Etikettarkiv: Palestina

Med kameran som vapen

Osloprocessen är sedan längesedan söndervittrad och fredssamtalen mellan israeler och palestinier befinner sig på sparlåga. Men en sak fortskrider alltjämt. De israeliska bosättningarna på Västbanken växer och byggs fortfarande ut, trots allt prat om byggstopp. Idag bor en halv miljon israeler på ockuperad mark. Settlerwatch är en organisation som sprider information om problemet med bosättningarna och det allvarliga läget för mänskliga rättigheter på Västbanken. Settlerwatch drivs bl.a. av min bror Johannes Mosskin. Nästa vecka, 24-28 november, arrangerar de utställningen pågår Fyra dagars fokus: Med kameran som vapen på Kulturhuset i Stockholm. Där kommer filmer från den israeliska fredsorganisationen B’Tselems projekt ”Shooting back” att visas. En stor majoritet av materialet har aldrig tidigare visats. Under ett antal år har palestinier filmat sin utsatta vardag där hot och trakasserier är vanligt förekommande. I samband med utställningen kommer flera seminarier med intressanta gäster att äga rum.

Bland gästerna kan nämnas B’Tselems Europarepresentant Carin Smaller och den palestinske kameravolontären Naser Nawaja Stockholm. De kommer att delta vid flera samtal och seminarier där de berättar om sitt arbete med kamerorna och om situationen på Västbanken. Vid dessa samtal medverkar även Jan Eliasson (tidigare svensk utrikesminister och ordförande i FN:s Generalförsamling) Ove Bring (professor i folkrätt knuten till Försvarshögskolan och Stockholms universitet), Uri Rothman (förste ambasssadsekreterare vid Israels ambassad), med flera.

Fyra dagars fokus: Med kameran som vapen är ett samarbete mellan Settler Watch och Kulturhuset. Med stöd från Diakonia, Kristna Fredsrörelsen, Olof Palmes Minnesfond och Folke Bernadotteakademin. Programmet är gratis och du hittar det här i sin helhet med gäster och tider. Här är trailern till evenemanget.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=Dd8A0XFvBj4&fs=1&hl=sv_SE]

Bosättarproblemet på Västbanken

Har Homa, en av de största israeliska bosättningarna på Västbanken.

Har Homa, en av de största israeliska bosättningarna på Västbanken.

Idag fyller Genevékonventionen 60 år. Min bror Johannes skriver idag på SvD Brännpunkt tillsammans med Kristna Freds Generalsekreterare Elizabeth Lundgren om Israels brott mot Genevekonventionen på Västbanken. Bosättarproblematiken har efter 42 års ockupation blivit en svulst som förhindrar en fredlig lösning av konflikten. Cirka 500 000 civila israeler bor idag på Västbanken. Sedan Osloprocessen för 15 år sedan har antalet bosättare nästan fördubblats. I debattartikeln uppmanar de EU att öka pressen på Israel. Kommentarerna på artikeln är som vanligt i hätska ordalag. Som vanligt när man uttalar sig om Israels brott mot humanitära lagar och regler ska man samtidigt fördöma palestinska brott. Det märkliga med den ordningen är att man då inte kommer till pudelns kärna: Att bosättningarna är olagliga. Att det byggt ut hela tiden och att det är en politik som Israel inte skulle behöva föra.

24-28 augusti kommer Johannes och den nystartade organisationen Settler Watch genomföra flera seminarier med inbjudna israeliska människorättsorganisationer för att lyfta bosättarproblemet. Det är representanter från israeliska organisationerna Peace Now och B’Tselem.På Settler Watch hemsida finns det massor med information och fakta om bosättarpolitiken.

Att inte ha något val och mer av det samma

pict4075_11297362.jpg

Det finns en utbredd missuppfattning hos oss människor att vi i en mängd situationer inte har något val, eller alternativ. Vi tror att vi inte kan göra något annat än vi faktiskt gör. Den här föreställningen är ett tecken på ett logiskt felslut som främst handlar om att förneka andra möjliga handlingsalternativ. Genom att påstå att man inte har något val vill man förskjuta ansvaret från sig själv till omgivningen. En hållning som gör att vi slipper fundera på vårt eget ansvar för den uppkomna situationen vilket vi gärna gör som individer. Till och med i mycket pressade situationer som t.ex. vid en kidnappning finns det olika strategier som visar att den kidnappade har stor möjlighet att påverka sin situation. Läs tex. det här blogginlägget som tar upp en erfaren psykolog som undervisar för israeliska militären om hur man ska agera om man blir kidnappad.

Från israeliska politikers horisont framställs det senaste kriget mot Hamas i Gaza som oundvikligt. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Det finns många sätt att bemöta Hamas som inte handlar om att starta krig. Det är farligt att politiker och militärer kommer undan med den typen av verklighetsbeskrivningar. Det är naturligtvis mänskligt och förståeligt men tragiskt. På samma sätt har Hamas hela tiden haft mängder av möjligheter att handla annorlunda om man velat. Utrymmet har varit större än vad ledningen hela tiden ger sken av.

När svenske poeten och författaren Mohamed Omar går ut och säger att han nu stödjer den islamistiska saken som Hamas och Iran driver mot Israel, är det samtidigt en lika påfallande brist att vilja att se nyanser och alternativ. I Studio Ett (tisdag 13 januari) lade Omar ut texten och förklarade att han inte brydde sig om att homosexuella i Iran avrättas. Argumentet var ungefär att Saudiarabien också behandlar människor illa och de kritiserar ingen. Omar menade också att folken har valt Hamas och den iranska regimen och att vi som västerlänningar inte kan ha åsikter om andra kulturers samhälle och värderingar. Den här typen av extrem kulturrelativism har blivit allt vanligare i dagens svenska samhälle. Kulturrelativismen ser jag som en farlig och antidemokratisk kraft som tyvärr har fått fotfäste hos många människor i Sverige. Det är anmärkningsvärt att föra fram så svartvita tankegångar som Omar är ett exempel på, i en tid när vi har stor tillgång på information. Det ger närsyntheten ett ansikte. Många misstar poängen med att vara radikal. Idag är en verkligt radikalt hållning att föra fram en balanserad hållning.

På gårdagens föreläsning om parterapi talade Ola Jameson från Psykologpartners om KBT och parterapi. Till skillnad från tidigare former av beteendeterapi som fokuserade på att förändra beteenden arbetar Jameson i första hand med acceptans inför den andre. Den här metoden kallas för IBCT (Integrative Behaviour Couples Therapy). Tanken är att det är först när man slutar att försöka förändra den andre parten och istället vänder blicken mot sig själv och skärskådar det egna beteendet och den egna förändringspotentialen, som verklig förändring kan komma till stånd i en parrelation.

Det här perspektivet har sina rötter i konflikthantering och är enkelt applicerbart på Israel-Palestinakonflikten. Vem hör t.ex. Hamas tala om det egna handlandet och möjligheten att göra annorlunda? Och vem hör israeliska politiker prata om den egna viljan att förändra sig och göra eftergifter? Paul Watzlawick har skrivit om förändringar och att vi människor i en konflikt eller dispyt ofta väljer att göra mer av detsamma. Det här kallade Watzlawick för första ordningens förändring. När Israel återigen invaderar Gaza är det just mer av det samma som är det man tar till. Trots att få tror på en militär lösning av konflikten och trots att detta har prövats om och om igen under så många år är det den enda vägen politik. Analogin med Hamas raketattacker som regnar över södra Israel är självklar. Det är också hela tiden mer av det samma.

Ett problem är också att Israel under Sharons ledning drog sig ur Gaza 2005, gjorde detta ensidigt. Man valde att inte förhandla med motparten. Det som för Israel upplevdes som en eftergift man i själva verket ett ensidigt handlande som inte signalerade dialog eller acceptans. Det faller på sin egen orimligthet att man kan skapa fred och försoning om man inte pratar med motparten. Det gäller i alla konflikter, stora som små. Det är sorgligt att sans, förståelse och dialog tycks vara så långt borta.

PS: För övrigt håller jag med Jonas Morian, med tillägget att mina resor till Libanon och Israel gör att jag tycker mig ha lite mer koll än medelsvensson när det gäller Mellanöstern.

Läs även Gideon Levy, journalist på Haaretz som skriver i DN idag om att prata fred och starta krig. Levy menar att risken är stor att Ehud Barak, Ehud Olmert och Tvipi Livni skommer att ställas inför en internationell krigförbrytardomstol på grund av Gazakriget.

Reflektioner efter samtalet om Unge Freud i Gaza

370×150-2.jpg

En fullsatt salong (140 personer) hade kommit till Zita för att se filmen och lyssna på samtalet efteråt. PeÅ Holmquist berättade innan filmen att han följt Ayed familj sedan denne var 3 år gammal. PeÅ och Ayeds far Mustafa är vänner sedan länge. När han fick reda på Ayed utbildat sig till psykolog kände han att det var en vinkel och en möjlighet att komma det palestinska samhället inpå livet på ett nytt sätt. Filmen innehåller lite politik utan de politiska händelserna är en fond som filmen har att förhålla sig emot.

Efter filmen talade vi en del om de utmaningar som det innebär att bedriva terapi i hemmet. De flesta av Ayeds patienter träffar han på hembesök. Ibland kommer de till kliniken där Ayed jobbar men det tycker han oftast är sämre för det är stoj och stim och mycket folk som rör sig där. Med svenska psykologögon är det ovant med hembesök där ofta hela familjen ingår. Särskilt lugnt verkar det sällan vara. Men Ayed menade att det var bra att träffa familjen och bygga upp ett förtroende hos dem för det terapeutiska arbetet. På så sätt blir hans arbete miljöterapeutiskt. Psykoterapeuten Anna Gerge, som var gäst talade om att vi i Sverige ofta har avskärmat terapiarbetet och flyttat det till sjukhus och mottagningar. På så sätt skapas ibland ett onödigt avstånd.

En annan sak som jag var nyfiken på var religionen plats i det terapeutiska arbetet. Ayed såg det som ett naturligt sätt att möta människor där de befinner sig. Jag skulle inte prata så mycket om Gud och tro om jag arbetade i Sverige, sade Ayed. Men eftersom det är en stor del av människor vardag och kultur måste jag prata på en nivå som gör att det terapin fortskrider på ett bra sätt. Anna Gerge talade om sina erfarenheter av att möta flyktingar och traumatiserade personer på Kris och Traumacentrum. Hennes erfarenhet är att en starkt gudstro ofta är en resurs och en tillgång för att nå bra resultat i terapin. de människor som även tappat sin tro, har i allmänhet tappat hoppet, vilket försvårar möjligheterna att bli bättre genom terapi.

Gerge påminde också om att trauman och svåra kriser kan utlösas långt senare när man kommit till Sverige, tex. för alla de tusentals irakiska flyktingar som kommit under senare tid. Personer som tycks kalrat krisen och omställningen till Sverige kanske drabbas av en liten motgång och så kan hela livet falla samman när obearbetade trauman dyker upp igen med full kraft.

Vi pratade om att Ayed i filmen använder sig av avslappningsövningar med alla sina patienter. För mig som svensk psykologstudent kändes det speciellt. Ayed menade att det var ett bra sätt att skapa lugn och ro i det terapeutiska mötet. Avslappningsövningarna kan även patienter lära sig att använda på egen hand vilket är en fördel. Det är få människor i Gaza som känner sig trygg och säker vilket gör det extra viktigt för Ayed som psykolog att bistå med en trygghet i kontakten och där blir avslappning ett viktigt verktyg. Det funkade även på några traumatiserade Hamasledare fast de ville inte göra övningarna till musik.

Det kom flera frågor om Inas som lider av ätstörningar i filmen. Situationen för kvinnorna i Gaza är utsatt och svår vilket framkommer tydligt i filmen. Flera undrade om hur det gått för Inas, flickan med ätstörningar. Ayed berättade att flickans blivit bättre men att han nu jobbade med hela familjen i terapi för att försöka komma tillrätta med moderns nedlåtande stil mot Inas. Två års terapi hade inte kunnat bota Inas dåliga självkänsla och tråkningar från familjen.

Nadia Jebril frågade om den stigmatisering som finns i det palestinska samhället att antingen är man frisk eller så är man galen. Ayed bekräftade den bilden och sade att det är viktigt att etablera en dialog och en förtroendefull stämning med de anhöriga och deras familjer, vilket framkommer tydligt i filmen.

De flesta kritiker har irriterat sig över filmens titel; Unge Freud i Gaza. Clarence Crafoord tyckte att det var en passande titel efter som Freud var ungefär lika gammal som Ayed när han öppnade sin första egna praktik i Wien 1885. Där var han tvungen att skapa nya terapimetoder och teorier utifrån den verklighet han mötte. Crafoord tyckte att det var precis vad Ayed gjorde i Gaza 2008.

Det finns mycket mer att säga och allt blev inte sagt. Men fyll gärna på med egna kommentarer och reflektioner ni som var där och ni andra som undrar något. Stort tack till alla som kom, ställde frågor och till alla som gjort det möjligt att få hit Ayed och göra den här visningen.

Vad händer i Hebron?

vadardet.jpg

En palestinsk pojke tittar på när några av Hebrons israeliska bosättare tågar genom stadens gamla marknad under skydd av israelisk militär. En vanlig syn på lördagar. 

Söndagen den 5 oktober kommer min bror Johannes att berätta för alla intresserade om Hebron. Presentation om Hebron på Västbanken kommer att handla om de tre månader som han tillbringade där nere som internationell observatör. Jag besökte honom under ett par dagar i somras och blev verkligen chockad över situationen. Hebron är är den enda staden på Västbanken där israeliska bosättare lever mitt bland den palestinska befolkningen. Hebronbosättarna är ökända och tillhör israels mest extrema. Deras närvaro har gjort staden till en extremt segregerad stad full av soldater och militärposteringar.

Johannes kommer att berätta om sina egna upplevelser, om hur de israeliska bosättarnas närvaro påverkar staden,om sin roll som internationell observatör och om israeliska människorättsorganisationers fruktsamma samarbete med palestinier i staden. för den intresserade kan man läsa utförliga berättelser från Israel/Palestina på hans blogg Najahund.

Presentationen börjar kl 16 och tar cirka en timme. Efteråt finns möjlighet att ställa frågor och tid för diskussion. Den eminenta espressobaren Tvålpalatset (Mariatorget) där presentationen sker har öppet från klockan 15 så kom gärna tidigare för att ta en kaffe och titta på bildspel från Israel/Palestina. Det är gratis.

PS: Under hösten och vintern kommer Johannes att föreläsa på skolor och organisationer som är intresserade att veta mer om hur det är att jobba med mänskliga rättigheter och att vara internationell observatör.

Fler bilder på Facebook.

shootingback.jpg

Diaa och Ahmed Haddad med sin lillebror. Videokameran i Diaas hand har familjen fått från den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem i ett projekt som kallar Shooting Back. Projektet syftar till att uppmärksamma bosättarnas våld och sprida information om vad som sker i området.shuhadastreet.jpg

Hebrons tidigare huvudgata och kommersiella centrum Shuhada Street är numera delvis helt avstängd för palestinier. De boendes balkonger och fönster är skyddade av galler på grund av bosättarnasattacker med bland annat stenar och flaskor. 

Mer om husrivningar och bygglov

300px-harhoma.JPG

Igår skrev jag om svårigheterna att få bygglov för palestinier på Västbanken. Samtidigt berättar Rapport att nya israeliska bosättningar ska byggas i Har Homa och Pisgat Zeev i de arabiska delarna av Östra Jerusalem. Sammanlagt 884 bostäder. Och idag skriver Michel Winiariski i DN om familjen Sobeahs hem som förstördes av israeliska arméns schaktmaskiner. Enligt DN har 18 000 palestinska hus förstörts på Västbanken sedan 1967 och ytterligare 22 000 står på ”dödslistan” med rivningsorder. Det måste kännas tungt att dessutom betala rivningskostnaden på 90 000 kronor för ens eget hus, vilket familjen Sobeah förväntas betala. Det påminner mig om när jag parkerade bilen på lastzon och fick betala böter dels för felparkeringen men även för att bilen fraktats bort till en parkering. Bortfraktningen hade inte jag beordrat.

PS: Läs Johannes Mosskins utförliga beskrivning av bygglovsproblematiken.

Johannes Mosskin till Mellanöstern

eappi.gif

I eftermiddag lyfter planet som ska ta min bror till hetluften i det heliga landet. Tre månader ska ha vara där och arbeta som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sverige Kristna Råd. Han kommer vara en del av det internationella fredsprojektet som EAPPI driver. Projektet syftar till att dämpa våldet och främja respekten för folkrätten. Närvaron är ett uttryck för praktisk solidaritet för utsatta grupper – så väl palestinier som israeler. Programmet arbetar för att få ett slut på den israeliska ockupationen och få till stånd en rättvis fred baserad på internationell rätt och relevanta FN-resolutioner. Johannes arbetsuppgifter under de kommande tre månaderna är att:

• vidga handlingsutrymmet för palestinier och israeler som arbetar för en fredlig lösning och för de mänskliga rättigheterna.

• ge moraliskt stöd och hopp åt de krafter som verkar för en fredlig lösning.

• samla och sprida information och kunskap om vad som sker i området.

Johannes passar på att återupplivar sin blogg Najahund där han tidigare skrivit om sina resor och vistelser i Libanon, Syrien och Iran. Om du vill ha en direktrapport från regionen rekommenderar jag att följa hans blogg. Lycka till på resan!

ÖP (Östersundsposten) missar inte möjligheten att referera till resan som ”Jämte vill stärka folkrätten i Palestina”. Men det får man bjuda lokalpressen på.

Den sorgliga debatten om Mellanöstern

images.jpeg

Den senaste tiden har jag skrivit en del om Mellanöstern. Per Gudmundson formulerade en bra men begränsad analys som ledde till en hel del kommentarer. Vill man se en film om det hjältemodiga Israel kan man titta på den här propagandafilmen från Horowitz Freedom Center. Den blandar riktiga fakta med skeva påståenden i en salig röra med suggestiv Sagan-om-Ringen-liknande musik i bakgrunden. Där framställs alla Israels krigshandlingar som försvarskrig (18 år av ockupation av södra Libanon inkluderat) och araberna som blodtörstiga anfallare. Tänk om det vore så enkelt. DN tror att det nu finns ett nytt unikt tillfälle i Israel-Palestina-konflikten. Det tror inte jag. Läs mer

Svar från SvD:s politiske chefredaktör

Jag blev arg på SvD:s ledare från den 5 juni och skrev ett öppet brev till Per Gudmundson på ledarredaktionen. Gudmundson hänvisade till den politiske chefredaktören PJ Anders Linder. Så här svarade han:

”Hej!
Tack för mejl. Det stämmer att SvD inte tycker att Sverige ska stödja en
regering där Hamas ingår (vilket inte bör utesluta humnaitär hjälp).
Artikeln till minne av sexdagarskriget syftar bl a till att påminna om den
israeliska demokratins utsatthet. Israel gör åtskilligt som förtjänar
kritik, och sådan kritik har SvD framfört många gånger, men SvD anser också
att kritiken i omvärlden mot Israel ofta är ensidig.
Med vänliga hälsningar
PJAL”

Det var ju vänligt av Linder att svara även om hans svar är lagom vagt och allmänt hållet.

Öppet brev till Per Gudmunsson på SvD

Hej!

Jag läser din blogg med stort intresse. Särskilt dina kritiska synpunkter om den islamistiska rörelsen som sällan tränger fram i mainstreammedia. Och som ännu inte konverterad frihetlig vänster var det med stor behållning jag läste din text om Göteborgskravallerna. Nåväl. Nu är du en del av SvD-ledarredaktion och som sådan hoppas jag du hjälper till att nyansera diskursen om Mellanöstern. 5 juni skriver SvD en synnerligen illa skriven ledare. Såväl språkligt som innehållsmässigt. Den förvirrade artikeln tycks vara ett inrikespolitiskt inlägg mot att socialdemokraterna ordnar en demonstration med rubriken ”Fred Nu!”, men i sin iver att vara arg på Mona och Socialdemokraterna skriver man en Ledaren full av felaktigheter och utan perspektiv. Perspektivlöshet anklagar Ledaren andra för när man själv beskriver verkligheten på marken lika enögt som Condoleazza Rice skulle ha gjort.

Snälla Per, säg att du inte håller med om beskrivningen i ledaren. Den antipragmatism SvD:s ger uttryck för är på sin höjd ideologisk renlärig men konsekvenserna av denna renlärighet är ju förödande. Några saker artikeln är så perspektivlösa att de bör redogöras för i klartext.

Här är några frågor till dig och SvD-ledarredaktion.

1. Artikeln insinuerar att Carl Bildt vill få till en mer normal biståndshantering. Är det bättre att ge bistånd indirekt via svåröverskådliga organisationer än att ge den direkt till den palestinska myndigheten som är vald i ett demokratiskt val?

2. Är det en bra lösning att inte ha diplomatiska kontakter med den Hamasledda palestinska regeringen, trots att det är den demokratiskt valda representanten för det palestinska folket?

3. Måste man inte förhandla med de som har makten hur obehagliga man än tycker att de är om man vill uppnå fred?

4. SvD skriver: ”Om den arabiska nationen fick bestämma skulle Israel inte finnas.” Vilken är den arabiska nationen? Arabvärlden, Palestina, eller någon annan? Hur kan man uttrycka sig så slarvigt. Den finns som bekant kristna araber. Bara för att göra det hela mer komplicerat. Vad menar SvD egentligen?

5. SvD väljer att kalla muren för skyddsbarriär trots att Haagtribunalen tex. har kommit fram till att den bör kallas just för mur. Varför kallar ledaren muren för skyddsbarriär?

6. Ledaren blandar bort korten med kritiken mot muren. Israel har rätt att försvara sig men man har byggt muren till stor del på ockuperad mark. Tycker inte SvD att det är rätt att kritisera Israel för det?

I samma tidning som denna ledare finns en bra artikel om förhållandena i de av Israel ockuperade Golanhöjderna. En balanserad och läsvärd skildring av cowboys, druser och ambivalensen inför att lämna tillbaka Syrien till Golan. Den pragmatism som israelerna i reportaget uttrycker är fjärran från SvD ledare. Det är en gåta för mig att båda dessa beskrivningar kan stå i samma tidning.

Kan du förklara hur det här hänger ihop Per?

Tacksam för svar

/Jonas Mosskin

PS: Läs även Jinges kommentar på SvD:s Ledare.