Etikettarkiv: politik

De apatiska flyktingbarnen

9789127088368

Gellert Tamas har återigen tagit sig an svensk politik. I dagarna utkommer hans undersökande bok De apatiska (Natur & Kultur). Den handlar om vår samtidshistoria där hundratals flyktingbarn som var apatiska blev misstänkliggjorda för att simulera psykiska problem. Boken går hårt åt Migrationsverket, den dåvarande socialdemokratiska regeringen, psykologer och psykiatriker som spred dessa rykten. Ikväll nådde pajasnivåerna nya höjder i SVT Debatt. En av de som kritiserade Tamas bok psykiatrikern Tomas Eriksson. Denne figurerade tidigare i år som en riktig rätthaverist när han dömde ut alla former av psykoterapi inklusive KBT. Eriksson är en av dem som Tamas går hårt åt i boken. Jag har själv inte hunnit läsa boken och eftersom så många psykologer och psykiatriker förekommer i boken så känns det viktigt att läsa och ta ställning till Tamas slutsatser. Förutom Eriksson har de kommit mothugg från några chefer på BUP i Stockholm på DN Debatt.  Med tanke på att Tamas gjort sig känd för sin rigorösa faktagranskning (jag minns den oändliga referenslistan till Lasermannen) är det svårt att tro att Tamas är ute på tunn is. Så läs boken, tegelstenen på 600 sidor och se även Maciej Zarembas hyllande recension av boken som nästan blev till en debattartikel.

Bosättarproblemet på Västbanken

Har Homa, en av de största israeliska bosättningarna på Västbanken.

Har Homa, en av de största israeliska bosättningarna på Västbanken.

Idag fyller Genevékonventionen 60 år. Min bror Johannes skriver idag på SvD Brännpunkt tillsammans med Kristna Freds Generalsekreterare Elizabeth Lundgren om Israels brott mot Genevekonventionen på Västbanken. Bosättarproblematiken har efter 42 års ockupation blivit en svulst som förhindrar en fredlig lösning av konflikten. Cirka 500 000 civila israeler bor idag på Västbanken. Sedan Osloprocessen för 15 år sedan har antalet bosättare nästan fördubblats. I debattartikeln uppmanar de EU att öka pressen på Israel. Kommentarerna på artikeln är som vanligt i hätska ordalag. Som vanligt när man uttalar sig om Israels brott mot humanitära lagar och regler ska man samtidigt fördöma palestinska brott. Det märkliga med den ordningen är att man då inte kommer till pudelns kärna: Att bosättningarna är olagliga. Att det byggt ut hela tiden och att det är en politik som Israel inte skulle behöva föra.

24-28 augusti kommer Johannes och den nystartade organisationen Settler Watch genomföra flera seminarier med inbjudna israeliska människorättsorganisationer för att lyfta bosättarproblemet. Det är representanter från israeliska organisationerna Peace Now och B’Tselem.På Settler Watch hemsida finns det massor med information och fakta om bosättarpolitiken.

Secret Island Nation Festival undersöker alternativa styrelseformer

6131_1104929100886_1156523793_30244975_2933427_n

Leo Nordwall tipsade om ett annorlunda event som börjar nästa vecka: Secret Island Nation Festival. På en liten ö (Havstensund) i Bohuslän kommer ett antal människor att experimentera med alternativa sätt att organisera sig samt att festa under tiden det pågår till elektronisk musik. Arrangemanget pågår under en vecka mellan den 20-27 juli. På hemsidan eller bloggen finns all info du behöver och där står det vilka politiker, experter och artister/dj:s som kommer. Bland annat kommer Piratpartiets partiledare Rick Falkinge vara där.

I mina öron låter det som en kombination av liverollspel och alternativfest där alla har sytt sina kläder själva. Jag har alltid varit fascinerad av ”riktiga experiment” där människor investerar sig själv. Robinson är ju på sätt och vis ett sådant experiment även om det är ganska manipulerat. Likaså AGSLO-konferensen (som jag inte hunnit blogga om ännu) jag nyligen deltog i har sådana inslag.  Vi får se om det sitta-i-ring-möte med ”talarpinne” eller om det blir mer av Goldings ”Flugornas Herre”. Så här står det i presentationen om eventet:

On a small Swedish island in the North Sea, a new way of living together is being explored in a unique experiment called SECRET ISLAND NATION.

The festival combines politics and partying on a remote usually deserted island located just off the West Coast of Sweden with an agenda which includes the search for a new form of government and the founding of the utopian micro-state ‘Sweutchland’.

This democratic experiment is not based on national identity, however, but instead on the cross-border consensus of European youth: Of tolerance and electronic music.

Varken kulturen eller psykologin blir valfrågor 2010

Trots att Kulturutredningen och den parallella Skuggutredningen höjde temperaturen i kulturdebatten är det fortfarande i första hand en intern debatt. Tobias skriver på Kulturekonomi om sina dystra tankar efter några dagar i Almedalen:

I måndags samlades företrädare för alla riksdagspartier och om den debatten blir en fingervisning för valåret, hinner alla somna på vägen. Diskussionen visade inga tecken på att bryta med kulturpolitikens största problem, nämligen att intressera någon utanför sin egen sektor; egentligen intressera någon som inte har sin försörjning via kulturpolitiken. Det är som om utbildningspolitiken bara skulle beröra lärare och rektorer, och försvarspolitiken bara militärer.

Tyvärr utstrålade debatten allt annat än nytänkande eller spänst, och den enda som verkade fundera på hur kulturpolitiken ska lyfta sig i nackskinnet var Madeleine Sjöstedt (FP) som ställde frågan (”hur tar vi oss ur vår lilla box?”) och försökte ge ett svar (”Internet – en revolution som kulturlivet inte ser”).

När det gäller kulturen är nog upphovsrätten i vår nya medievärld den kanske viktigaste frågan precis som Sjöstedt tar upp. Hittills verkar det som att kulturen inte uppfattat detta som en kulturfråga, iallafall inte bland de etablerade partierna och bland kulturbyråkraterna.

Lite på samma sätt är det med psykologer och psykologin. Att människor behöver hjälp av psykologer men inte får tillgång till det på vårdcentraler eller att psykiatrin befinner sig i en ständig identitetskris kommer nog inte bli några valfrågor. Trots att dessa handlar om ”välfärdens kärnfrågor”. Psykologerna är en alldeles för liten, självtillräcklig och marginaliserad grupp i samhället för att kunna påverka ordentligt. De saknar både vana att kommunicera så allmänheten förstår och ett kontaktnät med övriga samhället som skulle behövas för att få gehör för sina frågor. Först när det finns på plats kan psykologer börja påverka på allvar.

Uppdatering: Kulturekonomi fortsätter skriva om detta. Läs Tobias analys om mysteriet med upphovsrätt och kulturpolitik.

Det är ju ett faktum att många kreatörer inte har fått särskilt mycket ersättning tidigare, utan har behövt komplettera sin skapande verksamhet men andra – så för många innebär inte en digital attack på upphovsrätten särskilt mycket sett till royaltyersättning…

Om jag ska spåra någon trend i upphovsrättsdiskussionen – utöver flera försök för att komma ifrån skyttegravskrig – kommer vi se mindre fokus på ekonomiska sidan i upphovsrätten och mer på den ideella; att fler kommer börja värna för de ursrpungliga kreatörerna allt mer. Det är en grupp som har förbisetts länge och som buntats ihop med deras uppdrags- och arbetsgivarorganisationer.

Instämmer helt. Som exempel kan man lätt tro att författare och förlag har samma intressen. Det har det inte som jag skrev om här.

Civil olydnad när den är som bäst

106855

Jag har alltid varit svag för civil olydnad. I takt med att jag blivit äldre har jag dock blivit mer mån om att det bör praktiseras med varsamhet. När gatumusikanterna i Göteborg går ut på gatorna och trotsar förbudet mot att spela musik på stan som började träda i kraft i går (i juli) är det ett klockrent exempel på bra civil olydnad. Så här skriver GP:

”Det var i ett upprop på bloggen ”Gatumusik är inget brott” som folk uppmanades att gå ut och ta med sig sina instrument. Hittills har knappt 1300 skrivit under uppropet och en protestgrupp på Facebook kopplad till uppropet har samlat bortåt 6 000 medlemmar. Även på andra sajter och bloggar har uppmaningen spridits.

Avsikten med den nya lagen är att begränsa de tider och platser som gatumusiker får spela på. Det innebär att man inte får spela musik utan tillstånd mellan 11-15 i de centrala delarna av Göteborg. I Nordstaden gäller förbudet mellan 11-17.

På bloggen Gatumusik verkar det som att kraften och glöden i protesterna är kvar och man lovar att fortsätta spela varje dag.

En av argumenten till förbudet är att det är jobbigt för butikspersonal och kontorsanställda som jobbar på Avenyn t.ex. Jag jobbade ett tag på Pocketshop på Plattan och minns att vi suckade över frikyrkopsalmerna i falsett framförd på en elorgel av en gammal tant. Samtidigt svårt att förstå den typen av argument när musiken dunkar i högtalarna i alla affärer överallt nuförtiden. Ofta samma låtar om och om igen från någon mainstream radiokanal. Men det verkar inte folk eller politiker bry sig så mycket om. Nä, istället är det de oborstade gatumusikerna som ska förbjudas liksom de olagliga affischerna på stan. Mot den typen av reaktionärt tänkande behövs det civil olydnad.

PS: Web tv-inslag på GP:s nätplats om gatumusikerna. Rapport däremot förvandlade protesterna till ett feelgood-reportage från pittoreska Göteborg. Suck.

Psykologer i Almedalen och i primärvården

Det är intressant att påverka processer och organisationer i det tysta. Många gånger kan det leda till stora resultat tycker jag och det är inte alltid jag känner ett behov att att synas. Ett konkret exempel var i februari då jag var inbjuden till en workshop som Psykologförbundet anordnade som handlade om hur förbundet skulle nå ut till allmänheten och påverka beslutsfattare. En av de konkreta tips som jag kom med var att lansera en psykolog till varje värdcentral. I och för sig inget revolutionerande men ett enkelt budskap som är lätt att förmedla så folk förstår. Min tanke är att det desutom kan ena de olika fraktionerna inom psykologkåren då de flesta inser att här finns en potential för alla psykologer att flytta fram positionerna.

Sedan dess har förbundet jobbat på. Den 16 juni skrev Psykologförbundets ordförande Lars Ahlin en debattartikel på Brännpunkt i SvD där det här budskapet fördes fram. I Psykologförbundets kartläggning visade det sig att 7 av 10 vårdcentraler saknade psykologer eller ens hade vårdavtal med privatpraktiserande psykologer. I artikeln skrev Ahlin:

Upprepade studier visar att en tredjedel av patienterna som söker hjälp på vårdcentralen har problem relaterade till psykisk ohälsa som exempelvis depression. Detta är vårt lands största folkhälsoproblem och det finns tydliga riktlinjer om vad som behöver göras (Socialstyrelsens riktlinjer för depressionssjukdom och ångestsyndrom). Ändå står man, från samhällets sida, fortfarande och tvekar. Människors psykiska ohälsa tas inte på samma allvar som fysiska sjukdomar.

Psykologförbundet har kartlagt tillgången till psykologer på landets ca 930 vårdcentraler. Kartläggningen gjordes med hjälp av telefonintervjuer under 4 veckor i maj-juni 2009 och gäller varje vårdcentral i landet med några få undantag. Vi kan konstatera att 7 av 10 av landets vårdcentraler saknar en anställd psykolog vid vårdcentralen och att bara 4 procent har avtal med privatpraktiserande psykologer till vilka de kan remittera patienter. Det här är särskilt oroande med tanke på att 70 procent av personer med depression vänder sig till primärvården. Vilken hjälp får de då?

Tragiskt men inte direkt förvånande.

Idag i Almedalen presenterade så förbundet sin rapport (finns att ladda ner här) på ett seminarium med rubriken: Är psykisk hälsa en klassfråga? Moderator för semiariet var Anders Milton och medverkande var Malin Edlund, leg psykolog, just nu aktuell som Radiopsykologen. Jan-Åke Simonsson, (s) ledamot i SKLs sjukvårdsdelegation, ersättare regionstyrelsen (s) ordförande hälso o sjukvårdsnämnd 4 Västra Götalandsregionen Per Olof Sjöblom, Förvaltningschef psykiatri Skåne och sakkunnig i psykiatrifrågor, Socialdepartementet Lars Ahlin, förbundsdirektör Psykologförbundet.

Psykisk hälsa är i högsta grad en klassfråga och som jag skrivit om här: KBT för pöbeln och psykodynamiskt terapi för de välbeställda.

I samma undersökningen visar det sig att nio av tio privatpraktiserande psykologer  att de ofta eller ibland måste säga nej till personer som har tydligt behov av psykologisk behandling men som inte själva kan betala för den. Ahlin avslutar sin debattartikel:

Endast en femtedel av de insatser som de privatpraktiserande psykologerna ger bekostas av landstinget, resten betalas i de flesta fall av den enskilde men också av försäkringsbolag och arbetsgivare. Skulle vi acceptera detta avseende någon annan folksjukdom?

Senast 1 januari 2010 ska alla Sveriges landsting övergå till ett vårdvalssystem i primärvården. Syftet med reformen är att öka patienterna valfrihet och underlätta för vårdgivare att etablera sig i primärvården med offentlig ersättning. Det enskilda landstinget beslutar själv vilken behandling som ska ingå i det så kallade basutbudet. Vi förväntar oss nu att landstingen tillhandahåller den behandling mot måttlig depression samt ångest som Socialstyrelsen rekommenderar.

För att kunna erbjuda en vård på lika villkor och efter behov behöver samtliga av landets vårdcentraler kunna erbjuda besök och behandling hos psykolog. Låt psykolog ingå i basutbudet. Anställ fler psykologer på vårdcentralerna. Ge fler psykologer vårdavtal.

Jag delar Ahlins uppfattning. Fast det finns en annan klassdimension som är mycket mer kontroversiell när det handlar om psykologisk behandling och terapi och som ingen vågar prata om. Mer om det inom kort.

PS: Wemind har även skrivit om rapporten.

Jag har bestämt mig

webbomzaida1

Sedan en vecka tillbaka har jag börjat få frågor av kompisar om vad jag ska rösta på i EU-valet. Som socialliberal är det svårt att känna sig hemma i den cementerade svenska bloggpolitiken. I Danmark har de åtminstone ett parti som Radikale Venstre som trots namnet är ett socialliberalt mittenparti.

Att tiderna förändras blev jag varse idag. I förra EU-valet 2004, kryssade jag då den ende miljöpartisten som var EU-anhängare, Paulo Silva. Han petades ner till 25:e plats av partiet internt, men lyckades sedan få fler än 5 % kryss som är spärren. Det vara bara det att Carl Schlyter och Eva Goes fick fler kryss så Silva kom inte in. Idag är Silva pr-konsult och Miljöpartiet har äntligen bytt linje i EU-frågan. Konstigt nog är EU-kritiske Carl Schlyter toppkandidat fortfarande.

Så vem ska jag rösta på då? Jag mailade helt enkelt bloggaren och politikern Zaida Catalán (5:a på Mp:s lista) som bedriver en egen personvalskampanj och frågade henne om hon stödde EU-projektet. Efter två timmar fick jag svar att hon varit en av de drivande för en förändring av partiets EU-linje. Så Zaida får min röst (den här gången). Det känns kul att kryssa fram yngre kandidater. Jag tycker överlag att det finns en massa unga och duktiga politiker från många partier. De borde få ta mer plats.

En intressant sak som jag tänkte på, är hur naturligt det var för mig att maila en kandidat som jag funderar på att rösta på, och sedan få svar direkt. Jag reflekterade inte ens över mitt beteende. Men inför förra valet gjorde jag inte det. För mig är det en illustration av hur förändrad det politiska landskapet är. Kontakten mellan väljare och förtroendevalda sker på nya sätt. Ett exempel är Spotify där flera partier gör reklam. Jag tror  att det är helt rätt tänkt. Där når man en massa unga människor som kanske inte orkat bry sig men som nu blir påminda om att faktiskt ta ställning.

EU-valet och Europaparlamentet har fått allt mer makt och inflytande över våra dagliga liv. På Tidningen Chefs trendpanel för ett par veckor sedan pratade trendanalytikern Petra Wahlström från Företag & Framtid om hur EU-politiken påverkar vardagslivet och kommunalpolitiken i Sverige. En utveckling som de flesta tror kommer fortsätta.

PS: En annan bloggare som mailar kandidater och beger svar är Dennis Eriksson på Forskarbloggen. Hans fråga är en aning mer specifk än min. Han vill att Carl Schlyter ska ge besked om:

Kan du tänka dig att rösta för ett marknadsgodkännande för en genmodifierad fältkrassing som har dessa tydliga miljöfördelar? Om du kan svara ja på den frågan så får du min röst den 7:e juni.

Skurken David Eberhard

fp_erberhard

Jag har egentligen alltid tänkt att psykiatern David Eberhard skulle bli en måltavla för vänstermänniskor med sinne för konspirationer. Han är alldeles för frispråkig och säger sådant som många tänker men inte vågar säga högt. Efter Odellbråket verkar det här drevet gått igång ordentligt. Ulrika Milles recenserar på DN Kultur Eberhards nya bok Ingen tar skit i de lättkränktas land (Prisma). Rubriken på recensionen är ”Psykiaterns auktoritära recept på befrielse”, men inte är det mycket till recension egentligen. Johan Lundberg på Axess-bloggen försöker förstå hur man kan skriva en sådan recension. Han tror att det handlar om att göra och konstruera Eberhard till ärkeskurk. Det ligger nog en del i det. Själv tycker jag att är något auktoritärt med hela Milles text. För mig känns det som att Milles saknar argument och så pekar hon finger för hon är arg. Och kränkt. Nä den typen av argumentation är inte rättvis. Särskilt inte som Eberhard har många bra synpunkter på Sverige idag (om än en smula uppskruvade och överdrivna resonemang ibland). Eberhard är ingen skurk men han sticker ut hakan.

För övrigt pratar han om sin bok på Akademibokhandeln i Skrapan onsdag 27 maj, kl 18.

Här ett äldre inlägg som jag skrev med anledning av Eberhards förra bok I trygghetsnarkomanernas land (2006).

Berlin: fattigt men sexigt

jorn-donner_09

Jörn Donner

Iallafall om man ska tro Klaus Wowereit Berlins borgmästare sedan åtta år tillbaka.Wowereit är intervjuad i DN om hur han ser på stadens utveckling. På ett sätt är det befriande att Wowereit har en så avslappnad attityd till politik och det faktum att Berlin har en skuld på 600 miljarder kronor. Så här säger Wowereit i DN-intervjun:

Klaus Wowereit är känd för sina one-liners. En av klassikerna är karaktäristiken av hemstaden: ”fattig men sexig”.

– Det var ett försök att beskriva tillståndet. Vi har fortfarande en hög arbetslöshet, men det är en spännande stad, trots fattigdomen en stad där man kan leva väl, säger han efter att ha bjudit på kaffe i den svarta soffgruppen; hans tjänsterum i rådhuset är väl tilltaget.

Det talas mycket om det kreativa Berlin – om skivbolagen, filmindustrin, reklamfirmorna, unga modedesigner, operahusen, museerna, teatrarna, de hundratals gallerierna, klubbarna.

Skeptikerna rynkar på näsan, säger att det bara dricks en massa caffelatte.

– Det dricks en hel del öl också, men det blir verkligen något gjort. Vi räknar med att vi har 160.000 arbetsplatser inom den kreativa industrin, säger Wowereit.

För åtta år sedan bodde jag i Berlin en vinter och har sedan dess då och då varit på besök. Staden har verkligen landat och mognat sedan dess. På ett plan är Berlin idag mer mainstream trots att det fortfarande är fattigt alternativt. Det som tycks vara en konstant i stadens utveckling är bristen på pengar. För den som vill ha perspektiv på Centraleuropas kulturella centrum rekommenderar jag finlandsvenske författaren Jörn Donners Rapport från Berlin. Boken utkom första gången 1958 (några år innan muren byggdes) och kom nyligen i nyutgåva. Donners observationer är på ett sätt obsoleta idag, samtidigt som det ger en fantastisk inblick i vår nutidshistoria som har ändrats ofantligt snabbt om än i stora ryck.

KBT för pöbeln, psykodynamisk terapi för de välbeställda

lady-on-a-divan

Idag är det som bekant mycket dyrare att gå i KBT-terapi än psykodynamiskt inriktad terapi. Eftersom vindarna blåser som de gör kommer det här på sikt att förändras. I takt med att utbudet av KBT-terapeuter ökar och PDT-terapeuter minskar kommer prisnivån rimligen att justeras. När nu Landsting, kommuner och psykiatrin satsar massivt på KBT kommer det här få långtgående konsekvenser. Cullberg, Schubert, Werbart och Sandell skriver i sin artikel om den hotade psykodynamiska terapin och vilka konsekvenser det kan få:

Besluten kommer, om de inte omprövas, att få till följd att den dynamiska psykoterapin pressas ut på den privata marknaden, eftersom många som har råd kommer att vilja söka dessa samtalsformer. Det som den offentliga sektorn kommer att erbjuda i form av utbildning och behandling i KBT kommer att bli alltför ensidigt och komprometteras av bristfällig utvecklingspsykologisk och dynamisk kunskap.

Jag har länge tänkt på det här. När enfalden riskerar att breda ut sig i allmänvården, och det inte längre är möjligt att få en längre samtalsterapi av PDT-slag, kommer människor helt enkelt söka sig till den privata marknaden. Främst välinformerade människor som har råd att betala terapin av egen kraft. På sikt får vi då en allmänhetens psykiatri och psykoterapi där man jobbar med KBT och en annan privat del med PDT och andra alternativa inriktningar. Det här riskerar att förstärka fördomen att det mest är intellektuella konstnärstyper från över medelklassen som ligger på divanen och analyserar sig själva. Det här är ju en fördom som delvis är sann men i framtiden kanske den blir ännu tydligare. Jag är vet jag inte vad jag ska tycka om en sådan utveckling. Det känns fel. Klass och social bakgrund spelar så stor roll ändå i vårt samhälle. Det vore synd om det befästes ännu mer i psykoterapins värld.