nästan 80% av företagets anställda, 77% av butikscheferna och 44% av landscheferna är kvinnor till H&M:s framgångar. Dessutom är sju av 11 styrelseledamöter kvinnor.

 Författarna drar slutsatsen att när företagen väl vaknar upp och ser den potential som den ”kvinnliga ekonomin” erbjuder, kommer de att finna en hel rad nya kommersiella möjligheter inom områden som svarar upp mot kvinnors sociala spörsmål. Kvinnor vill t.ex. gärna köpa produkter och tjänster från företag som gör gott för världen. Varumärken som, direkt eller indirekt, främjar fysiskt och emotionellt välbefinnande, skyddar och bevarar miljön, stöder utbildning och vård till behövande, och uppmuntra omsorg och relationer kommer därför att gynnas.

Förutom att kvinnor gillar fler saker än mode så är det en viktig aspekt. Tänk bara på vilket resultat som biståndet gjort när man gett pengarna till kvinnorna istället för männen. Det återstår mycket kvar att göra innan kvinnors potential och möjligheter tas till vara fullt ut. Först gäller det att komma över tröskeln inför det okända och främmande som en kvinna i en styrelse eller ledning kan innebära. En framtida möjlighet för psykologer att profilera sig på.

Antichrist äcklar och skakar om

AntichristStill

”Kvinnornas Lasse” utropade Hynek Pallas i sitt blogginlägg timmarna efter att han sett Antichrist. Själv har jag dragit mig i en och en halv månad innan jag såg filmen. Har skyllt på att jag haft för mycket att göra, men när sommarstiltjen började infinna sig hade jag inga ursäkter längre. Med hjälp av två gamla vänner pallrade vi oss iväg till Zita. Sedan var vi tvungna att debriefa vår filmupplevelse med några öl efteråt.

Det brutala våldet och stympningarna etsar sig fast och precis som Hynek var jag omskakad flera timmar efteråt. Jag mådde fysiskt dålig av filmen. Min mage var i uppror liksom en dunkande huvudvärk. Lågtryck och för mycket kaffe kan inte förklara mitt tillstånd. Jag var tvungen att gå ut ett kort tag när en sax dök upp som jag trodde skulle användas för penis men som istället riktade sig mot klitoris (Ni förstår nivån). Efter några minuter tvingade jag mig in i biografen igen.

Det är fascinerande att en film kan beröra mig och många andra människor så pass mycket att vi fysiskt mår illa. För mig är det ett kvitto på filmen och konstens makt och möjligheter att påverka oss. En stor eloge till von Trier som med små medel förmår beröra och chockera. Jag har alltid blivit berörd av hans filmer även om jag ogillat vissa och tyckt att några varit dåliga. Men känslomässigt berörd har jag alltid blivit.

Antichrist är en fruktansvärd film som förbryllar. Den är utstuderad och mystisk på samma gång vilket gör den svåranalyserad. Handlingen är enkel på gränsen till banal. En man och en kvinna förlorar ett barn i en olycka. Mannen (Willem Dafoe) som är KBT-terapeut hämtar hem frun (Charlotte Gainsbourg) som är inlagd och ätit piller i en månad efter barnets död. För att bli kvitt pillrena och bota hennes apati, ångest och vanföreställningar åker de till Eden, vilket är namnet på deras öde sommarhus i skogen. Där bedriver han gränslösa exponeringssessioner med sin fru som fruktar naturen, djuren, satan och sig själv. Hon vill helst slippa och försöker knulla bort sin ångest vilket blir en smula gränslöst av terapeuten betraktat.

antichrist-april26-photos-full04-500x212

Halva filmen är en uppbygglig thriller. Von Trier kan verkligen konsten att lansera en film när han tog Cannes med storm. Men framför allt är han en mästare på att bygga upp en berättelse och en egen värld som jag som tittare accepterar hur osannolik den än är. I den andra hälften urartar Antichrist i penalism och brutalt våld. Vissa scener är verkligen fruktansvärda på ett sätt som få skräckfilmer lyckas klara av. För mig tappar von Trier när våldet och kaoset breder ut sig. Han slarvar tycker jag och våldet tar över för mycket.

Det är svårt att ta till sig filmens unkna kvinnosyn som sedan Medeltiden gjort kvinnan till ett gåtfullt ondskefullt väsen från naturen som den rationelle mannen måste tygla för att bringa ordning i en hotfull värld. Von Trier berättar det ånyo med en övertydlighet som känns genant. Samtidigt kan man verkligen fråga sig vart denna ondska kommer från. För i filmen framstår mannen som sjuk på gränsen till morbid eftersom denne inte sörjer sitt förlorande barn och helt tar sig an sin frus sorg och desperation men förnuftets korkade ansats. För KBT-terapin fungerar verkligen på ett sätt. Kvinnan botas från sina rädslor det är bara det att det inte finns något tryggt omhändertagande att parera den annalkande psykos som sedan bryter ut.

antichrist06

Ett annat sätt att tolka filmen är att problemet kanske inte är kvinnan som kommer från den onda naturen utan idén om att man kan förhålla sig förnuftigt till livet. Hynek skriver:

Ett sätt att se på filmens verklighet är att den är helt och hållet mannens fantasi. Att den känslokyla han ger uttryck för finns där för att hela naturen förändring handlar om vad det förlorade barnet gör med hans blick på världen. Att hans lidande, som han inte kan få annat känslomässigt utlopp för än att kallt och torrt behandla sin fru som ett hetlevrat studieobjekt, därmed blir förgörande.

På så sätt tolkar jag också filmen. Kvinnan mår dåligt och är psykotisk men mannen iscensätter och triggar igång detta ännu mer när han med rationellt handlande försöker bota henne.

Psykologen och psykoanalytikern Cecilia Hector som även skriver om film tar upp ett självklart psykoterapeutiskt spår på sin blogg:

Men hustrun har alldeles rätt i att påminna honom om att det alltid är oklokt att bedriva psykoterapi med sina närmaste. Vi brukar vara noga med det – vi bör inte ha någon tidigare kännedom om den person som vi tar oss an i psykoterapi eller analys. Filmens fortsatta berättelse utgör en praktfull illustration till faran i att negligera detta.

Hon anklagar honom för att han brukar ställa sig på avstånd och här gör han återigen precis det – han ställer sig utanför och gör henne till objekt för sin behandling. Det han skulle gjort var förstås (säger varje erfaren psykoterapeut) att tillsammans med henne sörja deras gemensamma förlust. Det är här vägen mot fördärvet anträds av paret.

Det är helt sant och vittnar om att Mannen (Dafoe) i filmen är en psykoterapeut antingen i chock eller med bristande utbildning. Hector redogör utförligt om handlingen med några psykoanalytiska tolkningar. Och för den som vill läsa filmen biografiskt ger Hector några ledtrådar:

I ett postskriptum ser vi åter barnet som nu bevittnar föräldrarnas samlag – den freudianska urscenen . Vad medför den? Barnet får sin första inblick i sitt eget ursprung och måste sedan dö? Den oidipala triangeln är bruten och kaos uppstår. En talande räv som påstår att nu råder kaos. Lars von Triers eget trauma gör sig påmint. Han har i en intervju berättat att han på moderns dödsbädd fick veta att hans far inte är hans verklige far. Moderna hade avlat honom med en stor konstnär för att försäkra sig om att han skulle få konstnärliga gener. Ett falskspel och en manipulation utöver det vanliga. Vad har det inte kunnat inspirera regissören till?

Det går att spekulera i den typen av resonemang i det oändliga. Jag nöjer mig med att Lars von Trier tycks vara en man med oändlig ångest som han som konstnär förvandlar till mästerliga filmer.

Fler kommentarer om Antichrist:

Läs Hyneks första text om filmen följt av den andra och den tredje (på Weird Science) som delvis är en sammanfattning. Läs även Kerstin Gezelius filmrecension i DN samt Cecilia Hectors tankar om filmen. Nya Vågen i P1 9 juni diskuterade dessutom filmen.

Rikard på Psykologstudent började också en diskussion om KBT och kultur där Antichrist tas upp.

PS: Psykoanalytikerna diskuterade filmen på Zita i slutet av maj under rubriken ”Publikes psykoanalys”. Jag var inte där men det vore intressant att höra vad som sades. Någon?

Min Bergmanvecka

Ingrid Thulin och Viktor Sjöström i Smultronstället

Ödet ville att jag blev sjuk och missade Stockholms Filmfestival. Jag har alltid tyckt att det varit pinsamt att jag haft dålig koll på August Strindberg och Ingmar Bergman. Det blev helt enkelt dags att ta itu med Bergman. Under en veckas tid har jag sett Det sjunde inseglet (1957), Tystnaden (1957), Sommaren med Monika (1953), Saraband (2003)och Smultronstället (1957). Att sätta på vanlig tv:n under min Bergmanperiod har varit plågsamt och har oftast slutat med att jag stängt av direkt.Bättre då att fly in i en svartvit värld av vackra flickor, ångest och skön konst. Smultronstället visade sig vara en helt fantastisk film (varför visste jag inte det?). Tystnaden var en bra förövning inför fulländande Persona som han gjorde tre år senare. Lite samma historia två sköna kvinnor som har ett komplicerat förhållande till varandra. Av alla Bergmankvinnorna tycker jag Ingrid Thulin är den vackraste. Här sitter hon tillsammans med professorn Isak Borg (Victor Sjöström) i Smultronstället. Filmen är en roadmovie mellan Stockholm och Lund där Borg drar sig till minnes händelser i sin barndom. Filmen lär ha inspirerat Dennis Hoppers i tidernas roadmovie Easy Rider (1969).

Reflektioner efter samtalet om Unge Freud i Gaza

370×150-2.jpg

En fullsatt salong (140 personer) hade kommit till Zita för att se filmen och lyssna på samtalet efteråt. PeÅ Holmquist berättade innan filmen att han följt Ayed familj sedan denne var 3 år gammal. PeÅ och Ayeds far Mustafa är vänner sedan länge. När han fick reda på Ayed utbildat sig till psykolog kände han att det var en vinkel och en möjlighet att komma det palestinska samhället inpå livet på ett nytt sätt. Filmen innehåller lite politik utan de politiska händelserna är en fond som filmen har att förhålla sig emot.

Efter filmen talade vi en del om de utmaningar som det innebär att bedriva terapi i hemmet. De flesta av Ayeds patienter träffar han på hembesök. Ibland kommer de till kliniken där Ayed jobbar men det tycker han oftast är sämre för det är stoj och stim och mycket folk som rör sig där. Med svenska psykologögon är det ovant med hembesök där ofta hela familjen ingår. Särskilt lugnt verkar det sällan vara. Men Ayed menade att det var bra att träffa familjen och bygga upp ett förtroende hos dem för det terapeutiska arbetet. På så sätt blir hans arbete miljöterapeutiskt. Psykoterapeuten Anna Gerge, som var gäst talade om att vi i Sverige ofta har avskärmat terapiarbetet och flyttat det till sjukhus och mottagningar. På så sätt skapas ibland ett onödigt avstånd.

En annan sak som jag var nyfiken på var religionen plats i det terapeutiska arbetet. Ayed såg det som ett naturligt sätt att möta människor där de befinner sig. Jag skulle inte prata så mycket om Gud och tro om jag arbetade i Sverige, sade Ayed. Men eftersom det är en stor del av människor vardag och kultur måste jag prata på en nivå som gör att det terapin fortskrider på ett bra sätt. Anna Gerge talade om sina erfarenheter av att möta flyktingar och traumatiserade personer på Kris och Traumacentrum. Hennes erfarenhet är att en starkt gudstro ofta är en resurs och en tillgång för att nå bra resultat i terapin. de människor som även tappat sin tro, har i allmänhet tappat hoppet, vilket försvårar möjligheterna att bli bättre genom terapi.

Gerge påminde också om att trauman och svåra kriser kan utlösas långt senare när man kommit till Sverige, tex. för alla de tusentals irakiska flyktingar som kommit under senare tid. Personer som tycks kalrat krisen och omställningen till Sverige kanske drabbas av en liten motgång och så kan hela livet falla samman när obearbetade trauman dyker upp igen med full kraft.

Vi pratade om att Ayed i filmen använder sig av avslappningsövningar med alla sina patienter. För mig som svensk psykologstudent kändes det speciellt. Ayed menade att det var ett bra sätt att skapa lugn och ro i det terapeutiska mötet. Avslappningsövningarna kan även patienter lära sig att använda på egen hand vilket är en fördel. Det är få människor i Gaza som känner sig trygg och säker vilket gör det extra viktigt för Ayed som psykolog att bistå med en trygghet i kontakten och där blir avslappning ett viktigt verktyg. Det funkade även på några traumatiserade Hamasledare fast de ville inte göra övningarna till musik.

Det kom flera frågor om Inas som lider av ätstörningar i filmen. Situationen för kvinnorna i Gaza är utsatt och svår vilket framkommer tydligt i filmen. Flera undrade om hur det gått för Inas, flickan med ätstörningar. Ayed berättade att flickans blivit bättre men att han nu jobbade med hela familjen i terapi för att försöka komma tillrätta med moderns nedlåtande stil mot Inas. Två års terapi hade inte kunnat bota Inas dåliga självkänsla och tråkningar från familjen.

Nadia Jebril frågade om den stigmatisering som finns i det palestinska samhället att antingen är man frisk eller så är man galen. Ayed bekräftade den bilden och sade att det är viktigt att etablera en dialog och en förtroendefull stämning med de anhöriga och deras familjer, vilket framkommer tydligt i filmen.

De flesta kritiker har irriterat sig över filmens titel; Unge Freud i Gaza. Clarence Crafoord tyckte att det var en passande titel efter som Freud var ungefär lika gammal som Ayed när han öppnade sin första egna praktik i Wien 1885. Där var han tvungen att skapa nya terapimetoder och teorier utifrån den verklighet han mötte. Crafoord tyckte att det var precis vad Ayed gjorde i Gaza 2008.

Det finns mycket mer att säga och allt blev inte sagt. Men fyll gärna på med egna kommentarer och reflektioner ni som var där och ni andra som undrar något. Stort tack till alla som kom, ställde frågor och till alla som gjort det möjligt att få hit Ayed och göra den här visningen.

Artikelserie om Borderline personlighetsstörning

nonbppuzzle.jpg

I veckan har frilansjournalisten Annika Olsson gjort en omfattande artikelserie i DN om borderline personlighetsstörning eller emotionellt instabil personlighetsstörning som det även kallas. Det är fyra artiklar som tar upp olika aspekter av hur det är att leva med borderline samt olika typer av behandling såsom DBT (Dialektisk Beteendeterapi, med rötter i KBT) och MBT (Mentaliseringsbaserad Terapi, med rötter i psykodynamisk teori).

Några intressanta fakta är att cirka 85 % av alla som får diagnosen borderline är kvinnor. I befolkningen i stort är det cirka 1-2 % drabbas av borderline. Det finns många viktiga fakta om den här diagnosen. Självmord är vanligt förekommande. DN pratar om 10 %, jag har hört siffror som är betydligt högre. Särskilt bland de patienter som haft problematiken under många år. En stor del av kvinnorna som fått diagnosen också varit sexuellt utnyttjade. Jag minns inte siffrorna i huvudet men jag tror det var mer än 50 %.  En annan intressant egenhet är att borderline är ett tillstånd som förändras över tid. När man gör uppföljningar av patienter över tid är det många som inte uppfyller diagnoskriterierna efter ett antal år. Den här tillfrisknanden om man kan tala om det, sker även om patienten ifråga inte behandlas. Diagnosen borderline är på så sätt mindre statisk än vad som hävdat tidigare.

Här är alla artiklarna. ”Det känns inte hopplöst längre”, del 1 (Intervju med psykiatern Åsa Magnusson). ”Det svåraste var att känna tillit”, del 2  (Intervju med Jessica som haft borderline). ”Vi lär patienten att reflektera”, del 3 (Intervju med Per Wallroth som är psykolog och som arbetar vid MBT-teamet i Huddinge som behandlar borderlinepatienter). ”Ökade krav gör fler sjuka”, del (Intervju med psykiatern Alexander Wilczek som forskat på KI om ärftliga aspekter av borderline).

02651-3_10987805.jpg

En av psykolgerna som intervjuas är Per Wallroth. Han har tillsammans med läkaren och psykiatern Göran Rydén skrivit boken ”Mentalisering – att leka med världen” (Natur & Kultur, oktober 2008). Där beskrivs teorin och metoderna som ligger till grund för MBT-behandlingen. Jag har läst några kapitel och tycker det är bra. Mer om mentalisering och boken en annan gång.

Bloggar Psykiatern tipsar om en intervju som bloggen Psykbryt gjorde i somras med Göran Rydén som är behandlingsansvarig för MBT-teamet. Den ger många bra svar om vad MBT och MBT-teamet i Huddinge är och vad mentalisering handlar om.

Är Ramadan farligt för gravida kvinnor?

Det frågar sig Daniel Waldenström på Ekonomistas. Det känns som en udda fråga som två nationalekonomer?! Douglas Almond och Bhashkar Mazumder har undersökt. Waldenström skriver:

En av fastans negativa effekter är att barn som spenderade sin första månad i livmodern under Ramadan var signifikant lättare vid födseln, något som medicinsk forskning visat är kopplat till framtida besvär.

Några av dessa besvär studeras av Almond och Mazumder. Till exempel visar de att barn som låg sin första månad i livmodern under Ramadan löper 25% större risk att senare i livet drabbas av läs- och inlärningssvårigheter än de barn som inte vid något tillfälle legat i mammas mage under Ramadan. På samma sätt är den förhöjda risken för blindhet 33% och för dövhet 64%.

Mycket kan man tycka om Ramadan men det här var en nytt perspektiv. JJag funderar på om det inte hade varit mer naturligt om studien gjorts av psykologer. De första tre månaderna av graviditeten är kritisk. Många utvecklingsrelaterade psykologiska skador och handikapp kan spåras till den här perioden.

Frågan man kan ställa sig är vad vi ska göra med den här informationen. Att förbjuda gravida kvinnor att fasta känns som en för drastisk åtgärd. Snarare handlar det om att upplysa kvinnor om riskerna som man gjort med rökning och alkohol tidigare.