Etikettarkiv: självförtroende

Tvivelaktiga slutsatser i studie om självförtroende och Facebook

En forskningsnyhet från förra veckan som rönte en del uppmärksamhet var en studie om Facebook och självförtroende. I en ny studie om hur självförtroende och Facebookprofiler hänger ihop ”Mirror, Mirror on my Facebook Wall: Effects of Exposure to Facebook on Self-Esteem” av Amy L. Gonzales, Jeffrey T. Hancock (publicerad i Cyberpsychology, Behavior, and Social Networking January/February 2011, 14(1-2): 79-83) framkom en smula märklig slutsats: Att vi får bättre självförtroende av att titta på våra Facebookprofiler. Så här beskrivs experimentet kortfattat:

In the study, 63 Cornell students were left alone in the university’s Social Media Lab; they were seated either at computers that showed their Facebook profiles or at computers that were turned off. Some of the off computers had mirror propped against the screen; others had no mirror.

Those on Facebook were allowed to spend three minutes on the page, exploring only their own profiles and associated tabs. They were then given a questionnaire designed to measure their self-esteem.

Those in the mirror and control groups were given the same questionnaire. While their reports showed no elevation in self-esteem, those who had used Facebook gave much more positive feedback about themselves. Those who had edited their Facebook profiles during the exercise had the highest self-esteem.

Forskarnas ambition har varit att studera två motstridiga teorier om kommunikation. Objective Self-Awareness (OSA) har hävdat att om vi blir speglade på olika sätt är det lätt att tappa självförtroendet och att vi fokuserar på våra brister. Hyperpersonal Model å andra sidan har hävdat att vi tenderar att välja att tänka på fördelaktig information om oss själva vilket stärker vårt självförtroende. Forskarna menar att resultatet i studien stödjer denna hypotes eftersom försökspersonerna som betraktade sina profiler på Facebook, skattade högre självförtroende.

Efter att nyligen ha läst en bok som riktat mycket kritik mot laboratorieexperiment och svårigheten att generalisera dessa till ett verkligt kontext blir jag tveksam över studiens resultat. Är det rimligt att tre minuters redigerande har en bestående effekt på självförtroendet? Troligen inte. I så fall handlar experimentet mer om hur vi riktar uppmärksamhet. Att människor som ombeds justera sin Facebookprofil får högre självförtroende tolkar jag snarare som att människor som riktar uppmärksamheten inåt ser sin hyfsat positiva självbild. Effekten lär inte hålla i sig utan det är mer av så kallad recencyeffekt. Kan man då säga att människor ska hålla på med Facebook så får man högre självförtroende. Absolut inte!

PS: Hela artikeln finns att läsa här gratis.

Samtal om Carl Johan De Geers nya bok

9789100118174.jpg

Tabu, det var rubriken på en diskusison om Carl Johan de Geers nya bok ”Jakten mot nollpunkten – en bok om mig själv”. De Geer är en allkonstnär som åtminstone inte jag förknippar med böcker. Trots det har 70-åringen skrivit 14 böcker och jobbat i offentligheten med konst sedan mitten av 60-talet (som han uttryckte det själv).

Han citerade Mao som sagt att ”ingen ocean är så djup som klasskänslan”. Sin egen bok ville han beskriva som en ny version av Bourdieus kulturteori, från 1977. ”2008 är kanske mitt genombrottsår”, funderade de Geer som också klagade på att det är svårt att vara kulturentreprenör. De Geer avvek från ämnet gång på gång, enligt moderatorn Ulrika Knutson, men ”att ständigt avvika från ämnet, är min grej” menade de Geer.

De Geer växte uppt med sina farfar och farmor på ett skånskt gods, ”där man parkerade alla barn medan man gjorde karriär”, som han själv sade. ”Farmor ville hindra vår pubertetsutveckling. I vår släkt fanns det inte pubertet ansåg hon”, fortsatte han.

”Pappa och jag”, hette en antologi där 14 författare skrev om sina fäder. 30 stycken var tillfrågade men det var endast de vars föräldrar som hade dött som ville medverka. Åsa Linderborg konstaterade att  ”Om min mamma hade varit död hade min bok blivit bättre”. Det folk reagerat mest på i hennes bok ”Mig äger ingen” var den bristande hygienen enligt henne. ”Ni sov i en säng utan lakan”, är en vanligt kommentar från folk som illustrerar att vikten av att vara hel och ren alltid varit en dygd inom arbetarklassen.

De Geer beskriver sin egen adelssläkt som en familj på dekis. De hade hål på armbågarna, var schaskiga och gick med gummistövlar på parketten. De hade ungefär samma bordsskick och var lika excentriska som 1960 – och 70-tals vänstern. Hans farmor var sjukpensionär som fick sociala myndigheter att bekosta en våning på 270 kvm. Hon behövde socialbidrag till en stor våning eftersom hon hade klaustrofobi. Hennes självförtroende var ogrundat och bisarrt enligt de Geer. ”Dagens friherrarinnor skulle inte lyckas med det”, sade en imponerad Ulrika Knutson. ”Men de skulle däremot mina exfruar”, trodde de Geer och fick auditoriet att gapskratta. Vid 48 års ålder gifte han sig för övrigt för fjärde gången.

Att släktbanden var komplicerade underlättades inte av att de Geers mormor var en övertygad nazist enda in på 1970-talet. Hans bror lär också ha sagt att mammans begravning var den lyckligaste dagen i mitt liv.

Psykologen Per Naroskin var den fjärde panelhönan. Han tyckte boken liknade att gå i terapi. Flödet i boken och glidningarna påminner om den terapeutiska processen.

Linderborg tyckte att de politiska dimensionerna försvunnit i diskussionen om boken. En kommentar som åtminstone jag har hört henne säga ett dussintals gånger om olika företeelser. Avslutningsvis konstaterade de Geer att han var ett rött skynke för Svenska Dagbladets ledarredaktion, eftersom han sagt att vänstern har rätt i sina två grundläggande påståenden: ”Att vi lever i en orättvis värld och att det borde göras något åt detta.”Carl Johan de Geer är väl ingen arbetare” hade en ledare i SvD snäst. De Geer har också blivit attackerad för sin stöddiga ateism. Enligt honom ”finns det ingen gud och det vet alla innerst inne, även om de inte vill erkänna det”. Då blev han uppläxad av Knutson som tyckte han skulle läsa Steven Pinker, för att som hon uttryckte det: ”det skulle du nog få ut mycket av”.

Slutintryck från Psykologstudent 08

Psykologstudent 08, anordnades med bravur av termin 8 på psykologlinjen i Linköping. Det var ett proffsigt arrangemang för att vara första gången i sitt slag. Nationernas Hus var en perfekt plats för en konferens med 200 deltagare. Middagen och festen på kvällen får också lyckad även om jag har lite svårt för sjungandet.

Det var en uppsluppen stämning hela dagen. Jag mötte förväntan och nyfikenhet vem helst jag pratade med. Det kändes som ett speciellt ögonblick att vi studenter kom samman. Ska jag vara kritiskt mot något är det just det att vi studenter tilläts få så lite utrymme. Det är paradoxalt att låta fyra ”riktiga” psykologer berätta för oss hur det är, när syftet som jag uppfattade det, var att vi psykologstudenter skulle träffa varandra. För mig känns det självklart att vi studenter bör delta i workshops, diskussionsgrupper, paneldebatter och utbyter tankar tillsammans. Nu skedde det i det dolda. Jag är övertygad om att det finns enorma kunskaper, erfarenheter och idéer bland deltagarna som var där. Det var påfallande lite nytt från paneldiskussionen med de riktiga psykologerna. Det var samma svar som man hört förut:

”Det är så svårt att nå ut”. ”Man måste vara ordentligt påläst för att kunna uttala sig om något psykologirelaterat”. ”Det är lätt att media förenklar för mycket”.

En student frågade om de ”riktiga” psykologerna hade något konkret tips på en lyckad löneförhandling. Då blev det dödstyst på podiet.

Nej, min känsla som jag tror att jag delar med många är att vi har lite att hämta från den gamla tidens psykologer när det gäller att sluta terapifäktas, bryta ny mark, förhandla om löner, eller nå ut i media. Det är den yngre generationen som måste gå i bräschen. Det är vi som måste skapa opinion för viktiga psykologfrågor. Vi kommer inte be om ursäkt för vad vi kan. Vi kommer inte sitta stilla i båten. Vi har inte dåligt självförtroende. Allt det här och mycket mer tror jag hade kommit fram om vi luckrat upp de traditionella upplägget av konferensen. Så det blir min passning till Markus och gänget som på stående fot lovade en Psykologstudent 09 i Uppsala i januari nästa år.

Det var den sista konferensrapporten. Läs mina föreläsningsreferat med Magnus Stalby, Elisabeth Södersten, Sandra Bates och Håkan Nyman.