Du tittar nu på taggen radio. Tillbaka »
SR:s program På nätet om psykisk hälsa och sociala medier
Idag medverkade jag i P1:s program På nätet som handlade om sociala medier och hälsa. Förutom programledaren Johan Torstensson diskuterade jag tillsammans med Kim Nordlander, enhetschef på Vårdguiden.se. Kim är ansvarig för vårdguidens satsningar i sociala medier. I studio var även Joanna Hagström, hälsoinspiratör, bloggar på Livsvinst.se. Hon har tack vare sitt bloggande lyckats gå ner över 80 kg och dessutom tagit steget och startat eget företag. Programmet sändes även i Bambuser som hade 600 livetittare. Där kan man även se och höra eftersnacket där vi hade tid att fördjupad diskussionen.
Intressant diskussion. Joannas perspektiv var den aktive som fått hjälp tack vare sociala medier och Kims var mer myndighetsperspektivet. Mitt bidrag är ju snarare psykologens som också är aktiv på sociala medier. Jag är helt övertygad om att vi inom en snar framtid kommer få se mängder av experiment och försök där internet och sociala medier kommer att användas. Det krävs nytänkande för att skapa ett professionellt psykologiskt bemötande för 2010-talet.
PS: Här länken till Vårdguidens nya Klamydiatest som Kim Nordlander pratade om.
Obs i P1 om Daniel Stern, relationer och nuögonblick
Idag (tisdag 1 december) sändes ett kortare inslag i OBS i P1 där journalisten Annika Nordin diskuterade Daniel Stern och det relationella perspektivet inom psykologin. Stern föreläste i september på Stockholms Universitet i samband med att han blev utsedd till hederdoktor. Det var en fin föreläsning där han som vanligt varvade anekdoter med tankar om det terapeutiska mötet. Lyssna på programmet eller läs inslaget som text. Nordin tar upp en händelse som en psykoanalytiker berättat i den legendariska Boston Change Process Study Group och som Stern älskar att återberätta:
I sin installationsföreläsning i Stockholm beskrev han just hur psykoterapi oväntat kan öppna mot mycket tidiga nivåer och erfarenheter i den mänskliga utvecklingen. En patient som alltid hade legat bortvänd på terapisoffan, satte sig plötsligt upp och såg ansikte mot ansikte, länge och djupt sin analytiker i ögonen. Hej, var allt den överrumplade analytikern kom på att säga. Men detta blev en vändpunkt i terapin. Ett unikt och genuint förändrande ögonblick av nu och då. Jag förstod, sa patienten, att du var på min sida. Med hejet följde också en rörelse av förvånat höjda ögonbryn, ett leende och ett melodiöst tonfall. Och nuets ögonblick öppnades ända ner mot en tidig erfarenhet på relaterandets mikronivå och kom att innebära en ny tillit och förändring i livet.
Klockrent. Att vara en neutral terapeut som frågat klienten varför denne plötsligt söker ögonkontakt, hade kanske handlat teoretisk rätt, men missat att vara mänsklig i situationen.
Terapihausse
Imorgon (onsdag 2 september) är jag intervjuad i P1:s Snittet av Anneli Dufva och pratar om In Treatment, självfixering och diskuterar om terapi håller på bli något som vi pratar om till vardags och i offentligheten. Råder det terapihausse? Programmet börjar 14.03.
Vetandets Värld om Psykologer tittar på film
Idag gick Vetandets Världs program från i maj om Psykologer tittar på film i repris. Det går även att höra sent ikväll 11 augusti, eller på nätet en månad framöver. Lena Nordlund var på plats på Kulturhuset när vi bland andra diskuterade en scen med drottning Elizabeths möte med en hjort i filmen The Queen. Programmet ger en bra bild av hur samtalet och atmosfären brukar vara på Psykologer tittar på film.
Vetandets Värld om psykologi och film
Idag sänder Vetandets värld ett program om psykologi och film. Reportern Lena Nordlund var på plats när vi analyserade The Queen på Psykologer tittar på film tidigare under våren. Jag är intervjuad om kopplingen mellan psykologi och film, liksom psykologen och psykoanalytikern Cecilia Hector. Programmet sänds måndag 11/5 12.10 i P1 med repris 23.07.
Mosskin bakom kulisserna på Radiopsykologen
Jag har fått ett nytt uppdrag. Under tre förmiddagar under våren kommer jag sitta i telefonslussen till Radiopsykologen i P1. Programmet som tidigare har bandat samtal kommer nu direktsända. Tillsammans med psykologen Jenny Jägerfeldt kommer jag ta emot samtal i telefonslussen och göra snabba bedömningar om vad som är lämpligt att prata om och som dessutom kan funka i radio på kort tid. Sedan blir det som vanligt Radiopsykologen Malin Edlunds uppgift att sköta snacket. Programmet sänds mellan 11-11.30 på torsdagar. Imorgon 23 april, 14 maj samt 11 juni är det livesändning som gäller och då sitter jag alltså i slussen. När det är telefonväkteri ringer man 08 24 15 00. Vill man kontakta programmet annars gör man det på radiopsykologen@sr.se eller på telefon 08-784 39 50.
Psykiskt sjuka gör radio
Med hjälp av pengar från Allmänna Arvsfonden har journalisten och producenten Idji Maciel dragit igång Radio Total Normal. Programmet Radio Totalnormal görs av psykiskt sjuka eller sköra som de kallar sig själva. Hon fick idén när hon var i Argentina där det fanns ett projekt där psykisk sjuka sände egen lokalradio från ett mentalsjukhus. Jag har hört om projektet en tid och det känns kul att det nu finns på riktigt.
Sedan oktober sänder Radio Totalnormal på närradion 101,1 MHz, live på torsdagar kl 14-15.30. Det håller till på Götgatan i Stockholm i Fountainhouse lokaler. Att låta människor som vanligtvis inte kommer till tals få göra egen radio är ett sätt att försöka motarbeta fördomar som finns kring psykisk ohälsa. SvD skrev om projektet i måndags och här ett klipp från SVT:s Eftersnack för en tid sedan.
Jag har lyssnat lite sporadiskt och det är sannerligen varierat iennhål och kvalité. Kritikern i mig skulle väl önska en stramare ch rappare ton men samtidigt är ju poängen att aktivera människor på riktigt. I senaste programmet brände det dock till när berörda personer beskrev hur ekonomiska besparingar gör att aktivteter hotas, samlingslokaler stängs för utsatta människor i samhället. Då hajade jag till och lyssnade ordentligt. Det känns för trist att vårt samhälle i sådan utsträckning missunnar svaga och sköra själar.
Snömos om syskonens betydelse för personligheten
Man ska alltid vara skeptisk mot sådant som vetenskapen inte lyckats dokumentera. Extra skeptisk ska man vara mot teorier som har presenterats, undersökts och gång på gång inte visats sig hålla. En sådan seglivad teori är idén att vår personlighet beror på platsen i syskonskaran. Elisabeth Schönbeck verkar ha byggt sin karriär på att hobbyfilosofera och spekulera kring det här. Jag har tidigare skrivit om det tveksamma med hennes resonemang.
Schönbecks nya bok ”Äldst, yngst eller mittemellan” (Forum) handlar om det här och igår var hon intervjuad i DN Insidan. För det första finns det väldigt många studier som inte visat att storasyskon, mellanbarn eller småsyskon är på någon speciellt sätt. Se Judith Rich Harris bok ”Myten om föräldrars makt” till exempel. Harris visar att några få studier har stött syskonteorin, men att gjorts så många studier att några till slut blivit signifikanta.
Det är intressant att läsa Schönbecks argumentation. Hon definierar aldrig vad hon menar. Passar inte teorin så börjar hon omdefiniera sina uppdelningar och kategorier. Mellanbarn blir visst storasyskon om det går för många år mellan barnen etc. Jag citerar DN-artikeln:
Även om man faktiskt kan se syskoneffekter i stora statistiska undersökningar finns det inga vetenskapliga studier som visar samma sak på individnivå. Men storasyster Schönbeck står på sig: Om mönstret inte tycks stämma är det bara att skrapa lite på ytan så hittar man mellanbarn som ändå är ”funktionella” storasyskon, ”funktionella” endabarn som har betydligt äldre eller yngre syskon och syskon som är födda så tätt att de är ”pseudotvillingar”.
Det här är kvalificerat snömos och det är skamligt att sådana här teorier får stort medialt utrymme. Skärpning journalister!
Uppdatering: Schönbeck fick även lägga ut texten i Studio Ett (onsdag 22 oktober). Ett inslag med återkommande stråkar i bakgrunden. Ett parodiskt strykande medhårs som saknade all hederlig journalistisk substans. Ovanligt för att vara i ett så seriöst medium program som Studio Ett.
Horace Engdahl, en sann och stolt elitist
Horace Engdahl har aldrig döljt att han är en tillskyndare av traditionen och kulturella världen. Ibland känns han som en elitistisk relik från förra sekelskiftet. Samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras av en man som är elitist ända ut i fingerspetsarna, och står för det. Det är intressant att så många retar sig på honom. Idag är det fint att vara modeelitist men fult att vara kulturelitist. Följande underbara replikväxling utspelade sig i P1-morgon fredag, tillsammans med programledaren Lasse Johansson, med anledning av nobelpriset i litteratur till fransmannen Le Clézio. För mig var det stort litet litteraturögonblick.
- Ni använder kodnamn, för de olika kandidaterna. Vilket var Le Clezios?
- Jaha, Det är väl inte precis FRA-säkert.
- Nä, men in det här landet är folk så pass obildade så att de flesta tror att det är en maträtt och inte en författare.
- Är vi obildade i det här landet?
- Ja.
- Vad bygger du det på?
- Ett livs, erfarenhet.
- På vilket sätt är vi obildade då?
- Vi ser inte till att förse oss med det kulturella bagage som vi som västerlänningar har rätt till.
- Varför det då?
- Lättja.
- Varför har vi hamnat där då?
- Det finns för mycket distraherande element i samhället som konkurrerar med uppmärksamheten.
- Som vadå?
- Medierna till exempel.
- Som att du sitter här och pratar. Folk borde inte lyssna på dig?
- Ja, strängt taget borde folk sitta hemma och läsa.
- Är det här ett problem eller är det så det är?
- Problem och problem. Är livet ett problem…(skratt) man ska inte moralisera, det är bara en iaktagelse man kan göra. Människor berövar sig rätten till ett rikare liv genom att visa så svalt intresse för det klassiska kulturarvet.
- Jag tyckte jag hörde lite moraliserande där.
- Nä… Var och en väljer ju sitt eget helvete, så att säga. Det är inget jag vill lägga mig i.
PS: Sedan fortsatte samtalet med att Horace pucklade på det problemet med att så mycket amerikansk litteratur översätts, och att kommentatorerna blir förbannande när de inte känner till nobelpristagarna. Och så jämförde han sig med kungen. Som ständig sekreterare kan han knappt hosta utan att det blir rabalder.
Bilden av psykologen och psykoterapeuten i Tv-serier
Igår torsdag gästade jag P3 Populär tillsammans med Josefin Michanek, (psykologstudent i Stockholm). Vi diskuterade hur psykologer och psykoterapeuter framställs i tv-serierna ”In Treatment”, ”Tell me you love me” och ”Sopranos”. Det blev ett lättsamt och seriöst samtal med programledaren Hanna Fahl som var påläst och uppenbart intresserad av ämnet. Samtalet börjar cirka 13 minuter in i första timmen och finns att lyssna på här.
Vi var bägge överens om att serierna är hyfsat realistiska. Särskilt In Treatment som i stort sätt bara utspelar sig i terapirummet kommer nära hur en terapi faktiskt går till. Josefin betonade att det uteslutande är den psykodynamiska terapin somportätrtterats på film och i tv-serier vilket för henne som KBT-utbildad ibland känns irriterande.
Vi betonade också att serierna i första hand är underhållning och att psykoterapeuterna gör en del fel, märkligheter som känns klumpiga, orutinerade och oetiska men att de gör handlingen i serierna mera spännande.
Vi försökte oss på att bena ut skillnaderna mellan psykitater, psykolog och psykoterapeut men det är lättare sagt än gjort om man inte ska använda krångliga fackuttryck. Slutligen kom vi fram till att bilden av psykoterapeuten fortfarande är en äldre erfaren gubbe, gärna med skägg.
