Etikettarkiv: psykolog

Fenomenet Super-Nanny och förgrymmade ungar

516rza79xyl_sl500_aa240_.jpg

Förgrymmade ungar hette ett TV-program i serien ”Dokument Inifrån” som sändes i veckan (och går att se 3 veckor till på nätet). Reportern Erik Sanberg far till tre barn försöker förstå vår tids syn på barnuppfostran och granskar den våg som tv-programmet Super-Nanny skapat. Super-Nannyn själv, Jo Frost har även skrivit en bok om sina råd till föräldrar.  Minns att Göran Hägglund i valrörelsen ville anställa kommunala Super-Nannys som skulle rycka ut och lära föräldrar hur man uppfostrar sina barn. Som utgångspunkt för programmet visade Sandberg gång på gång ett 30 sekundersklipp där Super-Nanny lär en förälder att lyfta ett gråtande barn till skamvrån. Det är ett magstarkt klipp som signalerar att något är galet. Penelope Leach, en av Englands mest kända barnpsykologer säger i programmet att vuxna över hela västvälden förändrat sin syn på barn och uppfostran. Många har slutat bry sig om varför barn beter sig som de gör. Istället har lydnadsideal åter kommit i ropet. En sak som dök upp i programmet är att vi idag sällan har tid, inte minst för våra barn. Brist på tid menade hon kunde vara ett skäl till att det blivit så viktigt att barnen lyder oss vuxna och inte trilskas. En av föräldrarkursernas kritiserade inslag har varit att barnet får en ”time-out” att lugna ner sig och tänka efter. Barnläkaren Lar H Gustavsson menar att de flesta barn istället behöver” time-in” med sina föräldrar. De behöver bli sedda, bekräftade och lyssnade på, inte ignorerade. Att få ett straff eller en tillrättavisning bör ju ske på en nivå som ett barn kan förstå annars är det ingen mening menade Gustavsson.

att_satta_granser_v2ss.jpg

En som menar att föräldrar har problem att sätta gränser idag är psykologen Bengt Grandelius. Han skrev boken ”Att sätta gränser: ett villkor för växande” (Natur och Kultur, 1997, omarbetad upplaga 2006). Grandelius förekommer i programmet som en representant för den nya synen på barnuppfostran. Den hårda vinkeln i programmet ondgör sig Grandelius för på sin hemsida och bitvis är det påfrestande med Sandbergs ovilja att problematisera och ta in andra synpunkter. Trots bristerna väcker Nannyfieringen många tankar hos mig.

Det känns som att vår tids curlingföräldrar ibland har abdikerat från föräldrar- och vuxenrollen. Föräldrarkurser är kanske ett uttryck för det. Det finns något sunt med att vuxna är vuxna och står för fasta värden som barn har att förhålla sig till. Frågan är om Nannyfieringen och det lite stolpiga fokuseringen på belöningar i en del föräldrarkurser verkligen är rätt väg framåt. Jag tror inte det.

Läs även en tidigare artikelserie i DN om barnuppfostran och föräldrarkurser och mina kommentarer kring det.

Press om Unge Freud i Gaza

370×150.jpg

Det är fina recensioner för Unge Freud i Gaza. Kul att så många har varit positiva till filmen. Och extrakul att flera medier gjort längre intervjuer med Ayed. Göran Sommardal på P1:s Kulturnytt beskriver träffande de känslor filmen väcker. Hynek Pallas skriver i SvD att innehållet är bättre än filmens estetik och det kan jag hålla med om. Men innehållet är å andra sidan så unikt. Johan Croneman som annars är svårflörtad, är också positiv i DN. Här är fler recensioner från GP, Aftonbladet och Expressen. och Film.nu, Sydsvenskan. Både TV4 och Rapport hade även intervjuer med Ayed under helgen.

Uppdatering: Filmens upphovsman PeÅ Holmquist var med i Kino i P1 (fredag 7/11) och pratade om filmen. Kul nog var även Ayed med i studion. Där berättade han om sin 60 timmars resa för att komma till Sverige och att han bestämde sig för att bli psykolog 1997. Han pappa är narkosläkare och har varit ett stöd för honom i hans val av yrke. I flyktinglägret Jabaliya där Ayed jobbar bor 250 000 människor. Han är ensam psykolog men har ett antal studenter som hjälper honom. I dagslägret är det strejk vilket beror på konflikten mellan Fatah och Hamas. Då håller han kontakt med sina patienter via telefon eller träffar dem i smyg.

Psykologer tittar på film visar Unge Freud i Gaza

 370×150-2.jpg370×150.jpg

Söndagen den 9 november kl. 15 visar Psykologer tittar på film i samarbete med Folkets Bio, dokumentärfilmen Unge Freud i Gaza. Filmarna PeÅ Holmquist och Suzanne Khardalian har följt Ayed al Hamdany, en 28-årig palestinsk psykolog i flyktinglägret Jabaliya i Gaza. Med kameran får vi följa Ayed under två års tid när han gör hembesök i flyktinglägret med portföljen svängande i handen. Ayed ger terapi till unga Inas med självmordstankar, till Maysa med traumatiska upplevelser, till Hanan som lever i yttersta fattigdom, till Abed som varit självmordschaufför och till några stympade företrädare för Hamas. Ayed är en djupt engagerad psykolog som varvar avslappningsövningar med familjesamtal. Han försöker skapa ett liv bättre liv under svåra omständigheter för sina patienter samtidigt som hans familj tycker att han borde gifta sig. Det är en komisk och tragisk film från ett Gaza långt bortom den vanliga medierapporteringen.

PeÅ Holmquist och Suzanne Khardalian är oberoende svenska filmare med långt förflutet i Mellanöstern. Tillsammans har de gjort mer än femtio dokumentärfilmer, många av dem prisbelönta och visade över hela världen såsom Gaza Ghetto och Tillbaka till Ararat. PeÅ Holmquist finns även på plats vid visningen.

Filmen börjar kl. 15.00. är 1h 30 min. Efteråt samtalar Anna Gerge, leg psykoterapeut och handledare med publiken. Hon jobbar på Kris och Traumacentrum vid Danderyd Sjukhus och har bland annat specialiserat sig på trauma, hypnos och EMDR.

Biljetterna släpps imorgon den 29 oktober och kostar 100 kr och bokas via Zita, Birger Jarlsgatan 37, 08-23 20 20, eller på nätet.

Varmt välkomna!

PS: Filmen har premiär på Zita den 7 november.


Webterapi på Lisa Kudrows vis

kudrowwebtherapy.jpg

Erik Stattin tipsade om att Lisa Kudrow (från Vänner) spelar webterapeuten Fiona Wallace. I tre avsnitt försöker hon behandlar Richard under några treminuters sessioner, eftersom hon tycker att allt ältande bara tar tid och inte brukar leda någon vart.

Fiona Wallace är på många sätt samma schablonartade bild av en vettlös terapeut som vi vant oss att se i populärkulturen. Samtidigt tillför det hela något nytt eftersom de sker i ett nytt format som dessutom har med själva innehållet att göra. Det är bitvis roligt och för alla de som känner igen sig när de går i terapi så är mitt råd att sluta med än gång. Gudskelov finns det få psykologer och psykoterapeuter som beter sig som Wallace.

MindHacks skrev och hämtade inspiration från BoingBoing.

Goda resultat för långvarig psykodynamisk psykoterapi

Det rapporterade DN:s Anna Bratt i veckan. Den hittils största metastudien om psykoterapi visar att långvarig psykodynamisk terapi är effektivare mot vissa tillstånd än kortare terapiformer. Studien har gjort av två tyska forskare Falk Leichensring och Sven Rabung. De har granskat 23 olika studier, med sammanlagt 1 053 patienter. En av slutsatserna är att långvarig psykoterapi (här definierat som 50 sessioner eller mer) är effektivare mot allvarliga tillstånd som till exempel personlighetsstörningar och kronisk psykisk sjukdom. Terapiformen fungerar också väl mot patienter som har flera psykiska problem. Marie Åsberg, professor i psykiatri på KI som inte gjort sig känd som någon psykoanalytikerförespråkare precis, uttalar sig i artikeln på följande sätt:

”Det här är tillstånd där korttidsterapier, som till exempel kognitiv beteendeterapi, inte fungerar lika bra. Problemen är mer djupliggande och kräver mer tid.”

Hon säger också att ”det här är en välgjord studie, som visar att det finns belägg för psykodynamisk psykoterapi faktiskt fungerar mot flera tillstånd.”

Hur ska man då värdera en sådan här studie? Man ska ta det med ro, precis som de flesta andra studier som uttalar sig tvärsäkert om evidens och påvisad effekt. Det råder en förvirrad och uppjagad stämning i psykologkåren och i den offentliga debatten om evidens hit och dit. Hittils har det varit en ojämn kamp där KBT-lägret haft trumf på hand och då har företrädare för KBT basunerat ut metodens förträfflighet och vetenskaplighet i alla möjliga sammanhang. För psykodynamikerna blir då en sådan här studie ett nytt vapen i den här ideologiska kampen. Men eftersom diskussionen ofta förs utan att vetenskapsteori, metod och begrepp definieras blir det ofta jämförelser mellan äpplen och päron. Så länge diskussionen förs på en primitiv och okritisk nivå kan man slå varandra i huvudet med att hitta felaktigheter i olika studier och metoder.

Det viktiga som forskningen om behandling och psykoterapi bör komma fram till, är att det finns flera vägar som leder till resultat och att de är olika bra beroende på terapeut, klient, antal sessioner, metod etc. Innerst inne vet alla det, fast vi vet inte de exakt proportionerna mellan alla variabler. Det irriterar mig att så få vågar stå för den hållningen. En smula intellektuell hederlighet vore på sin plats i den här diskussionen. Det har varit alldeles för mycket affektivt, ideologiskt prat i evidensdiskussionen. Jag hoppas på mer sans och att psykologer håller sams.

Tore skriver om det här på Psykologiaktuellt där han redogör för de vetenskapliga tekniska aspekterna av studien. Hans invändningar har också väckt lite diskussion.

Psykologen Pär Boork bloggar också om det här och är mer positiv.  Han får dock mothugg i sitt inlägg från psykologen Stefan Rundgren som tycker studien är oseriös. En kritik som kan riktas mot många tidigare studier i ämnet också.

Här är en länk till tyskarnas abstract.

Bilden av psykologen och psykoterapeuten i Tv-serier

therapywithmay_252.jpg

Igår torsdag gästade jag P3 Populär tillsammans med Josefin Michanek, (psykologstudent i Stockholm). Vi diskuterade hur psykologer och psykoterapeuter framställs i tv-serierna ”In Treatment”, ”Tell me you love me” och ”Sopranos”. Det blev ett lättsamt och seriöst samtal med programledaren Hanna Fahl som var påläst och uppenbart intresserad av ämnet. Samtalet börjar cirka 13 minuter in i första timmen och finns att lyssna på här.

Vi var bägge överens om att serierna är hyfsat realistiska. Särskilt In Treatment som i stort sätt bara utspelar sig i terapirummet kommer nära hur en terapi faktiskt går till. Josefin betonade att det uteslutande är den psykodynamiska terapin somportätrtterats på film och i tv-serier vilket för henne som KBT-utbildad ibland känns irriterande.

Vi betonade också att serierna i första hand är underhållning och att psykoterapeuterna gör en del fel, märkligheter som känns klumpiga, orutinerade och oetiska men att de gör handlingen i serierna mera spännande.

Vi försökte oss på att bena ut skillnaderna mellan psykitater, psykolog och psykoterapeut men det är lättare sagt än gjort om man inte ska använda krångliga fackuttryck. Slutligen kom vi fram till att bilden av psykoterapeuten fortfarande är en äldre erfaren gubbe, gärna med skägg.

 

Att älta eller inte älta, det är frågan

 dream0.jpg

Oskar Henrikson, psykologstudent i Linköping har gjort två nya podavsnitt av Radio R. Det senaste handlar om att älta eller inte älta. Med hjälp av Hamlet och den brittiske forskaren Edward Watkins får vi lär oss några knep om hur man kan älta.

1) Välj vad och när du vill älta. Avsett tid till för att älta, till exempel på söndagmorgnar mellan 9 och 10.

2) Fokusera på omgivningen hellre än dina tankar.

3) var konkret och specifik när du väl ältar. Undersök processen, kontexten och direkta erarenheter. Ställ frågor som när, vad och var.

Avsnitt 2 som kom för en tid sedan handlade om mentala bilder. Då intervjuades psykologen Emily Holmes som forskat på området. Bland annat så talade hon om begreppet flash forward, dvs. att föreställa sig framtiden och på så sätt aktivera sin fantasi och röra sig mot avlägsna mål.

kurs i parterapi för psykologer

images-1.jpg

Stockholms Universitet startar från och med i höst en utbildning i parterapi för psykologer. Det känns befriande att institutionen tar sig friheten att bredda repertoaren en smula. Anmälningstiden gick ut i måndag men kursen börjar först den 11 september så det finns kanske chans att prata sig till en plats för den som har lust. Kursen är öppen för psykologstudenter på de avslutande terminerna samt för verksamma psykologer. Kursen består av tre delkurser som tar upp psykoanalytiskt orienterad parpsykoterapi, systemisk familjeterapi samt kognitiv beteendeterapi för par och familjer. Den som vill kombinera KBT-terapi för par och familjer med en vecka på Kanarieöarna kan också gå den är kursen.

Liknande kurser i parterapi finns även då och då på Uppsala och Linköpings Universitet som också dragit igång ett forsknignsprojekt om parterapi över internet.Om man vill delta i projektet kan man registrera sig här.

Psykologer har börjat blogga

sputnik.jpg

Förra hösten skrev jag en debattartikel med rubriken: ”Varför bloggar inte psykologer?” i Psykologtidningen 12/2007. Jag fick en del mail och kommentarer efteråt. Mestadels positivt men också en del som ifrågasatte det kloka i att psykologer skulle exponera sina tankar för patienter, kunder och allmänheten. Nu har det gått en tid och även om det inte skett en explosion av svenska bloggar om psykologi så har det ändå börjat röra på sig. Tyvärr är kvalitén fortfarande ojämn och bristande såväl i språkbehandling, relevans och aktualitet. Här är ett svep över några svenska bloggar som skriver om psykologi. Fortfarande är det små sputniks i bloggosfären och det finns plats för många fler. Särskilt de som skriver bra.

Mattias Lundberg, psykolog, psykoterapeut och verksamhetsansvarig för STP, (Stiftelsen för Tillämpad Psykologi) har sedan en tid tillbaka en blogg. Där är det mycket privatsnack om hockey och dylikt men också en och annan psykologisk betraktelse.

Åsa Nilsonne, psykiater, professor på KI och författare både till skönlitterära verk och om psykologi, tex. Tillsammans som tex. har sedan länge en kombinerad blogg och hemsida. Nilsonne blandar vilt mellan Etiopien, nya forskningsrön och om hur det är att vara lärare för studenter.

Håkan Nyman, specialist i neuropsykologi, lärare och handledare skriver ibland om psykologi. Nu senast om scizofreni och lite från Psykiatrikonferensen i Karlstad.

Fredrik Wagnström, psykolog från Göteborgstrakten och har en blogg sedan i höstas. Han skriver ofta om fackliga frågor som rör psykologer.

Daniel Abrams, är en udda psykolog som inriktat sig på att blogga om personlig utveckling och självhjälp. Han skriver ofta långa texter med dragning åt det livsfilosofiska hållet. Abrams svarar också ofta på brevfrågor från allmänheten.

Tore Gustafsson som ligger bakom Psykologstudent.se skriver då och då på Psykologiaktuellt. Han debatterar gärna utbildningsfrågor på psykologlinjen och är ett fan av internetterapi.

WeMind med Urban Pettersson i spetsen ångar på med sin frekventa men summariska blogg. De skriver ofta om psykologiforskning (läs KBT) och tar upp aktuella artiklar om sjukvård och psykiatri. WeMind är ett psykologföretag som driver en egen mottagning i Stockholm med inriktning på KBT, sömnsvårigheter och internetbehandling. Nyligen startade de Sömnklubben tillsammans med Aftonbladet.

Erik Stattin (alias mymarkup.se), bibliotekarie, teknikfreak och bloggare sedan tidernas begynnelse skriver då och då om intressanta psykologiska forskningsartiklar. Stattin hittar gärna referenser från oväntade tidskrifter och skriver lätt och ledigt.

Bubblare: Lustiga Psykbryt, och Oskar Henriksons pod; Radio Rorschach.

Självmordets olidliga hipphet

Kinky Afro skriver intressant om kopplingen mellan hiphop och självmord. Jag citerar:

”Det känns som att självmordsgenren länge tyngts av kopplingarna till black metal, långt hår, Nemi, kyrkbränningar och uttråkade teens som sitter hemma och karvar sig själva i armarna eftersom korvkioskerna stänger så tidigt på kvällarna i Värmland.

Men det behöver inte vara så. Mycket av den bästa hiphopen på senare tid har haft ovanligt tydliga vibbar av ilska eller deppighet. Det handlar inte nödvändigtvis om att musiken låter ovanligt aggressiv och brölig, ofta är det tvärtom: nedtonat och kontemplativt. Det lär visserligen vara så att svarta amerikaner mer sällan tar sina egna liv än vita, och inom hiphopen har dysterhet traditionellt setts som tecken på fjollig svaghet, men kanske är trenden på väg att vända.”

Förutom att tipsa om artister som rappar om självmord så aktualiserar inlägget vår ambivalens inför att prata om frågan. Det är fotfarande ett tabubelagt ämne i samhället och det gör det svårt för behandlare, psykologer och psykiater att tackla problemet. På psykiatrikursen som jag läser nu har vi talat en del om att det finns tydliga rekommendationer för hur man ska undersöka självmordstankar hos patienter. Om det tidigare var ett problem att man inte vågade fråga, så kan det idag fortfarande vara väldigt svårt för patienter att våga prata om funderingar på att ta sitt liv, trots att en psykiater frågar om det. Förutom ett samhälleligt tabu finns det ett inre tabu och det har inte försvunnit.

Kinky Afro tipsar även om den något udda sidan Självmord.com. Där kan man läsa om 168 olika sätt att ta sitt liv. En mer officiell sida är NASP (Nationellt Centrum för Suicid Prevention) på KI.