Du tittar nu på taggen psykoterapi. Tillbaka »

Vad är det med terapi som fungerar?

Thomas Drost (psykologstudent) skriver på WeMindbloggen om det komplexa med psykoterapiforskning. Det är svårt att veta vad som egentligen fungerar i terapi. SvD sammanfattade igår några synpunkter om evidens i artikeln ”Sätter kravet på pratet själen i kläm”. De flesta som uttalade sig där är på ett eller annat sätt kritisk till dagens evidensbegrepp. Men artikeln missar en del andra problem som framför allt är frågor som KBT-terapin börjat uppmärksamma på senare tid vilket är glädjande. Frågan om evidens beror till stor del på hur man definierar vad som är vetenskapligt bevisat. Jag tar mig friheten att citera Drosts hela inlägget där han sammanfattar professor Lars-Gunnar Lundh viktiga problematiseringar av evidensbaserad psykoterapi:

Personligen tycker jag att det framför allt är hur den första punkten som är den viktigast. Hur ska vi nyansera evidensbegreppet till att även ta hänsyn till ”generella faktorer” samt s.k. effectiveness-studier. Vi får se om Socialstyrelsen förmår att inkludera dessa perspektiv när de tar hänsyn till alla remissvar om deras riktlinjer mot ångest och depression.

Intervju med Hagai Levy, skaparen av In Treatment

SvD:s reporter Agneta Lagercrantz intervjuade nyligen Hagai Levy. Levy ligger bakom tv-serien Be Tipul som sedan exporterats till USA som In Treatment. Jag träffade själv Levy i våras då Axess TV hade bjudit in honom med anledning av att Be Tipul visades i deras kanal. Levy är en fascinerande person. Han berättade att han gått i terapi sedan 10 års ålder. Han har sedan dess varit hos mängder med terapeuter med olika inriktningar. När han började skriva manuset till terapiserien så började han förstöra sin egen terapi. Han letade efter citat och formuleringar, problem och poser som kunde bli en del av stoffet. Förklaringen till framgången med terapi tror jag har att göra med att Levy tagit hjälp av psykologer och terapeuter som deltagit på nära håll i arbetet. Samt att han själv som studerat psykologi också haft så rika erfarenheter av terapi själv.

I SvD:s artikel uttrycker Levy en skepsis och trötthet inför samtalsterapi. Det är lätt att förstå hans misströstan och trötthet när man teraperat så mycket som Levy.

Intervju med mig i SvD

”Jonas väljer samtal före shopping” är rubriken i SvD som intervjuat mig på Idagsidan. Artikeln är en del av serien piller eller prat som SvD haft under de senaste veckorna. I artikeln kommer jag ut som shoppingskeptiker bland annat:

Jonas Mosskin är väl medveten om att psykologisk behandling kostar mycket. Även för studenterna, som själva måste gå i 50 timmars terapi som en del av utbildningen, är det en stor summa pengar som bara delvis subventioneras (i alla fall i Stockholm).

– Men det finns också ett problem med vår förväntan på vad vård får kosta idag. Vi är vana att betala 140 kronor på vårdcentralen, men kanske 1500 kronor för ett par märkesjeans.

Jonas Mosskin menar att man någon gång i sitt liv kan behöva stanna upp och tänka efter om det kan vara värt att betala mycket för något som hjälper på 20 års sikt.

– Ställ det i förhållande till vad du förhoppningsvis får ut av en terapi, en långsam förändring till det bättre. Även om terapi är kostsamt tycker jag det är prisvärt på lång sikt.

Det finns något märkligt i att allt ska vara gratis, enkelt och färdigpackat. Många människor har en märklig inställning till terapi. Det är dyrt att betala 800 kr/h för samtal men inget konstigt att betala 500 kr/h för en hantverkare. Eller betala tusentals kronor för prylar och kläder. Jag tycker det behövs en attitydförändring i samhället till terapi och psykologer.

Terapihausse

Imorgon (onsdag 2 september) är jag intervjuad i P1:s Snittet av Anneli Dufva och pratar om In Treatment, självfixering och diskuterar om terapi håller på bli något som vi pratar om till vardags och i offentligheten. Råder det terapihausse? Programmet börjar 14.03.

Paul Wachtel kommer till Stockholms Universitet

Måndagen den 31 augusti kommer psykoanalytikern Paul Wachtel och föreläser på Stockholms Universitet. Wachtel är en erfaren psykoterapeut och författare som alltmer kommit att bli en av teoretikerna för den relationellt inriktade psykodynamiska skolan. Han har även intresserat sig för integrativa angreppssätt där man lånar från både psykodynamisk- och kognitiv teori.

På mitt nattduksbord ligger hans bok Relational theory and the practice of psychotherapy (Guilford Publications, 2008). Två dagar senare föreläser Wachtel i regi av SAPU på Nürnbergshuset. Den relationella skolan har betonat vikten av relationen mellan klient och terapeut. Man har också haft en modernare syn på överföring och motöverföring som man aktivt använder sig av i det psykoterapeutiska arbetet med klienten. SAPU beskriver på sin hemsida relationell psykoterapi på följande vis:

Relationell psykoterapi är ett internationellt vedertaget samlingsbegrepp
för ett förhållningssätt som utgår från interpersonella faktorers centrala
betydelse för psykisk hälsa och utveckling. Det bygger på aktuell
utvecklingspsykologisk forskning, evidensbaserad psykoterapiforskning och
klinisk tillämpning.

De teoretiska utgångspunkterna är:

Affekterna kan beskrivas som människans primära motivationssystem

Inre arbetsmodeller formas i grunden som en följd av det tidiga samspelet
med andra människor och kommer i hög grad att styra utformningen av
interpersonella relationer

Varje psykoterapeutiskt möte är unikt och formas av det implicita och
explicita samspelet mellan patient och terapeut.

Strukturell psykologisk förändring är ofta en följd av nya relationella
erfarenheter i den terapeutiska processen.

Allt det här låter för många ganska självklart men det har det inte varit bland psykodynamiskt inriktade terapeuter vilket både är tråkigt och konstigt. Konservatismen har varit frapperande.

För den som tycker det är tungt att läsa på engelska har Rolf Holmqvist skrivit en introduktion: Relationella perspektiv på psykoterapi (Liber, 2007). Kolla även in SFRP (Svenska Föreningen för Relationell Psykoterapi).

Argentina; psykoterapins förlovade land

Klara Lee Lundberg skrev förra året ett reportage från Argentina och Buenos Aires (där hon för övrigt även är bosatt) i tidskriften Voltaire. Artikeln är mest en inblick i en finkulturell miljö bland intellektuella och författare. I anslaget till hennes artikel nämner hon något om psykoterapins ställning i det argentinska samhället:

Argentina, och framför allt huvudstaden Buenos Aires, är ett av de länder i världen med flest antal psykologer per invånare. Det är vanligare att gå i terapi än att inte göra det, i alla fall om man tillhör medel- och överklassen. Men trots att terapi och psykoanalys alltid har varit en klassfråga så är det förvånansvärt många med låg inkomst och utbildningsnivå som ändå går till sin hjärnskrynklare en gång i veckan.

Statliga institutioner för mental hälsa, enkla kvartersmottagningar och subventionerade kostnader för fackanställda med sjukförsäkring gör det möjligt även för taxichaufförer, klädförsäljare och hembiträden att gå i terapi. Men hur kommer det sig då att det finns en sådan öppen, självklar och positiv attityd till terapi och psykologer i det argentinska samhället? Det måste vara det freudianska arvet som främst de judiska immigranterna från Österrike, Polen och Tyskland fört med sig.

Det judiska arvet är förmodligen sant men det borde rimligtvis finnas andra förklaringar. Vore kul att höra om någon som känner till Argentina och Latinamerika. Varför går de så ofta till psykoterapeuter?

Kul psykologiläsning om musikstilar, scientologer och psykoterapeuter i WoW.

Thomas Drost, psykologkandidat från Stockholm har sedan en tid tillbaka tagit över redaktörsskapet på WeMinds blogg. Han har börjat piggt och tipsat om några roliga texter. T.ex. om Psychology Today som gjort en jämförelse mellan musikgenrér och teoretisk inriktning inom psykoterapi.

Där kan man läsa att KBT är popmusik medan PDT är mer rock, den humanistiska inriktningen är Easy Listeing, familjeterapi är klassisk musik, Kleinianska skolan är gangsta rap och Mindfulness är nutida kristen musik!

Drost skriver också om KMR (Kommittén för mänskliga rättigheter) en scientologianknuten förening som sprider skräckpropaganda om psykiatrin. Liksom att en engelsk psykoterapeut från Tavistock Insititute tycker att psykologer borde ge sig ut i spelvärlden för att hjälpa folk i World of Warcraft med sitt spelberoende bland annat.

Konferens om framtidens psykoterapi

Den 9 september anordnas en heldagskonferens på Stockholms Universitet om framtidens psykoterapi. I inbjudan står det:

Hur tillgodoses behovet av återväxt och utbildning hos de som skall bedriva framtidens psykoterapi? Psykologiska Institutionen vid Stockholms Universitet inbjuder till heldagskonferens den 9 september 2009 för att belysa dessa frågor. Vid konferensen kommer en kartläggning av aktuella psykoterapiutbildningar i Stockholmsregionen, på såväl grundläggande- som avancerad nivå, att presenteras.

Ja sannerligen är återväxten ett problem när det gäller påbyggnadsutbildningen i psykoterapi (tidigare kallad för steg 2). I och med att så många psykoterapiutbildningar underkändes förra året av Högskoleverket är det ett problem att det finns för få platser och för lite spridning av olika inriktningar på de utbildningar som finns kvar. Varför arrangörerna fokuserar på Stockholmsregionen förstår jag dock inte. Psykoterapi-Sverige är en tillräckligt liten ankdamm för att man kan diskutera hela ansamlingen.

Här är praktisk information om konferensen.

Datum: Onsdag 9 september 2009
Tid: 09.30-16.30
Plats: Psykologiska institutionen, David Magnusson salen, plan 2, Frescati Hagväg 8
Anmälan: Senast 31 augusti till khn@psychology.su.se

Hela programmet för dagen hittar du här.

Kultur inspirerad av KBT?

På torsdagkväll kl. 18-20 (16 juli) är jag med i P3 Kultur och pratar om hur kulturen påverkats av den ”nya” KBT-vågen som svept över psykoterapin. Som jag påtalat tidigare i en essä har det varit lite influenser av KBT i kulturen och konsten. Som jag skrev nyligen är karaktären i Lars von Triers nya film Antichrist en terapeut som använder lite KBT-metoder men annars är det förvånande få referenser. Hjälp mig, har du några tips på KBT-paradigmets kulturella påverkan? Skriv och berätta!

Antichrist äcklar och skakar om

”Kvinnornas Lasse” utropade Hynek Pallas i sitt blogginlägg timmarna efter att han sett Antichrist. Själv har jag dragit mig i en och en halv månad innan jag såg filmen. Har skyllt på att jag haft för mycket att göra, men när sommarstiltjen började infinna sig hade jag inga ursäkter längre. Med hjälp av två gamla vänner pallrade vi oss iväg till Zita. Sedan var vi tvungna att debriefa vår filmupplevelse med några öl efteråt.

Det brutala våldet och stympningarna etsar sig fast och precis som Hynek var jag omskakad flera timmar efteråt. Jag mådde fysiskt dålig av filmen. Min mage var i uppror liksom en dunkande huvudvärk. Lågtryck och för mycket kaffe kan inte förklara mitt tillstånd. Jag var tvungen att gå ut ett kort tag när en sax dök upp som jag trodde skulle användas för penis men som istället riktade sig mot klitoris (Ni förstår nivån). Efter några minuter tvingade jag mig in i biografen igen.

Det är fascinerande att en film kan beröra mig och många andra människor så pass mycket att vi fysiskt mår illa. För mig är det ett kvitto på filmen och konstens makt och möjligheter att påverka oss. En stor eloge till von Trier som med små medel förmår beröra och chockera. Jag har alltid blivit berörd av hans filmer även om jag ogillat vissa och tyckt att några varit dåliga. Men känslomässigt berörd har jag alltid blivit.

Antichrist är en fruktansvärd film som förbryllar. Den är utstuderad och mystisk på samma gång vilket gör den svåranalyserad. Handlingen är enkel på gränsen till banal. En man och en kvinna förlorar ett barn i en olycka. Mannen (Willem Dafoe) som är KBT-terapeut hämtar hem frun (Charlotte Gainsbourg) som är inlagd och ätit piller i en månad efter barnets död. För att bli kvitt pillrena och bota hennes apati, ångest och vanföreställningar åker de till Eden, vilket är namnet på deras öde sommarhus i skogen. Där bedriver han gränslösa exponeringssessioner med sin fru som fruktar naturen, djuren, satan och sig själv. Hon vill helst slippa och försöker knulla bort sin ångest vilket blir en smula gränslöst av terapeuten betraktat.

Halva filmen är en uppbygglig thriller. Von Trier kan verkligen konsten att lansera en film när han tog Cannes med storm. Men framför allt är han en mästare på att bygga upp en berättelse och en egen värld som jag som tittare accepterar hur osannolik den än är. I den andra hälften urartar Antichrist i penalism och brutalt våld. Vissa scener är verkligen fruktansvärda på ett sätt som få skräckfilmer lyckas klara av. För mig tappar von Trier när våldet och kaoset breder ut sig. Han slarvar tycker jag och våldet tar över för mycket.

Det är svårt att ta till sig filmens unkna kvinnosyn som sedan Medeltiden gjort kvinnan till ett gåtfullt ondskefullt väsen från naturen som den rationelle mannen måste tygla för att bringa ordning i en hotfull värld. Von Trier berättar det ånyo med en övertydlighet som känns genant. Samtidigt kan man verkligen fråga sig vart denna ondska kommer från. För i filmen framstår mannen som sjuk på gränsen till morbid eftersom denne inte sörjer sitt förlorande barn och helt tar sig an sin frus sorg och desperation men förnuftets korkade ansats. För KBT-terapin fungerar verkligen på ett sätt. Kvinnan botas från sina rädslor det är bara det att det inte finns något tryggt omhändertagande att parera den annalkande psykos som sedan bryter ut.

Ett annat sätt att tolka filmen är att problemet kanske inte är kvinnan som kommer från den onda naturen utan idén om att man kan förhålla sig förnuftigt till livet. Hynek skriver:

Ett sätt att se på filmens verklighet är att den är helt och hållet mannens fantasi. Att den känslokyla han ger uttryck för finns där för att hela naturen förändring handlar om vad det förlorade barnet gör med hans blick på världen. Att hans lidande, som han inte kan få annat känslomässigt utlopp för än att kallt och torrt behandla sin fru som ett hetlevrat studieobjekt, därmed blir förgörande.

På så sätt tolkar jag också filmen. Kvinnan mår dåligt och är psykotisk men mannen iscensätter och triggar igång detta ännu mer när han med rationellt handlande försöker bota henne.

Psykologen och psykoanalytikern Cecilia Hector som även skriver om film tar upp ett självklart psykoterapeutiskt spår på sin blogg:

Men hustrun har alldeles rätt i att påminna honom om att det alltid är oklokt att bedriva psykoterapi med sina närmaste. Vi brukar vara noga med det – vi bör inte ha någon tidigare kännedom om den person som vi tar oss an i psykoterapi eller analys. Filmens fortsatta berättelse utgör en praktfull illustration till faran i att negligera detta.

Hon anklagar honom för att han brukar ställa sig på avstånd och här gör han återigen precis det – han ställer sig utanför och gör henne till objekt för sin behandling. Det han skulle gjort var förstås (säger varje erfaren psykoterapeut) att tillsammans med henne sörja deras gemensamma förlust. Det är här vägen mot fördärvet anträds av paret.

Det är helt sant och vittnar om att Mannen (Dafoe) i filmen är en psykoterapeut antingen i chock eller med bristande utbildning. Hector redogör utförligt om handlingen med några psykoanalytiska tolkningar. Och för den som vill läsa filmen biografiskt ger Hector några ledtrådar:

I ett postskriptum ser vi åter barnet som nu bevittnar föräldrarnas samlag – den freudianska urscenen . Vad medför den? Barnet får sin första inblick i sitt eget ursprung och måste sedan dö? Den oidipala triangeln är bruten och kaos uppstår. En talande räv som påstår att nu råder kaos. Lars von Triers eget trauma gör sig påmint. Han har i en intervju berättat att han på moderns dödsbädd fick veta att hans far inte är hans verklige far. Moderna hade avlat honom med en stor konstnär för att försäkra sig om att han skulle få konstnärliga gener. Ett falskspel och en manipulation utöver det vanliga. Vad har det inte kunnat inspirera regissören till?

Det går att spekulera i den typen av resonemang i det oändliga. Jag nöjer mig med att Lars von Trier tycks vara en man med oändlig ångest som han som konstnär förvandlar till mästerliga filmer.

Fler kommentarer om Antichrist:

Läs Hyneks första text om filmen följt av den andra och den tredje (på Weird Science) som delvis är en sammanfattning. Läs även Kerstin Gezelius filmrecension i DN samt Cecilia Hectors tankar om filmen. Nya Vågen i P1 9 juni diskuterade dessutom filmen.

Rikard på Psykologstudent började också en diskussion om KBT och kultur där Antichrist tas upp.

PS: Psykoanalytikerna diskuterade filmen på Zita i slutet av maj under rubriken ”Publikes psykoanalys”. Jag var inte där men det vore intressant att höra vad som sades. Någon?