Etikettarkiv: medvetandeström

Norén och psykoanalysen samt något om egocentreringen i kulturen

369967_200_284.jpg

I radiointervjun med Anneli Dufva talade Norén om kopplingen mellan ”En dramtikers dagbok” och psykoanalysen.

”Det är som psykoanalysen. Jag gick i psykoanalys under 15 års tid. Där är det aldrig den händelse som har orsakat behovet av analys som är det viktiga utan det är istället hur jag förhåller mig till nu i detta ögonblick som är det viktiga. Och går man så länge som jag så repeteras ofta samma händelser. Man ser sig själv plötsligt glida runt i en karusell och jag förstår plötsligt att nu ser jag denna händelse på ett helt annat sett. Det blir som en rötgenbild av ett flöde hos mig under en lång period. Det är vad den här boken handlar om.

Om man läser boken som Lars Noréns redigerade medvetandeström så tror jag att man hamnar nära verkligheten. På samma sätt som terapi och psykoanalys inte innehåller en sanning utan mer är en process så är resultatet av 1680 sidor Norénprosa förmodligen mer en process och ett tillstånd än något annat. Men det är förstås mina associationer. Jag har inte läst boken.

En sak jag studsade till vid var Noréns kryptiska och naiva uttalande om makt:

“Jag vägrar förfoga över någon som helst makt. Den enda makt man kan få, det är den som andra människor ger en. Och jag tar inte emot den. För då skulle jag ju inte kunna uttrycka mig fritt längre.”

Så fungerar inte makt. Man kan inte avsäga sig den hur gärna Lars Norén än vill.

En annan aspekt av författaren Lars Norén tar Emma Stenström upp. Hon uttrycker en tvekan inför att läsa boken, en tvekan jag delar. Hon kommenterar också Noréns självfixering. Först Norén:

“Som regissör är jag mer intresserad av mitt förhållningssätt till skådespelarna än av dem. Den fråga jag ständigt ställer mig under arbetet är: Varför reagerar jag som jag gör?”

Stenström kommenterar:

Men annars? Noréns påtagliga självupptagenhet gör faktiskt det hela ganska ointressant. Jaha, han skriver bara för sig själv. Nehej, han bryr sig inte ett dugg om skådespelarna.

Det låter precis som den myt om den nödvändiga egocentreringen som ofta odlas i konstnärliga sammanhang – och som jag tror är grundproblemet till att finansieringen tryter, för att leda in resonemanget på ett kulturekonomiskt spår.

Visst, det fungerar om man är Lars Norén. Men det fungerar inte för alla. Kanske är den nödvändig, kanske inte. Utan tvekan ställer den dock till problem.

Jag skulle till och med vilja hävda att egocentreringen är det största problemet för alla s k “kulturentreprenörer”. Likaså ställer den till stora problem för den offentliga finansieringen, eftersom många inte förstår poängen med att finansiera dem som bara verkar bry sig om sig själva.

Det är också precis här som kärnkonflikten mellan kulturen och ekonomin infinner sig. I den kulturella sfären odlas egocentrismen, i den ekonomiska idén om att man ska finnas till för och anpassa sig till andra, till den s k marknaden.

Jag instämmer. Självupptagenheten både behövs och är djupt problematisk.