Du tittar nu på taggen kvinnor. Tillbaka »

Som en pascha

Jonas Holmberg skriver i Expressen om manlighet och sex med anledning av Svante Tidholms dokumentär om Tysklands största bordell i Som en Pascha som hade premiär nu på Göteborgs Filmfestival. Jag såg filmen strax innan jul på Rio i den första offentliga visningen. Holmberg jämför filmen med Pål Hollender som för tio år sedan gjorde konstfilmen Buy Bye Beauty när han åkte till Baltikum och köpte sex av prostituerade. Holmberg skriver:

Om Pål Hollenders antropologiska strategi kan kategoriseras som en sällsynt aggressiv variant av Malinowskis deltagande observation, kan Svante Tidholms ses som typisk för den samtida etnologin: fältstudier kombineras med djupintervuer och en självreflexiv ansats. Men frågan är om inte en rent iakttagande cinema verité-metod skulle passat bäst i det här fallet. Det räcker långt att bara titta på torskarna på taket.

Jag tycker det är lite orättvist att misstänkliggöra Tidholms motiv. Holmberg ifrågasätter tillvägagångssättet och att filmaren inte lyckas få något vettigt ur männen som köper sex. Men har man som Tidholm, besökt bordellen ett dussintals gånger under flera års tid och inte fått mer material misstänker jag att det beror på att männen inte ställer upp och att de faktiskt inte har så mycket vettigt att säga annat än att det är kåta och vill ha sex. Tragiskt måhända men förmodligen nära verkligheten. Kanske får vi acceptera att vi i dagens samhälle har en massa människor som köper sig närhet eftersom de inte fått lära sig eller klarar av att hantera nära relationer. På det sättet är det lika synd om männen som köper och kvinnorna som säljer sex. De flesta verkar sakna relationskompetens. Kanske är det föräldrarnas fel eller vårt kapitalistiska samhällssystem?

Själv tycker jag Tidholm var modig som vågade sätta luppen på männen och göra det med sig själv som verktyg. jag skulle aldrig palla att traska runt i bordellindustrin.

PS: Som en pascha lär visas i vår på SVT. Håll utkik.

Den kvinnliga ekonomin

Min trendspanarkollega Petra Wahlström har skrivit ett intressant inlägg om den kvinnliga ekonomin (ursäkta uttrycket) på sind.nu. Hon tar sin utgångspunkt i en artikel som publicerades i Harvard Business Review om ”The female economy”. Wahlström citerar artikeln och skriver:

Artikelns författare – Michael J Silverstein och Kate Sayre – konstaterar att kvinnor representerar den största marknadsmöjligheten i världen. Globalt kontrollerar de ca 145 biljoner kronor av den årliga konsumtionen – en siffra som förväntas stiga till hela 203 biljoner kronor de kommande fem åren. Totalt sett utgör kvinnorna en tillväxtmarknad som är större än Kina och Indien tillsammans, mer än dubbelt så stor, faktiskt.

Trots detta visar en undersökning som gjordes av Boston Consulting Group år 2008 att kvinnor anser att de blir oerhört dåligt bemötta av företag. Företagen fortsätter att erbjuda dem dåligt utformade produkter och tjänster och använder föråldrad marknadsföring som främjar kvinnliga stereotyper.

Det här liknar problemet inom sjukvården där de flesta mediciner och behandlingar inte ens är utprovade för kvinnor. Själv är jag ganska skeptisk mot att tänka sig att det finns en särskild ekonomi som är typisk manlig respektive kvinnlig. Men hur gärna man vill att samhället borde se ut på något annat sätt så är cirka 80 % av de nyköpta bilarna i Sverige köpta av en man, för att bara ta ett av många exempel på skillnader som fortfarande existerar. Wahlström skriver också att artikelförfattarna lyfter fram HM för att man förstått att möta kvinnors behov på ett bra och innovativt sätt.

Artikelförfattarna menar att kanske bidrar det faktum att nästan 80% av företagets anställda, 77% av butikscheferna och 44% av landscheferna är kvinnor till H&M:s framgångar. Dessutom är sju av 11 styrelseledamöter kvinnor.

 Författarna drar slutsatsen att när företagen väl vaknar upp och ser den potential som den ”kvinnliga ekonomin” erbjuder, kommer de att finna en hel rad nya kommersiella möjligheter inom områden som svarar upp mot kvinnors sociala spörsmål. Kvinnor vill t.ex. gärna köpa produkter och tjänster från företag som gör gott för världen. Varumärken som, direkt eller indirekt, främjar fysiskt och emotionellt välbefinnande, skyddar och bevarar miljön, stöder utbildning och vård till behövande, och uppmuntra omsorg och relationer kommer därför att gynnas.

Förutom att kvinnor gillar fler saker än mode så är det en viktig aspekt. Tänk bara på vilket resultat som biståndet gjort när man gett pengarna till kvinnorna istället för männen. Det återstår mycket kvar att göra innan kvinnors potential och möjligheter tas till vara fullt ut. Först gäller det att komma över tröskeln inför det okända och främmande som en kvinna i en styrelse eller ledning kan innebära. En framtida möjlighet för psykologer att profilera sig på.

Antichrist äcklar och skakar om

”Kvinnornas Lasse” utropade Hynek Pallas i sitt blogginlägg timmarna efter att han sett Antichrist. Själv har jag dragit mig i en och en halv månad innan jag såg filmen. Har skyllt på att jag haft för mycket att göra, men när sommarstiltjen började infinna sig hade jag inga ursäkter längre. Med hjälp av två gamla vänner pallrade vi oss iväg till Zita. Sedan var vi tvungna att debriefa vår filmupplevelse med några öl efteråt.

Det brutala våldet och stympningarna etsar sig fast och precis som Hynek var jag omskakad flera timmar efteråt. Jag mådde fysiskt dålig av filmen. Min mage var i uppror liksom en dunkande huvudvärk. Lågtryck och för mycket kaffe kan inte förklara mitt tillstånd. Jag var tvungen att gå ut ett kort tag när en sax dök upp som jag trodde skulle användas för penis men som istället riktade sig mot klitoris (Ni förstår nivån). Efter några minuter tvingade jag mig in i biografen igen.

Det är fascinerande att en film kan beröra mig och många andra människor så pass mycket att vi fysiskt mår illa. För mig är det ett kvitto på filmen och konstens makt och möjligheter att påverka oss. En stor eloge till von Trier som med små medel förmår beröra och chockera. Jag har alltid blivit berörd av hans filmer även om jag ogillat vissa och tyckt att några varit dåliga. Men känslomässigt berörd har jag alltid blivit.

Antichrist är en fruktansvärd film som förbryllar. Den är utstuderad och mystisk på samma gång vilket gör den svåranalyserad. Handlingen är enkel på gränsen till banal. En man och en kvinna förlorar ett barn i en olycka. Mannen (Willem Dafoe) som är KBT-terapeut hämtar hem frun (Charlotte Gainsbourg) som är inlagd och ätit piller i en månad efter barnets död. För att bli kvitt pillrena och bota hennes apati, ångest och vanföreställningar åker de till Eden, vilket är namnet på deras öde sommarhus i skogen. Där bedriver han gränslösa exponeringssessioner med sin fru som fruktar naturen, djuren, satan och sig själv. Hon vill helst slippa och försöker knulla bort sin ångest vilket blir en smula gränslöst av terapeuten betraktat.

Halva filmen är en uppbygglig thriller. Von Trier kan verkligen konsten att lansera en film när han tog Cannes med storm. Men framför allt är han en mästare på att bygga upp en berättelse och en egen värld som jag som tittare accepterar hur osannolik den än är. I den andra hälften urartar Antichrist i penalism och brutalt våld. Vissa scener är verkligen fruktansvärda på ett sätt som få skräckfilmer lyckas klara av. För mig tappar von Trier när våldet och kaoset breder ut sig. Han slarvar tycker jag och våldet tar över för mycket.

Det är svårt att ta till sig filmens unkna kvinnosyn som sedan Medeltiden gjort kvinnan till ett gåtfullt ondskefullt väsen från naturen som den rationelle mannen måste tygla för att bringa ordning i en hotfull värld. Von Trier berättar det ånyo med en övertydlighet som känns genant. Samtidigt kan man verkligen fråga sig vart denna ondska kommer från. För i filmen framstår mannen som sjuk på gränsen till morbid eftersom denne inte sörjer sitt förlorande barn och helt tar sig an sin frus sorg och desperation men förnuftets korkade ansats. För KBT-terapin fungerar verkligen på ett sätt. Kvinnan botas från sina rädslor det är bara det att det inte finns något tryggt omhändertagande att parera den annalkande psykos som sedan bryter ut.

Ett annat sätt att tolka filmen är att problemet kanske inte är kvinnan som kommer från den onda naturen utan idén om att man kan förhålla sig förnuftigt till livet. Hynek skriver:

Ett sätt att se på filmens verklighet är att den är helt och hållet mannens fantasi. Att den känslokyla han ger uttryck för finns där för att hela naturen förändring handlar om vad det förlorade barnet gör med hans blick på världen. Att hans lidande, som han inte kan få annat känslomässigt utlopp för än att kallt och torrt behandla sin fru som ett hetlevrat studieobjekt, därmed blir förgörande.

På så sätt tolkar jag också filmen. Kvinnan mår dåligt och är psykotisk men mannen iscensätter och triggar igång detta ännu mer när han med rationellt handlande försöker bota henne.

Psykologen och psykoanalytikern Cecilia Hector som även skriver om film tar upp ett självklart psykoterapeutiskt spår på sin blogg:

Men hustrun har alldeles rätt i att påminna honom om att det alltid är oklokt att bedriva psykoterapi med sina närmaste. Vi brukar vara noga med det – vi bör inte ha någon tidigare kännedom om den person som vi tar oss an i psykoterapi eller analys. Filmens fortsatta berättelse utgör en praktfull illustration till faran i att negligera detta.

Hon anklagar honom för att han brukar ställa sig på avstånd och här gör han återigen precis det – han ställer sig utanför och gör henne till objekt för sin behandling. Det han skulle gjort var förstås (säger varje erfaren psykoterapeut) att tillsammans med henne sörja deras gemensamma förlust. Det är här vägen mot fördärvet anträds av paret.

Det är helt sant och vittnar om att Mannen (Dafoe) i filmen är en psykoterapeut antingen i chock eller med bristande utbildning. Hector redogör utförligt om handlingen med några psykoanalytiska tolkningar. Och för den som vill läsa filmen biografiskt ger Hector några ledtrådar:

I ett postskriptum ser vi åter barnet som nu bevittnar föräldrarnas samlag – den freudianska urscenen . Vad medför den? Barnet får sin första inblick i sitt eget ursprung och måste sedan dö? Den oidipala triangeln är bruten och kaos uppstår. En talande räv som påstår att nu råder kaos. Lars von Triers eget trauma gör sig påmint. Han har i en intervju berättat att han på moderns dödsbädd fick veta att hans far inte är hans verklige far. Moderna hade avlat honom med en stor konstnär för att försäkra sig om att han skulle få konstnärliga gener. Ett falskspel och en manipulation utöver det vanliga. Vad har det inte kunnat inspirera regissören till?

Det går att spekulera i den typen av resonemang i det oändliga. Jag nöjer mig med att Lars von Trier tycks vara en man med oändlig ångest som han som konstnär förvandlar till mästerliga filmer.

Fler kommentarer om Antichrist:

Läs Hyneks första text om filmen följt av den andra och den tredje (på Weird Science) som delvis är en sammanfattning. Läs även Kerstin Gezelius filmrecension i DN samt Cecilia Hectors tankar om filmen. Nya Vågen i P1 9 juni diskuterade dessutom filmen.

Rikard på Psykologstudent började också en diskussion om KBT och kultur där Antichrist tas upp.

PS: Psykoanalytikerna diskuterade filmen på Zita i slutet av maj under rubriken ”Publikes psykoanalys”. Jag var inte där men det vore intressant att höra vad som sades. Någon?

Min Bergmanvecka

Ödet ville att jag blev sjuk och missade Stockholms Filmfestival. Jag har alltid tyckt att det varit pinsamt att jag haft dålig koll på August Strindberg och Ingmar Bergman. Det blev helt enkelt dags att ta itu med Bergman. Under en veckas tid har jag sett Det sjunde inseglet (1957), Tystnaden (1957), Sommaren med Monika (1953), Saraband (2003)och Smultronstället (1957). Att sätta på vanlig tv:n under min Bergmanperiod har varit plågsamt och har oftast slutat med att jag stängt av direkt.Bättre då att fly in i en svartvit värld av vackra flickor, ångest och skön konst. Smultronstället visade sig vara en helt fantastisk film (varför visste jag inte det?). Tystnaden var en bra förövning inför fulländande Persona som han gjorde tre år senare. Lite samma historia två sköna kvinnor som har ett komplicerat förhållande till varandra. Av alla Bergmankvinnorna tycker jag Ingrid Thulin är den vackraste. Här sitter hon tillsammans med professorn Isak Borg (Victor Sjöström) i Smultronstället. Filmen är en roadmovie mellan Stockholm och Lund där Borg drar sig till minnes händelser i sin barndom. Filmen lär ha inspirerat Dennis Hoppers i tidernas roadmovie Easy Rider (1969).

Reflektioner efter samtalet om Unge Freud i Gaza

En fullsatt salong (140 personer) hade kommit till Zita för att se filmen och lyssna på samtalet efteråt. PeÅ Holmquist berättade innan filmen att han följt Ayed familj sedan denne var 3 år gammal. PeÅ och Ayeds far Mustafa är vänner sedan länge. När han fick reda på Ayed utbildat sig till psykolog kände han att det var en vinkel och en möjlighet att komma det palestinska samhället inpå livet på ett nytt sätt. Filmen innehåller lite politik utan de politiska händelserna är en fond som filmen har att förhålla sig emot.

Efter filmen talade vi en del om de utmaningar som det innebär att bedriva terapi i hemmet. De flesta av Ayeds patienter träffar han på hembesök. Ibland kommer de till kliniken där Ayed jobbar men det tycker han oftast är sämre för det är stoj och stim och mycket folk som rör sig där. Med svenska psykologögon är det ovant med hembesök där ofta hela familjen ingår. Särskilt lugnt verkar det sällan vara. Men Ayed menade att det var bra att träffa familjen och bygga upp ett förtroende hos dem för det terapeutiska arbetet. På så sätt blir hans arbete miljöterapeutiskt. Psykoterapeuten Anna Gerge, som var gäst talade om att vi i Sverige ofta har avskärmat terapiarbetet och flyttat det till sjukhus och mottagningar. På så sätt skapas ibland ett onödigt avstånd.

En annan sak som jag var nyfiken på var religionen plats i det terapeutiska arbetet. Ayed såg det som ett naturligt sätt att möta människor där de befinner sig. Jag skulle inte prata så mycket om Gud och tro om jag arbetade i Sverige, sade Ayed. Men eftersom det är en stor del av människor vardag och kultur måste jag prata på en nivå som gör att det terapin fortskrider på ett bra sätt. Anna Gerge talade om sina erfarenheter av att möta flyktingar och traumatiserade personer på Kris och Traumacentrum. Hennes erfarenhet är att en starkt gudstro ofta är en resurs och en tillgång för att nå bra resultat i terapin. de människor som även tappat sin tro, har i allmänhet tappat hoppet, vilket försvårar möjligheterna att bli bättre genom terapi.

Gerge påminde också om att trauman och svåra kriser kan utlösas långt senare när man kommit till Sverige, tex. för alla de tusentals irakiska flyktingar som kommit under senare tid. Personer som tycks kalrat krisen och omställningen till Sverige kanske drabbas av en liten motgång och så kan hela livet falla samman när obearbetade trauman dyker upp igen med full kraft.

Vi pratade om att Ayed i filmen använder sig av avslappningsövningar med alla sina patienter. För mig som svensk psykologstudent kändes det speciellt. Ayed menade att det var ett bra sätt att skapa lugn och ro i det terapeutiska mötet. Avslappningsövningarna kan även patienter lära sig att använda på egen hand vilket är en fördel. Det är få människor i Gaza som känner sig trygg och säker vilket gör det extra viktigt för Ayed som psykolog att bistå med en trygghet i kontakten och där blir avslappning ett viktigt verktyg. Det funkade även på några traumatiserade Hamasledare fast de ville inte göra övningarna till musik.

Det kom flera frågor om Inas som lider av ätstörningar i filmen. Situationen för kvinnorna i Gaza är utsatt och svår vilket framkommer tydligt i filmen. Flera undrade om hur det gått för Inas, flickan med ätstörningar. Ayed berättade att flickans blivit bättre men att han nu jobbade med hela familjen i terapi för att försöka komma tillrätta med moderns nedlåtande stil mot Inas. Två års terapi hade inte kunnat bota Inas dåliga självkänsla och tråkningar från familjen.

Nadia Jebril frågade om den stigmatisering som finns i det palestinska samhället att antingen är man frisk eller så är man galen. Ayed bekräftade den bilden och sade att det är viktigt att etablera en dialog och en förtroendefull stämning med de anhöriga och deras familjer, vilket framkommer tydligt i filmen.

De flesta kritiker har irriterat sig över filmens titel; Unge Freud i Gaza. Clarence Crafoord tyckte att det var en passande titel efter som Freud var ungefär lika gammal som Ayed när han öppnade sin första egna praktik i Wien 1885. Där var han tvungen att skapa nya terapimetoder och teorier utifrån den verklighet han mötte. Crafoord tyckte att det var precis vad Ayed gjorde i Gaza 2008.

Det finns mycket mer att säga och allt blev inte sagt. Men fyll gärna på med egna kommentarer och reflektioner ni som var där och ni andra som undrar något. Stort tack till alla som kom, ställde frågor och till alla som gjort det möjligt att få hit Ayed och göra den här visningen.

Artikelserie om Borderline personlighetsstörning

I veckan har frilansjournalisten Annika Olsson gjort en omfattande artikelserie i DN om borderline personlighetsstörning eller emotionellt instabil personlighetsstörning som det även kallas. Det är fyra artiklar som tar upp olika aspekter av hur det är att leva med borderline samt olika typer av behandling såsom DBT (Dialektisk Beteendeterapi, med rötter i KBT) och MBT (Mentaliseringsbaserad Terapi, med rötter i psykodynamisk teori).

Några intressanta fakta är att cirka 85 % av alla som får diagnosen borderline är kvinnor. I befolkningen i stort är det cirka 1-2 % drabbas av borderline. Det finns många viktiga fakta om den här diagnosen. Självmord är vanligt förekommande. DN pratar om 10 %, jag har hört siffror som är betydligt högre. Särskilt bland de patienter som haft problematiken under många år. En stor del av kvinnorna som fått diagnosen också varit sexuellt utnyttjade. Jag minns inte siffrorna i huvudet men jag tror det var mer än 50 %.  En annan intressant egenhet är att borderline är ett tillstånd som förändras över tid. När man gör uppföljningar av patienter över tid är det många som inte uppfyller diagnoskriterierna efter ett antal år. Den här tillfrisknanden om man kan tala om det, sker även om patienten ifråga inte behandlas. Diagnosen borderline är på så sätt mindre statisk än vad som hävdat tidigare.

Här är alla artiklarna. ”Det känns inte hopplöst längre”, del 1 (Intervju med psykiatern Åsa Magnusson). ”Det svåraste var att känna tillit”, del 2  (Intervju med Jessica som haft borderline). ”Vi lär patienten att reflektera”, del 3 (Intervju med Per Wallroth som är psykolog och som arbetar vid MBT-teamet i Huddinge som behandlar borderlinepatienter). ”Ökade krav gör fler sjuka”, del (Intervju med psykiatern Alexander Wilczek som forskat på KI om ärftliga aspekter av borderline).

En av psykolgerna som intervjuas är Per Wallroth. Han har tillsammans med läkaren och psykiatern Göran Rydén skrivit boken ”Mentalisering – att leka med världen” (Natur & Kultur, oktober 2008). Där beskrivs teorin och metoderna som ligger till grund för MBT-behandlingen. Jag har läst några kapitel och tycker det är bra. Mer om mentalisering och boken en annan gång.

Bloggar Psykiatern tipsar om en intervju som bloggen Psykbryt gjorde i somras med Göran Rydén som är behandlingsansvarig för MBT-teamet. Den ger många bra svar om vad MBT och MBT-teamet i Huddinge är och vad mentalisering handlar om.

Är Ramadan farligt för gravida kvinnor?

Det frågar sig Daniel Waldenström på Ekonomistas. Det känns som en udda fråga som två nationalekonomer?! Douglas Almond och Bhashkar Mazumder har undersökt. Waldenström skriver:

En av fastans negativa effekter är att barn som spenderade sin första månad i livmodern under Ramadan var signifikant lättare vid födseln, något som medicinsk forskning visat är kopplat till framtida besvär.

Några av dessa besvär studeras av Almond och Mazumder. Till exempel visar de att barn som låg sin första månad i livmodern under Ramadan löper 25% större risk att senare i livet drabbas av läs- och inlärningssvårigheter än de barn som inte vid något tillfälle legat i mammas mage under Ramadan. På samma sätt är den förhöjda risken för blindhet 33% och för dövhet 64%.

Mycket kan man tycka om Ramadan men det här var en nytt perspektiv. JJag funderar på om det inte hade varit mer naturligt om studien gjorts av psykologer. De första tre månaderna av graviditeten är kritisk. Många utvecklingsrelaterade psykologiska skador och handikapp kan spåras till den här perioden.

Frågan man kan ställa sig är vad vi ska göra med den här informationen. Att förbjuda gravida kvinnor att fasta känns som en för drastisk åtgärd. Snarare handlar det om att upplysa kvinnor om riskerna som man gjort med rökning och alkohol tidigare.

Ny säsong av Psykologer tittar på film

Psykologer tittar på film inleder en ny säsong med att visa Ingmar Bergmans klassiker Persona, torsdagen den 28 augusti. Det är dags att analysera Bergman och hans kvinnor utifrån ett psykologisk perspektiv. Handlar filmen bara om regissörens eget förhållande till det motsatta könet? Är det en patriarkal skildring av kvinnan eller en träffande gestaltning av kvinnor på gränsen till nervsammanbrott? Till vår hjälp att analysera Persona har vi Irene Matthis. Hon är psykoanalytiker, författare, professor och en välkänd feministisk debattör. Efter visningen blir det som vanligt ett samtal om filmen med publiken med utgångspunkt i ett psykologiskt perspektiv.

Filmvisningarna äger rum på torsdagar kl. 19.00 på Kulturhuset, Klarabiogprafen vån 2, entré 60 kr. Köp biljetter i infokassan på våning 0, på telefon (508 315 09) eller på nätet.Välkomna.

Övriga visningar under hösten är:

25 september: Idioterna (DAN, 1998), av Lars von Trier. Idioterna har visserligen bara 10 år på nacken men känns som en modern klassiker. Idioterna var den andra filmen som kom till efter Dogmamanifestet. Den handlar om en grupp förvirrade personer som bor tillsammans i ett kollektiv. De leker idioter och spelar utvecklingsstörda. Gruppsexscenen med porrskådisar blev omtalad liksom filmens besatthet av att utmana tabu. Det är med andra ord upplagt för en djuplodande psykologisk analys. Gäst är Daniel Frydman, psykiater och psykoanalytiker.

30 oktober: Water Lillies, (FRA 2007), av Céline Sciamma. I filmens centrum finns ett gäng 15-åriga tjejer som övar konstsim i en Parisförort. De har mycket att förhålla sig till inte minst till den komplicerade frågan om sexualitet och om att bli kvinna. Gäst är Fredrik Livheim, leg. psykolog

20 november: 12 Edsvurna män (USA, 1957), av Sidney Lumet. 12 edsvurna män är en riktig filmklassiker. Lumets film handlar om en jury som ska besluta om en morddömd. Ett fall, ett rum, en och en halv timme och tolv män. Filmen belyser dynamiken hos en grupp människor. Den är ständigt aktuell och har bland annat filmatiserats igen på 1990-talet. Gäst är Christer Sandahl, docent, leg. psykolog och grundaren av psykologkonsultföretaget Sandahl & Partners.

Välkomna!

Självhjälpsböcker och profeter i vår tid

24 juli skrev Merete Mazzarella en Understreckare om att ”själv inte alltid är bästa dräng”. Mazzarella tar sin utgångspunkt i en ny bok som heter ”Suveränitetens Pris – En kritisk studie av självhjälpslitteratur” (Dualis) av Jonas Aspelin. Han är forskare i pedagogik och socialt arbete. Aspelins bok studerar fem av de mest populära amerikanska självhjälpsböckerna. ”Hur man får det man önskar och är nöjd med det man har” av John Gray (mest känd som författare till ”Män är från Mars, kvinnor är från Venus”), ”Angelägenheter” av Philip McGraw (känd från tv som Dr Phil), ”Att hjälpa sig själv” av Dave Pelzer (som tidigare skrivit en rad böcker om en skenbart hopplös barndom), ”Älska dig själv” av Wayne Dyer, samt en bok som inte är översatt till svenska, ”Stand Up For Your Life” av Cheryl Richardson.

Mazzarella skriver:

Sin polemik mot självhjälpsböckerna driver Aspelin med stöd i Martin Bubers filosofi som betonar dialogen, det relationella. Buber menar att det är Jag–Du-relationen som är grundläggande för den mänskliga identiteten: ”Människan blir genom Duet till ett Jag.” Liksom självhjälpsfilosoferna uppfattar Buber att samhällsutvecklingen hotar människan men då i första hand därför att den leder till att våra relationer blir mer förtingligade, mer instrumentella, så att vi riskerar att uppfattar andra människor som ett Det snarare än ett Du. Medan självhjälpslitteraturen hävdar att vi inte behöver ta ansvar för någon annan än oss själva betonar Buber att vi ständigt har att ”svara an” på medmänniskan. Motpolen till tvång är för Buber inte frihet utan genuin samvaro.

Jag håller med om att det finns ett problematiskt fokus på vår egen personliga utveckling i självhjälpsböckerna. Samtidigt tycker jag det är intressant att det är en typ av invändning som alltid har funnits mot att människor försöker ta itu med sina problem tex. genom att gå i terapi. Man ska inte gräva för djupt eller fokusera på sig själv, det finns ju så många andra viktiga problem i världen. Engagera dig i något politiskt istället, är en typ av kommentarer.

Mazzarella skriver vidare att de svenska böckerna i genrén verkar vara mer måttfulla. Hon frågar sig också vem som läser de här böckerna och hur de läses. Hon fortsätter:

Läs mer »

Är homosexuellas hjärnor annorlunda?

Det frågade sig ett forskarteam på KI:s Stockholm Brain Institute med Ivanka Savic i spetsen. Studien publicerades i PNAS (Amerikanska Vetenskapsakademiens tidskrift) och sammanlagt studerades 90 försökspersoner. I urvalet fanns såväl heterosexuella som homosexuella män och kvinnor. Resultaten från hjärnbilderna visade att homosexuella män hade liknande blodflöden i vissa områden i hjärnan som heterosexuella kvinnor. Särskilt studerades amygdala som är inblandade i emotioner och fara/flykt samt hypothalamus som bland annat reglerar sexuella driftsimpulser.Savic menar att undersökningen bilder är ett slags grundtillstånd. DN:s Anna Bratt skriver:

Men allra tydligast var amygdalas kopplingsmönster hos bögar och heterosexuella kvinnor. Där var kopplingen tydligare till de delar i hjärnan som tolkar känslor och kroppsliga reaktioner.

- Det kan ge en förklaring till varför män och kvinnor reagerar olika på känslomässiga stimuli, som till exempel stress. En tolkning är att vi helt enkelt har olika förutsättningar, säger Ivanka Savic.

Det låter ju troligt. Men sedan skriver Bratt:

Kvinnor löper till exempel två, tre gånger högre risk att drabbas av depression än män. Det kan ha att göra med funktionen hos amygdala.

Det stämmer inte riktigt. Man brukar räkna med att cirka 20 % av alla vuxna män någon gång i livet drabbas av depression, och cirka 30 % av kvinnorna.Vårdguiden uppger att så mycket som varannan kvinna och var fjärde män drabbas av depression men det låter som en väl tilltagen siffra. Wikipedia nämner en intressant omständighet i sammanhanget:

”About twice as many females as males report or receive treatment for clinical depression, though this imbalance is shrinking over the course of recent history; this difference seems to completely disappear after the age of 50–55…”

Hur som helst. Det är glädjande att det kommer politiskt inkorrekt forskning som skillnader mellan hmosexuella och heterosexuella. Det återstår mycket kvar i annan vi vet vilka biologiska förklaringar som kan tänkas spela in. Dagens studie är en pusselbit på vägen.

Uppdatering: ErikStattin skriver också om studien och har länkar till två andra intressant studier om tvillingar och ärftlighet.