Etikettarkiv: språk

Gråten skapade språket

Det är inte ofta som psykologin letar sig fram till kulturdelen i dagstidningarna. Men igår hade både SvD och DN varsin artikel med skiftande tema. I DN (tisdag 16 mars) skrev Alf Nilsson, professor i klinisk psykologi en essä (ej på nätet) som handlar om språkets uppkomst. Ett evigt ämne som fått förnyat intresse från olika discipliner det senaste decenniet. Nilsson introducerar Dean Falk och boken ”Finding our tongues. mothers, infants & the origins of language” (Basic Books, 2009. Falk menar att när släktet Homo började gå upprätt och mödrarna bar sina barn i bärsele krävdes det tröst, sång och vaggande för att hålla spädbarnet på gott humör. Särskilt de gånger mamman lade ifrån sig barnet för att kunna sträcka sig till en extra fina frukter och växter. När barnet lämnades åt dig själv blev sången och rösten ett sätt att kommunicera. Spädbarnets gråt var på så sätt både signalen till föräldrarna att kommunicera men också början på det lilla barnet egen språkträning enligt Falk. En intressant teori där moderns sång och barnets gråt ges en framträdande plats i vår arts utveckling.

För den som vill ha läsa mer om människan utveckling kan jag rekommendera Lasse Bergs ”Gryning över Kalahari” (2005).

Kulturella behaviorister

Via Billy Larsson tipsade Tore om den nystartade nättidskriften Charter. En behavioristisk kulturtidskrift som de kallar det själva. Ett gäng nyexade psykologer och studenter från Göteborg har i första numret tagit ett kulturellt perspektiv på ACT. De intervjuar Niklas Törneke, Harriet Häggblom och Billy Larsson om deras förhållningssätt till ACT. I Charter finns även en lång och intervju med Kelly Wilson en av de främsta företrädarna inom ACT. Wilson har t.ex. skrivit en grundbok om ACT tillsammans med Steven Hayes (som nyligen var i Stockholm och föreläste, här är Charlotte Lundéns referat därifrån). Wilson är  öppen och personlig i intervjun vilket känns befriande chosefritt. Wilson drar sig inte för att prata om religion, psykoanalys och vår kultur.

I Charter har också psykologstudenten Lasse Jansson skrivit en läsvärd essä om likheterna mellan Lacans psykoanalytiska perspektiv och ACT. För visst är det som rubriken antyder; att språket förenar Lacan och ACT och att det finns en möjlig ohelig allians. En av grundprinciperna i ACT är RFT (Relational Frame Theory) som inte ser språket som en konstant utom som en process. Lacan har också tydligt fört fram det dynamiska, relationella och diskursiva i språket. Vill man lyfta bliken ytterligare handlar det helt enkelt om att Lacan och RFT tagit intryck av postmodernistiska tankegångar som Derrida, Foucault med flera introducerat. Att språket inte är informationsförmedling och maskinellt som många andra teoretiska inriktningar inom psykologin uppfattat det är ett stort framsteg för behandlare och psykoterapeuter.

Jag är verkligen positivt överraskad av Charters #1 och hoppas att det kommer fler nummer. Jag skrev ju innan jul en essä i Psykisk Hälsa 4/2008 om KBT i kulturen, eller snarare bristen på kultur. Kul att jag fick svar på tal så fort. Jag ser fram mot nästa nummer. Lycka till redaktionen!

Peter Kihlgård i samtal med Magnus Bergh

kihlgard_140_248029r.jpg

Författaren Peter Kihlgård samtalade med sin förläggare Magnus Bergh, i fredags på Bokmässan. Det blev en fint möte mellan två bildade men avslappnade män som känner varandra väl men ändå lyckades förvåna varandra under samtalets gång. Det kom att handla en del om rytm, känsla, språk och kontrapost. Rätt snart kom de att prata om gestens estetik, något som Bergh menade att Kihlgård är expert på. Enligt Kihlgård handlar det även om gestens etik. ”Jag som författare vill vara en mimartist inte en trollkarl”. Ulf Linde har talat om det här fortsatte Kihlgård. Linde har sagt att han ogillar fotografikonst därför att den inte kräver ett svar, men böcker kräver ett svar av läsaren, menade Kihlgård. Undrar om fotografiskrået håller med? Sedan kom följande replikväxling:

”Kroppen går före, språket kommer efter. Din stils är konstpausens stil. Du har ett omständligt ordval och det finns ett motstånd i ditt språk”.

”För mig är litterär stil i första hand rytm. Jag har letat efter min rytm och där blev Thomas Pynchon en stor inspiratör”.

”Men hos dig är det ingen skillnad mellan språk och kropp”.

”Det var snällt sagt.”

Kihlgårds roman ”Kicki och Lasse” har av en del kallats för en relationsroman. Vissa har sagt att den förebådat relationsromanens återkomst. En genrer som skildrar vuxenlivets liturgier, vanor och nedslipningen i ett förhållande, som Bergh uttryckte det. Bägge två var överens om att ”Kicki och Lasse” inte var en relationsroman. ”Jag vet inget om relationer, åtminstone som jag skulle vilja föra vidare iallafall, sade Kihlgård”.”Boken började med en pretentiös idé om att skriva om modernitet och ensamhet”, fortsatte han. Jag log för mig själv över författares övertro på att undersöka en fix idé och att lsäaren ska förstå deras tankegång. Det gör inte alltid så mycket att det inte blir helt tydligt, resultatet kan bli bra trots eller kanske tack vare att den fixa idén inte blir synlig.

Kihlgård avslöjade ocså med ett flin att jeansen är den mytiska nyckeln i ”Kicki och Lasse”. Så lite kul är det att skriva ändå, skrattade Bergh. Kihlgård försvarade sig ändå. ”Jag är väldigt misstänksam mot berättelsen som sådan. Mina böcker skriver aldrig sig själv. Om man ägnar sig åt att ljuga som författare gör, måste man vara väldigt noga med sanningen”, sade Kihlgård och citerade Eyvind Johnson.

Sedan förundrades han över vårt minne. ”Att minnas är en skapande akt. Både varseblivning och hågkomster skiftar vilket gör att det är ett mirakel att vi kan komma överens om något”.

Berg konstaterade också på slutet att Kihlgård beskrivit Sundsvall som en erotisk plats med två toppiga kullar och en vik som kommer in och möter dem. För mig som jämte är det svårsmält att tänka sig att Sundsvall skulle vara en erotisk plats.

PS: ”Kicki och Lasse” är Kihlgårds bästa roman, som nu finns i pocket. Obligatorisk läsning.

9100120545.jpg

Hur unik är djuret människan, egentligen?

 2547778265_7df072a8c7.jpg

Det var rubriken för ett seminarium som Populärare Vetenskap arrangerade på Bokmässan i fredags. Anders Piltz katolsk präst, författare och professor konstaterade att ”inga apor anordnar bokmässor”. Per Enflo, matematikprofessor kontrade med att ”den tekniska utvecklingen går fortare än vi föder barn”. Det tycktes få Piltz i gasen ännu mer. ”Det är viktigt att känna av vilka hormonduschar som vi träffas av när vi går på grannens tomt”. Peter Gärdenfors, författare och professor i kognitionsvetenskap ville hellre tala om den unika mänskliga förmågan att samarbeta i stora grupper. Piltz fortsatte i samma spår  som tidigare och menade att inga andra djur ordnar etiska kongresser.

Sedan kom diskussionen att kretsa kring vårt behov av mening. Som utgångspunkt tog de Gärdefors bok ”Den meningssökande människan”. ”Meningen med livet, är meningen med livet”, avslutar Gärdenfors i den boken. Det tyckte Piltz var fegt. ”Forskningen ska inte svara på meningen med livet”, de ska vi grubbla på menade Gärdenfors. Piltz citerade Thomas av Aquino som ansåg att sökandet efter meningen är kanske det enda behov som vi människor har som inte har ett självklart objekttillfredställelse såsom hunger, törst, sex etc.

Ett intressant spår som kom upp på slutet handlade om att kråkor är smarta djur. Kråkfåglar kan tydligen tillverka verktygm de kan planera och samarbeta. Kråkor känner till och med igen sin egen spegelbild. Deras hjärnors är dessutom större i förhållande till sin kropp än människan.De nämnde också kort evoultionsforskaren Robin Dunbars forskning. Dunbar merar att människor började organisera sig i större grupper och det födde ett behov av att skvallra om gruppmedlemmarna. Putsningen och skvallret gjorde att talspråket utvecklades.

En intressant detalj som kom upp är också att människor har vita ögonvitor. Det är en bra förutsättningen för att kunna följa andras blick så att vi förstår vad andra riktar sin uppmärksamhet på.

Den här typen av diskussioner riskerar att bli antingen för filosofiska eller för vetenskapliga, men panelen med moderator Ann Fernholm lyckades hålla sig på en perfekt nivå.

Webbens betydelse för bokbranschen

img_0693.JPG

Det var temat för en diskusisonen i Natur och Kulturs monter, på Bokmässan. Jag var moderator och Linda Skugge, (vulkan-vd) och Anna Winberg (bokbloggar på vårt förlag med Ilovepocket, som tidigare hette bitchinboutbooks) var gäster. På ett sätt kommer vi alla tre med ett utifrånperspektiv på bokbranschen om än från olika håll. Det var rätt mycket folk, och flera journalister slet i Skugge när vi gick i korridorerna innan. Vårt samtal blev kanske en aning pubertalt då vi dissade rätt mycket, men på något sätt är kritiken mot den saktfärdiga bokbranschen berättigad.

Vi talade om bokbranschens framtid där var Skugge skeptisk och menade att om tio år kommer bokhandlarna och många förlag vara borta. Det kommer att bli som för skivbranschen. Vi var alla tre överens om att upplagetänkandet är förlegat. Det är dyrt och onödigt att hålla sig med lager av böcker som inte kommer att sälja. Likaså katalogtänkandet med höst, vår och kanske en sommar känns mossigt och kommer att behöva förändras.

Vi var också överens om att print-on-demand kommer att bli vanligare. Folk orkar inte läsa långt längre, menade Skugge. Där höll inte jag och Winberg med. Folk vill ha korta böcker sms-romaner och bloggspråk men samtidgt vill människor läsa och fördjupa sig och det tar tid. böcker. Skugge trodde också att nyhetspocketar med den senaste politiska diskussionen (Liza Marklunds val av agent, FRA-frågan etc.) kommer i bokform direkt när det är aktuellt. Vi talade ocksåom att bokbranschen är konservativ och har så varit i 50 år, enligt Winberg. Internet och bloggar är bara en i raden av trender som bokbranschen inte velat anamma. Få förlag har fungerande hemsidor idag, fortsatte Winberg och det höll vi andra med om.

Skugge sade också att den som är mest konservativ inom branschen är bokhandlarna själva med Svensk Bokhandel i spetsen. Winberg höll inte med. Hon sade att det idag är för lite kommersiellt tänkande, eller fel sorts kommersiellt tänkande i branschen. Man säljer på fel sätt och struntar i att göra fina omslag till exempel. På slutet kom vi även in på att det existerar dubbla eller parallella trender. Å ena sidan en pocketifiering av allt. En pocket är knappt värd sitt eget papper idag. Å andra sidan finns det lyxiga utgåvor som är att betrakta som design och konstobjekt. Skugge tyckte inte det var något nytt. Winberg menade också att boken har tappat sin roll som kunskapsförmedlare. ”Idag är den förströelse och underhållning”, sade Skugge. ”Vill man lära sig något letar man på nätet”, avslutade Skugge som för övrigt precis gett ut en bok med Svenska fåglar där innehållet endast kommer från Wikipedia. Skugge höll med om att det inte var den mest spännande ämnet. Kanske kommer det en sexbok i framtiden.

Alla talar om Lars Norén och ris och ros till SR

larsnoren494_310447b.jpg

Det var givet att ”En dramatikers dagbok” skulle bli en snackis och lika givet att den som känner sig träffade av Noréns elaka penna (läs DN:s Leif Zern) skulle bita tillbaka. Jag har fascinerat betraktat mediecirkusen under den gångna veckan och tänker nu försöka sammanfatta mina intryck. Inte om boken, för den kommer jag inte ha tid att läsa (1680 sidor), utan om debatten om boken.

”En hink med skit över Kultursverige” kallade DN-Kulturs chef, Maria Schottenius Noréns mastodontprojekt. Det tillsammans med Leif Zerns onyanserade recension gjorde att flera höjde på ögonbrynen. Vissa har tagit Norén i försvar och menar att den typen av språkbruk inte känns värdigt eller sofistikerat. Ingmarie Froman skriver i SvD om problemet med kritiker som hamnar i en jävsituation när de förekommer i böcker och menar att Aftonbladet och Expressen skött sådana problem föredömligt men att DN nu trampar i klaveret.

Johan Lundberg kängar också DN på Axessbloggen:

I Sverige kallar kulturchefen för landets största morgontidning en bok för en hink skit. Det säger något om nivån på kulturklimatet, eller det som borde vara kulturklimat. Kultur betyder odling, förfining!? Att man tar ett steg tillbaka från den natur man också hyser inom sig, den som reagerar med inälvorna – les trippes. Den som talar först och tänker sen. Få recensenter har lyckats läsa och presentera En dramatikers dagbok som det det verkligen är, för mig. En bok, i en tradition av liknande böcker.

Lundberg missar inte heller chansen att återigen ta plats på sin kulturkonservativa piedestal där de världsliga ting som pågår i samhället bara är en stillbild i världhistorien. Lundberg kommenterar dagbokslitteraturen på följande vis:

”Själv tycker jag att de är rätt trivsamma att läsa – ungefär på samma sätt som Ulf Lundells sena romaner. De ger åtminstone en inblick i en människas liv, vilket är mer än vad mycket nyskriven svensk skönlitteratur ger.”

sr.gif

Som vanligt är Sveriges Radio överlägsen i sin rapportering. Studio Ett (25 april) lyckades föra ett kvalificerat samtal med Ulrika Knutsson och Björn Linell något som många kulturredaktioner misslyckas med. Bäst är Anneli Dufvas radiointervju med Norén i Biblioteket. Det har mer karaktären av ett viktigt samta. Duva har både auktoritet och finkänslighet som gör att Norén får prata till punkt, samtidigt som hon ställer kritiska frågor. Lyssna på intervjun, det är det enda som verkligen ger en ordentlig förståelse av människan, boken och processen Lars Norén.

Intressant är att SR påade programmet på webben flera dagar i förväg. Det sänds egentligen först idag måndag. Det är första gången jag hör att SR släpper materialet på nätet före det ”sänds i radio”. SR kände med rätta att materialet inte kunde ligga och vänta i flera dagar. Det konstiga är att SR fortfarande beter sig som en trögrörlig koloss i förhållande till sina lyssnare. Att man inte lyckats stuva om sin sin tablå det struntar jag fullständigt i. Jag vill höra Norénintervjun och andra aktuella program direkt, punkt slut. Tyvärr tänker SR fortfarande först radio och sen web. Det är en förlegad syn som känns obsolet år 2008.

Skall du förresten läsa en recension tycker jag Carl-Johan Malmberg i SvD gör det bra.

Martin Ingvar ryter till om skolan och barns hjärnor

DN Debatt skriver hjärnforskaren och professorn på KI Martin Ingvar, om att svenska skolan struntar i att ta hänsyn till modern neurovetenskaplig forskning. Jag vill egentligen hålla med om mycket av det Ingvar säger, men. Det är ärligt talat svårt att förstå vad han menar. Och vilken hjärnforskningen som han hänvisar till. Vill man kritisera det rådande med hjälpa av att stödja sig på forskning bör man inte då presentera några vetenskapliga belägg för sin ståndpunkt? Hur ska annars offentligheten och lekmän kunna förstå vad det är man vet? Några citat:

En av de viktigaste felgreppen som nu haft lång tid på sig att utvecklas är idén om att pedagogiken inte har att göra med hur barns hjärnor fungerar. Barns hjärnor är som vuxnas, fast bättre.

Jag håller med. Såväl mindre skolbarn som tonåringarnas hjärnor är annorlunda. Men Ingvar förklarar inte på vilket sätt.

Att ha en bra läsförmåga är en helt central färdighet för att få de sociala nycklar som behövs i dag. Det är nyckeln till kunskap, nyckeln till matematikens begreppsvärld och nyckeln till att få flera språk utöver modersmålet. När man lär sig att läsa och skriva får man efter idog träning en automaticitet i sitt läsande som i sin tur avlastar tänkandet och minnet. Då kan man förstå en text. Då kan man tänka själv. Då kan man bli en kritisk väljare och allt annat som befordrar demokratins utveckling. I stället för att bygga på vetenskapen i området har Sverige nu på ett unikt sätt tagit bort läsmetodik ur lärarutbildningen. I dag är det möjligt att bli lärare för de minsta barnen utan att ha insikt om hur man lär barn att läsa. Läsfärdigheten sjunker nu på bred front i skolan och vi har ännu inte sett botten.

Bra talat.

I en ideologisk ratatouille har missriktade jämlikhetsmål varit styrande. Alltså skall alla ämnen vara lika mycket värda. Därför har det inte lönat sig för den enskilde eleven att läsa språk medan hjärnan är ung. Samtidigt som Sverige gick in i EU har en katastrofal nedgång av antalet elever med tredjespråk skett. Det har varit bättre att göra det i den komplettering av skolan som görs inom ramen för komvux av en förfärande stor del av medelklassens barn. Detta är ett resursslöseri som saknar motstycke i världen. Då har hjärnan redan har en ålder då den är mindre bra på att lära in nya färdigheter.

Instämmer. Ett exempel som Ingvar inte nämner är tex. de nya krav som högstadiet medför tror jag generellt sätt kommer 1-2 år för sent. Svenska barn blir understimulerade eftersom de är 13-14 år när de börjar med andra språk, och mer avancerade studier. Från 11 års ålder har de flesta barn nått ett stadium av konkret-operationellt tänkande.

Men mitt slutintryck är ändå att Ingvars argumentation är bristfällig och populistisk. Jag tycker att det krävs mer från psykologisk håll särskilt från en ämnesexpert som Ingvar om man vill föra ut sitt budskap till massorna. Att skrika högt hjälper inte.

Lingvistbloggen och Kulturekonomi

Jag har börjat prempa på några nya bloggar. Ett gäng på avdelningen för allmän språkvetenskap på Stockholms Universitet driver den udda men fyndiga Lingvistbloggen. Där tar man tex. upp den pågående språkdöden. Ännu ett språk försvann i veckan. Östen Dahl skriver om nobelpristagarna i litteratur och deras modersmål. Han gör en genomgång av minoritetsspråken och den ombytliga miljö av språk , hem och modersmål som författarna haft. Judiska författare bidrar självfallet till förvirringen. Men många författare har skrivit i exil och på andra språk än deras modersmål. Jag citerar Dahl:

Att vidpass var tionde nobelpristagare i litteratur har skrivit sina flesta verk på ett annat språk än sitt modersmål är rimligtvis evidens mot mera extrema påståenden om modersmålets betydelse. De flesta av de här personerna har dock rimligtvis lärt sig det andra språket som skolspråk. Det är också förmodligen lättare att bli riktigt bra på ett andraspråk i dess skrivna än i dess talade form.

Emma Stenström forskar om kultur och ekonomi på Handelshögskolan. Hon har bland annat skrivit boken ”Konstiga företag” som jag blivit tipsad om. Har den hemma på nattduksbordet. Stenström bloggar på Kulturekonomi tillsammans med Tobias Nielsén. Stenström skriver bland annat om den märkliga utnämningen av IT-entreprenören Johan Stæl von Holstein till Kulturrådets styrelse. Personligen är jag inte imponerad av vare sig Holstein eller Kulturrådet. Det är svårt att inte tycka att Holstein är en pajas och att Kulturrådet är en konserverande ryggdunkande maktelit av och för kulturetablissemanget.