Etikettarkiv: svt

Om kulturskapares och deras utmaningar med kreativitet

kreativitet-med-alexander-ekman-svt-play-streaming

Hösten 2017 sände SVT tre program där koreografen Alexander Ekman intervjuade konstnärer, dansare, författare och vetenskapsmän för att komma underfund med vad kreativitet är. Alexander Ekman intervjuade mig i del 2. Då handlade det framför allt vilka utmaningar som finns som kulturskapare och psykisk ohälsa. Kan man må för dåligt för att orka vara kreativ eller är det tvärtom det kreativa yrket som håller än uppe och motar bort ångest och depressioner? Programmet ligger inte uppe för tittning för tillfället.  Läs mer

Våga prata om psykisk ohälsa – inslag med mig i Gomorron Sverige

Igår startade Aftonbladet sin kampanj #Otillräcklig för att bryta tabu kring att prata om psykisk ohälsa. Jag medverkade i SVT:s Gomorron Sverige tillsammans med Christian Dahlström, som själv haft erfarenheter av depression och panikångest och som skrivit en handbok i ämnet. Det är en viktig fråga att vi gör det mer socialt accepterat att våga prata om hur vi mår. Det blir dubbelt börda för alla som mår dåligt om man dessutom inte kan prata om det med kollegor, vänner och familj. Vi vet från forskningen att socialt stöd är viktigt för att undvika sjukskrivning. Det vore önskvärt att vi skapar en kultur där det inte ses som ett tecken på svaghet att berätta om att vi mår dåligt, utan att det är ett tecken på svaghet att inte våga prata om psykiska besvär.

PS: Se även föreningen Minds arbete i ämnet, där jag sitter i styrelsen.  Läs mer

Krönika i Psykologtidningen om tv-programmet Nyfiken på partiledaren

PT 3-2014 omslag

I senaste Psykologtidningen nr 3/2014 skriver jag en krönika om tv-programmet Nyfiken på partiledaren. I den försöker jag så uppriktigt som möjligt ge ris och ros till psykoterapeuten Poul Perris och till partiledarna. Bäst betyg enligt mig, får statsvetarna som reflekterade efter intervjuerna. De var skarpsynta och vaskade fram ideologi från den matta av floskler som bitvis var rätt tröttsamt att ta del av under samtalen.  Läs mer

Intervjuad i Kobra om undergångsskildringar

File:Cosmopolis Poster.jpg

Imorgon onsdag 10/10 handlar Kobra i SVT om Undergångsskildringar i fiktionens värld. Det är det andra programmet av två som uppmärksammar vår relation till undergången. Jag är intervjuad om hur vi människor förhåller oss psykologiskt till undergången och vad vår rädsla och fascination fyller för funktion. Utgångspunkten för samtalet är David Cronenbergs bioaktuella och skruvade framtidsskildring Cosmopolis. En deprimerande dystopi som har sina poänger men samtidigt bir väldigt svårtillgänglig. Såhär presenterar Kobra sitt program:  

I kulturella skildringar av hur människan och civilisationen utplånas blandas livligt forskning och fantasi. Mayaindianernas profetia, feltolkad eller inte, har inspirerat en störtflod av böcker, teaterpjäser och filmer med undergångstema. Mer verklighetsförankrade teman som extremt väder varvas med zombies och arga aliens. Vilket syfte tjänar undergångsskildringarna – vad är det egentligen vi är så rädda för? Om detta berättar bland andra den hyllade romandebutanten Susanna Lundin, psykologen Jonas Mosskin och regissören Sally Palmquist Propocé, aktuell på Orionteatern i Stockholm.

Relationen mellan TV:s dokusåpor och psykologi

jonasIdag (tisdag 1 december, drygt 8 minuter in) blev jag intervjuad av SVT:s Kulturnyheterna och pratade om relationen mellan tv och oss som psykologiska varelser. Kobras sände ikväll ett mycket intressant program om reality-tv med anledning av att det är tio år sedan Big Brother sändes för första gången. I inslaget intervjuas bland andra några dokusåpapsykologer som är med vid castingen till tv-programmen.

För mig var Robinson en större grej. Jag minns fortfarande hur gymnasiets alla fester började tidigast klockan nio på lördagkvällen efter som alla följde Robinson och sedan gick ut och snackade om veckans avsnitt. Jag föjde de fyra första åren av Robinson, innan jag tröttnade på att intrigera och det sociala och psykologiska aspekterna tonades ner och det bara var konstgjorda tävlingar hela tiden. Producenterna blev för klåfingriga och interagerande för mycket i skeende och tappade det som var verkligt gruppsykologiskt intressant.

En smula vinterblek funderade jag i intervjun om tv:n kanske egentligen får symbolisera allt i våra liv. TV:n får tjäna som ett omedvetet brus i våra liv där alla våra fantasier och begär spelas upp framför oss. Vi slipper själva uppleva alla dessa intryck och stimuli utan vi försöker reglera det i bästa möjliga mån. Vi får en relation till sådant som vi inte utsätts för men som vi ser andra göra. Personligen tror jag dock att TV:s storhetstid är över och att det istället är internet, Facebook, Twitter, bloggar och den ständiga uppkopplingen via mobiltelefonen som idag påverkas oss människor mer än tv. Vi har bara sett början av utvecklingen mot ett realtidsnu som alla våra vänner och bekanta observerar.

”Ett fall för Louise” på slak lina

frontbild

I torsdag såg jag det andra avsnittet av ”Ett fall för Louise”, SVT:s nya rådgivningsprogram och blev ytterst tveksam till upplägget. Det är ett halvtimmesprogram där psykoterapeuten Louise Hallin tar sig an ett barn- och familjeproblem. Programledaren Linda Nyberg är lite som en påhejande konferencier som ställer ledande frågor till Hallin. På Bullenmanér får vi följa barnet eller ungdomen berätta om sin situation och sin familj med den stora skillnaden att här är alla namn och detaljer offentliga. Därefter träffar Hallin föräldrarna och spelar upp delar av materialet för dem och talar dem tillrätta. Det är ett slags mjukare Nanny-pedagogik där föräldrarna uppmanas att skärpa sig och försöka göra något åt situationen.

I det andra programmet fick tittarna följa Kajsa som inte träffar sin mamma sedan 7 år tillbaka då föräldrarna skillde sig. Psykoterapeuten Louise Hallin tar tag i barnens problem och hjälper föräldrarna att hitta en lösning. Hallins snabba kommentarer och råd varvat med föräldrarnas och familjens funderingar tycker jag var olustigt att följa. En familj exploateras och blir föremål för experternas råd (vilka kanske är bra) men på köpet får de sitt liv exponerat för allmänheten. Det är svårt för en 16-åring att bedöma konsekvenserna av detta. Ännu svårare för en 9-åring som de första programmet handlade om.

Tydligen är det fler en jag som studsat till på programmet. I lördags skriver journalisten Kattis Ahlström på DN Debatt ”Ingen har rätt att strunta i barnens rättigheter”, om det etiskt tveksamma i SVT:s program. Det känns som en pågående samhällstrend att underklassens leverne utnyttjas i jakten på TV-tittare. ”Ett fall för Louise” är ytterligare ett exempel på det. Det här är inte folkbildning eller upplysning. Det känns som förnedring. Vad tycker ni andra?

Uppdatering: Fler som reagerat på programmet är Siri Wikander (Nattens Bibliotek), barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson, Barnläkarbloggen, Johan Croneman (i DN) och Christina Olsson (Tara).

Mosskin om In Treatment i Kulturnyheterna

mosskinkulturnyheterna

Igår fredag 8/5 medverkade jag i SVT:s Kulturnyheterna och kommenterade tv-serien In Treatment, med anledning av att serien börjar sändas på måndag. Inslaget är cirka tre minuter långt och börjar 6.45 in i programmet. Där förutspår jag bland annat en terapivåg i sommar och höst där människor inspirerad av tv-serien rusar till psykologer och psykoterapeuter. Tänk bara på vilket uppsving Let’s Dance har haft för alla typer av danskurser. Om en tiondel så många som börjat på danskurs börjar gå i terapi, så tvingas Sveriges samlade psykoterapeutkår att jobba mycket övertid framöver. Då kanske klienterna räcker och blir över för alla terapiskolor.

In Treatment på SVT och andra säsongen i USA

paul-solo-475På måndag 11 maj börjar äntligen SVT sända tv-serien In Treatment. Kl 19 i halvtimmesprogram varje vardag får vi följa Paul Weston (Gabriel Byrne) när denne tar emot sina klienter. På söndagar visas sedan hela veckan avsnitt i ett svep.

I USA har andra säsongen av In Treatment just börjat sändas. Philip på Weird Science bloggade för ett tag sedan och är förtjust över hur serien fortsätter. Han skriver:

Det har gått ett år sedan skilsmässan och Dr. Paul Weston har flyttat från Maryland till Brooklyn där han har en uppsättning nya patienter – och dessutom en stämningsansökan på 20 miljoner dollar från en tidigare patients pappa.

Jag gillar i synnerhet just den första Walter-sessionen, som är In Treatment när det är som bäst. Den där känslan av att Paul är lite trög, att man som tittare skulle vilja gå händelserna i förväg, slå fast en diagnos, samtidigt som man glider allt närmare soffkanten av ren spänning.

Det enda jag inte riktigt begriper är den nya story-arcen kring den döda piloten Alex. Kan en terapeut verkligen anses skyldig om en patient tagit livet av sig utanför analysrummet?

Det verkar som om Paul inte ställer den uppenbara juridiska frågan här utan gräver ner sig i en massa känslotjafs – det måste väl ändå finnas prejudikat, en praxis för liknande fall? Men kanske är det amerikanska juridiska systemet precis så här godtyckligt.

Rent juridisk har ju inte psykoterapeuter något ansvar för klienter som tar livet av sig. Dock finns det ett moraliskt ansvar och ett visst behandlingsansvar. Har man en patient som är självmordsbenägen så bör man hänvisa den vidare till psykiatrin. Sedan finns det alltid ett visst mått av ansvar eller betydelse åtminstone om man hör till den psykodynamiska skolan. Allting har betydelse för terapin så också ett självmord. Ett självmord är ju ingen bagatell utan en synnerligen allvarlig händelse utanför terapirummet. Men även små saker och händelser ges betydelse för terapin. Det kan tyckas krystat att förseningar och till synes slumpmässiga händelser anses viktiga. Men själv tycker jag att det finns något sunt, befriande och skönt att ta saker seriöst. Till vardags svänger vi oss med mängder av bortförklaringar till det ena eller det andra som inte ifrågasätts trots att det ofta finns psykologiska skäl till att man kommer för sent, glömmer bort möten eller är nonchalant. Men då är det inte kutym att ge detta något betydelse vilket är synd.

Fotbollskväll-Kobra 1-1

jockum.jpg

Att höra Chris Härenstam göra en snabbreferat med en teaterbesökare efter en pjäsen kändes lika klockrent som att se Staffan Lindeborg på piano. Överlag var det ett frisk drag över Kobra när sportjournalisterna tog över. Snabbt, och fräckt om operafans i Parma och om några beundrare till konstnären Jockum NordströmGrafikens Hus i Mariefred. Det var befriande att höra honom säga att han inte tyckte att vernisager eller fans var viktiga för honom som konstnär. Jag tror honom verkligen.

Däremot kändes Kobraredaktionens intåg i Fotbollskvällsoffan mer traditionellt. Att höra författare beskriva sin kärlek till fotbollen som Marcus Birro gjorde känns gjort. Det var visserligen intressant att se reportaget om Roma som både har en egen tv- och radiokanal samt en egen tiding. Diskussionerna om skillnaderna mellan journalister och fans kändes givande, även om jag saknade en uppdatering av begreppet journalist. I dagens mediavärld där bloggare ofta rapporterar och mainstrem media klipper och klistrar från bloggar och pressmeddelanden är det inte självklart vart gränserna går.

1-0 till Fotbollskvällsredaktionen. Samtidigt måste man komma ihåg att Kobras format är överlägset Fotbollskväll. Kobra har år efter år gjort intressanta och spännande program i en form som balanserat väl mellan att vara poppigt, nördigt och kulturprettigt. Programmets tempo och rytm gör det lätt även för fotbollsjournalister att hoppa in och extraknäcka. Formatet och strukturen ger en bra grund att stå på. Detsamma kan man verkligen inte säga om Fotbollskväll. En soffa, lite eftersnack och några fotbollsklipp är inte särskilt spännande även för den fotbollsintresserade. Fotbollskväll borde anamma Kobras okonventionella sätt att förhålla sig till kultur. Då skulle jag börja följa programmet.

Med andra ord; kvitterade Kobra till 1-1 i andra halvlek.

Kobra gör Fotbollskväll

fotbollliten.jpg

Ibland blir jag glad när jag läser tidningen på morgonen. Som idag när jag läser att redaktionerna för Kobra och Fotbollskväll byter program med varandra. Den 5 maj gör Kobragänget Fotbollskväll och Fotbollskvällsgänget gör Kobra. Producenten Clara Mannheimer förklarar upprinnelsen bakom idén:

– Det började i matsalen med att vår reporter Jane Magnusson ville låna en gaffel av ”Fotbollskvälls” producent Mathias Engstrand. ”Vad får jag då?” sa han och då sa hon ”ett program av Kobraredaktionen?”. Sedan kom de till mig, och jag tyckte det var en skitbra idé.

Jag kommer att tänka på när Gunnar Bohlin kommenterade OS-invigningen i Aten. Det var en fröjd att höra en kulturjournalist beskriva det konstnärliga spektaklet, ivrigt påhejad av Sportradions Bengt Skött som rabblade statistik.