månadsarkiv: oktober 2007

Hynek Pallas analyserar Filminstitutet och svensk film

filmnyheterna.gif

Det känns som att det råder hela havet stormar inom svensk film. Astoria- och Triangelfilmkonkursen har ritat om kartan och gjort allt fler medvetna om det flyktiga i all beständig ordning. Hynek Pallas skriver ett långt inlägg om tillståndet inom svensk film. Han funderar högt om SFI:s (Svenska Filmistitutet) strategier framöver. Några slutsatser är att Cissi Elwin satsar på ungefär samma gamla idéer. Marknadsföra fläskiga Nutley & Hobertverk i utlandet. Hynek beklagar att digitaliseringen av biograferna på landsbygden inte stöds av regeringen. Det låter som en kulturpolitisk satsning som inte den här regering mäktar med. Säga vad man vill om Alliansen men kultur är inte deras starka sida.

Hynek mumlar något om vad han kallar microcinema. Ett slags lågbudget-independent begrepp för att förstå hur den alternativa filmen frodas. Det vill jag gärna läsa mer om.

För övrigt har SFI startat Filmnyheterna. En sida med nyheter om film helt enkelt.

Kontroversiell forskning om Lap-dancers

2007100521.jpg

ScienceMag rapporterar om en udda undersökning. Den visade att lap-dancers fick mer i dricks av män om de befann sig den fertila fasen av menstruationscykeln. Evolutionsbiologisk forskning står inte alltid högt i kurs. Den här undersökningen är märklig och resultaten kan tolkas på många sätt men jag kunde inte låta bli att skriva om det. Läs mer

Inga myggor eller tigrar i barnbokshagen

Anna-Clara Tidholm skriver briljant från det lilla kulturreservatet kallat barnbokshagen. Tidholms betraktelse över litteraturens hierarkier är avväpnande och humoristisk. Vuxenboksarenan där fajtas män och kvinnor men i barnbokshagen har männen helt försvunnit. Texten var publicerad 16 oktober på sid. 7 i DN Kultur (tyvärr inte på nätet). Läs och njut.

Hittade också ett ilsket inlägg från Linda Skugge där hon kommenterar Anna-Clara Tidholms digra produktion. Det känns som att den invändningen lämpar sig lika bra på Skugges eget skrivande.

getfile_7639.jpeg

”If it be your will” med Leonard Cohen

301469_150_230.jpg

Den norske radiojournalisten Kari Hesthamar reser till Motreal och träffar Leonard Cohen i dokumentären ”If it be your will”. Hon vill att han ska spela gamla låtar från 60-talet och berätta om sin romans med norskan Marianne. Cohen som blivit över 70 år vill inte riktigt minnas. Han spelar ödmjuk äldre man som gått vidare i livet. Telefonen ringer, han dotter kommer förbi med sina hundar. Cohen ska laga Sabbatmiddag för sina vänner och familj. Han öppnr en flaska vin. Under tiden klinkar han på gitarren och försöker minnas. Så spelar Hesthamar upp början av hennes förra program So long, Marianne (som vann Prix Europa 2006) där Marianne berättar om sitt möte med Leonard Cohen för 45 år sedan. Om hur Cohen stod i motljus i dörröppningen till en butik på den grekiska ön Hydra.

Och sakta börjar Cohen minnas. Ett hotell i Pireus. En taxifärd. En grekisk strand. Radiokumentären lever sitt eget liv. Den kommer inpå Cohen som berättar varför han drack så mycket när han turnerade på 1990-talet. Vad som fick honom att gå i kloster. Vad som drev honom att skriva och omständigheterna som gjorde att han började sjunga. Cohen talar om män och kvinnor med en självklarhet som känns avväpnande.

Cilla Naumann hörde också på programmet i lördags och blev lika fascinerad som jag. Missa inte repriserna 20/10 och 29/10 eller lyssna på nätet.

Läs mer

Kvartalsrapport

Mosskin.se har haft en ökande läsekrets sedan starten i februari. Sommaren var stillsam trots att jag skrev fler och ambitiösare texter. Under andra delen av augusti började sommarlovet vara över och en försiktig ökning kunde märkas. Den trenden har hållit i sig under hösten. Septembersiffrorna pekar uppåt och oktober verkar forsätta i samma riktning. Det är kul att fler och fler hittar till bloggen och kommenterar det jag skriver. Jag vill utveckla bloggen och till det behövs ni läsare. Jag har en del planer för att förbättra mosskin.se. Men hittills har jag inte haft tid. Men håll ut. Någon typ av arkivfunktion börjar bli ett måste. Liksom en del andra funktioner. För den som vill se trafikstatiken i detalj…

Läs mer

Psykfilm visar Ett rum i våra hjärtan

31oktweb.jpg

Onsdag 31 oktober är det dags för Psykologer tittar på film igen.

Filmen den här gången är Ett rum i våra hjärtan (ITA, 2001) av den egensinnige regissören Nanni Moretti. Den handlar om psykoanalytikern Giovanni och hans familj. Giovanni är terapeut, har en vacker fru och två trevliga tonårsbarn. Familjen lever ett lyckligt vardagsliv i Genua. En dag drabbas familjen av en tragisk dödsbud, då sonen drunknat. Filmen skildrar på ett finstämt sätt familjen när den försöker hantera en krissituation. Händelsen får även efterverkningar för Giovannis klientarbete.

Efter filmen blir det ett samtal med psykoanalytikern, Christer Sjödin. Han är från början läkare men har arbetat som psykoterapeut och psykoanalytiker i mer än 25 år. Sjödin är även chefredaktör för den psykoanalytiska tidskriften ”International Forum of Psychoanalysis” samt är ordförande i Privatläkarföreningen i Stockholm.

Filmvisningen börjar 19.30 och Street är öppet som vanligt 17-01. Streets bar och restaurang är öppen som vanligt.Mer bakgrund om filmen finns snart på Psykfilm.

Välkomna!

Filmkrönikan: påväg mot avgrunden

johancroneman.gif

Vad är det här för nånstans? Programledarna i Filmkrönikan pratar ju till mig som om jag vore nio bast. Det får ju vara någon motta. Aldrig har Orvar känns så saknad som nu. SVT har ändrat, stuvat om, bytt programledare så till den grad att programmet är journalistiskt bedrövligt. Tittartävlingar och interaktivt chattande kan aldrig ersätta vanlig decent filmkritik. Gör ett riktigt filmprogram, spela in programmet från biograf Zitas restaurang. Ta in Carl Johan De Geer, Johan Croneman och Lena Nyman och låt kameran gå. Jag fattar inte att det ska vara så svårt. Filmkrönikan just nu, är när Public Service är som sämst.

Läs även Cronemans kommentar i DN för en tid sedan, och Nils-Petter Sundgrens i Expressen.

Forskardagarna på Stockholms Universitet

su_marke_pa_flarp.png

17-19 oktober arrangeras ForskardagarnaStockholm Universitet för nionde gången. Under tre dagar kommer nydisputerade forskare berätta om sina arbeten. det blir korta presententationer på 45 minuter. Programmet innehåller 60 punkter varav tre har direkt koppling till psykologi.

Onsdag 17 okt, 12.00-12.45 ”Tvåspråkighet: En träning för hjärnan” med Farah Moniri.

Torsdag 18 okt, 12.00-12.45 ”Kvinnor minns fler kvinno- än mansansikten” med Jenny Rehnman.

Fredag 19 okt, 12.00-12.45 ”Smärta ett nödvändigt ont” med Hillevi Busch.

Här finns praktisk information om evenemanget. Jag ska försöka hinna förbi någon av presentationerna.

Vi behöver ett Terapi-VM

Vaknade tidigt i morse och slogs av en nygammal tanke. Varför dyker det ständigt upp nya terapeutiska metoder och behandlingar? Det vimlar av hundratals bokstavskombinationer som alla har sin särskilda förespråkare och där följeslagarna predikar dennes evangelium. En av anledningar tror jag är att det är svårt att jämföra terapeuter. Det finns inget Terapi-VM. Det finns få sätt att faktiskt få åtnjuta den respekt och ärbarhet som en skicklig terapeut gjort sig förtjänt av. Om man inte skriver böcker eller skapar en ny metod eller behandling kan få veta att du är en bra terapeut och psykolog. En del av evidensdiskussionen tror jag bottnar i en avsaknad att få mäta sin terapeutiska skicklighet mot andra. Men i dessa diskussioner saknas det ett sätt att evidensbasera terapeuten själv, trots att det är en vedertagen sanning att terapeutens personliga egenskaper är avgörande för terapin.

Psykologer och terapeuter borde gå samman och tävla i terapi. Det är ju lika omöjligt att tävla i poesi som i terapi och ändå finns Poetry Slam. Jag ser framför mig olika tävlingsklasser som Freudiansk psykoanalys, Beteendemodifiering, Klientcentrerad terapi etc. och med en stor publik på Berns. Det är dags för Terapi-VM.

Är lägre självmord ett tecken på att psykiatrin inte är i kris?

Psykiatrikern David Eberhard tillbakavisar kritiken mot psykiatrin på DN Debatt. Eberhard har skrivit boken ”I trygghetsnarkomanernas land” som jag skrivit om tidigare. Han menar att krisen inom psykiatrin är överdriven och som bevis för det för han fram att självmorden i Sverige har halverats på 25 år. 2 237 personer tog livet av sig 1980. Motsvarande siffra var 1 387 personer för 2004. Självmorden bland unga har inte sjunkit lika mycket som för vuxna. I gruppen 15-19 år har den dock legat still de senaste 20 åren. Om det är någon som har kris är det Barn- och Ungdomspsykiatrin (BUP) menar Eberhard.

Eberhard tar de halverade självmorden som intäkt för att det inte råder någon kris inom psykiatrin. Men frågan är om det är så enkelt? Jag trodde att psykiatrin inte bara sysslade med att förebygga självmord. Det är mycket bra att färre begår självmord, särskilt med tanke på att de flesta tvärt emot vad folk tror inte begår nya självmordsförsök.

Men kritiken mot psykiatrin har handlat om annat än självmord. Jag tror att psykiatrin gör ett bra jobb att förebygga självmord men psykiatrin har också en uppgift att satsa på terapi, stödåtgärder, anhörigkontakter etc. Som jag har uppfattat kritiken under sommaren har den handlat om mer än självmord. Därför tycker jag inte Eberhards resonemang missar målet. Läs mer