Etikettarkiv: skolan

SBU utvärderar datorhjälpmedel för barn med ADHD

SBU (Statens Beredning för Medincinsk Utvärdering) rapporterar att man utvärderat datorhjälpmedel som används i skolan för att underlätta för barn med ADHD. Effekten av datorhjälpmedlen visar sig dock vara en besvikelse.

SBU kallar sig på sin hemsida för ett ”kunskapscentrum för hälso- och sjukvården”. Därför blir det en smula märkligt när de ger sig på att utvärdera insatser i skolan. Jag känner inte till forskningen och rapportens innehåll men det är något konstigt när det medicinskt inriktade SBU bedömmer allehanda saker. Som om de vore experter på skolan och ADHD.

I Ekots inslag uttalar sig läkaren och professorn Gunilla Thernlund på följande vis:

– Det är sorgligt för det behövs forskning på mer vardagliga metoder, för att se vad som fungerar. Det har stor betydelse för vården, för patienterna att man utvärderar metoder som kan vara till nytta för patienten. Det är för lite klinisk forskning, det gäller särskilt inom psykiatrin och barnpsykiatrin, säger Gunilla Thernlund.

Det är förvisso sant, men varför ska samhället förlita sig så slaviskt på SBU?

En personlig betraktelse av diskussionen efter Misshandlingen

skarmmisshandlingen4.1

300 personer hade samlats (fullsatt i hörsalen) på Kulturhuset för att titta på Misshandlingen av Lars-Lennart Forsberg. En antipsykiatrifilm från 1969 (nu även på dvd) som har mycket gemensamt med Anna Odells konstprojekt. Odell var en av de inbjudna gästerna som kommenterade filmen efteråt. Det blev ett ganska rörigt samtal med många trådar som löpte kors och tvärs. Diskussionen böljade såväl i rummet som i intensitet och ämnen.

Anna Odell tog fasta på sina erfarenheter och menade att huvudpersonen i filmen, Knut Nilsen skulle behövt en jämbördig samtalspartner som förstod honom. Odell tog upp sina egna erfarenheter av psykiatrins bristande förmåga att möta patienter som människor och annorlunda individer. Odell sade ungefär det som hon skrev i DN-artikeln några dagar senare:

Det blev också tydligt att man på S:t Görans sjukhus inte följt de strikta regler som finns vid bältesläggning. För mig framstår det som absurt att flera i personalen på akuten vittnade om att de trodde att jag var en kvinna som blivit utsatt för övergrepp. Man kan också läsa i journalen att de trodde att jag var ganska mycket yngre än jag faktiskt är. Personalen tar alltså emot en ung kvinna som de misstänker har varit med om ett övergrepp och spänner fast henne i en bältessäng med benen isär, bälte runt midjan och händerna över huvudet. Inom några minuter kommer flera personer och lägger sig över henne, drar ner hennes strumpbyxor och trosor och ger henne en spruta i baken. Är det så man ska ta hand om en kvinna som man tror varit med om ett övergrepp?

Nä, det verkar ju inte bra nickade publiken. Och Odell fortsatte:

Jag har också med det här projektet ännu tydligare insett hur stigmatiserande psykisk sjukdom är i vårt samhälle. Under förra hösten ringde jag till flera psykiatriska akutmottagningar och berättade om konstprojekt. Jag talade om att det bland annat gick ut på att under ett dygn iscensätta en psykos för att försöka öppna upp den slutna värld som psykvården är. De flesta som jag talade med trodde inte att jag skulle kunna spela sjuk på ett trovärdigt sätt. De varnade mig också för att jag skulle kunna bli sjuk om jag spelade sjuk. Längre fram i samtalen menade de att man inte skulle tro på mig när jag avslöjade att jag inte var sjuk. Dessutom menade flera att det jag planerade att göra kunde tyda på att jag fortfarande hade ohälsa kvar.

Det här är känsligare eftersom det riktade en känga mot den psykologkåren, även om de flesta i publiken tycktes uppfatta att kritiken var riktad mot de ”onda psykiatrikerna”.

Psykoterapeuten Monica Mörlid Mörlid tog upp att filmen lyckats att fånga den auktoritära ordningen inom vården som rådde 1969 och delvis råder idag. Hon flyttade själv som sjuksköterska från Göteborg till Stockholm och Långbro för att det var mer progressivt på den tiden. ”Jag blev nästan avstängd från min sjuksköterskepraktik för att jag tog mina patienter på promenad på sjukhusområdet”, förklarade hon.

Mörlid ville inte ställa en diagnos på Knut vilket även flera i publiken vände sig emot. Själv försökte jag påtala Knuts bristande förmåga att relatera och samspela socialt oavsett om det handlade om mötet med vänner, grannar, poliser, psykiatriker eller andra. Han blev väldigt lätt agiterad, impulsiv och konfrontatorisk. Min tanke är att Knut förr eller senare straffat ut sig i samhället och behövt psykologiskt stöd, kanske i form av hederlig färdighetsträning i KBT-form för att hantera sin aggressivitet och ilska. Det här mötte förvånande mycket motstånd från publiken tyckte jag. Intrycket jag fick var att många fortfarande ser diagnoser som stigmatiserande och fula vilket det inte behöver vara. Rätt använt är diagnoser bra vägbeskrivningar för hur en behandling och bemötande mot en klient bör ske.

Forsbergs själv hoppade in flera gånger i samtalet och tyckte att vi inte skulle psykologisera så mycket om filmen. Självklart är ju konst i första hand konst, men konst och kultur kan ju också analyseras vilket ju är själva poängen med Psykologer tittar på film som jag ser det. Forsberg tyckte att Misshandlingen borde tolkas som en metafor över svårigheterna att kommunicera människor emellan vilket den ju verkligen är.

Jag påtalade det underliggande politiska budskapet i filmen, att människor i första hand är offer för samhället och sin omgivning till skillnad från dagens samhälle som tenderar att individualisera mänskliga problem. Forsberg höll inte med om att hans hade en sådan syn på mänskliga problem även om jag och förmodligen många i min generation delvis ler en smula åt det naiva i 68-generationens sätt att göra alla problem till socioekonomiska makroproblem.

Clarene Crafoord, författare och psykoanalytiker reste sig upp och höll ett brandtal för att det var skolan som var nyckeln till att komma till rätta med många psykiska problem. ”Halvera klasserna” var hans budskap. Förvånande handfast för att komma från en psykoanalytikern. Flera andra var också inne på detta och påtalade de minskade resurserna och bristen på förståelse bland rektorer och skoltjänstemän för att psykologer och kuratorer kan göra stor nytta i skolan.

Flera i publiken var kritiska till psykiatrin och applåderade när Odell och andra i publiken ifrågasatte dagens medicinskt inriktade psykiatri. Det blev nästan lite väl halleluja-stämning där allt var fel med dagens psykiatri. Kanske var respekten och viljan att vara till lags mot Anna Odell så stark att få vågade opponera sig mot den proggiga känslan i lokalen.

En kursare till mig tog upp likheterna mellan Kriminalvården och psykiatrin. Okunnigheten, resursbristen och oförmågan att faktiskt ta hand om och vårda folk och skapa en meningsfull möjlighet till förändring saknas menade han.

När publikens kritik mot psykiatrin var som starkast tänkte jag själv också psykiatrins dubbelhet mellan vård och förvarning. Så fort de sker ett nytt vansinnighetsfall där störda människor begår grymheter kommer förmodligen större delen av publiken kritisera psykiatrin för att inte spärrat in dessa individer. Kanske skulle Knut Nilsen kunnat bli en sådant fall?

Slutligen vill jag säga ett stort tack till alla som kom och som gav sig in i diskussionen. Ett offentligt samtal där åsikter stöttes och blöttes. Allt och inget och lite däremellan. Liten som en diskussion på ett grekisk torg.

Mellan Väggarna

mellantopp448.jpg

Det finns en mängd bra filmer på biorepertoaren just nu och som jag inte hunnit se. Tex. Hr Landshövdingen, Rachel Getting Married, De Ofrivilliga, En som jag däremot sett är Mellan Väggarna, en ny fransk film av Laurent Cantet (som gjorde Mot Södern) som hade premiär i fredags. Mellan Väggarna belönades med Guldpalmen för bästa film. Den handlar om en lärare och en klass i en av Paris mer utsatt förorter. Eleverna är en mångfaldsutredares våta dröm. De kommer alla från olika hörn och diggar olika typer av hiphopmusik. I centrum står klass 8:3 och deras lärare François Bégaudeau som också skrivit det boken och manuset till filmen. Hynek Pallas är väldigt entusiastisk i SvD, liksom Eva af Geijerstam i DN och båda ger filmen högsta betyg.

De flesta eleverna spelar sig själva i mötet med den franska statens förlängda arm: skolan. Filmen är bra men kanske hade jag höga förväntningar. Fotot och kameran rör sig snabbt i klassrummet och gör en vanlig tråkig fransklektion levande. Fast jag saknar magin och hettan.Det är en stark scen när klassens stökige Suleyman blir relegerad för sitt uppträdande. 12 elever hade blivit relegerad på ett år och om alla förtjäntat det lika lite som Suleyman så känns det ganska långt ifrån Sverige.

Mellan Väggarna är sevärd och på många sätt en uppföljare till Nicolas Philiberts film Att vara och ha (2002) som jag visade på Psykfilm förra hösten. Personligen gillade jag Att vara och ha mera. Där är det en liten byskola på landet i Centralmassivet som står i förgrunden. Den gamle magisterns stränghet och värme berörde mig mer och lärde mig något speciellt om hur det kan vara att gå i skolan, som ju verkligen inte alltid är på samma sätt för alla elever. Det är intressant att Frankrike gör filmer om skolan som blir till politiska debattinlägg. I Sverige försöker Björklund ensam röra om i grytan. Hans försök är mindre estetiska och hamnar längre från sanningen när han pratar skola än de här franska filmskaparna.

Läs även FLM:s tankar om Mellan Väggarna.

Die Welle, film om ett fascistiskt klassexperiment

hb5okfvc_pxgen_r_311xa.jpg

På fredag är det premiär för tyske Dennis Gansels film Die Welle (2008) eller vågen på svenska. Filmen handlar om en gymnasielärare leder ett projekt om autokrati och tar till ett okonventionellt knep. Han och eleverna startar själva en fascistisk rörelse som de kallar för vågen. Det dröjer dock inte länge innan det urartar och rörelsen börjar leva sitt eget liv. Historien är baserad på en sann händelse som utspelade sig i Californien 1967. Där skapade historieläraren Ron Jones en fascistisk rörelse utifrån sitt klassrum på Cubberley High School i Palo Alto. Det hela har tidigare skildrats i en bok av Todd Strassner samt i filmen, The Wave (1981). Till skillnad från i The Wave (som jag dock inte sett) så har regissören Dennis Gansel valt att placera handlingen till ett nutida Tyskland. Det är en modig men riskabel idé. Tyvärr lyckas inte Gansel hela vägen.

hb6yd5ri_pxgen_r_467xa.jpg

Historien är enkel och följer en given dramaturgi. Jürgen Vogel spelar Rainer, en alternativ gymnasielärare. En sån där som man inte tror finns nuförtiden. Skolan har beslutat att ha en projektvecka där eleverna får välja mellan anarki och auktokrati. Eftersom kollegan är rädd för att anarkilektionerna ska balla ur tvingas Rainer leda auktokratigruppen. På första lektionen med eleverna framkommer det en stöddig attityd där flera elever uttrycker det osannolika i att skapa en nazistiskt eller fascistisk rörelse idag. Vogel bestämmer sig för att visa dem något annat. Snart har han fått eleverna att ställa sig upp när de får ordet, respektera ordning och marschera i takt. På tredje dagen börjar eleverna göra en logga och en hemsida med vapen på. De bombar stan med stickers och graffar ner en byggställning i centrum. Några klottrar över en anarkistlogga och snart utbryter gruff med dem. Några flickor i klassen bildar en motståndsgrupp mot vågens framfart men de har lite att sätta emot. På torsdagen vaktar eleverna skolans ingångar och arrangerar de en egen fest och på fredagen har vågen spritt sig till andra skolor. När Rainer förstår att det hela gått över styr startar han en sms-kedja och samlar alla medlemmar i skolan aula. Där håller han ett tal som en agitator men avbryter sig när han har fått massan i sitt grepp. Då säger han att det hela är en bluff och att eleverna borde skämmas och gå hem. Filmen slutar med att en av de instabila eleverna tappar koncepten och skjuter en klasskompis innan han tar sitt eget liv.

På förhandsvisningen i oktober på Sture, var Gansel närvarande och svarade på frågor från publiken. Enligt Gansel var motivet till att förlägga historien till ett nutida Tyskland att han ville att dagens ungdomar skulle känna större känslomässig närhet till historien. Slutet i Gansels film skiljer sig åt från den verkliga händelsen. Där var det ingen som dog. Gansel sade att han vill göra det helt tydligt att det här typen av rörelser är destruktiva och farliga så ingen kan misstolka honom. Här någonstans märks det att berättelsens blir lidande. Det känns inte trovärdigt. Gruppens fascistiska tendenser går för fort och det målas med för stora penseldrag. Överlag är skådespeleriet uppskruvat och överdrivet. Inte mycket, men lite. Det gör att det psykologiska mekanismer som Gansel vill gestalta inte blir trovärdiga utan drabbas av schablonens och klichéns problem.Det är synd för Gansel är en lovande regissör och filmen är ibland suggestiv och skickligt gjord.

Den sanna historien om vågen är tillräckligt ruggig och makalös för att behövas skrivas om. Gansel som berättade att hans egen farfar varit SS-man verkade uppfylld av det historiska arvet och vill bekämpa fascistiska tendenser i dagens samhälle. Dock känns människans inneboende möjlighet till diktatur och fascism inte som något nytt. Kollektivets makt över individen är en psykologisk sanning som står i varenda lärobok. Filmen lyckas inte komma med något nytt. För en mer djuplodande granskning av varje människas möjlighet att verka ont, rekommenderar jag psykoanalytikern Ludvig Igras bok Den tunna hinna mellan omsorg och grymhet  (2001).

PS: Oskar Henrikson har tidigare skrivit om filmen och grupptryckets mekanismer. Dokumentären The Wave kan du se i sin helhet här. Elever som var med om händelsen har samlat några vittnesmål här. Ron Jones har också kommenterat händelsen.

Uppdatering: Hynek Pallas tycker ungefär som jag i sin recension i SvD. Här också en DN-intervju med regissören Dennis Gansel.

Betygsinflation och en kommande devalvering?

Skenande gymnasiebetyg är ett problem sedan lång tid och något som få velat tala om.

Christina Wikström, doktorand i vid Umeå Universitet visade i sin avhandling från 2005 att betygen i den svenska gymnasieskolan hade ökat mellan år 1997 till 2002.  Problemetberor dels på den nya gymnasiefeformen från 1994 men det har också att göra med friskolornas expansion och dne ökade konkurrensen mellan skolr. Wikström visade också att mindre skolor ger högre betyg i genomsnitt än stora skolor. Jag har en sett en siffra att på fem år ökadebetygen från 12 till 14 i genomsnit, men nu hittar jag ingen referens.
Det har till och med blivit ett internationellt problem då alltför många svenskar med 20.0 sökt sig till läkarprogrammet i Danmark. För många svenskar får högsta betyg och konkurrerar ut danska studenter. Regeringarna i Danmark och Sverige kom överens om att ändra sina antagningsregler på grund av det här.

Jonas Waldenström skriver på Ekonomistas att en lösning på betygsinflationen kan vara devalvering. En institution valde att ändra relationen mellan intagna som kommer in på betyg och göskoleprov från 50/50 till 30/70. Det gjorde att 25 färre studenter underkändes på grundkursen. Det här verkar vara ett smidigt sätt att komma åt problemet.

Ett annat något omständigare sätt är att införa inträdesprov i större utsträckning till gymnasiet och högskolan. Det förespråkar tex. Ralf Marek, pensionerad lärare  i GP.

Kanske får vi i framtiden gymnasier som satsar på att deras elever ska göra bra ifrån sig på högskoleprovet.

Att möta barn och ungdomar i sorg, konferensrapport

I februari arrangerade Spädbarnsfonden två seminarium i Umeå och Örebro med psykologerna Magne Raundalen och Atle Dyregrov. Raundalen var Dyregrovs mentor och lärare men sedan länge är de kollegor. De är två vithåriga män som återförenades för en dag. I decennier har de forskat och arbetat kliniskt med kriser och trauma hos barn och ungdomar som utgångspunkt. Genom ett tiotal böcker har de skaffat sig positioner som giganter inom sitt ämnesområde. De har haft uppdrag åt FN, WHO, Rädda Barnen och norska regeringen.

Den 12 februari tillbringade jag hela dagen på konferensen i Örebro. Några hundra socialsekreterare, sjuksköterskor, lärare, kuratorer, präster, psykologer och andra själavårdare hade samlats för att lyssna på Raundalen och Dyregrov. Dagen hade löst strukturerade former där de båda vännerna turades om att hålla låda och skämta på den andres bekostnad. Läs mer

Martin Ingvar ryter till om skolan och barns hjärnor

DN Debatt skriver hjärnforskaren och professorn på KI Martin Ingvar, om att svenska skolan struntar i att ta hänsyn till modern neurovetenskaplig forskning. Jag vill egentligen hålla med om mycket av det Ingvar säger, men. Det är ärligt talat svårt att förstå vad han menar. Och vilken hjärnforskningen som han hänvisar till. Vill man kritisera det rådande med hjälpa av att stödja sig på forskning bör man inte då presentera några vetenskapliga belägg för sin ståndpunkt? Hur ska annars offentligheten och lekmän kunna förstå vad det är man vet? Några citat:

En av de viktigaste felgreppen som nu haft lång tid på sig att utvecklas är idén om att pedagogiken inte har att göra med hur barns hjärnor fungerar. Barns hjärnor är som vuxnas, fast bättre.

Jag håller med. Såväl mindre skolbarn som tonåringarnas hjärnor är annorlunda. Men Ingvar förklarar inte på vilket sätt.

Att ha en bra läsförmåga är en helt central färdighet för att få de sociala nycklar som behövs i dag. Det är nyckeln till kunskap, nyckeln till matematikens begreppsvärld och nyckeln till att få flera språk utöver modersmålet. När man lär sig att läsa och skriva får man efter idog träning en automaticitet i sitt läsande som i sin tur avlastar tänkandet och minnet. Då kan man förstå en text. Då kan man tänka själv. Då kan man bli en kritisk väljare och allt annat som befordrar demokratins utveckling. I stället för att bygga på vetenskapen i området har Sverige nu på ett unikt sätt tagit bort läsmetodik ur lärarutbildningen. I dag är det möjligt att bli lärare för de minsta barnen utan att ha insikt om hur man lär barn att läsa. Läsfärdigheten sjunker nu på bred front i skolan och vi har ännu inte sett botten.

Bra talat.

I en ideologisk ratatouille har missriktade jämlikhetsmål varit styrande. Alltså skall alla ämnen vara lika mycket värda. Därför har det inte lönat sig för den enskilde eleven att läsa språk medan hjärnan är ung. Samtidigt som Sverige gick in i EU har en katastrofal nedgång av antalet elever med tredjespråk skett. Det har varit bättre att göra det i den komplettering av skolan som görs inom ramen för komvux av en förfärande stor del av medelklassens barn. Detta är ett resursslöseri som saknar motstycke i världen. Då har hjärnan redan har en ålder då den är mindre bra på att lära in nya färdigheter.

Instämmer. Ett exempel som Ingvar inte nämner är tex. de nya krav som högstadiet medför tror jag generellt sätt kommer 1-2 år för sent. Svenska barn blir understimulerade eftersom de är 13-14 år när de börjar med andra språk, och mer avancerade studier. Från 11 års ålder har de flesta barn nått ett stadium av konkret-operationellt tänkande.

Men mitt slutintryck är ändå att Ingvars argumentation är bristfällig och populistisk. Jag tycker att det krävs mer från psykologisk håll särskilt från en ämnesexpert som Ingvar om man vill föra ut sitt budskap till massorna. Att skrika högt hjälper inte.