Etikettarkiv: miljö

Psykologer tittar på film visar Sådan far sådan son på Bio Rio

06
23 februari visar Psykologer tittar på film Sådan far sådan son i samarbete med World Wide Cinema på Bio Rio

Söndag 23 februari, kl 16.30 på Bio Rio, visas den japanska filmen Sådan far sådan son. Den japanske regissören Hirokazu Kore-eda skildrar den framgångsrike arkitekten Ryota som bor i Tokyo tillsammans med sin fru Midori och deras sexårige son. En dag får de reda på att deras son förväxlats vid födseln och att deras biologiske son bor med en annan familj. Sjukhuset råder dem att byta tillbaka barnen och de bestämmer sig för att följa rådet. Frågan som uppstår är dock hur man byter bort en sexåring som man fostrat som sitt eget barn. Filmen berör frågor om familj arv och miljö. Men också stora frågor om hur man lever, uppfostrar barn och prioriterar i livet. I bakgrunden finns också frågor om anknytning, separationer och vad adoptioner egentligen handlar om.
Efter filmen blir det ett samtal med Allan Linnér, psykolog och psykoterapeut (känd som Radiopsykologen) och Lotta Landerholm, psykolog och psykoterapeut som också skrivit boken ”Adopterad”. Moderator för samtalet är Jonas Mosskin, psykolog.

Filmvisningen börjar kl. 16.30 23 februari och sker i samarbete med World Wide Cinema. Biljetter köper du via Bio Rio.

 

Varmt Välkomna!

Varför bryr sig inte människor om klimathotet? – föreläsning för Miljöpartiets riksdagsgrupp

Bild

I januari föreläste jag för Miljöpartiets riksdagsgrupp om psykologiska perspektiv på klimathotet. Det är intressant att trots allvaret i klimathotet och växthuseffektens accelerering, så verkar många människor ta det med ro. Det är som om vi själva inte är ansvariga för klimatet och de gemensamma globala utsläppen. Det finns många aspekter av detta och det behövs att fler psykologer och psykologiskt initierade krafter hjälper beslutsfattare, företag och myndigheter att utforma smarta system för att knuffa människor i rätt riktning. Det handlar om att skapa en tvingande ”default-kultur” som gör att de naturliga konsumentvalen och liksom små beteenden i vardagen blir mer ekologiskt hållbara. Idag gör vi val som sällan hänger ihop. Vi slutar att äta kött, köper en elbil, men reser till Thailand varje år. Den typen av irrationella beteenden måste vi ta på allvar om klimatfrågan ska kunna lösas.

Psykologerna Billy Larsson & Martha Cullberg Weston har skrivit en bra introduktion (Psykologtidningen nr 9/2013) till några av de kognitiva fällor och utmaningar som vi måste ta hänsyn till när det gäller mänskligt beteende. En annan bra översikt av 6 svårigheter med klimatfrågan och att väcka människors handlingskraft skriver David Roberts om på sin blogg. Det är en sammanfattning av en längre forskningsöversikt i Nature Climate ChangeClimate change and moral judgment,” av Ezra Markowitz och Azim Shariff, University of Oregon Psychology, där dessa psykologiska problem med klimathotet diskuteras. Artiklarna tar även upp hur man ska adressera människor för att få dem att ändra till mer klimatsmarta beteenden. Vi måste vara ödmjuka inför svårigheten att kommunicera svåra begrepp som resiliens, ekosystem, hållbarhet etc.

Erika Svensson, hållbarhetsansvarig på Ledarna är en annan person som startat ett viktigt arbete med att underlätta för ledare och organisationer att arbeta långsiktigt med hållbarhetsfrågor. Kika gärna på deras enkla vägledningar här. En bra introduktion till våra mänskliga utmaningar ger också Johan Rockström (chef på Stockholm Resilice Center) i en Ted Talks-föreläsning. Al Gores film An Inconvenient Truth är också en bra ingång till effektiv kommunikation om klimathotet.

Det är viktigt att komma ihåg att vi behöver arbeta på många plan samtidigt för att skapa ett hållbart samhälle. Såväl individ-, organisations- och systemnivå måste vägas in. En viktig slutsats i flera rapporter är att det som främst mobiliserar människor är vetskapen eller skulden att lämna en fördärvad planet till våra barn. Det vill ingen av oss och det bör därför vara en ingrediens i allt klimatarbete.

Vill du eller din organisation lära er mer om hur psykologi kan bli en del av hållbarhetsfrågor och klimatarbetet på lokal och global nivå.?Tveka inte att höra av dig till mig!

Krönika för tidningen Camino om vårt behov av hopp

Senaste numret av tidningen Camino (sep-november) har ett intressant temanummer om ekopsykologi. Jag medverkar med en krönika om vårt behov som människa av att känna hopp. Såväl i terapi som när vi tänker på miljön och utmaningarna för mänskligheten med klimatet. På fredag 5 oktober kl. 17.30 medverkar jag i ett panelsamtal ”Camino Live på Eco Now-mässan på Müchenbryggeriet. Rubriken är ”Så kan hållbara företag ta hjälp av psykologin”. Här är krönikan i sin helhet.

***

År 2004 gick jag en kvällskurs kallad Världens Eko på Stockholms Universitet. Jag fick se en bild av snösmältningen på toppen av Kilimanjaro. På 100 år hade snön nästan försvunnit. Det var en hårresande bild och en bild som konkretiserade växthuseffektens snabbhet. Bildens budskap kombinerades med hoppingivande fakta. Det finns bra teknik och förnyelsebar energi för att lägga om vårt energisystem men det saknas ännu tillräcklig politisk vilja.

Bilden av Kilimanjaros smältande glaciär var för mig en stark känslomässig upplevelse. En sådan upplevelse som påverkar oss människor psykologiskt och för alltid är vi förändrade. Inte sällan leder dessa upplevelser till handling och gör att vi människor tar ut nya riktningar i våra liv.

Psykoanalytikern Alexander skrev för längesedan om vad som åstadkommer förändring i terapi. Det krävs att klienten får en ”corrective emotional experience” det vill säga en känslomässig och positiv upplevelse i terapin tillsammans med terapeuten, för att verkligen kunna bearbeta svåra livserfarenheter. Hur gärna vi än vill som människor går det sällan att enbart tänka sig fram till förändring. Känslorna måste med.

Psykologin har gång på gång visat i mängder av studier att känslornas roll är central. Men det krävs också positiva erfarenheter, exemeplvis i mötet med en psykolog i terapi, för att nya alternativ och vägar framåt ska möjliggöras. Alarmistiska budskap och bilder aktiverar våra känslor och medvetande vilket är bra. Det kan leda till att vi vaknar upp ur vardagslunken och invanda föreställningar om saker och ting. Men det räcker inte. Katastrofbudskap ger oss inget hopp om förändring eller några strategier för att gå vidare. Inte sällan leder det till vanmakt, apati och desillusionering.

I mötet med klienter är min uppgift inte sällan att vara det ställföreträdande hoppet, som tror att klientens svårigheter kan övervinnas. I perioder är det mitt hopp som för processen framåt och som kan föra klienter mot ljuset i tunneln. Det handlar inte om ett överdrivet peppande som på dagens sociala medier, utan en förvissning om att terapi kan göra livet bättre och en acceptans inför det faktum att det kan ta tid.

Inom miljörörelsen har det efter decennier av domedagsprofetior blivit mer fokus på positiva exempel som kan tjäna som hopp för människor. Utan hopp och utan förebilder som vågar tro på att en annan utveckling är möjlig lämnas människor i desperation och förtvivlan. Det är inget bra sätt för den som vill verka för att skapa ett hållbart samhälle.

Läget är allvarligt. Miljökriserna är många. Men utan hopp och utan positiva känslomässiga upplevelser kommer visionen om ett hållbart samhälle aldrig att kunna genomföras. Vetenskapen behöver den energin för att kunna bli en del av framtidens lösningar på miljöproblemen. Vi människor behöver lite hopp för att våga skrida till handling och en stor portion acceptans.

Undergångsseminarium på Sthlm Filmfestival

RTEmagicC_SFF_logotyp_01.gif

”Time is Now” heter ett seminarium som jag ska medverka vid, idag måndag på Stockholms Filmfestival. Det handlar om hur katastroffilmer och klimathot skildras och hur det påverkar människor. Så här står det i programtexten:

Årets Spotlight Apocalypse bjuder på medvetna miljödokumentärer och framtidsdystopier i apokalypsens tecken. Men hur förhåller sig egentligen filmens värld till verklighetens miljöhot? Vad är sant och vad är falskt? Filmkritiker möter miljöexperter för att dra gränsen mellan obekväm sanning och spektakulär filmfantasi. Bered dig på krossade myter och inspirerande vardagsverktyg för att undvika en eventuellt kommande apokalyps.

Det är ett ambitiöst seminarium med många gäster som äger rum på Klarabiografen på Kulturhuset, kl. 15.30. Medverkande: Jessica Cederberg Wodmar, författare (moderator), Gunnar Rehlin, filmkritiker, Martin Hedberg, meteorolog, SWC, Jonas Mosskin, Psykologer tittar på film, Leif Pedersen, Rainforest Alliance, Folke Rydén, filmare, David Österberg, regissör The Plan.

Jag ser att filmkritikern Jeanette Gentele tipsar om diskussionen i SvD. Kanske ses vi där?

”De sjukaste överlever”, bokrecension

08891-7.JPG

”De sjukaste överlever” heter en ny fascinerande bok av läkaren Sharon Moalem och journalisten Jonathan Prince. Moalem är läkare specialiserad på humanfysiologi, neurogenetik och evolutionär medicin. När genetiken kom på bred front under 1980- och 1990-talet trodde forskarna att vi skulle kunna förklara det mesta utifrån specifika gener. det visade sig mycket svårare än man trott. Under de senaste 10-15 åren har istället en ny gren av genetiken vuxit fram. Epigenetik, dvs. den evolutionära aspekten av genetiken har blivit allt viktigare för att förstå och förklara mängder av fenomen. Boken tar också upp nya fynd som visar att miljöförhållanden kan påverka oss att utveckla nya beteenden och egenskaper som går i arv. Lamarck som häcklats i över hundra år börjar få viss upprättelse. Minns forskningen om hur stressade hönor förde vidare förvärvade egenskaper till nästa generation.

I boken ”De sjukaste överlever” (som också har en blogg) frågar sig Moalem hur det kan komma sig att vi drabbas av mängder av virus, bakterier och sjukdomar som funnits i tiotusentals år. Om det naturliga urvalet fått styra skulle väl diabetes, blödarsjuka, högt blodtryck och pest ha försvunnit eftersom friska människor skulle fört släktet vidare? Men den frågan börjar Moalem undersöka allehanda fenomen för att kartlägga de historiska omständigheterna. Moalem hämtar stöd från epigenetiken för att driva en tes. Han menar att många sjukdomar har överlevt på grund av att de har haft någon evolutionär fördel för oss som släkte någon gång under historien. Tidigare trodde man att det naturliga urvalet utvecklades oändligt sakta, en tanke som också funnits när det gäller klimatförändringar. Små förändringar, under tusentals är leder till slut till att nya arter och naturmiljöer uppstår. Nyare forskning tyder på utvecklingen istället går snabbt och språngvis. En hastig förändring i klimatet tvingar arter att anpassa sig på några generationer annars går släktet under.

Moalem och andra med honom menar att det viktigaste ur överlevnadssynpunkt är att vi människor är livskraftiga när vi är unga fram tills att vi når vuxen ålder och kan fortplanta oss. Vissa sjukdomar och åkommor har gett oss evolutionära fördelar som unga men när vi sedan når medelåldern dör vi av samma sjukdom. Boken ställer frågor och berättar om grodor som klarar att bli nedfrusna, om varför frusna vindruvor blir söta, varför hemokromatos (en sjukdom som gör att järnöverskottet lagras i kroppen istället för att stötas bort) skyddade mot pestepidemier. Moalem tar också upp hur mammans matvanor under de första veckorna av graviditeten kan leda till att barnet senare får viktproblem. Han förklarar även varför en del människor är immuna mot hiv, hur gener slås av och på och varför virus manipulerar sina värddjur till att nysa eller gå och bada. Kort sagt, boken handlar om allt och lite till. Teorierna är djärva, ibland våghalsiga men ofta tankeväckande på ett sätt få böcker är. Den vidgar perspektiv och frigör tankens fantasi.

Ett intressant fall som Moalem försöker förstå är varför typ 1 diabetes är så vanligt i Nordeuropa. För 13 000 år sedan inträffade den senaste istiden. Förändringen kom kort. På ett par generationer sjönk medeltemperaturen med 10-15 grader. Moalem tror att en del individer reagerade på klimatförändringen genom att minska eller sluta producera insulin och på så sätt öka sin blodsockernivå. Det gjorde att blodets fryspunkt sänktes. Kroppen svarade med att kissa ofta för att hålla vattennivån i blodet så låg som möjlig. Människorna förlitade sig på att omvandla blodsocker till så kallat brunt fett. Brunt fett är en annan typ av fett som inte lagras i kroppen för framtida behov utan istället omvandlas det direkt till värme för kroppen. Moalem menar att de individer som inte producerade insulin överlevde lättare under istiden. Spädbarn och vissa vuxna har förmågan att ta till vara brunt fett. De flesta människor som vistas i arktiskt klimat kommer efter ett antal veckor att börja tillverka brunt fett. Moalem menar att de människor som utsattes för den här extrema miljöpåverkan är anfädernas till dagens nordeuropéer. Den fördel som diabetes innebar under istiden har förvandlats till en nackdel när klimatet blivit behagligare igen. Det kan förklara varför diabetes är så vanligt i nordliga trakter. Och sjukdomen kanske också fortsätter att leva vidare eftersom den ger ett evolutionärt skydd mot en framtida istid.

”De sjukaste överlever” kommer bli en kultbok tror jag. En snackis som kommer leda till ny spännande forskning och kreativa idéer från vetenskapen. Det är befriande att läsa någon som går på djupet samtidigt som Moalem lyckas med konstycket att ge läsaren en överblick över alla möjliga fenomen. Moalem väjer inte för kontroversiella frågor och kopplingar. Läs boken. Ni kommer inte att ångra er.

Ökar verkligen ungdomsvåldet?

Så kom inlägget som jag gått och väntat på i tre månader. På DN Debatt (14 januari) skrev fyra kriminologer en artikel med rubriken ”Samhällets fokusering på ungas brott är farlig”. Det är märkligt att det tog så lång tid, men debattredaktörerna kunde väl inte till slut ignorera kompletterande perspektiv. Så här skriver författarna;

”Ungdomsbrottsligheten ökade åren 1950-1975 för att sedan stabiliseras åren 1975-1995 och därefter minska något. Minskningen beror främst på att färre unga begår stöld- och skadegörelsebrott. Våldsbrotten är oförändrade, de flesta av våra indikatorer pekar på att vi inte har fler unga som misshandlar eller dödar i vårt samhälle. Utvecklingen är densamma i våra nordiska grannländer.”

Ungefär vad jag haft på känn. Författarna fortsätter: Läs mer

Filosofiska rummet om personlighet

Filosofiska rummet från 16 september handlar om personlighet. Vad är egentligen personlighet? Hur och varför är människor är olika? Vilken roll spelar barndom, föräldrar och livsöden och hur stor roll spelar generna för personlighetens utvecklingen? Och hur mycket kan en individs personlighet förändras över ett livsspann?

Gäster: Martin Ingvar, professor i kognitiv neurofysiologi vid Karolinska institutet, Gunilla Bohlin och Claes von Hofsten, båda professor i psykologi vid Uppsala universitet.Barbro Hedvall kommenterar programmet i DN.