Du tittar nu på taggen psykiatri. Tillbaka »

Psykologer tittar på film visar The Bridge

Torsdag 22 april visar Psykologer tittar på film The Bridge (USA, 2006) av Eric Steel. Det är en dokumentär över självmordsbron Golden Gate i Kalifornien. Varje år begår ett tjugotal personer självmord på den mytomspunna bron. Regissören skildrar en vacker bro från alla möjliga vinklar. Samtidigt söker han upp anhöriga och intervjuar dem om deras upplevelser.

Efter filmen blir det ett samtal med publiken. Gäst är David Titelman, psykolog, psykoanalytiker och verksam vid NASP, (Nationellt Centrum för Suicidprevention) vid KI i Stockholm. Filmen är cirka 90 minuter lång och visningen börjar kl. 19.00. Filmen är på engelska och har engelsk textning. Biljetter köper du som vanligt i infokassan på Kulturhuset vån 0, på telefon 508 315 08 eller på nätet:

Varmt välkomna!

PS: Det här är sista ordinarie Psykologer tittar på film för säsongen. Dock kommer Psykfilm att göra ett gästspel på Psykoterapimässan i Stockholm lördag 8 maj på Norra Latin. Eventet är öppet för alla. Då visas Behandlingen (SWE, 2009) av Johan Jonason. Mer om det inom kort.

Gå med i Psykfilm på Facebook.

Kärleksförsök och svek – en själsläkarens berättelser

Psykoanalytikern och författaren Clarence Crafoord kommer i dagarna ut med sina memoarer. Titeln är Kärleksförsök och svek – en själsläkares berättelser (Natur & Kultur, 2010). Memoarer är en märklig genré som kan vara både fågel eller fisk.  I Crafoords fall är det fågel. Han sätter tonen i boken genom att beskriva sitt 60-års kalas där hans äldste som ger honom en vidräkning för alla sveken. En hjärtskärande skildring som på ett utlämnande sätt framställer honom själv från skuggsidan.

I boken får vi följa lille Clarence från födseln som den åldrade mannen fantiserar om det! De första stapplande stegen sker i en överklasstillvaro tillsammans med jungfrur på Östermalm. Mammans flyktiga närhet får mig att tänka på ”70-talets kyliga mödrar” som under en tid ansågs ge upphov till Borderline som vuxna. Borderlinepatienter kom Crafoord att arbeta och beskriva senare i sitt yrkesliv.

Den unge mannens förtjänstfulla väg mot vuxenheten och karriären som läkare är skildrat på ett gripande och engagerande sätt. På sina håll kan det bli en smula gubbigt men som läsare fascineras jag i den äldre mannens perspektiv på sitt liv och sin yrkeskarriär. Crafoord väljer att utbilda sig till psykoanalytiker vid sidan om sin psykiatrikerbana. Det är beklämmande att läsa om hur svårt hans analytiker har att möta och förstå Clarence. En terapeutrelation kan innehålla mycket distans samtidigt som den kan vara alldeles underbar.

Crafoord liv blir också till en illustration över hur Sveriges psykiatriska- och terapeutiska historia från en person som hela tiden befunnit sig mitt i skeendet. Där emellan skymtar fruar och barn förbi. Familjens nedtonade plats blir i sig till en skildring av hur vårt samhälles könsroller ofta skapat problematiska familjekonstellationer där fäderna blivit  helgpappor. Crafoord språk är uppriktigt, varmt med en särskild känsla för det kvinnliga väsendet.

När jag slår igen boken efter påskens streckläsning, förundras jag över hur fascinerande en människas liv kan vara.

Uppdaterad: Recension i SvD, Corren, Tidningen Kulturen

Sture Bergwall (alias Thomas Quick) pratar ut

Tendens i P1 har gjort ett strålande program där Sture Bergwall berättar om sin pånyttfödelse när han tog tillbaka erkännandet för morden. För reportern Sigrid Flensburg beskriver han vardagen med morgonpromenader runt i åttor, klockan sex på morgonen på rastgården och tillryggalägger 8-11 km varje dag. I 20 år har Bergwall varit inspärrad. Lika länge satt Albert Speer i Spandaufängelset. Om Speer liv och hans tid i fängelset har Gitta Sereny skrivit en mäktig bok ”Albert Speer och sanningen” (Bonniers, 1997) som jag nyligen läst. Speer promenerade mycket och gjorde vandringar i tanken kors och tvärs över jordklotet. Bergwall sitter på Säters rättsanstalt som inte verkar klara av att han har lämnat Thomas Quick-tiden bakom sig. När det blev klart att Bergwall beviljades resning försvann han bibliotek och persienn av anstalten som enligt honom inte vill släppa sin seriemördare. Det är gripande att höra Bergwalls berättelse om hur han efter många år återtagit kontakten med sina syskon. Tillsammans med hans bror har Bergwall skrivit en boken Thomas Quick är död (Blue Publishing, 2009) och flera är på gång. Obligatorisk lyssnning!

Kuriosa: Sture Bergwall finns även på Twitter.

Dokumentär om en sluten psykiatrisk avdelning

Igår visade SVT Sluten Avdelning, den första av två delar där dokumentärfilmaren Maud Nycander följt människorna på avdelning 6, en slutenavdelning på St. Göran Sjukhus. Filmen kom till under 2008 och där får vi följa patienterna som kämpar med sin skuld och sin besvikelse över att för femtielfte gången behöva söka hjälp. Jag såg den första delen igår och är imponerad över Nycanders arbete. Hon har verkligen lyckats skapa en lugn och behaglig stämning kring sin kamera. Så man får en känsla av tristessen och vilan som mestadels råder för de intagna. Det är modigt av patienterna och personalen att låta sig bli filmade. För patienterna innebär ju inläggningen att man befinner sig mitt i en djup livskris och det är ju inte det tillstånd som de flesta av oss vill lämna ut oss i.

Det är en vardaglig och normaliserad bild av psykiskt sjuka som träder fram. Personalen är välvillig och fattar avvägda beslut. De flesta av patienterna förstår sin situation och sitt lidande och söker efter vägar att hantera sina psykiska problem. Just detta tror jag är filmen viktigaste bidrag. Filmen avdramatiserar psykvården vilket känns befriande. Nycander säger att en av hennes avsikter är att öppna upp psykiatrin för allmänheten och visa hur det är. Det känns som en otroligt viktig insats.

Torsten Kindström, ordförande i Anhörigföreningen Balans skriver också om filmen och är imponerad över Nycander arbete. Kindström hoppas precis som jag att filmen ska bidra till att minska fördomarna om psykiskt sjuka i vårt samhälle. Se filmen på SVT Play och missa inte sista delen som går nästa söndag kl. 20.00.

PS: Nycander intervjuas i P1-morgon och här i DN om sitt projekt.

Maud Nycanders har tidigare gjort filmen rum för sjuka själar, som visas på onsdag i Kunskapskanalen kl. 21. Den handlar om mentalvårdens historia.

Anna Odells konstverk fortsätter

I april är det dags för fortsättningen av Anna Odells konstverk ”Okänd, kvinna 2009-349701” på Strand i Horstull. Vernissagen äger rum den 18 april och utställningen pågår till 20 april. Verket som under det senaste året byggts på i takt med att Odell och konstverket turnerat runt och diskuterats. Bland annat gästade Odell i höstas Psykologer tittar på film och visningen av Lars-Lennart Forsbergs film Misshandlingen.

På Strand visas konstverket av Anna Odell som blev 2009 års mest uppmärksammade konsthändelse. Konstnären som senare dömdes för våldsamt motstånd samtidigt som hon bjuds in till otaliga seminarier och flera konsthallar. Nya och tidigare ej visade delar ingår samt scensamtal med Anna Odell och inbjudna gäster. Observera att man behöver köpa biljett.

Saxat ur pressutskicket:

Verket väckte en enorm uppmärksamhet och en omfattande debatt drog igång i
media. Den fick makthavare ända upp i regeringen att uttala sig kritiskt utan att ha
sett verket i sin helhet. I debatten deltog människor från vitt skilda områden som
psykiatrin, rättsväsendet, kulturvärlden, konsthögskolor och politiken. Det som
utspelat sig efter att personalen från St: Görans psykakut gick ut i media och Norra
länets psykiatri gjorde en polisanmälan, har hon nu använt till nya delar i verket.
Hennes omfattande arbete med intervjuer, iscensättning och dokumentation har gett
verket ett genomslag som inte bara vitaliserat konstvärlden utan även det
demokratiska samhället.

Tiden efter vernissagen på Konstfack har varit fylld av seminarier och visningar i
Sverige och utomlands. Vare sig det gäller konsthallar eller seminarielokaler har det
varit ett mycket stort intresse och flera publikrekord har slagits. Konstnären Anna
Odell har genom sitt verk och alla utställningar, seminarier och debatter visat på
konstens möjligheter och gränsövergripande gestaltning. Den breda publiken har
mött en ny och lovande konstnär i Anna Odell som med sin starka integritet, stora
öppenhet och begåvning definitivt gjort ett tydligt avtryck i konsthistorien.
Vad är konst? Vad är verklighet? Kan en konstnär återge sin egen erfarenhet av
verkligheten och kalla det för konst? Kan ett konstverk visa verkligheten? Kan
konstnärens egna erfarenheter av psykisk sjukdom återges i ett konstverk utan att
betraktas som sjukt?

Kan en sjuk verklighet som återges av ett konstverk uppfattas som verkligt sjukt att
genomföra? Kan ett konstverk som bygger på en rekonstruktion av verkligheten
betraktas som brottsligt? Vad är sant och vad är lögn av allt det som sagts om
konstnär Anna Odell och hennes verk ”Okänd, kvinna 2009-349701”?

Det ska bli kul att gå dit. Jag får då äntligen möjlighet att ta del av hela konstverket. Kommer du?

En vision om framtidens psykologi

I senaste numret av Psykologtidningen (nr 2/2010) har jag skrivit en krönika om framtidens psykologi på 2010-talet. Jag har redan fått många uppskattande kommentarer på artikeln så jag antar att jag uttryckte något som många går och känner var för sig. Här är hela texten i sin helhet. Vad tycker du? Håll du med? Jag är nyfiken på dina synpunkter.

***

En vision om framtidens psykologi på 2010-talet

Jag ska villigt erkänna att när jag började på psykologprogrammet 2006 tänkte jag: nu är jag inne, och nu ska jag se till att göra det till en exklusiv klubb för mig och mina jämnåriga kursare. Ju färre psykologer desto högre löner och fler intressanta jobb för oss blivande psykologer. När Karolinska Institutet och Mittuniversitetet i Östersund startade nya utbildningar blev jag skeptisk. Nu har jag tänkt om.

Sedan min sambo blev arkitekt har vi under åren jämfört våra respektive yrkeskårer. Det är slående att psykologer och arkitekter delar så många gemensamma problem. Vi har en uppblåst självbild som vi odlar för oss själva. Självbilden handlar om höga ideal, exklusivitet och akademisk snobbism. Samtidigt lider vi av dåligt självförtroende och en bristande tillit att försvara våra ideal annat än med symbolpolitik. Den gloria vi ser runt oss själva falnar i verkligheten, där saknar vi reell makt och politiskt inflytande. Arkitekterna kämpar med tröga planeringsförfarande, byråkratiska beslut och blir oftast överkörda av beställarna: ingenjörerna hos de enorma byggbolagen. Byt ut byggbolag och politiker mot landstinget och mot läkarna i vita rockar så fattar du själv.

I Danmark däremot har arkitekterna en annan ställning. Där utbildas lika många arkitekter fast antalet invånare är hälften av Sveriges. Arbetslösheten bland arkitekter är lika hög/låg som hos oss (konjunkturberoende bransch). Behovet av arkitekter borde rimligen vara ungefär lika många som i Sverige. Men istället för arbetslöshet finner arkitekterna nya jobbmöjligheter som beställare i offentliga och privata sammanhang runt om i samhället. På så sätt finns det kunnande, kompetens och förståelse för arkitekters förmåga och perspektiv på ett helt annat sätt i Danmark än i Sverige. De danska arkitekterna har därför högre status och större inflytande än i Sverige.

Jag tror att svenska psykologer har något att lära av danska arkitekter. Det är dags att sluta tro att man får inflytande gratis. Inflytande är något man förtjänar. Framtidens melodi för psykologin på 2010-talet kanske är att på sikt fördubbla antalet utbildningsplatser på psykologprogrammet utan att sänka kvalitén. Om något höj kraven i linje med vad Studeranderådet föreslagit här i Psykologtidningen tidigare. Vi måste sluta betrakta psykiatrin som den viktigaste arbetsplatsen för psykologer. Låt läkarna ta hand om ett organisatoriskt sjunkande skepp där pinnar är hårdvaluta. På sikt kommer mjukare värden och psykologiskt kompetens få ökat inflytande. Satsa istället på att lobba för psykologer på vårdcentraler, skolor, företag och arbetsplatser. De psykologer som idag inte får jobb i traditionella psykologjobb kommer istället vara attraktiva för arbetsmarknaden. Som generalister med vana att leda andra är vi som klippta och skurna för en globaliserad ekonomi.

Unga människor har en annan respekt och förståelse för psykologers kunnande. Vi måste inse att vi måste uppvakta morgondagens beslutsfattare. Kommer de inte till oss får vi bjuda in oss till Stureplanscentern, mingla med piratister, träffa ungsossar på Sveavägen och ge visitkort till ”nya moderater”. Finns naturliga mötesplatser där unga psykologer socialiserar sig med politiker kommer vi i sinom tid bli anlitade, konsulterade och få möjlighet att påverka politiken oavsett vem som vinner valen.  Om tio år ska det vara lika självklart att en psykolog är med vid runda borden som en ingenjör, ekonom, statsvetare eller läkare. Lägg därtill täta kontakter med medievärlden och med patient- och anhörigföreningar som för vår talan.

Det är dags att psykologin på allvar etablerar sig som en vetenskap och ett yrkesskrå för framtidens samhälle. Psykologin ska göra sig oumbärligt för medborgarna. Det ska vara självklart för politiker och beslutsfattare att inkludera psykologer i företag, styrelser, forskningsråd och nätverk. Både lokalt och globalt. För det krävs ett radikalt nytänkande där psykologin erkänner sig själv som tillräckligt kunnig och kompetent för att ta sig an uppgifter som ansetts för svåra. Om vi själva slutar be om ursäkt för vår kompetens och betraktar oss som naturliga samarbetspartners kommer andra att göra detsamma.

Tiotalets psykvård

Idag är det ett år sedan Anna Odells omtalade konstprojekt på Liljeholmsbron. Ikväll kl. 18 på ABF-huset pratar hon konstprojektet och diskussionen om psykvården tillsammans med Torsten Kindström från anhörigföreningen Balans och med författaren Åsa Moberg. Synd dock att inte någon psykiater är med i panelen.

SSRI förändrar personligheten

DN och Dagens Medicin rapporterade igår om att SSRI kan förändra personligheten. Det är en studie som publiceras nu i dagarna i tidskriften Archives of General Psychiatry. Dagens Medicin sammanfattar studiens upplägg och resultat:

En neurotisk personlighet är, liksom låg grad av extrovert personlighet, en riskfaktor för depression, enligt amerikanska forskare bakom en ny studie. De har nu undersökt hur de två personlighetsdragen påverkas enligt skalan NEO-FFI vid behandling av depression.

I studien ingick 240 patienter med medelsvår till svår depression. 120 lottades till behandling med SSRI-läkemedlet paroxetin, medan 60 lottades till placebo och de övriga 60 fick kognitiv terapi.Efter åtta veckor hade deltagarna som behandlats med paroxetin fått större förändring – i riktning mot normalisering – av sina neurotiska och extroverta personlighetsdrag jämfört med deltagarna som fått placebo. Förändringen var oberoende av förbättring i depressionssymtom. Patienterna som fick placebo fick överlag stor förbättring av depressionssymtom men förändringen i de två personlighetsdragen var små. Den kognitiva terapin gav större förändringar på personligheten jämfört med placebo men inte i samma utsträckning som paroxetin. Effekten på det neurotiska personlighetsdraget var inte heller oberoende av den antidepressiva effekten.

Forskarna, som bland annat är verksamma vid University of Evanston i Illinois, drar slutsatsen att paroxetin tycks ha en särskild effekt på personligheten som går utanför dess effekt på depression. Om fynden kan bekräftas menar forskarna att de skulle kunna avskriva en rådande hypotes att förändring av personligheten under depressionsbehandling är en bieffekt av förändringen av depressionssymtom.

Jag blir lite förvånad över att det här fått sådan uppmärksamhet. Är inte en av poängerna med mediciner som SSRI att vi ska bli förändrade. De flesta som jag pratat med som ätit SSRI har vittnat om att de mer eller mindre blivit annorlunda i sin personlighet. För mig tycks det som att personlighetsbegreppet gjort lite väl konstlat och strikt. Förmodligen har man använt Big Five-begreppen neuroticism och extroversion i den här undersökningen. Min känsla (liksom mycket forskning) är att beteendemässiga förändringar leder till stora förändringar i våra liv. Det borde ju självklart leda till ”personlighetsförändringar” också. Den som motionerar varje dag kommer förmodligen bli annorlunda person tids nog, än soffpotatisen framför teven.

Martin Ingvar drar en hjärnvals

Martin Ingvar är en berömd professor på KI och leder många utmärkta och stora forskningprojekt om hjärnan. Hans team och kollegors kunskaper hjälper neurovetenskapen att utvecklas vilket är jättebra.

I del 4 i DN serie ”Arma själar” om psykiatrins kris så ger sig Ingvar in i debatten. Tyvärr hamnar han snett. Jag citerar:

En annan orsak till strid är psykia­trins egen. Den sitter i oförmågan att kasta ut förlegat tankegods som strider mot dagens kunskap om människan. Den sitter i bevarandet av dualistiska idéer där kroppen och själen inte hänger ihop. Den sitter i grumligt tal om humanism som motsats till biologins landvinningar. Den striden måste föras till ett slut. För patienternas skull. Biologisk kunskap är grunden för modern form av evidensbaserad psykoterapi och grunden för livsräddande farmakologisk behandling.

Cullbergs inlägg om psykiatrin (20/10) bör läsas för att den på ett så bra sätt illustrerar hur en av de mest inflytelserika personerna inom svensk psykiatri de senaste 40 åren resonerar. Han ser ett problem i de senaste årens forskning med inriktning på biologiska mekanismer i psykiatrisk sjukdom (”medicinsk rationalitet”) och ställer det emot synen på patienten som en upplevande person (”humanism”). Cullberg ställer därmed den biologiska kunskapen i motsats till en humanistisk livshållning. Den inställningen har i själva verket resulterat i den psykiatri vi har i dag med kvalitetsbrister och systemfel som patienter och anhöriga identifierar (DN Debatt 9/8). Den har resulterat i en psykiatri som inte åtnjuter samhällets respekt samtidigt som överdödligheten under senare år ökat hos dem som burit diagnoser som till exempel schizofreni.

Den gängse definitionen för humanism är att den är en livshållning som bejakar förnuft, etik och rättvisa samt avvisar vidskepelse och pseudovetenskap. Med den definitionen blir Cullbergs skrivning i själva verket antihumanistisk. Att bortse från biologisk kunskap om hjärnan leder till att man frånsäger sig viktig information som behövs för att kunna tolka, förstå och behandla sin patient och därmed att man frånsäger sig bästa möjliga kunskapsbas i sin roll som rådgivare. Den leder till att man ser mediciner som ett uttryck för förtryck och att psykiatrin upprätthåller verkningslösa behandlingsformer som legitima trots avsaknad av resultat. Det har också lett till att utvecklingen av psykoterapin som behandlingsform bromsats och i stället präglats av sektbildning med yrkesföreningar som högsta privilegiebeskyddare i ett statligt sanktionerat skråsystem. I dag används ofta äldre psykoterapeutiska inriktningar med en underliggande teori som uppenbart strider mot vad som i dag är känt om hjärnans funktion och dessutom saknar dokumenterade resultat till gagn för patienterna.

Johan Cullbergs må ha en dualistisk syn där kropp och själ står mot varandra. För Ingvar är frågan redan löst eftersom biologin är det överlägsna perspektivet punkt slut. Ingvar målar upp Cullberg och psykoanalytikerna som om de vore dem som styrde och ställde inom psykiatrin idag 2009, vilket inte är sant. De är undanträngda till några få enheter och har inte längre det inflytande Ingvar påstår. Ingvars ilska på psykoanalysen verkar få honom att se rött.

I Ingvars värld verkar det som att vi idag har hittat nycklarna till de flesta psykiatriska tillstånden och att det bara handlar om att ställa in rätt doser psykofarmaka. Inget kunde vara mer fel. Det finns inte mediciner som mot alla psykiska besvär, och det som har bevislig effekt mot vissa diagnoser fungerar inte på alla. Trots alla framsteg som gjorts inom neuropsykologin så är det långt kvar innan vi kan bota psykiatriska problem utan vidare. Igår var jag på en föreläsning med doktoranden och psykiatern Sergej Andreéwitch. Hans föreläsning  bekräftade den bilden. Det är främst mot de enklare psykiatriska problemen med en avgränsad problematik som vi har tydliga mediciner och behandlingar. Mot exempelvis personlighetsstörningar, bipolär sjukdom och mot svårare depressioner har vi lite att komma med. Ingvar igen:

Psykiatrins teoribildning och kunskapsinnehåll är på väg att väsentligt utökas bland annat genom framstegen inom kognitiv neurovetenskap där psykologi, psykiatri, genetik, farmakologi, neurovetenskap, kognitionsvetenskap, bildgivande vetenskap och beräkningsneurovetenskap tillsammans bygger ny kunskap om hjärnans mest komplexa funktioner. Det gör att fenomen som tidigare beskrivits i gåtfulla termer i dag har en allt bättre förklaringsgrund. Fenomen som social samverkan, empati, emotionsreglering, fobi och placeboeffekt har alla i dag en förklaringsgrund med grundmurad förankring i neruovetenskapen. Sådan ny kunskap ställer krav på en förändring av synen på psykiat­rins arbetssätt. Med bättre förklaringmodeller kommer vi allt närmare möjligheter till behandlingar baserade på sjukdomsmekanismer och inte på symtom. Vägen dit är beroende av kunskapsutveckling baserad på forskning från molekylnivå till samhällsnivå. Att tala om motsatsförhållanden mellan biologisk kunskap och kunskap om människan blir i det ljuset svår att förstå…

Må så vara att vi vet mer idag, men det är ingalunda några klara orsakssamband. Det Ingvar pratar om är rön som forskningsfronten kanske kan omsätta i fungerande praktik på lång sikt. Men det är inte Ingvar avslutar triumfatoriskt:

Den biologiska paradigmens stora framgångar inom övrig medicin beror på att man tillämpat den rationella vetenskapens metoder som tillåter ett kontinuerligt ifrågasättande av de sanningar som gäller för stunden. Det medger utveckling till gagn för de patienter som samhället satt sjukvården att tjäna. Bara med ökad plats för vetenskapens metoder kan psykiatrin kasta ut sin barlast och ta den viktiga plats som den borde ta i ett modernt samhälle. En dålig psykiatri ger ett inhumant samhälle. Ett samhälles kvalitet kan avgöras genom att studera hur det möter dem som bäst behöver samhällets stöd.

Det är en trosviss man som hyllar biologin. Det tycks som att all hjärnforskning som Damasio och andra presenterat där kropp, hjärna och själ samspelar i ett oändligt komplext samband är löst. Slutsatserna som neurovetenskapen kommit fram till ger ingalunda stöd för ett biologiskt synsätt. Ingvar lovar mer än vad biologin och neurovetenskapen kan leva upp till. Vilken psykiatrisk patient mår bättre av det?

Läs även Lotti Helström som skriver om hur våld traumatiserar och skadar vår hjärnan. Hennes artikel var Del 3 i artikelserien.

Johan Cullberg om psykiateryrkets förändringar

Författaren, psykiatern och psykoanalytikern Johan Cullberg fortsätter DN:s serie arma själar. Cullbergs artikel (tisdag 20 okt) är den andra och tar upp en annan aspekt av psykiatrins kris, nämligen den avskalade psykiatriutbildningen. Han skriver om det paradoxala att kunskaperna inom psykiatrin har ökat men utbildningens innehåll har kortats.

Parallellt med den här utvecklingen av psykiatrins innehåll under 1900-talet har grundutbildningen i psykiatri paradoxalt förkortats. De fyra månader som kursen varade då jag läste psykiatri för femtio år sedan är i dag reducerade till en eller två månader! Bara detta faktum skulle kunna förklara varför studenterna drar sig för att ägna sig åt psykiatri. Tyvärr har nytillkomna synsätt medfört att mycket av den tidigare kunskapen fått försvinna som genom ett alexanderhugg. Under 1970-talet blev mediciner och biologiska modeller närmast töntförklarade av många psykoterapeutiska och sociologiska företrädare. I dag, en generation senare, råder en motsatt fundamentalism – men nu med förankring inom den akademiska psykiatrin. Eftersom det inte är möjligt att få plats med psykiatrins väldiga kunskapsfält på den avsatta tiden – ens om man bara vill ge en orientering – tenderar dagens läkarutbildning att mest handla om hjärnans biologiska funktioner vid psykisk sjukdom. Det centrala är att lära sig räkna upp diagnoskriterierna för de psykiska sjukdomarna liksom deras hypotetiska fysiologiska orsaker och medicinska behandling. Då dagens unga svenska psykiat­rer kommer ut på fältet saknar de ofta förmågan och kunskapen att arbeta i grupp med psykologer och socionomer. Att förhålla sig till komplexiteten i den psykiska ohälsan har inte ingått i deras utbildning. De hamnar därför lätt i ledarskapskonflikter och tappar lusten.

Det är minst sagt frapperande. Bristen på psykiatriker och den låga statusen fick bland annat Läkarförbundet att göra föreläsningsturnén och Psykiatrins ansikte under förra året, där Cullberg och flera andra psykiatriker försökte ge en positivare bild av psykiatriyrket. Cullberg avslutar artikeln:

Boten för psykiatrin är en för­nyad syn på utbildningens mål och innehåll. Vi måste ta steget från en antingen-eller-psykiatri till en akademisk psykiatri som bygger på helhetssynen. Hur den ska se ut är inte bara en medicinsk och facklig fråga utan också en politisk – det handlar ju om vilka psykiatrer vi vill ha. Grundutbildningen måste då få ta betydligt längre tid än i dag för att rymma vidgade teoretiska och praktiska modeller. Specialistutbildningen ska förstärkas med intensiv klinisk och psykoterapeutisk handledning för att ge en reell kompetens att samarbeta i grupp. Först då kommer våra framtida psykiatrer att kunna räkna med allmänhetens förtroende.

Kan så vara att det är boten. Eller så är det dags för andra yrkesgrupper att ta över psykiatrin och kalla in psykiatriker och läkare som specialister när detta behövs?