Du tittar nu på taggen psykoterapi. Tillbaka »

Paul Wachtel kommer till Stockholms Universitet

Måndagen den 31 augusti kommer psykoanalytikern Paul Wachtel och föreläser på Stockholms Universitet. Wachtel är en erfaren psykoterapeut och författare som alltmer kommit att bli en av teoretikerna för den relationellt inriktade psykodynamiska skolan. Han har även intresserat sig för integrativa angreppssätt där man lånar från både psykodynamisk- och kognitiv teori.

På mitt nattduksbord ligger hans bok Relational theory and the practice of psychotherapy (Guilford Publications, 2008). Två dagar senare föreläser Wachtel i regi av SAPU på Nürnbergshuset. Den relationella skolan har betonat vikten av relationen mellan klient och terapeut. Man har också haft en modernare syn på överföring och motöverföring som man aktivt använder sig av i det psykoterapeutiska arbetet med klienten. SAPU beskriver på sin hemsida relationell psykoterapi på följande vis:

Relationell psykoterapi är ett internationellt vedertaget samlingsbegrepp
för ett förhållningssätt som utgår från interpersonella faktorers centrala
betydelse för psykisk hälsa och utveckling. Det bygger på aktuell
utvecklingspsykologisk forskning, evidensbaserad psykoterapiforskning och
klinisk tillämpning.

De teoretiska utgångspunkterna är:

Affekterna kan beskrivas som människans primära motivationssystem

Inre arbetsmodeller formas i grunden som en följd av det tidiga samspelet
med andra människor och kommer i hög grad att styra utformningen av
interpersonella relationer

Varje psykoterapeutiskt möte är unikt och formas av det implicita och
explicita samspelet mellan patient och terapeut.

Strukturell psykologisk förändring är ofta en följd av nya relationella
erfarenheter i den terapeutiska processen.

Allt det här låter för många ganska självklart men det har det inte varit bland psykodynamiskt inriktade terapeuter vilket både är tråkigt och konstigt. Konservatismen har varit frapperande.

För den som tycker det är tungt att läsa på engelska har Rolf Holmqvist skrivit en introduktion: Relationella perspektiv på psykoterapi (Liber, 2007). Kolla även in SFRP (Svenska Föreningen för Relationell Psykoterapi).

Argentina; psykoterapins förlovade land

Klara Lee Lundberg skrev förra året ett reportage från Argentina och Buenos Aires (där hon för övrigt även är bosatt) i tidskriften Voltaire. Artikeln är mest en inblick i en finkulturell miljö bland intellektuella och författare. I anslaget till hennes artikel nämner hon något om psykoterapins ställning i det argentinska samhället:

Argentina, och framför allt huvudstaden Buenos Aires, är ett av de länder i världen med flest antal psykologer per invånare. Det är vanligare att gå i terapi än att inte göra det, i alla fall om man tillhör medel- och överklassen. Men trots att terapi och psykoanalys alltid har varit en klassfråga så är det förvånansvärt många med låg inkomst och utbildningsnivå som ändå går till sin hjärnskrynklare en gång i veckan.

Statliga institutioner för mental hälsa, enkla kvartersmottagningar och subventionerade kostnader för fackanställda med sjukförsäkring gör det möjligt även för taxichaufförer, klädförsäljare och hembiträden att gå i terapi. Men hur kommer det sig då att det finns en sådan öppen, självklar och positiv attityd till terapi och psykologer i det argentinska samhället? Det måste vara det freudianska arvet som främst de judiska immigranterna från Österrike, Polen och Tyskland fört med sig.

Det judiska arvet är förmodligen sant men det borde rimligtvis finnas andra förklaringar. Vore kul att höra om någon som känner till Argentina och Latinamerika. Varför går de så ofta till psykoterapeuter?

Kul psykologiläsning om musikstilar, scientologer och psykoterapeuter i WoW.

Thomas Drost, psykologkandidat från Stockholm har sedan en tid tillbaka tagit över redaktörsskapet på WeMinds blogg. Han har börjat piggt och tipsat om några roliga texter. T.ex. om Psychology Today som gjort en jämförelse mellan musikgenrér och teoretisk inriktning inom psykoterapi.

Där kan man läsa att KBT är popmusik medan PDT är mer rock, den humanistiska inriktningen är Easy Listeing, familjeterapi är klassisk musik, Kleinianska skolan är gangsta rap och Mindfulness är nutida kristen musik!

Drost skriver också om KMR (Kommittén för mänskliga rättigheter) en scientologianknuten förening som sprider skräckpropaganda om psykiatrin. Liksom att en engelsk psykoterapeut från Tavistock Insititute tycker att psykologer borde ge sig ut i spelvärlden för att hjälpa folk i World of Warcraft med sitt spelberoende bland annat.

Konferens om framtidens psykoterapi

Den 9 september anordnas en heldagskonferens på Stockholms Universitet om framtidens psykoterapi. I inbjudan står det:

Hur tillgodoses behovet av återväxt och utbildning hos de som skall bedriva framtidens psykoterapi? Psykologiska Institutionen vid Stockholms Universitet inbjuder till heldagskonferens den 9 september 2009 för att belysa dessa frågor. Vid konferensen kommer en kartläggning av aktuella psykoterapiutbildningar i Stockholmsregionen, på såväl grundläggande- som avancerad nivå, att presenteras.

Ja sannerligen är återväxten ett problem när det gäller påbyggnadsutbildningen i psykoterapi (tidigare kallad för steg 2). I och med att så många psykoterapiutbildningar underkändes förra året av Högskoleverket är det ett problem att det finns för få platser och för lite spridning av olika inriktningar på de utbildningar som finns kvar. Varför arrangörerna fokuserar på Stockholmsregionen förstår jag dock inte. Psykoterapi-Sverige är en tillräckligt liten ankdamm för att man kan diskutera hela ansamlingen.

Här är praktisk information om konferensen.

Datum: Onsdag 9 september 2009
Tid: 09.30-16.30
Plats: Psykologiska institutionen, David Magnusson salen, plan 2, Frescati Hagväg 8
Anmälan: Senast 31 augusti till khn@psychology.su.se

Hela programmet för dagen hittar du här.

Kultur inspirerad av KBT?

På torsdagkväll kl. 18-20 (16 juli) är jag med i P3 Kultur och pratar om hur kulturen påverkats av den ”nya” KBT-vågen som svept över psykoterapin. Som jag påtalat tidigare i en essä har det varit lite influenser av KBT i kulturen och konsten. Som jag skrev nyligen är karaktären i Lars von Triers nya film Antichrist en terapeut som använder lite KBT-metoder men annars är det förvånande få referenser. Hjälp mig, har du några tips på KBT-paradigmets kulturella påverkan? Skriv och berätta!

Antichrist äcklar och skakar om

”Kvinnornas Lasse” utropade Hynek Pallas i sitt blogginlägg timmarna efter att han sett Antichrist. Själv har jag dragit mig i en och en halv månad innan jag såg filmen. Har skyllt på att jag haft för mycket att göra, men när sommarstiltjen började infinna sig hade jag inga ursäkter längre. Med hjälp av två gamla vänner pallrade vi oss iväg till Zita. Sedan var vi tvungna att debriefa vår filmupplevelse med några öl efteråt.

Det brutala våldet och stympningarna etsar sig fast och precis som Hynek var jag omskakad flera timmar efteråt. Jag mådde fysiskt dålig av filmen. Min mage var i uppror liksom en dunkande huvudvärk. Lågtryck och för mycket kaffe kan inte förklara mitt tillstånd. Jag var tvungen att gå ut ett kort tag när en sax dök upp som jag trodde skulle användas för penis men som istället riktade sig mot klitoris (Ni förstår nivån). Efter några minuter tvingade jag mig in i biografen igen.

Det är fascinerande att en film kan beröra mig och många andra människor så pass mycket att vi fysiskt mår illa. För mig är det ett kvitto på filmen och konstens makt och möjligheter att påverka oss. En stor eloge till von Trier som med små medel förmår beröra och chockera. Jag har alltid blivit berörd av hans filmer även om jag ogillat vissa och tyckt att några varit dåliga. Men känslomässigt berörd har jag alltid blivit.

Antichrist är en fruktansvärd film som förbryllar. Den är utstuderad och mystisk på samma gång vilket gör den svåranalyserad. Handlingen är enkel på gränsen till banal. En man och en kvinna förlorar ett barn i en olycka. Mannen (Willem Dafoe) som är KBT-terapeut hämtar hem frun (Charlotte Gainsbourg) som är inlagd och ätit piller i en månad efter barnets död. För att bli kvitt pillrena och bota hennes apati, ångest och vanföreställningar åker de till Eden, vilket är namnet på deras öde sommarhus i skogen. Där bedriver han gränslösa exponeringssessioner med sin fru som fruktar naturen, djuren, satan och sig själv. Hon vill helst slippa och försöker knulla bort sin ångest vilket blir en smula gränslöst av terapeuten betraktat.

Halva filmen är en uppbygglig thriller. Von Trier kan verkligen konsten att lansera en film när han tog Cannes med storm. Men framför allt är han en mästare på att bygga upp en berättelse och en egen värld som jag som tittare accepterar hur osannolik den än är. I den andra hälften urartar Antichrist i penalism och brutalt våld. Vissa scener är verkligen fruktansvärda på ett sätt som få skräckfilmer lyckas klara av. För mig tappar von Trier när våldet och kaoset breder ut sig. Han slarvar tycker jag och våldet tar över för mycket.

Det är svårt att ta till sig filmens unkna kvinnosyn som sedan Medeltiden gjort kvinnan till ett gåtfullt ondskefullt väsen från naturen som den rationelle mannen måste tygla för att bringa ordning i en hotfull värld. Von Trier berättar det ånyo med en övertydlighet som känns genant. Samtidigt kan man verkligen fråga sig vart denna ondska kommer från. För i filmen framstår mannen som sjuk på gränsen till morbid eftersom denne inte sörjer sitt förlorande barn och helt tar sig an sin frus sorg och desperation men förnuftets korkade ansats. För KBT-terapin fungerar verkligen på ett sätt. Kvinnan botas från sina rädslor det är bara det att det inte finns något tryggt omhändertagande att parera den annalkande psykos som sedan bryter ut.

Ett annat sätt att tolka filmen är att problemet kanske inte är kvinnan som kommer från den onda naturen utan idén om att man kan förhålla sig förnuftigt till livet. Hynek skriver:

Ett sätt att se på filmens verklighet är att den är helt och hållet mannens fantasi. Att den känslokyla han ger uttryck för finns där för att hela naturen förändring handlar om vad det förlorade barnet gör med hans blick på världen. Att hans lidande, som han inte kan få annat känslomässigt utlopp för än att kallt och torrt behandla sin fru som ett hetlevrat studieobjekt, därmed blir förgörande.

På så sätt tolkar jag också filmen. Kvinnan mår dåligt och är psykotisk men mannen iscensätter och triggar igång detta ännu mer när han med rationellt handlande försöker bota henne.

Psykologen och psykoanalytikern Cecilia Hector som även skriver om film tar upp ett självklart psykoterapeutiskt spår på sin blogg:

Men hustrun har alldeles rätt i att påminna honom om att det alltid är oklokt att bedriva psykoterapi med sina närmaste. Vi brukar vara noga med det – vi bör inte ha någon tidigare kännedom om den person som vi tar oss an i psykoterapi eller analys. Filmens fortsatta berättelse utgör en praktfull illustration till faran i att negligera detta.

Hon anklagar honom för att han brukar ställa sig på avstånd och här gör han återigen precis det – han ställer sig utanför och gör henne till objekt för sin behandling. Det han skulle gjort var förstås (säger varje erfaren psykoterapeut) att tillsammans med henne sörja deras gemensamma förlust. Det är här vägen mot fördärvet anträds av paret.

Det är helt sant och vittnar om att Mannen (Dafoe) i filmen är en psykoterapeut antingen i chock eller med bristande utbildning. Hector redogör utförligt om handlingen med några psykoanalytiska tolkningar. Och för den som vill läsa filmen biografiskt ger Hector några ledtrådar:

I ett postskriptum ser vi åter barnet som nu bevittnar föräldrarnas samlag – den freudianska urscenen . Vad medför den? Barnet får sin första inblick i sitt eget ursprung och måste sedan dö? Den oidipala triangeln är bruten och kaos uppstår. En talande räv som påstår att nu råder kaos. Lars von Triers eget trauma gör sig påmint. Han har i en intervju berättat att han på moderns dödsbädd fick veta att hans far inte är hans verklige far. Moderna hade avlat honom med en stor konstnär för att försäkra sig om att han skulle få konstnärliga gener. Ett falskspel och en manipulation utöver det vanliga. Vad har det inte kunnat inspirera regissören till?

Det går att spekulera i den typen av resonemang i det oändliga. Jag nöjer mig med att Lars von Trier tycks vara en man med oändlig ångest som han som konstnär förvandlar till mästerliga filmer.

Fler kommentarer om Antichrist:

Läs Hyneks första text om filmen följt av den andra och den tredje (på Weird Science) som delvis är en sammanfattning. Läs även Kerstin Gezelius filmrecension i DN samt Cecilia Hectors tankar om filmen. Nya Vågen i P1 9 juni diskuterade dessutom filmen.

Rikard på Psykologstudent började också en diskussion om KBT och kultur där Antichrist tas upp.

PS: Psykoanalytikerna diskuterade filmen på Zita i slutet av maj under rubriken ”Publikes psykoanalys”. Jag var inte där men det vore intressant att höra vad som sades. Någon?

Hur tänker och gör psykodynamiska psykoterapeuter?

Jävligt olika tror jag. Nåväl.

Hur tänker och gör psykodynamiska psykoterapeuter är rubriken på ett seminarium som anordnas av Svenska Psykoanalytiska Föreningen på ABF-huset på tisdag 26 maj. Med utgångspunkt i tv-serien In Treatment blir det föredrag och diskussion om hur psykoterapeuter gör. Jag ska försöka klyva mig själv och både spela fotboll och lyssna på det här intressanta samtalet.

Medverkande är Tomas Böhm, läkare & psykoanalytiker och Per Naroskin, psykolog & psykoterapeut. Moderator för samtalet är Sonja Härdelin, psykolog & psykoanaytiker.

Plats. Tisdag 26 maj, kl 19.00-21.00, ABF-Huset, Z-salen, Sveavägen 41, Entré 50 kr.

Mosskin om In Treatment i Kulturnyheterna

Igår fredag 8/5 medverkade jag i SVT:s Kulturnyheterna och kommenterade tv-serien In Treatment, med anledning av att serien börjar sändas på måndag. Inslaget är cirka tre minuter långt och börjar 6.45 in i programmet. Där förutspår jag bland annat en terapivåg i sommar och höst där människor inspirerad av tv-serien rusar till psykologer och psykoterapeuter. Tänk bara på vilket uppsving Let’s Dance har haft för alla typer av danskurser. Om en tiondel så många som börjat på danskurs börjar gå i terapi, så tvingas Sveriges samlade psykoterapeutkår att jobba mycket övertid framöver. Då kanske klienterna räcker och blir över för alla terapiskolor.

In Treatment på SVT och andra säsongen i USA

På måndag 11 maj börjar äntligen SVT sända tv-serien In Treatment. Kl 19 i halvtimmesprogram varje vardag får vi följa Paul Weston (Gabriel Byrne) när denne tar emot sina klienter. På söndagar visas sedan hela veckan avsnitt i ett svep.

I USA har andra säsongen av In Treatment just börjat sändas. Philip på Weird Science bloggade för ett tag sedan och är förtjust över hur serien fortsätter. Han skriver:

Det har gått ett år sedan skilsmässan och Dr. Paul Weston har flyttat från Maryland till Brooklyn där han har en uppsättning nya patienter – och dessutom en stämningsansökan på 20 miljoner dollar från en tidigare patients pappa.

Jag gillar i synnerhet just den första Walter-sessionen, som är In Treatment när det är som bäst. Den där känslan av att Paul är lite trög, att man som tittare skulle vilja gå händelserna i förväg, slå fast en diagnos, samtidigt som man glider allt närmare soffkanten av ren spänning.

Det enda jag inte riktigt begriper är den nya story-arcen kring den döda piloten Alex. Kan en terapeut verkligen anses skyldig om en patient tagit livet av sig utanför analysrummet?

Det verkar som om Paul inte ställer den uppenbara juridiska frågan här utan gräver ner sig i en massa känslotjafs – det måste väl ändå finnas prejudikat, en praxis för liknande fall? Men kanske är det amerikanska juridiska systemet precis så här godtyckligt.

Rent juridisk har ju inte psykoterapeuter något ansvar för klienter som tar livet av sig. Dock finns det ett moraliskt ansvar och ett visst behandlingsansvar. Har man en patient som är självmordsbenägen så bör man hänvisa den vidare till psykiatrin. Sedan finns det alltid ett visst mått av ansvar eller betydelse åtminstone om man hör till den psykodynamiska skolan. Allting har betydelse för terapin så också ett självmord. Ett självmord är ju ingen bagatell utan en synnerligen allvarlig händelse utanför terapirummet. Men även små saker och händelser ges betydelse för terapin. Det kan tyckas krystat att förseningar och till synes slumpmässiga händelser anses viktiga. Men själv tycker jag att det finns något sunt, befriande och skönt att ta saker seriöst. Till vardags svänger vi oss med mängder av bortförklaringar till det ena eller det andra som inte ifrågasätts trots att det ofta finns psykologiska skäl till att man kommer för sent, glömmer bort möten eller är nonchalant. Men då är det inte kutym att ge detta något betydelse vilket är synd.

Psykodynamisk terapi är hotad, debattartikel i SvD

Uppdaterat inlägg: Så kom det till slut, en debattartikel om nedmonteringen av psykodynamisk terapi inom landsting och psykiatri. Tore kommenterar artikeln på Psykologiaktuellt. Det är förvånande att ingen tagit till orda tidigare. Men det säger en del om den kokong och självtillräcklig bubbla som många äldre psykodynamiska företrädare levt och lever i. En värld där man inte behövt forska eller visa på särskilt mycket resultat (som numera finns).

Johan Cullberg, Johan Schubert (som förresten är näste gäst i Psykfilm), Andrej Werbart och Rolf Sandell skriver en debattartikel i SvD om att viktig erfarenhet och behandling kan försvinna när alla satsar blint på KBT. Det är egentligen självklarheter att plädera för mångfald av behandlingsmetoder och att lyfta fram de viktiga bidrag och forskningsstöd som psykodynamisk terapi åtnjuter. Att de här ens måste påpekas mot politiker och landstingsetablissemang säger en del om hur enögt vindarna blåser för tillfället. Artikeln i SvD har även en fylligare version i Läkartidningen. Författarna skriver klokt:

Vi får inte upprepa sjuttiotalets ideologiska misstag att bara en tankemodell ska gälla eller att nivellera de kompetenser som utvecklats. Båda synsätten är omistliga och måste få komplettera, utveckla och befrukta varandra. Detta är lika grundläggande som att säga att infektionsbemästring sker inte bara genom antibiotika utan också genom kunskap om hygien. Områdena har olika teorier och förutsättningar men är inte desto mindre lika nödvändiga.

En central spelare är KI med Martin Ingvar i spetsen. Det är tragiskt att Ingvars genuina förakt mot psykodynamisk terapi fått så stort utrymme och inflytande med tanke på vilken lysande forskare Ingvar är. Det är ingen hemlighet att Ingvar och KI velat lägga ned Psykoterapiinstitutet som varit en viktig forskningsinstitution för psykodynamisk terapi. Dessutom slutar KI utbilda psykodynamiska terapeuter och satsar enbart på KBT. I en kommentar (jag tror det var i Läkartidningen men hittar inte referensen) sade en ledande företrädare för KI att det inte försvarbart ur ett patientperspektiv att utbilda i annat än KBT, vilket ju är nys. Det är politik det handlar om. En del av konflikten bottnar förmodligen i den historiska häxjakten mot beteendeterapin på andra hälften av 1900-talet. När nu styrkeförhållandena ändras passar olika företrädare på att trycka tillbaka ordentligt.

När nu SKL och Socialstyrelsen konsekvent förespråkar KBT och satsat miljardbelopp med den nya Rehabgarantin riskerar vi att få en skev situation där pengar flödar till KBT och ingenting till PDT. Det som är tragisk att vi inte kan tänka flera tankar samtidigt i Sverige. När en trend kommer satsas enbart på detta. Det tycker jag är ett genomgående drag i många olika sammanhang inom kultur, vetenskap och politik i vårt land.

Vi riskerar att hamna i samma situation där det inte är klienterna och patienternas önskemål som får styra, utan ideologiska övertygelser hos beställare, politiker och psykiatrin. Lika fel som att alla fick psykoanalys för 30 år sedan är det att alla patienterna nu ska få KBT.

Tore är inte så rädd för att KBT får en dominerande ställning. Men med tanke på att majoriteten av nya studenter som utbildas är KBT:are och den massiva satsningen inom landstingen, de stora pensionsionsavgångarna (läs psykodynamiker) kommer fördelningen att se radikalt annorlunda på bara 5-10 år sikt.

I en längre artikel i tidskriften Axess om striden om psykoterapin intervjuades Martin Ingvar och sade så här:

– Det är ett problem att den offentliga psykoterapiutbildningen är väldigt analytiskt inriktad. Den offentliga sjukvårdshuvudmannen (landstingen) efterfrågar inte sådana terapeuter utan terapeuter som är privatutbildade i KBT.

och:

När Martin Ingvar beskriver psykodynamikernas ”opportunism” ser han ut som en nöjd katt som leker med en mus.

– Även de mest uttalade antibiologiska fundamentalisterna är nu tvungna att lägga örat mot rälsen, säger han.

Ingvar fortsätter:

Att ligga på en divan och associera fritt är ingen evidensbaserad metod för att bota psykiska sjukdomar och störningar. Manualer och mediciner smäller högre enligt de utvärderingar som gjorts hittills.

Vid hans institution bedrivs en del av forskningen om olika behandlingsformer för personer med psykiatriska diagnoser. Han har också varit en drivande kraft bakom den nya psykologutbildningen med tonvikt på just neurovetenskap.

– Det är ett problem att den offentliga psykoterapiutbildningen är väldigt analytiskt inriktad. Den offentliga sjukvårdshuvudmannen (landstingen) efterfrågar inte sådana terapeuter utan terapeuter som är privatutbildade i KBT. Att ligga på en divan och associera fritt är ingen evidensbaserad metod för att bota psykiska sjukdomar och störningar. Manualer och mediciner smäller högre enligt de utvärderingar som gjorts hittills.

Det torde stå klart vart Ingvar styr KI:s skuta.